Analys av truppen inför 2024

Vid årsskiften är truppbyggen sällan klara, men i år finns det lite mer grundläggande osäkerheter än det brukar göra. Visserligen ser försvaret ut att vara i princip färdigt, men i övriga lagdelar är det desto otydligare hur HBK 2024 ska se ut: Vi saknar en målvakt, vi har ett högst oklart läge på mittfältet och i anfallet finns knappt något bakom startduon. Här kommer den traditionella truppanalysen vid nyår:

Målvakt
Tim Erlandsson är ett mycket bra nyförvärv. Han har fått beröm i FFF, har erfarenhet från hög nivå och är en HBK:are i grunden. Det kan bli riktigt bra. Men jag vågar inte riktigt lita på honom som given nummer ett. Erlandsson har drabbats av ett par tunga skador de senaste åren och har dessutom haft mental ohälsa, vilket vi i år fick se kan få förödande effekt.
Således behöver en stabil målvakt komma in – alltså inte en andrakeeper, utan någon som är redo för allsvenskan. Tim Rönning verkar vara ganska nära att skriva på och han vore onekligen ett riktigt kap. Med TimTim som målvaktspar 2024 skulle vi få det bättre ställt på målvaktsfronten än vi hade inför allsvenskan 2023.

Ytterbackar
Phil Ofosu-Ayeh är sannolikt allsvenskans bästa högerback. Det har spekulerats lite löst i att han därmed skulle kunna lämna, men jag tror att risken är liten – POA vet nog att det är tack vare HBK och Simon Bakkioui som han överhuvudtaget spelar fotboll. Ingen direkt given reserv på högerbacken finns i truppen, men Thomas Boakye kan vikariera här och även Gabriel Wallentin och Joel Allansson har gjort det.
På andra kanten har 35-årige Marcus Olsson fått förlängt ett år till. Olsson är habil, men inte mer. Bakom honom finns Gustav Friberg, som var ganska upphaussad inför säsongen, men sedan knappt fick spela. Kanske kan han utvecklas i år, annars kanske det är läge för en utlåning. Då får nog Thomas Boakye vara förstereserv här också. Benjamin Hjertstrand finns fortfarande kvar på HBK:s truppsida, men det skulle kännas som lite överflödigt att ha honom i truppen även 2023.
Totalt sett skulle det inte vara dumt med en ny ytterback som kan täcka upp på båda kanterna, även om det inte är helt nödvändigt.

Mittbackar
Den enda position som redan känns helt spikad. Andreas Johansson och Joseph Baffo var ordinarie i år, och lär vara det i början av 2024 också. Men under detta år så tror jag faktiskt att Ante G:s ålder kommer att ta ut sin rätt och tids nog ge Gabriel Wallentin, som gjorde ett fint 2023, chansen i startelvan. Bakom finns intressanta 16-åringen Bleon Kurtulus, som säkert kommer att få känna på allsvenskt spel 2024.

Mittfältare
2023 spelade vi i huvudsak  utan egentliga yttrar, och därför väljer jag att slå samman alla mittfältare under en rubrik. Som truppen ser ut nu är vi starka här: Erik Ahlstrand är uttagen till landslagets januariturné, Kazper Karlsson är en supertalang, Amir Al-Ammari spelar i Iraks landslag, Joel Allansson gör alltid ett gott jobb så länge han slipper spela på kanten och Jonathan Svedberg hade visserligen en svagare höst men bör kunna komma tillbaka i form.
Det finns dock orosmoln; både Ahlstrand och Karlsson ryktas bort. Utan dem är vi plötsligt riktigt sårbara på mittfältet, för Villiam Granath floppade under sin debutsäsong och Albin Ahlstrand, Pontus Carlsson och Leo Hedenberg må vara talanger men är inga vi kan sätta vårt hopp till. Sedan finns naturligtvis Thomas Boakye, men han kan ju behövas på andra positioner.
Här behövs alltså åtminstone ett nytt namn om Ahlstrand den äldre och Karlsson försvinner.

Anfall
När Viktor Granath och Naeem Mohammed till slut, i seriens slutspurt, fick spela tillsammans blev det succé: 6 mål på 3 matcher. Det är ett fint anfallspar för 2024.
Men vem ska vara bakom? Alex Hall är en forwardstalang som prisades nyligen. Han kan vi ha förhoppningar, men inte förväntningar, på. Ytterligare minst en anfallare krävs för att komplettera truppen och inte mycket talar för att det är Villiam Dahlström. Troligen blir det Rasmus Wiedesheim-Paul och det är ingen dålig lösning, även om jag är långt i från övertygad om att han verkligen håller för allsvenskan.

Silly season har vaknat

Årets silly season har varit lugnare och senare än vanligt. Visst var det en chock att Malkolm Nilsson stack, men i övrigt har inte mycket spännande hänt. Den senaste tiden verkar dock silly season så smått ha vaknat. Här är läget för några av de mest intressanta spelarna:

• Kazper Karlsson ryktas än hit, än dit. Jättetalangen stänger själv inga dörrar för HBK, men sannolikt lämnar han i vinter. Det är ingen jätteförlust på kort sikt (än så länge är han ingen nyckelspelare i HBK), men jag hoppas så klart att vi får hyfsat bra betalt den dagen han försvinner och helst också en saftig vidareförsäljningsklausul.

• Rasmus Wiedesheim-Paul är med stor sannolikhet en HBK:are igen 2024. Magnus Haglund brukar sällan uttala sig så här positivt innan en spelare är klar. Det är så klart trevligt att få hem en tidigare HBK:are, men vi ska komma ihåg att han inte precis glänst under de tre senaste åren. I allsvenskan – den serie han nu ska spela i – blev det ett enda mål på 26 matcher förra året. Haglund undviker också att ge ett konkret svar på vad RWP egentligen kan tillföra HBK.

• Isak Pettersson verkar vara klar för Elsborg. Det bäddar för att det kan bli TimTim i HBK.

• Erik Ahlstrand har det varit mer tyst om på sistone, vilket känns märkligt eftersom han är uttagen i landslaget. Den senaste intervjun som jag sett säger egentligen inte mycket mer än att ingenting händer just nu.

• Och så meddelar Haglund att floppen Villiam Dahlström, precis som väntat, knappast är aktuell för HBK:s trupp 2024.

Första Tim hemma

Jag skrev häromdagen att jag gärna ser TimTim som HBK:s målvaktspar 2024. Nu är den första Tim klar.

Förhoppningsvis är Tim Erlandsson – trots att han själv inte ser det så – i första hand tänkt som andramålvakt, och då blir han en riktigt högklassig sådan. Sedan finns det ju en viss osäkerhet med i bilden; Erlandsson har både haft ett par allvarliga skador och mått psykiskt dåligt. Det förstärker bilden av att vi nog behöver in en ännu bättre keeper som nummer 1.

TimTim låter bra

HBK:s målvaktsduo 2024 blir kanske dubbel-Tim: Tim Rönning och Tim Erlandsson. Det låter mycket bra.

Rönning är en fortfarande ung målvakt med gedigen allsvensk erfarenhet, som spelat ungdomslandskamper och varit aktuell för a-landslagets januariturné. Om vi kan lägga Malkolm Nilsson-pengarna på att köpa loss honom från Elfsborg vore det faktiskt ett byte vi går plus på, i mina ögon.

Erlandsson är något äldre, men inte lastgammal. Även han med erfarenhet av såväl allsvenskan som ungdomslandslag och med fina vitsord från FFF de senaste åren. Dessutom är han ju HBK:are från början. Även detta skulle vara ett uppköp jämfört med Malte Påhlsson (som nu blivit klar för ÖSK).

En bortslarvad Taulant

Taulant Parallangaj fick riktigt fina lovord när han släpptes upp i a-lagstruppen för två år sedan. Och HBK visade att man verkligen trodde på honom när man i juli 2022 förlängde hans kontrakt med tre år.

En månad senare gjorde Parallangaj debut i startelvan mot svårast möjliga motstånd: BP. Det gick tyvärr uselt; debutanten visades ut och HBK fick stryk. Jag skrev då att jag hoppades att HBK skulle stötta honom. Om – och i så fall hur – HBK har gjort det vet jag inte. Men Parallangaj, nyss så hyllad, kom aldrig tillbaka. Känslan utifrån är att det där enda misstaget knäckte honom helt. Det är ett svaghetstecken hos HBK att en talang som man trott så hårt på fullständigt slarvas bort.

Nu lämnar Taulant Parallangaj för Sandviken i division 1. Det är en ytterst väntad bantning av truppen, särskilt som det finns fyra andra renodlade mittbackar i truppen (Ante G, Joseph Baffo, Gabriel Wallentin och Bleon Kurtulus). Jag hoppas att det blir en möjlighet till nystart för Taulant. Och kanske, kanske kan han någon gång – med stärkt självförtroende och ny a-lagserfarenhet – komma tillbaka till oss.

En transferchock!

Det är nog en av de allra största transferöverraskningarna någonsin: Malkolm Nilsson lämnar HBK för Djurgården. En spelare som varit HBK-supporter sedan barnsben, som skrev på nytt kontrakt när många trodde att han skulle försvinna och som vi faktiskt fortfarande inte vet om han håller i allsvenskan – nej, jag kan ärligt säga att jag absolut inte såg det här komma.

Samtidigt har jag mycket svårt att förstå den ilska som riktas mot Nilsson. Visst känns det trist att han lämnar och visst kommer det att vara tungt att se honom i ett annat allsvenskt lag. Men som utomstående vet vi ju inte exakt vad som hänt och uppenbarligen är detta något han själv velat – kanske som en nystart och för att komma ifrån den miljö som en gång gjorde honom sjuk.

För HBK:s del blir det så klart tufft att jaga ny målvakt, två stycken dessutom eftersom Malte Påhlsson också försvinner. Men det finns också positiva aspekter. Vi får in bra med pengar och vi kan värva en målvakt som vi faktiskt vet håller – det är ju långt ifrån säkert att Malkolm Nilsson inte drabbas av bakslag.

För egen del önskar jag Malkolm Nilsson lycka till. Han har bidragit mycket till HBK, både spelmässigt och med sitt engagemang, och ser nu till att HBK får ordentligt betalt när han lämnar, vilket långt ifrån alla våra egna produkter har gjort. Sedan kan jag personligen fundera lite över hans klubbval – Djurgården känns inte som den optimala miljön om det går tufft för honom och han börjar känna av det sviktande psyket igen.

Mot rekord!

