Skit och skit

En skithalvlek följdes av en något bättre dito – men då kom ett skitmål istället. Tyvärr räknas de också och så fick vi återigen känna den besvikelse som numera alltid kommer matchen efter att vi gjort en bra prestation.

Skit också att både Gabriel Wallentin och Filip Schyberg lyckades dra på sig gula kort och är avstängda mot Malmö. Nu har vi bara tre mittbackar kvar, så ingen får bli skadad – eller såld! – under kommande vecka.

Men allt var inte skit idag. Rocco Astone gjorde en lovande debut i andra halvlek och bidrog till att spelet ryckte upp sig. Vårt andra danska lån, Emmanuel Yeboah, var dock tämligen anonym under den korta tid han var på plan.

Reflektioner efter Sirius

Det viktigaste var inte att vi fick en poäng, även om den också var viktig. Det viktigaste var att vi äntligen spelade riktigt bra. 1-1 slutade gårdagens match mot Sirius, men vi var faktiskt närmast segern och hade ordentligt oflyt med marginalerna, medan Sirius mål var riktigt onödigt. Nu kan man våga tro på HBK igen.

Yannick Agnero har varit uppsnackad, men inte motsvarat förväntningarna alls hittills. Igår visade han äntligen klass – skottet som gav 1-0 kan vara årets mål i allsvenskan och höjde säkert hans värde med ganska många miljoner. Samtidigt som han ofta ser kantig ut och tappar enkla bollar så kan han ur ingenting skapa farliga målchanser, ett attribut som lär locka större klubbar inom kort.

Naeem Mohammed ser också ut att vara på väg att bli den superanfallare han var fram till skadan i somras. Precis som 2023 så tror jag att det kan lossna rejält för honom så snart första bollen sitter i nätmaskorna.

I försvaret visade Bleon Kurtulus också klass, framför allt i spelet med boll. Han har redan blivit en riktigt viktig bricka och det är härligt att se. Även han lär snart försvinna för ett antal miljoner.

Och utanför plan är det spännande att se att podden Sigges cirkus ska ta ett rejält snack med Jesper Westerberg, på sistone rejält ifrågasatt. Det blir intressant att höra och kanske är det också läge att skicka in lite egna frågor.

Så skönt med en seger!

Det finns en enda sak som är bra med att sällan vinna – det känns så skönt när man trots allt gör det! Dagens 3-1-seger mot Sirius innebar stor lättnad och glädje. Jag är långt ifrån säker på att vi grejar kontraktet, men det ser nu betydligt ljusare ut än det gjorde för bara några timmar sedan. Och det HBK som skapats under Johan Lindholm är något helt annat än det vi fått se under större delen av säsongen.

Matchen som sådan var intressant. I första halvlek visade vi upp en effektivitet som påminde om våren och fick in två bollar, medan vi i andra brände en hel del. Så damp bollen plötsligt ner framför Gisli Eyjolfssons fötter – och det var avgjort. Vilken lättnad det var för islänningen att till slut få spräcka målnollan syntes också tydligt, han har ju bränt några riktigt fina lägen tidigare.

Också kul att sådant som HBK brukar anses vara dåligt på gav effekt. Idag blev det både två hörnmål och ett mål av en inhoppare.

I och med Gisli Eyolfssons och Niilo Mäenpääs mål idag har hela 13 HBK:are gjort mål i allsvenskan i år. Jag kan inte minnas att det någonsin varit så många olika målskyttar under någon tidigare allsvensk säsong. Guldåren 1997 och 2000 får jag det till 12 olika målskyttar. Någon som har koll?

En stjärnsmäll mot Sirius

Jag fruktade 0-4. Det blev resultatmässigt inte riktigt så illa, bara 0-3 mot Sirius. Men insatsen idag var bland de bedrövligaste premiärer jag bevittnat. Totalt andefattigt och inte en enda målchans värd namnet skapades mot ett lag som allmänt tippas på nedre halvan.

Flera av spelarna som vi tror att vi kan förlita oss på stod för svaga prestationer. De båda rutinerade mittbackarna förlorade var sin duell vid de två första målen och släppte dessutom fram ytterligare heta chanser, POA slog bort fler bollar än någonsin och inte heller så bra som vanligt defensivt, AAA var seg och usel matchen igenom, Jonathan Svedberg syntes bara vid två tillfällen; när han blev bortgjord vid 0-1 och när han gjorde självmål, Joel Allansson sprang som vanligt förgäves på kanten och forwardsparet Viktor Granath och Naeem Mohammed var totalt osynliga.

Finns det då något bra med dagens insats? Ja, de tre nyförvärven i startelvan får godkänt. Tim Erlandsson räddade oss från utklassning, Vinicius Nogeuira var både stabil defensivt och visade vilja offensivt och Birnir Snær Ingason glimmade till några gånger. Men det blir en tidig ångestmatch mot IFK Göteborg nästa helg – svaga Blåvitt hemma är sannolikt den typen av matcher där vi behöver tre poäng om kontraktet ska klaras.