Andreas Johnsson har inte varit lika bra i år som tidigare år. Men visst är det ändå helt rätt att förlänga med vår kapten ett år till. Rutinen han bär på är ovärderlig. Och så får han ju chansen att skriva in sig i historieböckerna för alltid, som både meste allsvenske fotbollsspelaren och äldste målskytten genom tiderna.

Lite mer i skymundan framgår att såväl Melvin Sjöland som Marko Johansson lämnar HBK. Helt väntat, även om man i och med det tydliga beskedet kring målvakts-Johansson möjligen kan läsa in att Malkolm Nilsson nog ska kunna vara redo nästa år.

Firande och oro

Vi har klarat kontraktet med en omgång kvar, ett resultat som måste ses som klart bättre än väntat. Det fick vi fira igår. Nu är det dags att blicka framåt mot 2024 – och då blir jag nästan direkt lite orolig. För den trupp vi har idag kommer sannolikt att få det tufft att klara kontraktet. Det finns inte heller så mycket utvecklingspotential i den.

På målvaktsposten är osäkerheten allra störst. Vi har en målvakt, Malkolm Nilsson, som vi inte vet om han någonsin kommer tillbaka, även om vi kan hoppas. Vi har en målvakt med utgående kontrakt, Malte Påhlsson, som bedömts inte hålla klassen, även om han var bra igår. Och så har vi Marko Johansson, som blandat och gett och dessutom bara är inlånad. Det ska bli mycket intressant att se vilken målvaktsduo vi går in med 2024.

I försvaret har de fyra som spelat mest en medelålder på strax under 35 år. Någon utveckling hos dem kan vi utesluta. Flera av dem har också tidvis haft problem med skador. Visserligen är Phil Ofosu-Ayeh en av allsvenskan bästa backar och Joseph Baffo imponerar, men Marcus Olsson är faktiskt inte särskilt bra och Ante G:s ålder har börjat ta ut sin rätt. Också flera av reserverna är i trettioårsåldern och den enda yngre backen som fått hyfsat med speltid är Gabriel Wallentin – alla andra har bara maximalt några enstaka minuter här och där i år.

På mittfältet är spelarna yngre och här finns några intressanta talanger. Erik Ahlstrand kan naturligtvis bli riktigt bra, men han spelar sannolikt inte i HBK 2024. Den andra stora talangen, Kazper Karlsson, har bara kontrakt ett halvår till. Jonathan Svedberg har gjort en svag säsong, Villiam Granath får ses som en flopp och Amir Al-Ammari har inte heller imponerat. Joel Allansson gör alltid ett bra jobb när han får spela centralt,  men är 31 år och blir knappast bättre. Alla övriga yngre mittfältare har fått ytterst sparsamt med speltid och är synnerligen oprövade.

I anfallet får både Viktor Granath och Naeem Mohammed ett gott betyg efter sina premiärsäsonger i allsvenskan. Hos framför allt den sistnämnde kan vi hoppas på ännu mer utveckling – ja, han kan bli riktigt vass med ytterligare en försäsong i kroppen. Men vad finns bakom dem? Villiam Dahlström blir aldrig en allsvensk anfallare, inlånade Jack Cooper-Love har mest missat målchanser och unge Alex Hall är spännande, men helt oprövad.

Nej, det här ser faktiskt inte särskilt bra ut. Jag skulle säga att vi behöver minst ett högkvalitativt nyförvärv i varje lagdel (och nej – spelare av Skövdetyp räcker inte), plus säkra upp med en stabil målvakt, för att ha en hyfsad chans att överleva allsvenskan 2024.

Allsvenskan 2024!

Så var det då klart – för första gången på nästan ett decennium klarar vi av att stanna kvar i allsvenskan. Och vi gör det på egen hand. Och vi gör det övertygande. 3-0 mot Kalmar är den största allsvenska segern sedan vi krossade ett annat småländskt lag, J-Södra, i augusti 2017. Superhärligt!

Malkolm Nilsson Säfqvist var tillbaka i en allsvensk trupp. Också härligt!

Båda anfallarna fick göra mål! Härligt, det också!

Malte Påhlsson fick hålla nollan. Härligt!

Och så gjorde Erik Ahlstrand en riktigt bra match, med två assist. Och se – det GÅR ju att slå bollen med högran också, Erik! Ska vi gissa att priset nu gick upp ett par miljoner, när han säkerligen lämnar för utlandet efter säsongen?

Såga målvakten eller domaren?

 ”AIK är fan sämst”, sa min son efter slutsignal. Det är svårt att inte hålla med. Trots att solnaiterna bjuds på såväl en straff (nej, det är inte rätt att blåsa när bollen träffar Amir Al-Ammari på innerlåret/knät och sedan studsar i en helt annan riktning upp på handen) som en HBK-utvisning (helt korrekt men helt onödig) och dessutom själva slipper en solklar utvisning när en helt fri Al-Ammari sparkas ner så lyckas de inte slå HBK – ja, knappt ens skapa något. Och inte heller hjälpte det att domaren hittade extra många tilläggsminuter.

Är inte HBK också fan sämst då som inte vinner mot detta dåliga lag? Nja, jag tycker faktiskt att detta är en fin prestation, som nog borde slutat med bortaseger, om domaren varit någorlunda neutral.

Många sågar Marko Johansson nu. Det är enkelt att göra. Jag stämmer inte in. Visst är det otroligt dumt gjort, men alla kan göra misstag och han tar det verkligen som en man, som både ställer upp på intervju och ber om ursäkt direkt efteråt. Innan dess gjorde han dessutom en storartad prestation på plan: lugn och stabil, alltid rätt placerad, släppte inga returer och hade flera fina uppspel som höll på att resultera offensivt.

Skönt förresten att Viktor Granath fick starta och tog vara på chansen. Jack Cooper Love må ha vissa kvaliteter, men framför allt är han en målsumpare av rang i HBK.

Och en poäng må kännas surt men kan ju faktiskt vara avgörande i slutet. För att vi ska åka ner på kvalplats krävs nu att BP tar två segrar och vi maximalt en poäng till. Jag ropar inte hej ännu, men visst är det nära.

Stolpskott igen, HP!

 HBK fortsätter att pricka stolpen. Tyvärr fortsätter även stolpskotten på HP.

Här är allsvenska tabellen 2019. Hur många oavgjorda allsvenska matcher spelade HBK då?

Fem matcher med ramträffar

Det är fem matcher sedan vi senast vann. Fem matcher där vi träffat stolpe eller ribba minst en gång per match. Hade ett enda av de stolpskotten suttit i mål hade vi nog i praktiken varit klara för allsvenskt spel 2024 nu.

Trots denna bittra upplevelse så kan dagens poäng mot Mjällby bli värd multum. För att Degerfors ska gå förbi oss krävs nu att värmlänningarna vinner sina tre avslutande matcher. Det kommer inte att ske. Och BP måste plocka minst fyra poäng för att vi ska kunna hamna efter dem. Detta är trots allt ett utgångsläge som jag alla dagar hade tagit före säsongen.

Att vi bara gör ett enda byte idag känns obegripligt. Vi VET om att vi varit svaga i slutet på matcherna på sistone. Varför då inte ta in fräscha ben, till exempel vår bästa målskytt, vår nickstarkaste mittback – eller kanske till och med någon av våra talangfulla, unga och förhoppningsvis pigga mittfältstalanger? Mjällbys kvitteringsmål kommer efter att de vunnit två nickdueller och sedan avslutat med att vara först på en volley. Hade de gjort det med Gabriel Wallentin på plan?

För övrigt gläds jag med Marko Johansson, som haft det så tufft i flera matcher men nu fick stå för en riktigt fin dubbelparad på straffen och även i övrigt uppträdde stabilt. Hans snabba ut- och insparkar som sätter igång kontringar är också något som jag gillar.

Tre stolpskott på Örjan och ett stolpskott på HP

I tre matcher i rad har vi träffat målramen när matchen stått och vägt – och sedan förlorat. Nu träffade vi på en enda match stolparna tre gånger, men fick i alla fall för en gångs skull med oss poäng. 0-0 mot Degerfors är en besvikelse, men alla poäng räknas och visst var det viktigt att inte värmlänningarna fick krypa närmare.

Och så funderar jag återigen på varför jag prenumererar på HP. Hur kan den profilerade skribenten vara så slarvig/okunnig/oengagerad att han påstår något, som till och med lyfts upp i puffen, men är 100 procent fel? Och INGEN annan på tidningen reagerar, varken före eller efter publicering, trots att det nu gått närmare tio timmar sedan texten publicerades?

Villiam Dahlström hade alltså spelat 21 allsvenska matcher och närmare 600 minuter innan den här säsongen började och gjort två allsvenska mål. Han var definitivt en del av HBK:s anfallsuppsättning inför den allsvenska comebacken.

Stolpe ut!

Det är verkligen stolpe ut nu, på mer än ett sätt. Tre matcher i rad har vi skapat riktigt vassa målchanser mot ett topplag, varit ytterst nära både poäng och seger – och sedan åkt på grymma baklängesmål i slutskedet. Idag illustrerades de förbannade marginalerna nästan övertydligt, när vi först fick se Naeem Mohammeds stolpskott rulla ut i planen för att sedan se Djurgårdens studsa in.

Samtidigt som vi nu svär över marginaler emot oss och svaga avslut så är det kanske dags att fundera på om det verkligen bara är otur vi har. Under de senaste tre säsongerna har vi haft det tungt under hösten, inte minst med målskyttet. Blir vi för lättlästa för motståndarna? Är anfallarna slutkörda efter hårt defensivt jobb på tunga planer? Eller är det något annat som spökar?

Nu blir det en extremt viktigt match mot Degerfors nästa helg. Seger då och läget ser plötsligt betydligt ljusare ut. Men värmlänningarna är så smått en mardrömsmotståndare. På de fyra senaste matcherna har vi tre förluster och en oavgjord. Jag är rädd att det kan bli fiasko om en vecka.

Så förbannat orättvist

Just nu upplever vi 2021 i repris. Efter att vi varit ett stolpskott ifrån seger mot ett topplag förra omgången åker vi idag på en fullständigt orättvist förlust mot ett annat topplag.

Elsborg skapar bokstavligt talat inte en målchans under 88 minuter. Sedan kommer ett helt ologiskt 0-1-mål. Innan dess har domaren fegat ur och bland annat låtit en Elfsborgare, som tydligt själv visste att han borde åkt ut, vara kvar på plan. Det är så otroligt bittert.  

Och samtidigt tar Sirius en seger när en Värnamospelare halkar på övertid. Förbannat!

Sex före Sirius

Nej, det är ju inte matcher som denna som vi måste ta poäng i för att klara kontraktet. Och nej, det var inte orättvist att Häcken vann. Men när vi hade 2-1 och först en boll i stolpen och sedan ett glidtacklingsskott i fritt läge – ja, då kändes det inte alls långt borta med en seger.

Och sedan, bara sekunder senare: svagt positionsspel av Jonathan Svedberg och en Marko Johansson som får bollen på sig men ändå släpper in den. 2-2. Besvikelse, men ändå en poäng mer än vi räknat med före match eller i halvtid. Sedan går ridån ner på övertid, med 2-3-målet.

Tungt också att flera möjliga nedflyttningskonkurrenter tagit segrar denna omgång. Lokaltidningen har skrivit ännu en krönika och slagit fast (läs: gissat) hur många poäng som krävs för att klara kontraktet. Men det enda vi vet är att HBK måste ha tre lag bakom sig. Hur många poäng dessa tre lag tar är omöjligt att sia om. Däremot kan vi vara 100 procent säkra på att laget på kvalplats kommer att heta Sirius och ligga sex poäng efter oss, men ha betydligt bättre målskillnad än vi har, när denna omgång är färdigspelad. Det känns på intet sätt som ett betryggande avstånd.

Vi vinner äntligen igen

Att vinna de rätta matcherna, de mot de svåraste konkurrenterna, har varit en akilleshäl för HBK under några år. Det är en av anledningarna till att gårdagens seger mot Sirius känns extra skön. Uppsalalaget är nu nio poäng efter oss, med bara åtta matcher kvar. Visst kan de fortfarande komma ikapp oss, men risken känns numera rätt liten.

För ett par veckor sedan kallade jag matchen mot BP för en taktisk förlust, som tränaren fick ta på sig ansvaret för. Helgens seger kan också tillskrivas taktiken. Att oväntat peta bästa målskytten Viktor Granath, som känts tyngre och tyngre på senare, och ge tidigare målmissaren Jack Cooper Love chansen i par med Naeem Mohammed visade sig vara helt rätt. JCL spräckte först sin allsvenska HBK-nolla och spelade sedan fram Mohammed till 2-0.

En annan anfallare som dock inte fått chansen i HBK, och inte heller kommer att få det, är Lorent Mehmeti. Det känns synd. Han är tydligen så intressant att ett lag i Superettan som gjort flest mål i den serien och sannolikt spelar i Allsvenskan 2024 bedömer att han är bra nog. Då borde han, som ung egen talang, åtminstone ha fått chansen att visa upp sig i en handfull matcher hos oss, tycker jag – särskilt som offensiven inte varit briljant i år.

Äntligen en poäng

0-0-matcher är sällan så mycket att jubla över, men det var verkligen skönt att ta poäng idag – och att hålla nollan. Ännu en förlust hade varit fullständigt förödande för självförtroendet och lagen där under hade kunnat krypa obehagligt nära.

Skönt också för inlånade Marko Johansson att äntligen få göra några avgörande räddningar och ta hem en poäng, efter tre raka matcher med flera insläppta mål.

Bäst idag? Jag säger Joseph Baffo. Ständigt på rätt plats och tog ett större ansvar när ordinarie mittbackspartnern var avstängd. Var det någon som saknade Ante G förresten?

På bänken idag hade vi tre potentiella vänsterbackar och noll anfallare. Sedan bytte vi ut anfallare efter anfallare och avslutade extremt defensivt. Men det var det värt – poäng idag var som sagt riktigt viktigt.

Men när ska Jack Cooper-Love spräcka sin allsvenska målnolla för HBK? Idag brände han återigen riktigt fina lägen.

Utanför plan har det ryktats om en värvning av islänningen Vidar Ari Jonsson, ett rykte som dock Magnus Haglund fullständigt avfärdar. Visserligen bekräftar Haglund aldrig potentiella värvningar, men han brukar inte heller så kategoriskt förneka uppgifter om de stämmer.

Ännu ett gruppspel säkrat

Vi gjorde som vanligt det som skulle göras – tog en i slutändan ytterst klar seger som tar oss in i cupens gruppspel i vinter. Och så några bonusar på det: dubbla mål från dubbla anfallare kan ge både Viktor Granath och framför allt Jack Cooper-Love en välbehövlig boost, en hållen nolla stärker självförtroendet och så fick några bänkvärmare luftas. Gott så!

En annan, minst lika glädjande, nyhet är att Malkolm Nilsson är i träning igen. Välkommen tillbaka, Malkolm!

En taktisk förlust

Individuellt svaga prestationer föregår alla de tre baklängesmålen idag. Vid det första ger Kazper Karlsson onödigt bort hörnan som leder till målet, vid det andra blir vår åldrande lagkapten Andreas Johansson lurad av en nästan två decennier yngre namne och vid det tredje står amerikaresenären Marcus Olsson på hälarna, möjligen fortfarande jetlaggad.

Ändå är detta framför allt en taktisk förlust, som tränarteamet får ta på sig. Vi väljer en matchplan där vi backar hem och låter BP göra precis det som de älskar: oattackerade rulla boll på plast. Det kändes den första halvtimmen som att det var minst två divisioner mellan lagen. När vi sedan ändrar taktik och börjar pressa högt tar vi över matchbilden rejält, även om vi naturligtvis också var hjälpta av att BP backade hem. Trots allt är jag tämligen säker på att om vi hade spelat så från början så hade vi fått poäng med oss hem idag.

Sommarens forwardsbyte – Alexander Johansson ut och Jack Cooper-Love in – ser allt mer misslyckat ut. JCL bränner chans på chans, medan Alle J nu fått igång målskyttet. Bittert.

Ante G är avstängd nästa omgång. Även om man naturligtvis alltid vill ha alla spelare tillgängliga så ser jag det ändå som en möjlighet. Nu får vi se om HBK verkligen är så beroende av Ante som många vill göra gällande – eller om vi tvärtom blir bättre utan honom.

Något positivt vill jag trots allt ta med mig. Erik Ahlstrand såg, efter att han snyggt assisterat till reduceringen, ut att plötsligt återfå självförtroende. Kan vi få honom i form igen så betyder det mycket.

2021 ännu en gång?

För två år sedan åkte vi ur allsvenskan efter en stor portion oflyt, ett par matskedar domarmisstag och en gnutta oförmåga. Det året låg vi bra till fram till mitten på sommaren, sedan knöt det sig allt mer.

Nu känns en repris på 2023 allt mer aktuell. I dagens match mot IFK Norrköping lyckas domaren både döma bort ett korrekt HBK-mål och snuva oss på två till synes ganska givna straffar. Med en adekvat domarinsats hade vi säkerligen tagit minst en pinne idag.

Samtidigt gör vi en svag prestation, och förtjänar av den anledningen kanske inga poäng. För den som sett de senaste matcherna är det tydligt att många av spelarna är ur form: Erik Ahlstrand får ingenting att hända och är extremt lättläst när han vägrar använda högerfoten, Jonathan Svedberg ser osäker ut, Andreas Johanssons bristande snabbhet exponeras allt oftare, Marko Johansson är en målvakt som inte vinner matcher åt sitt lag, Jack Cooper-Love är blek och trubbig och Viktor Granath får alldeles för få bollar att jobba med (även om han gjorde ett snyggt, regelrätt mål idag).

Vårt nästan enda seriösa offensiva hot numera är inlägg från Phil Ofosu-Ayeh. Det är ett vasst vapen, men om det är det enda vi har så blir vi slut väldigt förutsägbara. Tänk om Erik Ahlstrand (om han som idag mest ska hålla till på högerkanten) kunde lära sig att i alla fall slå inlägg med högran – oj, vad farlig han kunde vara då, eftersom han då blivit oförutsägbar.

Jag undrar också varför långkastaren Gustav Friberg satt kvar på bänken hela matchen. Om vi nu knappt skapar något offensivt, varför inte testa att bryta mönstret? Vad trodde Haglund skulle hända när Thomas Boakye ersatte Benjamin Hjerstrand i den 78:e minuten? Skulle Boakye plötsligt ge oss en offensiv injektion som kunde leda till en slutforcering? Bah!

Reflektioner efter Malmö

Ingen hade väntat sig att få med sig poäng från Malmö. Men lite surt är dagens förlust ändå. Innan 1-0 kommer (ett mål som väl borde blåsts av för offside på spelaren som står på mållinjen) så har vi de vassaste chanserna. Med lite, lite mer skärpa hade det kunnat vara 0-1 då – och i så fall hade det mycket väl kunnat bli poäng idag.

Marko Johansson kastades in i startelvan direkt. Debuten kan sammanfattas som godkänd, varken mer eller mindre. Han kan inte lastas direkt för något av målen, men man hoppas ju att en målvakt ibland ska ta även svårare bollar. I övrigt fick han göra ett par halvkvalificerade räddningar.

Oroväckande är det att vi nu inte gjort mål på tre matcher, varav två mot riktiga bottenlag. Och när ska Jack Cooper-Love spräcka sin nolla? I nästan varje match bränner han ju ett jätteläge.

Bäst i HBK idag? Jag säger Naeem Mohammed. Tekniskt skicklig och stark i närkamperna som han oftast kommer ut med bollen från. Vilken utveckling på en spelare som för fyra månader sedan aldrig spelat högre än tredjedivisionen. Är det Simon Bakkiouis träning som gjort effekt? Vår sjukgymnast sågade ju rejält Mohammeds fysiska status innan han kom till HBK. Fortsätter utvecklingen kan vi ha en allsvensk storspelare i honom nästa säsong.

Och så har det varit lite ytterligare förändring i truppen, när Villiam Dahlström har gått på lån till Örgryte. Helt rätt att ge honom speltid, för i HBK får han ju inte det. Min gissning är att vi inte ser Dahlström i en HBK-tröja igen, även om han har kontrakt 2024 också.

Däremot kanske Elias Hadaya är HBK:are nästa år. Jag känner inte till honom närmare, men Utsikten har bara 12 insläppta på 17 spelade matcher och Hadaya har säkert en stor del i det.

Välkommen, Marko!

Och så, precis som väntat, har Marko Johansson skrivit på för HBK säsongen ut. Snabbt och klokt agerat av HBK. Sedan får vi se hur målvaktsläget ser ut när säsongen är över och vem eller vilka – om någon – av Malkolm, Malte och Marko som vaktar HBK:s mål 2024. 

Allt stöd och all kärlek, Malle!