Analys av truppen inför premiären

Allsvenskan har redan dragit igång, men HBK har fortfarande inte spelat.
Årets HBK-trupp känns strået vassare än fjolårets, vilket givetvis inte är en garanti för att vi klarar nytt kontrakt men naturligtvis ändå glädjande.
Mina positiva känslor har dock fått sig en liten törn efter de senaste resultaten och den osäkerhet som finns i laget inför premiären, där Gisli Eyjolfsson och Tomas Boakye definitivt är borta medan Tim Rönning och Naeem Mohammed är osäkra. Alla utom Boakye ser jag som mycket viktiga inslag i årets trupp. Jag upplever faktiskt en fara för att vi åker på ett riktigt bakslag imorgon, särskilt om HP:s uppgifter om startelvan stämmer. Risken är att vi har en ofokuserad Tim Rönning där bak, en Ante G som lätt blir bortspelad på konstgräset i mittförsvaret, en Joel Allansson som inte alls kommer till sin rätt på kanten och ett anfall där sylvasse Naeem Mohammed saknas. Jag blir inte förvånad om vi vänder hem med svansen mellan benen efter ännu en 0-4-match då.
Nåja, än vet vi inte hur det går, än lever hoppet. Nu spottar jag ur mig klassikern: truppanalys inför premiären.

Målvakt
Det såg skakigt ut ett tag, när Malkolm Nilsson, Malte Påhlsson och Marko Johansson alla lämnade. Men så bra det blev.
Tim Rönning har gjort en fin försäsong och kommer – som han själv är inne på – nog bättre till sin rätt i HBK än i Elfsborg.
Tim Erlandsson är en riktigt rutinerad andramålvakt som inte kommer att göra bort sig om han får chansen.
Målvaktsbesättningen är alltså minst en klass bättre än i fjol.

Ytterbackar
Phil Ofosu-Ayeh är allsvenskans kanske bästa högerback. Vinicius Nogueira kan kanske bli allsvenskans bästa vänsterback. Det är en riktigt stark duo.
Men bakom ser det svagare ut. Marcus Olsson är endimensionell och har nått sitt bäst före-datum. Gustav Friberg fick några enstaka matcher på våren i fjol, men har sedan aldrig varit nära en plats i laget. Tomas Boakye har, vad det verkar, varit skadad hela vintern och är fortfarande frisk. Nej, här får vi verkligen hoppas att de två ordinarie kan spela nästan varje match.
Möjligheten finns ju också att flytta ut en mittback. Gabriel Wallentin spelade någon match på kanten i fjol, Bleon Kurtulus är också ett alternativ. Joel Allansson har ju också spelat ytterback i någon match.
Totalt sett får vi dock ranka ytterbackarna ett snäpp upp från i fjol, i och med att vi nu har en rejäl vänsterback också.

Mittbackar
Ante G fortsätter att hyllas i pressen. Men vi som faktiskt ser HBK inser att tiden nu nog faktiskt sprungit ifrån veteranen. Resultaten när han är på plan är inte heller imponerande. Risken finns att Magnus Haglund håller fast vid honom lite för länge.
Joseph Baffo finns det däremot inte så mycket att klaga på, mer än att han ibland är lite för hetsig.
Låt oss hoppas att Gabriel Wallentin snart är Baffos parhäst. Visserligen fortfarande lite orutinerad och kan göra misstag, men på det hela taget en rejäl mittback med mycket fint luftspel.
Bleon Kurtulus är också med. Det skulle förvåna mig om 16-åringen inte får känna på allsvenskan i år, även om debuten kanske dröjer till efter 17-årsdagen.
Totalt sett håller mittförsvaret ungefär samma klass som i fjol.

Yttermittfältare
Under 2023 saknade HBK renodlade yttrar i startelvan. 2024 ser annorlunda ut – i alla fall delvis.
Birnir Snær Ingason utsågs till isländska ligans bästa spelare i fjol och kan bli en sensation på vänsterkanten. Han är given i startelvan.
Men vem får chansen på andra kanten? Villiam Granath är också i första hand en ytter. Han hade ett tungt 2023, med noll matcher från start. Kanske kan 2024 bli bättre, även om han troligen mest får nöta bänk i år också.
Ett annat intressant kantalternativ är talangen Albin Ahlstrand, som skulle kunna bli storebror Eriks ersättare rakt av. Ahlstrand dy visade spännande takter i början av försäsongen, men verkar nu ha sjunkit nedåt i hackordningen. Kanske inte så underligt, unga spelare tenderar att vara mycket upp och ner.
Mångsidige islänningen Gisli Eyjolfsson är en annan kandidat och kanske den som när säsongen är summerad har spelat flest matcher, även om han just nu tyvärr är skadad.
Tomas Boakye kan ju också spela här, men frågan är när han är redo.
Däremot hoppas jag slippa att vi plockar ut Jonathan Svedberg eller Joel Allansson hit – framför allt Allansson är betydligt bättre i mitten.
Totalt sett: ungefär samma klass som i fjol, men mycket hänger på hur väl Ingason lyckas. Om han inte får till det kan avsaknaden av Ahlstrand den äldre bli kännbar.