Redan när jag såg presskonferensen efter Varbergsmatchen så anade jag det. Och nu går Malkolm Nilsson själv ut och berättar att han inte mår bra och tar en paus från fotbollen. Allt stöd och all kärlek till denne härlige HBK:are, lika mycket supporter som spelare!

Ny Ma i mål

Läget för förstemålisen Malkolm Nilsson verkar högst osäkert. Reserven Malte Påhlsson ser tyvärr inte ut att hålla, utifrån de prestationer vi sett i år och tidigare år. Nu kommer vi sannolikt istället låna in en tredje målvakt som börjar på Ma – Tysklandsproffset Marko Johansson, son till gamla TFF-målisen Dragan Drljaca. Haglund låter i HP:s artikel precis så kortfattad som han brukar göra när en värvning är på gång och enligt Aftonbladet är det redan klart. Ett lån av en ny förstekeeper känns som en klok handling, även om det inte gick så bra sist vi lånade en ny förstemålvakt efter en skada.

Och så får ännu en yngling kontrakt med HBK: idag 17-årige anfallaren Alex Hall är a-lagsspelare från och med nästa år.

Grova misstag och en otrevlig släkt

Fruktansvärda scener på Örjans vall ikväll. Och det är framför allt Magnus Haglunds fel. Två grova felbedömningar av vår manager förstör allt.

Eter den längsta förlustfria sviten i allsvenskan på över ett decennium väljer Haglund att rucka på det som varit en av de viktigaste framgångsfaktorerna: anfallsparet Erik Ahlstrand och Viktor Granath framför ett hårt jobbande, defensivt skickligt mittfält. Istället ställer han upp med en – med HBK-mått mätt – extremt offensiv uppställning där varken Kazper Karlsson eller Joel Allansson får plats.

Och vad som är ännu värre är att Haglund – dessutom för andra gången denna månad – startar med en halvskadad målvakt, som först släpper in två bollar och sedan tvingas byta. När Malkolm Nilsson tappade in 0-1 fick Varberg en enorm injektion, efter en pigg HBK-inledning. Strax därefter låter han även 0-2 gå in enkelt och Varberg bara flyger fram. 

Vi kan också konstatera att släkten är värst. Stojan Lukic överglänste båda våra målvakter med hästlängder. Hade vi bytt målvakt med Varberg denna match så hade vi vunnit, så avgörande var skillnaden.

Och vi har nu alltså tredje sämst målskillnad i hela serien, trots att vi ligger på övre halvan. Det är tur att det i poängkolumnen kvittar hur många mål man förlorar med.

Förresten tycker jag att det är värt att notera att två av våra nyförvärv, Gustav Friberg och Villiam Granath, är helt utanför matchtruppen idag, trots att den består av 20 man. Det där med att försöka bli Skövde Södra var kanske inte så smart ändå.

Trippel-A-värvning

Amir Al-Ammari är HBK:are på riktigt igen. Det känns bra. Men vi får kanske inte behålla honom så länge – kontraktet sträcker sig märkligt nog bara 1,5 år och gissningsvis beror det på att han sedan vill utomlands.

0-0 mot nästjumbon – igen

0-0 mot nästjumbon för andra gången på några veckor är förstås inte något särskilt upplyftande resultat. Men det är – som jag ju konstaterade förra veckan – alltid skönt att få med sig poäng från en match. Nu håller vi avståndet till nedflyttningslaget IFK Göteborg (15 poäng med 14 matcher kvar kan de väl omöjligen komma ikapp?) och tog faktiskt in en pinne på Djurgården i kampen om bronset.

Att IFK Göteborg ligger där de gör är inte så förvånande. Malkolm Nilsson behöver inte göra en enda kvalificerad räddning på hela matchen och när göteborgarna får drömlägen så vågar de antingen inte skjuta eller lyckas pricka ribban trots att målet är tomt. Å andra sidan måste jag erkänna att de har en hyfsad defensiv där Gustav Svensson faktiskt imponerade.

För HBK:s del hoppas jag verkligen att Phil Ofosu-Ayeh, som fick gå av mitt i andra halvlek, inte får nya skadebekymmer. I mina ögon är han just nu HBK:s bästa spelare, före hyllade Erik Ahlstrand, Ante G och Malkolm Nilsson. Högerbacksersättaren Thomas Boakye är tyvärr ett par klasser sämre, även om han är en härlig spelare att ha i truppen.

Hatten av för Sigge!

Jag försöker ha hyfsad koll på olika medier som tar upp HBK, men podden Sigges cirkus har jag inte följt särskilt noga det senaste året eller så. Kanske beror det på att jag kände att snacket inte riktigt passade mig, med för många och – som jag upplevde det – något för oinitierade poddmakare. För två år sedan var jag också rejält kritisk till att Janne Andersson tilläts komma med en massa falska påståenden utan att poddmakarna reagerade eller rättade.

Men jag kan konstatera att jag har haft fel om podden. Rejält fel. I alla fall så som den numera låter, för formatet har säkert utvecklats sedan jag senast lyssnade mer regelbundet. Under semestern har jag gått igenom några av de senaste Sigges cirkus-avsnitten och de är riktigt, riktigt bra. Framför allt är poddmakarna skickliga på att få gästerna (för det är gästerna som är intressanta) att berätta och förklara på ett sätt som jag faktiskt inte hört någon annanstans.  Kanske är det helt enkelt så att de får de inbjudna deltagarna att känna sig bekväma, så att de vågar öppna sig. Ett fint exempel är Magnus Haglund-intervjun. Istället för Haglunds vanliga ganska kantiga, ibland nästan småaggressiva stil, så var vår manager avslappnad och öppen, vilket ledde till betydligt bättre insikt i hans sätt att resonera än otaliga HP-intervjuer någonsin gjort.

Så hatten av för Sigges cirkus! Och ni HBK:are som, precis som jag, missat hur bra podden numera är har något att se fram emot! Min enda invändning är att podden fortfarande verkar vara Spotify-exklusiv, vilket är ganska irriterande när man, som jag, lyssnar på alla andra poddar i en annan spelare.

En härlig poäng

Kanske är det för att jag själv är gammal försvarare, men ofta känner jag att det är viktigare att inte förlora än att gå för segern. Då har man i alla fall tagit poäng, och matchen har således inte varit helt förgäves. Så känner jag också efter gårdagens 2-2 mot Värnamo. Visst kunde, och kanske borde, vi ha vunnit. Efter den turliga 1-2-reduceringen var det i princip spel mot ett mål i en timme, med stolpträff och offsidemål innan Naeem Mohammed satte sin skickliga nick efter Phil Ofosu-Ayehs superba inlägg. Men vid 0-2-underläget, och Värnamodominansen som var då, var en poäng ett drömresultat. 

Vad gäller just Naeem Mohammed så är det tydligt att han nu, efter att allsvenska målnollan spräcktes, verkligen fått det att lossna. Tänk om Alexander Johansson visat samma psyke, istället för att säcka ihop och gnälla när han rättvist blev petad. Då hade även Alle potential bli en farlig målskytt i allsvenskan, det tror jag fortfarande.

Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram något som få verkar ha sett: att den annars ständigt hyllade Ante G faktiskt gör svaga prestationer vid våra baklängesmål, framför allt det första. Vid 0-1 står han långt ner och upphäver därmed offsiden på spelaren ute till höger. Sedan syns hans långsamhet när Gustav Engvall, som startar närmare tio meter bakom honom, enkelt och oattackerad når bollen på inspelet. Vid 0-2 ger Ante G samma Engvall tid och plats att vända runt och enkelt komma till skott, även om det målet framför allt får skrivas upp på halvskadade Malkolm Nilssons konto. Hade det varit någon annan än vår kapten som gjort dessa prestationer är jag tämligen säker på att denne sågats friskt i olika kanaler.

Mohammed avgör – ännu en gång

Visst har han fått vänta på sitt första allsvenskan mål, Naeem Mohammed. Till slut kom det – och blev avgörande. Men hans prestationer har faktiskt avgjort våra tre senaste bortamatcher. Både den fixade straffen mot Mjällby och det framtvingade självmål mot Varberg kom till efter att han helt enkelt varit för snabb för motståndarna, precis vid utvisningen idag. Naeem Mohammed måste sägas vara en riktigt lyckad värvning.

Viktor Granath är också en fin värvning. Efter dagens mål ligger han sexa i allsvenska skytteligan. Riktigt imponerande. Dessutom säkrar han dagens seger med blockeringen i sista sekunden.

Och ja – hela HBK är verkligen imponerande i år. Nu ligger vi alltså femma i tabellen. Så högst har vi väl knappast legat så här långt in på säsongen sedan 2007?

JCL lär ersätta Ahlstrand

Tvåan i Superettans skytteliga 2022 såldes – och in kommer istället fyran i samma series skytteliga på lån. Om man bara studerar dessa siffror kan silly season-bytet ses som ett nedköp, särskilt som Alexander Johnsson hade betydligt fler mål per spelad minut än Jack Cooper-Love under 2022. Men med tanke på oengagerad Alle Johansson verkade under slutet av HBK-tiden är det nog ändå ett steg upp.

Frågan är dock om det verkligen är Alexander Johansson som Jack Cooper-Love ska ersätta. JCL uppger att han varit missnöjd med speltiden i Elfsborg, där han ändå fått hoppa in i nästan varje match under våren, både kortare och längre inhopp. Ska det bli mer speltid i HBK så måste han alltså slå sig in i startelvan. Det kan ske på två sätt: antingen genom att han petar någon i den nuvarande elvan – eller att någon i startelvan försvinner från klubben. Att JCL skulle peta någon i nuvarande toppduon, Viktor Granath eller Erik Ahlstrand, är uteslutet. Möjligen skulle vi kunna gå över till ett annat spelsystem, där Erik Ahlstrand flyttas ned i banan, men även det är osannolikt, eftersom Ahlstrand varit så bra som släpande forward. Då återstår endast ett enda alternativ: att Erik Ahlstrand är på väg bort och att JCL ska ta över hans position. Det är ett nedköp, men ändå bra agerat av HBK att knyta upp ersättaren redan i förväg.

Jack Cooper-Love blir den fjärde spelaren från Skövdes AIK:s 2022-trupp som spelar i HBK 2023. Låt oss hoppas att han är bättre scoutad än Villiam Granath och Gustav Friberg, som ju knappt fått spela alls i år.

2023-utdelning

Precis som vid förra hemmamatchen mötte vi ett lag på undre halvan och nådde bara 0-0. Men trots att det var nästjumbon får vi ändå vara nöjda. IFK Göteborg var faktiskt bättre och hade fler chanser, även om vi så klart skulle haft en straff när Göteborgsbacken fladdrade med händerna och stoppade Thomas Boakyes nick från nära håll som sannolikt blivit mål (att HP kallar det ”ett halvläge” är faktiskt både uselt och märkligt av en lokaltidning).

Många har hyllat HBK i år och gärna ställt det mot 2021, när vi åkte ur. Och visst förtjänar laget hyllningar för att ha plockat så många poäng och ligga sexa. Men ska man vara ärlig tycker jag faktiskt att det egentligen inte är så stor skillnad på 2021 och 2023 – sett till hur bra vi spelar. Däremot har vi marginalerna med oss. Om vi tittar på de tre senaste matcherna – Hammarby, Varberg och Göteborg – så hade vi sannolikt förlorat med uddamålet mot både stockholmarna och göteborgarna 2021 och mot varbergarna hade det blivit max en pinne. Även i flera matcher tidigare har vi fått fin utdelning, även om det också finns enstaka insatser som förtjänat fler poäng än vi fått. Med 2021-utdelning hade vi sannolikt legat och skvalpat kring strecken i år också.

Skönt också för Ante G att inte behöva fira jubileum med en förlust.

Och så till sist: vilken härlig insats Phil Ofosu-Ayeh gjorde igår. Jag kan inte minnas senast en ytterback i HBK var så dominant i en match, om det någonsin har hänt.

Rätt Kurtulus valde rätt

Både storebror och mellanbror har kontrakt med en klubb på allsvenskans undre halva, men lillebror Bleon Kurtulus valde rätt. Förhoppningsvis är han också rätt Kurtulus-broder att satsa på. Roma ska ha visat intresse för Bleon Kurtulus förra året och Magnus Haglund hävdar att han är längre fram än Edvin var i samma ålder. Det låter ju lovande – men man kan också undra hur Haglund nu kan veta det, eftersom vår manager inte var verksam i HBK när Edvin var så ung.

Med Bleon Kurtulus i a-truppen från och med nästa år börjar det bli tjockt i mittförsvaret. Om Ante G skriver på för ett år till finns fem renodlade mittbackar med kontrakt: Ante, Joseph Baffo, Gabriel Wallentin, Taulant Parallangaj och Bleon Kurtulus. Det är nog en för mycket. Ska vi gissa att Taulant Parallangaj blir utlånad eller såld – kanske redan i år?

Vi förstärker en konkurrent

Precis som jag förutspådde igår lämnar Alexander Johansson HBK. Mycket synd, för jag tror fortfarande att han har fotbollsmässig talang nog för att lyckas. Tyvärr verkar han dock inte riktigt ha den rätta mentala inställningen, utan väljer hellre att fly än att ta kampen. Han anser väl att han borde vara given i startelvan, men hans spel i år har faktiskt inte alls motiverat det – och han verkar inte vara beredd att kämpa sig tillbaka. Och med så svag karaktär är det nog i slutändan ändå rätt att sälja honom, tyvärr.

Nu får vi se hur det går för Alexander Johansson i BP. Visst finns risken att han verkligen hittar målet igen, men det är nog nästan lika stor chans att han blir ännu en av de där stora Superettan-målskyttarna som helt enkelt inte är bra nog för allsvenskan (tänk HBK-bekantingar som Olle Kullinger, Joel Johansson, Shkodran Maholli, RWP). Betalningen sägs vara ett ”miljonbelopp”, vilket jag tolkar som en miljon eller strax däröver. Jag tycker faktiskt att det är i minsta laget med tanke på att han har lång tid kvar på kontraktet, går till en direkt konkurrent som borde få betala lite extra och är en målskytt, som alltid kostar lite mer.

Hur ska HBK nu agera? Ja, Magnus Haglund öppnar för nyförvärv offensivt. Och det lär behövas. Jag tolkar hans svävande uttalande om vad för slags spelare som han söker som att det nog kan vara en som kan spela på Erik Ahlstrands position. Vilket i sig så klart är oroväckande, för då är Ahlstrand också sannolikt på väg bort.

Men försäljningen ger förhoppningsvis också lite marginaler att dels köpa loss Amir Al-Ammari, dels kanske förlänga kontraktet med Kazper Karlsson.

Synd om Alle lämnar

Alexander Johansson har sällat sig till skaran av Superettanmålskyttar som får problem i Allsvenskan. Mållös hittills i serien och knappt någon speltid på sistone. Nu är han sannolikt på väg bort, för en spelare som själv öppet säger att han vill lämna blir troligen inte kvar, även om han har kontrakt.

Lämnar Johansson skulle det – trots hans svaga insatser i år – vara riktigt synd. Jag tror fortfarande att hans spetsegenskaper kan göra honom till en riktigt vass allsvensk anfallare. Och han kan mycket väl få chansen till speltid snart, om Erik Ahlstrand säljs. Skulle däremot både Ahlstrand och Johansson lämna så står vi med en riktigt mager offensiv.

Om han ändå lämnar hoppas jag att det inte blir till en allsvensk konkurrent. De allsvenska lag som kan tänkas vilja ha honom är sannolikt våra potentiella bottenkonkurrenter (ja, jag ser fortfarande en stor risk för bottenstrid i år) och dem vill vi inte förstärka. Å andra sidan känner han sig själv färdig med Superettan, vilket är fullt begripligt. Då återstår alltså utlandet, och visst kan han kanske lyckas där. Men risken är väl också stor att de utländska lag som köper en allsvensk bänknötare inte riktigt är rätt miljö för honom. Nej, bäst vore nog att faktiskt kämpa på och ta chansen när den kommer, Alexander!

En härlig flytseger

Att ha flyt, marginalerna på vår sida, är inte något som vi HBK:are varit bortskämda med under de senaste allsvenska sejourerna. Det har inte sällan varit stolpe ut, sena poängtapp och märkliga domslut som fällt oss.

I år har det vänt. Flera matcher som vi garanterat förlorat 2021 har vi i år istället vunnit. Dagens Hallandsderby kvalar definitivt in där. En billig, men korrekt straff, ger oss ledningen och ett fumligt självmål på övertid ger oss segern. Det är nästan så att jag kan lida med Varberg lite, trots att det kommit en del mindre sympatiskt från den sidan senaste åren.

Sexpoängsmatch i maratontabellen

Kryssen sänkte oss förra allsvenska sejouren och när vi har hemmamatch mot ett plastlag på undre halvan av tabellen vill man helst se en vinst. Men oavgjort idag är ändå okej. Nu håller vi avståndet till Hammarby både i allsvenska tabellen 2023 och i maratontabellen. Resultat får väl sägas vara rättvist; båda lagen hade chanser att sätta dit bollen men inget av dem dominerade spelet.

Amir Al-Ammari var närmast att spräcka nollan för HBK idag, men fick också en varning och är nu avstängd i derbyt mot Varbergs Bois. Jag hoppas att Joel Allansson då flyttas in i mitten, för någon ytter är den gode Allansson – som nyligen förlängde kontraktet – tyvärr inte. Han vänder alltid inåt och utmanar aldrig sin back. Med honom och Marcus Olsson på samma sida blir vi ytterst lättlästa och tämligen ofarliga på vänsterkanten.

Ahlstrand snart i utlandet

Ingen som kan något om fotboll är  förvånad över att Erik Ahlstrand är på utländska klubbars radar. Expressen skriver en artikel med mycket vaga uppgifter om att ”skandinaviska” klubbar tittar på honom och nämner en konkret klubb: Bröndby.

Men även om Expressens text inte tillför så mycket nytt så är nog risken stor att Ahlstrand säljs i sommar. Ja, jag säger risken, för en försäljning kan mycket väl visa sig ödesdiger. Hittills har HBK:s anfallsspel i princip gått ut på att ge antingen Ahlstrand eller Viktor Granath bollen. Ingen annan spelare är något större offensivt hot och alla andra mittfältare i närheten av startelvan har sina främsta kvaliteter i defensiven, möjligen med undantag av Amir Al-Ammari, som är mer av en tvåvägsspelare.

Skulle Erik Ahlstrand säljas nu blir det svårt att ersätta honom med spelare i truppen och vi skulle också få ytterst svårt att handla in en kapabel ersättare. Nej, det bästa vore om vi kunde behålla honom säsongen ut, men jag förstår att det nog är en fåfäng förhoppning.

Härliga premiärer!

Jag gjorde mitt premiärbesök på Strandvallen och fick se en premiärmålskytt fixa 2000-talspremiärseger för HBK på Strandvallen.

Matchen som sådan då? Tja, inget sprudlande spel, och kändes mest som en typisk 0-0-match. Men att vi – som 2021 var ruskigt ineffektiva – är sylvassa när chanserna dyker upp är så härligt att se. Mjällby kändes å sin sida väldigt ofarliga, trots ett stort bollinnehav.

Vi bytte en back mot en anfallare när vi ledde i slutet och det gav utdelning när Naeem Mohammed fixade en straff. Kul! Man berodde det offensiva bytet på att Haglund ville ändra taktik – eller på att han inte litar på en sådan som Melvin Sjöland, som vore den naturliga ersättaren som högerback?

Har ni förresten tänkt på att alla våra mål i år har gjorts av spelare som aldrig tidigare nätat i allsvenskan?  Viktor Granath, Erik Ahlstrand, Thomas Boakye, Phil Ofosu-Ayeh, Gabriel Wallentin och Kazper Karlsson har alla spräckt sin allsvenska målnolla i år. Medan alla som har tidigare erfanhet av att göra mål i allsvenskan – Amir Al-Ammari, Ante G, Joseph Baffo, Marcus Olsson, Joel Allansson och Villiam Dahlström – än så länge ståtar på noll allsvenska mål i år.

Rättvist med orättvis seger

Sirius har varit synonymt med  bittra poängtapp i serien. Vi minns den orättvisa kvitteringen på hemmaplan senaste allsvenska sejouren, vi minns offsidemålet som avgjorde bortamöttet samma år, vi minns ännu en orättvis kvittering på hemmaplan samma år, vi minns när vi vann skottstatstiken klart men HBK-ratade Shkodran Maholli klämde dit två bollar på Örjans vall 2017, vi minns bortaförlusten på övertid samma år, vi minns när Sirius fick fira allsvensk plats på Örjans vall 2016 och vi minns den tunga premiärförlusten samma år.

Men idag byttes all sorg och förtvivlan ut mot glädje. Vi fick till slut vinna mot det andra blåsvarta laget. Var det rättvist? Inte det minsta. Och det är det som gör det så rättvist, efter alla dessa år.