Innermittfältare
Amir Al-Ammari var okej under 2023. Under 2024 har han varit mer än okej – ja, faktiskt riktigt bra. Jag blir förvånad om han stannar hela säsongen. Vi får nog räkna med en försäljning för småslantar (ett halvår kvar på kontraktet) i sommar, men fram till dess hoppas – och tror – jag att AAA visar högsta klass.
Bredvid honom finns flera möjliga alternativ: i första hand Jonathan Svedberg och Joel Allansson men även Gisli Eyjolfsson och Albin Ahlstrand. Svedberg och Allansson är hyggliga allsvenska spelare som klarar av att göra jobbet. De två sistnämnda är mer spännande, men också mer svårbedömda och konkurrerar nog i första hand om en ytterplats, i alla fall så länge AAA är kvar.
Samma klass som 2023 eller möjligen något bättre tack vare AAA:s uppryckning, blir det sammanfattande betyget.

Anfall
Naeem Mohammed sågades fullständigt av Simon Bakkioui. Men sedan, sannolikt efter att Bakkiouis magi gjort sitt, exploderade han. Måhända tar jag i något, men jag ser faktiskt ghananen som en möjlig skytteligavinnare 2024, om utvecklingen fortsätter. Låt oss hoppas att han är redo för spel imorgon och sedan slipper skador under året.
Viktor Granath gjorde ännu fler mål än Mohammed under 2023, men några av dem var från straffpunkten. Totalt sett är han ändå en habil allsvensk anfallare och ett bra komplement till Mohammed.
Rasmus Wiedesheim-Paul har hämtats hem för att ytterligare spetsa till anfallet. Men RWP har sett ruskigt svag ut under försäsongen och verkar inte heller ha rätt attityd. Är det en risk att vi får se Alexander Johansson-scenariot upprepas – alltså att en ung, HBK-fostrad anfallare viker ner sig och drar vidare? Det skulle vara synd. Jag hoppas att RWP biter ihop och visar belackarna, inklusive mig, att han klarar av allsvenskan.
Alex Hall är fjärde man i anfallet. Han hyllades för sina juniorinsatser i fjol, men som vi sett så många gånger är steget stort till seniornivå, inte minst för forwards. Här kan vi ha förhoppningar, men inga förväntningar.
Totalfloppen Villiam Dahlström är femte forwardsalternativet – om nu Haglund alls ser honom som ett alternativ. HBK har velat se gotlänningen lämna och han är den enda friska i seniortruppen som inte är med i morgondagens matchtrupp. Jag tror inte att det blir några fler matcher för Dahlström i a-laget, men man ska aldrig säga aldrig.
Totalt sett är klassen här i nivå med 2023, eller möjligen något bättre med tanke på Mohammeds utveckling.

Så förbannat orättvist

Just nu upplever vi 2021 i repris. Efter att vi varit ett stolpskott ifrån seger mot ett topplag förra omgången åker vi idag på en fullständigt orättvist förlust mot ett annat topplag.

Elsborg skapar bokstavligt talat inte en målchans under 88 minuter. Sedan kommer ett helt ologiskt 0-1-mål. Innan dess har domaren fegat ur och bland annat låtit en Elfsborgare, som tydligt själv visste att han borde åkt ut, vara kvar på plan. Det är så otroligt bittert.  

Och samtidigt tar Sirius en seger när en Värnamospelare halkar på övertid. Förbannat!

Sex före Sirius

Nej, det är ju inte matcher som denna som vi måste ta poäng i för att klara kontraktet. Och nej, det var inte orättvist att Häcken vann. Men när vi hade 2-1 och först en boll i stolpen och sedan ett glidtacklingsskott i fritt läge – ja, då kändes det inte alls långt borta med en seger.

Och sedan, bara sekunder senare: svagt positionsspel av Jonathan Svedberg och en Marko Johansson som får bollen på sig men ändå släpper in den. 2-2. Besvikelse, men ändå en poäng mer än vi räknat med före match eller i halvtid. Sedan går ridån ner på övertid, med 2-3-målet.