Varför vinner vi då? Tja, vi har helt enkelt en bättre målvakt och vassare offensiva spelare – läs Erik Ahlstrand och Viktor Granath – än Sirius. Trots att uppsalaborna hade bollen nästan jämt så brände de nästan allt. Samtidigt var Granath sylvass när chansen dök upp och Sirius-målisen gjorde en rejäl tavla när Erik Ahlstrand dunkade på bollen från långt, långt håll.

Värt att notera är också att vi efter nio omgångar inte har ett enda kryss. Det var den skadliga kombinationen av ideliga kryss, en stor portion otur och en klick Marcus Antonsson-måltorka som sänkte oss 2021. 2023 ser vi ut att ha gjort oss av med alla de tre ingredienserna i denna trista soppa.

Helgjutet och ändå utan poäng

Vi gör en helgjuten försvarsmässig insats. Men till slut höll det inte. Egentligen finns inte så mycket mer att säga. Vi förtjänade poäng, men å andra sidan förtjänade väl MFF också segern.

Ändå grämer en sak mig lite extra. Kazper Karlsson gör en mycket bra insats, men redan när det var tjugo minuter kvar så såg man att han var riktigt trött. Då bytte MFF spelare på hans kant och fortsatte att pumpa, pumpa, pumpa mot honom. Till slut tog sig en nyinsatt och pigg MFF:are runt, fick in bollen och så var det 0-1. Jag vet att vi inte har världens bredaste trupp, men visst borde en sådan som Villiam Granath – hyllad för sin starka fysiska förmåga och snabbhet när han värvades – vara kapabel att ersätta Karlsson i förvarsarbetet sista kvarten när den unge talangen är helt slutkörd.

Mästarna nollade

Visst, det är aldrig roligt att bli förnedrad. Men kanske var det ändå bra att HBK blev så tilltufsade i veckan, för det syntes att revanschlusten var enorm. Och det räckte långt: seger mot svenska mästarna, som blev nollade för första gången på 34 allsvenska matcher och förlorade på bortaplan för första gången sedan 2021. Dessutom var det fullt rättvist, vi var närmare 2-0 än Häcken var 1-1.

Det har snackats mycket om vår taktiska flexibilitet i år. Men dagens 4-4-1-1-uppställning har inte ingått i paletten tidigare. Nu gör den det och den som framför allt gynnas är Erik Ahlstrand. Det är mycket bra, för Ahlstrand senior är sannolikt är vår viktigaste spelare. Han klarar naturligtvis också av att spela på kanten, men det är i mitten strax bakom anfallaren/anfallarna som han kan glänsa på riktigt.

Tresettare

Inte bara vi får stryk med tennissiffror denna omgång. Både Varberg och Degerfors åkte på sex i baken, dessutom utan att göra något framåt.

För Varberg var det till och med 0-6 på hemmaplan, medan Degerfors fick sin storsmäll mot jumbon i serien. Ännu sämre resultat än HBK alltså. Så ja – kanske finns det ändå hopp för oss i år. Minst ett par andra lag är ju också usla.

En tennisförlust

Elfsborg har i många år varit en mardrömsmatch för mig. Jag räknar i princip alltid med förlust, så också inför matchen idag.

Men istället fick jag en stund drömma om något annat – ja, jag satt faktiskt och fantiserade om att vi skulle vara på övre halvan efter den här omgången. Vi hade ledningen med 1-0, och Alexander Johansson var så när att utöka ledningen. Men så rasade allt. Först kvittering och sedan – precis som vid andra förluster i år – ett missat friläge för en HBK-anfallare vid ett oavgjort resultat och istället ett baklängesmål. Därefter rullade boll efter boll in och det kunde blivit ännu värre än 1-6.

Jag var tveksam till om det här laget skulle klara sig kvar redan före säsongen och just nu känns det svårt att se att vi ska kunna ha mer än maximalt två lag bakom oss i sluttabellen. Men för att ändå hålla hoppet uppe så kan man titta i tabellen och se att vi även efter denna omgång kommer att ligga över båda strecken.

Det finns också, för den som vill, annat positivt att se i detta nattsvarta läge. Viktor Granath fick göra mål igen och kan han fortsätta att få in bollarna så kan det gå. Anfallspartnern Alexander Johansson såg betydligt vassare ut än under tidigare på säsongen. Trevligt också att Malvin Sjöland till slut fick göra allsvensk debut.

Sämst när det gäller

Det var säsongens hittills viktigaste match. Men insatsen blev, i alla fall under första halvlek, säsongens sämsta. Som lök på laxen stod Gabriel Wallentin för två svaga ingripanden på ett par minuter och orsakade både baklängesmål och utvisning. Det var faktiskt särdeles uselt. Wallentin har gjort ett par bra matcher i år, men också stått för en del tveksamma prestationer och jag hoppas verkligen att Joseph Baffo snart är tillgänglig.

Andra halvlek höll högre klass och det var inte långt ifrån att vi fick in en kvittering. Varför kunde vi inte spela från med den inställningen från början? Med detta sagt vann BP fullt rättvist.

Vi verkar nu också ha övergett vår framgångsrika diamantuppställning på mittfältet. Med tanke på det kan man kan undra varför vi gjorde oss av med alla våra yttermittfältare. Den enda ytter som Magnus Haglund värvade in (Villiam Granath) nöter bänk och får maximalt ett par minuters speltid. Hade det inte varit klokare att exempelvis behålla Samuel Kroon om vi nu ska köra ett rakt 4-4-2?

Jag undrar också varför vår manager fortsätter att starta med Benjamin Hjertstrand. Hjertstrand är väl en habil truppspelare som mycket väl kan vara med i en matchtrupp för att ge bredd, men inte mer än så. Gustav Fribergs superinkast ger oss däremot ett riktigt vasst anfallsvapen och det var ju tack vare dem som vi överhuvudtaget var nära en kvittering idag.

HP:s Jan-Owe Wikström borde dock vara glad idag. Han har ju efterlyst att HBK ska ta fler kort. Idag blev han bönhörd, framför allt av Wallentin.

Mitt i all bedrövelse tänker jag att vi ändå ska stanna upp en sekund och reflektera över att vi faktiskt är en bra bit över nedflyttningsstrecket just nu. Istället för att, som 2021, spela en massa hedersamma oavgjorda så tar vi nu segrar och förluster. Det ger i slutändan lite fler poäng.

En sorglig rödvit repris

Det blev nästan en exakt repris på förra bortamatchen. Vid ett oavgjort resultat får Naeem Mohammed ett friläge, men bränner det – och minuter senare gör det rödvita motståndarlaget ledningsmålet som växer till en tvåmålsförlust innan slutsignal.

Med detta sagt: Vi kan inte lägga skulden för dagens förlust på Naeem Mohammed, även om han så klart borde satt minst ett mål på sina lägen idag. Jag tycker att den förre tredjedivisionbsspelaren har visat sig vara bättre i själva spelet än vad jag hade förväntat mig. Förhoppningvis lossnar målskyttet också när han väl får in det första.

Även Alexander Johansson behöver spräcka sin allsvenska målnolla. Johansson är helt under isen i spelet och ser närmast handlingsförlamad ut när han får bollen. Mycket synd, för han håller ju så hög klass när han är i form.

Men inte bara anfallarna brister. Jag tycker att det finns anledning att notera två saker i försvaret.

Det första är hur enkelt Ante G blir bortspelad vid 1-0. Visst är veteranen fortfarande bra, men där syntes åldern tydligt. 

Det andra är att det vid båda målen är Benjamin Hjertstrand som förlorar duellen och låter Kalmars Rajovic göra mål. Man kan väl inte säga att målen är Hjertstrands fel, men visst hade säkert en del backar klarat sig bättre där. Kanske läge att ge långkastaren Gustav Friberg sin första match från start när vi möter BP på lördag? 

Detta bådar dubbelt gott!

Jag var för första gången på ganska många år på Västra stå. Och det var en härlig känsla – inte minst att se vilken föryngring som skett i ståplatspubliken. Det verkar onekligen som att HBK är hett igen i Halmstad och det bådar gott inför framtiden.

Lika mycket njöt jag naturligtvis av segern. Framgångsformeln var ett ett ruskigt effektivt HBK, i både straffområdena. Få heta Djurgårdenchanser, trots att stockholmarna ägde bollen nästan hela tiden, och sylvasst förvaltande av de chanser som HBK själva vaskade fram. Med tanke på att effektiviteten var vår Akilleshäl vid förra allsvenska sejouren så bådar även detta gott.

Kul också att de avgörande prestationerna gjordes av egna produkter: Jonathan Svedberg passar fram både Gabriel Wallentin (mycket bra idag!) till 1-0 och Erik Ahlstrand (försvinner han i sommar?) till 2-0.

Härligt också att studera allsvenska tabellen. Efter tre omgångar kommer vi att ligga före Djurgården, AIK, Hammarby, IFK Göteborg, Elfsborg och möjligen också MFF. Det hade nog ingen vågat gissa innan säsongen drog igång.

Först etta – sedan nästan förnedrade

Ett tag var vi allsvensk serieledning i ensamt majestät. Det stod 1-0 till HBK, efter att Erik Ahlstrand och Viktor Granath återigen samarbetat. Eftersom BP dessutom ledde mot MFF så hade vi som etta i serien dubbelt så många poäng som tvåan.

Men så gick det som det gick. Det blev en match där det märktes att vi har ganska många spelare som just nu knappt är på allsvensk nivå. Ändå var vi hyfsat nära att plocka poäng. Om bara Naeem Mohammed hade satt bollen frispelad vi straffpunkten så hade det nog blivit minst oavgjort. Istället kontrade värmlänningarna in 2-1 och fortsatte sedan att ösa på, medan HBK knappt hade några ytterligare chanser. Till slut var det bara en storspelande Malkolm Nilsson som räddade oss från förnedring.

Vad säger då dessa två första matcher om årets säsong? Tja, det finns en del positivt. Kanske framför allt Erik Ahlstrand, som varit riktigt bra i spelet och redan både gjort mål och assist. Viktor Granath verkar också håll på denna nivå.

Men frågetecknen är också många. Varken Alexander Johansson, Naeem Mohammed eller Villiam Dahlström känns som allsvenska anfallare just nu. Gabriel Wallentin har väl inte gjort bort sig, men visst märks det att han är en spelare med bara en halv säsong i superettan bakom sig.  Förhoppningsvis kan Joseph Baffo snart vara tillbaka. Detsamma gäller Thomas Boakye – en mångsidig spelare, men kanske inte den som bör vara ordinarie hos oss. Låt oss hoppas att någon eller ett par av de tilltänkta vänsterbackarna snart är redo att spela från start. 

Njutning och skratt

Efter en härlig premiärseger gäller det att passa på att njuta lite extra. Det kan man till exempel göra genom att kolla filmen om premiären på HBK Play (här finns också en massa annat godis, som alla mål sedan 2017).

Eller så kan man bläddra i i kvällstidningarnas allsvenska guider och skratta åt rankningen av spelarna. Enligt Expressen är till exempel Alexander Milosevic fem gånger bättre än Gabriel Wallentin, Jimmy Durmaz är två och en halv gånger bättre än Erik Ahlstrand och John Guidetti två och en halv gånger bättre än Viktor Granath.

Granathen exploderar även i allsvenskan

Förutsättningarna var tuffa. Fem möjliga mittbackar borta gav ett mittlås med en allsvensk debutant och en mittfältare. Hur det gick? Fantastiskt bra. Både Gabriel Wallentin och Jonathan Svedberg gjorde helgjutna insatser. Och hårt jobb av alla HBK:are över hela planen kombinerat med en effektiv offensiv gav oss tre poäng.

Nu vet vi att Granathen kan explodera i allsvenskan också. Underbart. Och Viktor Granath verkar vara en härlig karaktär, som man verkligen unnar framgång. Kul att även lojale Thomas Boakye fick spräcka sin allsvenska nolla.

Till sist ändå ett varningens ord. De tre senaste allsvenska premiärerna har vi som nykomlingar mött ett tippat topplag på Örjans vall och vunnit varje gång. Men både 2017 och 2021 åkte vi ut ändå.

Analys av truppen inför premiären

Nykomlingar i allsvenskan brukar vara nederlagstippade. Men majoriteten av de så kallade experterna verkar tro att HBK klarar sig kvar i år, till och med utan kval. Jag brukar själv se mig som ganska optimistisk när det gäller HBK:s chanser, men jag är långt ifrån övertygad om att vi har tre lag bakom oss efter 30 omgångar.
Inför premiären imorgon är dessutom HBK ovanligt skadedrabbat – och skadorna är koncentrerade till en enda lagdel: försvaret, där vi (om jag räknat rätt) bara har en enda reserv kvar. Det kan bli riktigt tufft. Nåja, nu kör vi den traditionella truppanalysen.

Målvakt
Malkolm Nilsson kan mycket väl bli vår viktigaste spelare i år. Han gjorde en fin första allsvensk säsong 2021 (jag bortser från de avslutande matcherna 2017), släppte in mindre än ett mål per match, men vi åkte ändå ner. I år tror jag att försvaret framför honom inte är riktigt lika svårgenomträngligt, och då behöver Nilsson vara ännu bättre. För att vi ska klara oss behöver han nog stjäla poäng i ett antal matcher där vi egentligen inte är värda dem. Det har han absolut kapacitet att göra.
Malte Påhlsson värmer som vanligt bänken. Han är en helt okej backup, men skulle Nilsson vara borta en längre tid tror jag att vi kan glömma att vi klarar allsvenskt kontrakt.

Ytterbackar
Vi har sajnat den ena ytterbacken efter den andra – och ändå är vi just nu lite tunna, på grund av skador.
Till höger är Phil Ofosu-Ayeh självskriven, om han är frisk, vilket han faktiskt är just nu. Tysk-ghananen skulle sannolikt ta plats även i de tippade topplagen, men har smugit under radarn när han spelat i Superettan. Ett riktigt starkt kort – men tyvärr är risken stor att hans skadekänsliga kropp säger ifrån.
Thomas Boakye är förste reserv som högerback. Men i premiären får Boakye, på grund av alla skador, istället ta vänsterbacksplatsen. Det klarar han galant; mångsidige Boakye är mycket viktig i vårt truppussel.
Till vänster tävlar egentligen tre andra spelare om platsen. Unge Gustav Friberg, på väg tillbaka från skada, är nog den som har störst framtida potential och ett extra vapen i sina långa inkast. Marcus Olsson är så klart av hög kvalitet, men nästan alltid skadad, så även nu. Benjamin Hjertstrand är en nyttig, rutinerad truppspelare, som också kan täcka upp i mitten, men än så länge bara har ett korttidskontrakt – och är skadad. Gissningsvis får alla tre göra minst en handfull matcher från start i år.
Förutom dessa spelare finns också Melvin Sjöland, som än så länge inte gjort en minuts seriespel, men möjligen skulle kunna få debutera med inhopp imorgon, när så många andra är borta.

Mittbackar
Även här ser det tunt ut, efter många skador.
Andreas Johansson är självskriven och får som vanligt mycket uppmärksamhet för sin ålder. Det är ingen tvekan om att han fortfarande är skicklig, men jag får ändå en liten klump i magen när jag tänker på hur beroende HBK är av honom. En enda skada kan innebära slutet på Antes G:s karriär – och någon dag kommer även han få alltför svårt att hänga med unga allsvenska anfallare. 
Joseph Baffo är även han skicklig – men var skadad under flera månader i höstas och är det nu igen.
Det öppnar för Gabriel Wallentin. Visst är Wallentin talangfull, men han har bara gjort totalt 16 matcher från start i Superettan – och kastas nu dagen före 22-årsdagen in som mittback i allsvenska premiären. Låt oss hoppas att det går bättre än när mittbackskollegan Taulant Parallangaj startdebuterade i fjol – och blev utvisad.
Taulant Parallangaj är alltså ett annat alternativ, men precis som så många andra backar har han mest varit skadad och som jag uppfattat det är han det fortfarande. Dessutom tror jag att Haglunds förtroende för honom fick sig en törn efter premiärutvisningen. Det blir nog inte mycket speltid i år för Parallangaj.
Med i leken i mittförsvaret framöver finns även Benjamin Hjertstrand och Marcus Olsson, när de två är skadefria. Jag skulle gissa att båda två i sådana fall går före Parallangaj och kanske även Wallentin.

Mittfält
Vi spelar i huvudsak utan riktiga yttrar och därför klumpar jag ihop alla mittfältare i detta stycke.
De är en given kvartett som tar startplatserna, åtminstone nu i början av året.
Erik Ahlstrand ska vara spets. Det är en nyckelroll. Lyckas han med att både skapa chanser åt andra och kanske banka in en handfull mål på egen hand så är mycket vunnet. Men visst gnager en liten osäkerhet, för än så länge har Ahlstrand aldrig färgat i allsvenskan.
Det har däremot de två yttre innermittfältarna i diamanten: Amir Al-Ammari och Joel Allansson, två riktigt starka namn för en nykomling.
Jonathan Svedberg ligger längst bak i diamanten och det är en roll som han gör mycket bra.
Förste reserv är jättetalangen Kazper Karlsson, som lär få mycket speltid och kanske till och med – om hans utveckling fortsätter – kan slå ut någon av de andra senare i säsongen.
Villiam Granath är däremot en liten besvikelse så här långt. Vårt första nyförvärv inför allsvenska comebacken verkar ligga långt ner i hackordningen. Kanske har det helt enkelt varit ett lite för stort steg från lilla Skövde till allsvenskan? I så fall kan vi kanske ha sparkapital i lillebror Granath, när han väl acklimatiserat sig.
Mittfältstruppen fylls ut med lovande tonårstrion Albin Ahlstrand, Pontus Carlsson och Leo Hedenberg. De kommer nog alla att kunna få några minuter i någon match här och där, men sannolikt inte mer än så.

Anfallare
Totalt har de fem anfallare som listas på HBK:s hemsida gjort två allsvenska mål. Ska vi klara kontraktet bör de nog ha tiodubblat den siffran efter 2023. 
Störst hopp sätts så klart till Superettans skytteligavinnare Viktor Granath och tvåan Alexander Johansson, även om jag, och många med mig, påpekat att spelare som öst in mål i andradivisionen ofta får det svårt i Allsvenskan. Men visst känns det ändå lite kittlande, med den storvuxne Granath och snabbe Johansson. Jag tror nog ändå att båda kan lyckas helt okej.
Bakom dem kan Naeem Mohammed bli en joker. Han har uppenbart näsa för målet. Däremot har jag inga förhoppningar på förra årets flopp Villiam Dahlström – men blir så klart gärna motbevisad.
Tonåringen Lorent Mehmeti är nog mest med för att se och lära i år.

Lovande – men hamna inte offside, HP!

Minst en HBK-text om dagen under hela säsongen, lovar HP att ”Onside Allt om HBK” ska leverera. Det låter ju trevligt och skulle vara en ordentlig uppryckning jämfört med hur det varit tidigare. Låt oss bara hoppas att HP inte hamnar offside genom att fylla kvoten med en massa ointressanta artiklar om före detta HBK:are, som tidningen av någon anledning ofta prioriterar att skriva. Även de utlovade studioprogrammen med Gudmundsson senior och Texas ska bli spännande att få se.

Lite löjligt är det dock att skryta om att Onside ska ge ”Sveriges bästa HBK-bevakning”. Det vore väl extremt svagt om HP inte lyckades vara bäst på HBK, konkurrensen är ju minimal.

Aftonbladet slår Expressen – men båda duger

En sak som är trevlig med att återigen vara i allsvenskan är att HBK – faktiskt – får en del nationell uppmärksamhet igen. Visst kan man gnälla på att nationell media ibland har en ganska grund kunskap om HBK, men de guider som kvällstidningarna producerar inför varje säsong är numera betydligt bättre än de en gång var.

Jag har gått igenom både Aftonbladets och Expressens varianter och kan konstatera att båda två är helt okej. Visst finns det märkligheter i betygsättning av spelarna (till exempel ger Expressen Alexander Johansson sämsta möjliga betyg, medan Aftonbladet anser att Gabriel Wallentin och Phil Ofosu-Ayeh är lika bra och rankar Malkolm Nilsson och Villiam Granath på samma nivå) och man får dras med enstaka direkta felaktigheter (som att Aftonbladet hävdar att vi var nykomlingar 2015), men på det hela taget är det välgjorda produkter.

Om du ska välja en enda så hade jag tagit Aftonbladet. Det känns som att den går lite djupare, det är roligt att de försöker sig på att analysera serierna ända ner till division 3 och man slipper pinsamheter som Expressens försök att göra sig lustiga över Chat GTP:s svar om allsvenskan 2022 (den som har gjort grundläggande research vet att Chat GTP:s data i huvudsak sträcker sig till 2021).

Ännu en sak som överraskar positivt, sett till den gängse bilden av kvällstidningarna, är journalisternas tips. Av Aftonbladets arton tippare tror bara en att vi åker ur direkt och två att vi får kvala. Av Expressens sju tippare har noll oss under nedflyttningsstrecket och två på kvalplats. Själv brukar jag ju gärna tro på HBK, men jag skulle nog själv placera oss på kvalplats om jag skulle tippa.

För övrigt ska det bli spännande att se vad HP:s än så länge okända satsning ”Onside Allt om HBK” levererar.

Bortaplan i premiären?

HBK möter AIK på Örjans vall i allsvenska premiären om några veckor. Men får vi egentligen någon hemmaplansfördel?

Idag har biljetterna släppts – men bara till hemmalagets sektioner. Över 5000 biljetter ska redan vara sålda. Jag befar dock är det nästan bara är AIK:are som köpt, eftersom de är vana vid att behöva skaffa biljetter i förväg för att för att försäkra sig om en plats – och det alltså märkligt nog inte går att köpa bortabiljetter ännu. Risken är stor att det blir en minoritet HBK-supportrar på plats den 2 april.

En väntad cupsorti

Nej, det blir inga fler cupmatcher i vår. Häcken vann med 2-1 och kunde gjort betydligt fler mål. Men jag tycker ändå att dagens insats lovar gott. Vi möter Sveriges bästa lag på bortaplan och är inte så långt efter.

Framför allt tycker jag att anfallsparets insats lovar gott. Viktor Granath bevisade att han kan göra mål mot allsvenskt motstånd och var även stark i spelet. Alexander Johansson visade att hans snabbhet funkar även mot allsvenska förvarare och var ytterst nära att få in den.

Äntligen mål

I årets sjunde match mer än fördubblade vi 2023:s totala målskörd. 3-1 mot Jönköping innebar dessutom att två av våra tänkta målgörare – Alexander Johansson och Naeem Mohammed – fick spräcka årets målnolla. Välbehövligt!

Cupgruppspelet kan redan nu ges godkänt betyg. Två segrar av två möjliga och nu en direkt avgörande gruppfinal mot svenska mästarna – mycket mer kan man inte begära av en allsvensk nykomling.

Till sist: Jag rynkade lite på näsan när jag såg att Malte Påhlsson skulle stå. I det här läget tycker jag att bästa laget ska spela. Men jag behövde inte vara orolig. Påhlsson gjorde en stabil insats, sannolikt den bästa jag sett honom göra i HBK-tröjan. Det känns bra.

Drömdebut för Hjertstrand

Två dagar efter att han blivit klar för HBK avgör Benjamin Hjertstrand för HBK med sitt första mål på flera år. Det kan man inte kalla annat än drömdebut. Och det gav oss årets första seger i årets första tävlingsmatch – bra tajming.

Matchen som sådan var ungefär som man kunde förvänta sig. HBK ligger två divisioner högre upp än Trollhättan och var ungefär två divisioner bättre. Men precis som varit fallet på sistone så hade vi svårt att göra mål. Det var inte långt ifrån att Trollhättan hade kvitterat, vilket hade varit snöpligt men ingen katastrof – det är ju ganska vanligt att lag från lägre divisioner lyckas norpa poäng av allsvenska lag i cupen då och då.

Däremot är det lite oroande med den fortsatta måltorkan, inte minst för anfallarna. Hajpade Alexander Johansson har nu inte gjort mål sedan 11 oktober. Viktor Granath kan säkert bli farlig, men visst hade man hoppats på att Superettans skyttekung skulle kunna hitta rätt mot ett lag från tredjedivisionen.

Apropå Granath så fick lillebror Villiam sitta kvar hela matchen på bänken. Det är också oroande. Ett nyförvärv som inte ens är bland de 15 som får spela är en varningssignal. Dessutom kan möjligen ett misslyckande för lillebror Granath spilla över på storebror. För hur skulle Viktor påverkas och känna om Villiam inte lyckas eller trivs i HBK?

Hjertstrand kompletterar försvaret

Så sägs då även Benjamin Hjertstrand vara klar för HBK. Vi har visserligen ingen brist på backar, och redan tre som kan spela till vänster, men jag tycker ändå att det är en bra värvning. Flera av våra försvarare har haft problem med skador och Hjertstrand kan täcka upp på två positioner. Han verkar dessutom ha imponerat under träningslägret i Portugal och är troligen inte heller särskilt dyr i drift.

Men nu är truppen faktiskt lite för stor. Av de 26 spelarna som är kontrakterade kommer 20 att ingå i en matchtrupp i allsvenskan och max 16 få speltid. Det betyder att en hel del spelare är långt ifrån att få spela överhuvudtaget. Det skulle nog vara smart att låna ut ett par, tre lämpliga kandidater till en lägre serie för speltid.

Vi lånar trippel-A

Amir Al-Ammari ska återigen spela i HBK, till att börja med på lån i sex månader. De flesta HBK-supportrar jublar. Jag är lite mer tveksam.

Det beror inte på att AAA inte är en bra spelare, för det är han. Men jag undrar lite hur planen för mittfältet ser ut. För mig känns Erik Ahlstrand, Jonathan Svedberg och Joel Allansson alla tre i princip givna i startelvan. Den fjärde mittfältsplatsen blir nu Al-Ammaris.

Det betyder att jättetalangen Kazper Karlsson sannolikt nöter bänk stora delar av säsongen. Hur lyckat är det – särskilt som risken finns att han lämnar oss som Bosman nästa sommar?

Det betyder också att nyförvärvet Villiam Granath hamnar en bra bit från startelvan. Varför värvade vi egentligen honom, om han nu inte är tänkt att höja klassen på laget? Lillebror Granath fyller 25 år under säsongen, så det är inte någon ung talang för framtiden.

Dessutom lär våra unga egenfostrade mittfältare – Pontus Carlsson, Albin Ahlstrand och Leo Hedenberg – nu få ytterst få chanser. Minst en av dem borde nog lånas ut.

Att det finns en köpoption för AAA är ju bra. Men det sägs att alla parter ska vara nöjda för att den ska kunna utnyttjas. Vad innebär det om Al-Ammari gör en riktigt bra vårsäsong och det finns intresse från utlandet? Min gissning är att det då är IFK Göteborg som cashar in – och vi har utvecklat en annan klubbs spelare samtidigt som våra egna talanger fått nöta bänk.

10 gånger fler insläppta

Nej, inga viktiga poäng delas ut i försäsongsmatcher. Men det skadar inte att bygga lite självförtroende genom att vinna någon enstaka då och då. Dessutom vore det säkerligen nyttigt att få göra mål, särskilt som vi hade ohyggligt svårt med just detta under förra allsvenska sejouren.

Men nej, så blir det inte. Nu – när tävlingssäsongen snart börjar – har vi spelat fem försäsongsmatcher, förlorat fyra, vunnit noll och har 1-10 i målskillnad. Lägg till den svaga avslutningen på Superettan och det är inte utan att man börjar bli lite orolig.

Men visst – jag har inte sett matcherna nere i Portugal. Utifrån rapporteringen verkar vi i alla fall skapat en hel del mot Brentfords unga B-lag. Provspelande Benjamin Hjerstrand har fått lovord och jag gissar att han snart har skrivit på, inte minst eftersom flera backar har skadebekymmer.

Baffo – och en till?

Det har legat i luften ett tag, men nu är det klart: Joseph Baffo stannar i HBK. Precis som de senaste två åren har han ryktats bort, men i slutändan valt att bli kvar i klubben. Det är ett mycket glädjande besked. Baffo har varit en av våra viktigaste spelare de senaste åren och våra resultat när han var skadad i höstas var inte bra.

Med på träningslägret i Portugal följer också Benjamin Hjertstrand, som kan spela vänsterback och mittback. Jag tyckte först att det kändes ganska onödigt att fundera på ännu en back, eftersom vi redan har tre spelare som konkurrerar om vänsterbacksplatsen och fem om mittbacksplatserna. Men flera av våra backar har ju varit ganska skadedrabbade de senaste åren, så kanske är det inte så dumt att ha lite extra bredd i truppen.

IFK Göteborg pratar haglundska

1-1 mot en allsvensk kollega är naturligtvis betydligt trevligare än 0-4 mot ett lag från en lägre division. Jag såg inte matchen, men lite lustigt är det med alla superlativ som nu öses över HBK. Vi var i princip helt ordinarie och ställde upp med en startelva som mycket väl kan få chansen i premiären också. Motståndarna var ett allsvenskt mittenlag som saknade nio spelare och som dessutom – på klassiskt Magnus Haglund-manér – säger sig vara nedtränade. Då är 1-1 ett helt okej resultat, men inte superbra.

Men visst, precis som det tjatades om förra veckan är det inte resultaten som är det viktigaste just nu. Framför allt är det glädjande att anfallsparet Alexander Johansson-Viktor Granath skapade en hel del och att Granathen hittade rätt. Det är ytterst viktigt att minst en av dem levererar i allsvenskan om vi ska klara oss kvar.

Pinsamt – men himlen är blå!

Man kan skylla på att det är årets första match. Man kan säga att det är en träningsmatch och att resultatet då inte har en betydelse. Man kan hävda att man tränar mycket hårdare än andra och därför är slitna. Man kan peka på att det inte var en ordinarie startelva och många inhopp. Man kan lyfta fram att flera spelare är nya och att ”samhandlingen” därför brister.

Det mesta av ovanstående gör vår manager och andra i HBK-led efter gårdagens storförlust mot Öster. Sanningen är att det är rejält pinsamt att bli fullständigt utklassade på hemmaplan av ett lag från en lägre serie, oavsett hur många ursäkter man hittar. Målvakten Malkolm Nilsson står dessutom indirekt och något oväntat för en rejäl sågning av sina lagkamrater när han säger att det inte ”är den här elvan och de här spelarna som kommer att spela tillsammans när det väl gäller sedan” – alltså att spelarna som spelade igår inte duger när det blir allvar. För så himla långt ifrån ordinarie var inte startelvan, det är väl bara Albin Ahlstrand, Malte Påhlsson (utbytt efter drygt en kvart) och möjligen Gabriel Wallentin som vi kan vara tämligen säkra på inte är med ”när det väl gäller sedan”.

En helt annan nyhet är däremot glädjande. Svenska Fans-sidan Himlen är Blå har väckts till liv igen och nya redaktören Fredrik Johanson tror jag har goda förutsättningar att göra ett bra jobb. Även han är exil-HBK:are och en passionerad sådan. Lägger man så mycket tid som han gjort på HBK genom åren kan han säkert sköta HÄB bra också.