Tungt också att flera möjliga nedflyttningskonkurrenter tagit segrar denna omgång. Lokaltidningen har skrivit ännu en krönika och slagit fast (läs: gissat) hur många poäng som krävs för att klara kontraktet. Men det enda vi vet är att HBK måste ha tre lag bakom sig. Hur många poäng dessa tre lag tar är omöjligt att sia om. Däremot kan vi vara 100 procent säkra på att laget på kvalplats kommer att heta Sirius och ligga sex poäng efter oss, men ha betydligt bättre målskillnad än vi har, när denna omgång är färdigspelad. Det känns på intet sätt som ett betryggande avstånd.

Vi vinner äntligen igen

Att vinna de rätta matcherna, de mot de svåraste konkurrenterna, har varit en akilleshäl för HBK under några år. Det är en av anledningarna till att gårdagens seger mot Sirius känns extra skön. Uppsalalaget är nu nio poäng efter oss, med bara åtta matcher kvar. Visst kan de fortfarande komma ikapp oss, men risken känns numera rätt liten.

För ett par veckor sedan kallade jag matchen mot BP för en taktisk förlust, som tränaren fick ta på sig ansvaret för. Helgens seger kan också tillskrivas taktiken. Att oväntat peta bästa målskytten Viktor Granath, som känts tyngre och tyngre på senare, och ge tidigare målmissaren Jack Cooper Love chansen i par med Naeem Mohammed visade sig vara helt rätt. JCL spräckte först sin allsvenska HBK-nolla och spelade sedan fram Mohammed till 2-0.

En annan anfallare som dock inte fått chansen i HBK, och inte heller kommer att få det, är Lorent Mehmeti. Det känns synd. Han är tydligen så intressant att ett lag i Superettan som gjort flest mål i den serien och sannolikt spelar i Allsvenskan 2024 bedömer att han är bra nog. Då borde han, som ung egen talang, åtminstone ha fått chansen att visa upp sig i en handfull matcher hos oss, tycker jag – särskilt som offensiven inte varit briljant i år.

Rättvist med orättvis seger

Sirius har varit synonymt med  bittra poängtapp i serien. Vi minns den orättvisa kvitteringen på hemmaplan senaste allsvenska sejouren, vi minns offsidemålet som avgjorde bortamöttet samma år, vi minns ännu en orättvis kvittering på hemmaplan samma år, vi minns när vi vann skottstatstiken klart men HBK-ratade Shkodran Maholli klämde dit två bollar på Örjans vall 2017, vi minns bortaförlusten på övertid samma år, vi minns när Sirius fick fira allsvensk plats på Örjans vall 2016 och vi minns den tunga premiärförlusten samma år.

Men idag byttes all sorg och förtvivlan ut mot glädje. Vi fick till slut vinna mot det andra blåsvarta laget. Var det rättvist? Inte det minsta. Och det är det som gör det så rättvist, efter alla dessa år.

Varför vinner vi då? Tja, vi har helt enkelt en bättre målvakt och vassare offensiva spelare – läs Erik Ahlstrand och Viktor Granath – än Sirius. Trots att uppsalaborna hade bollen nästan jämt så brände de nästan allt. Samtidigt var Granath sylvass när chansen dök upp och Sirius-målisen gjorde en rejäl tavla när Erik Ahlstrand dunkade på bollen från långt, långt håll.

Värt att notera är också att vi efter nio omgångar inte har ett enda kryss. Det var den skadliga kombinationen av ideliga kryss, en stor portion otur och en klick Marcus Antonsson-måltorka som sänkte oss 2021. 2023 ser vi ut att ha gjort oss av med alla de tre ingredienserna i denna trista soppa.

Fy fan för ett kryss

Äntligen ett kryss, utropade jag efter 0-0 mot Mjällby. Fy fan för ett kryss, säger jag idag. Efter en fullständigt lysande första halvlek, där vi kunde haft ledningen med 5-0, kom en betydligt svagare, men ändå okej, andra halvlek. Och så tappar vi på tilläggstid, efter en situation där vi ser ut att ha kontroll, men en väldigt skicklig anfallare (det måste ändå erkännas!) lyckas få in bollen. Mörker!

Kan de två Sirius-matcherna vara årets bittraste poängtapp? Sist snodde domaren vår poäng i slutet, nu var Siriusmålet regelrätt men ack så orättvist.

Jag har undrat tidigare varför inte Alexander Berntsson byts in i slutet när vi ska försvara ledningen. Idag undrar jag samma sak. Med Berntsson på plan hade vi med all sannolikhet firat en rättvis trepoängare nu.

Östersund på hemmaplan på lördag. Blir det inte vinst då – ja, då känns kvalspel strax före jul som ett troligt scenario. Brrrr.

Are you Sirius, linjedomaren?

 

Nej, jag vill inte ha VAR i allsvenskan. Men en halvmeter offside måste väl en linjedomare se, även utan tekniska hjälpmedel.

Matchen i övrigt? Ja, visst hade Sirius mer boll, men det var ju tydligt att HBK:s spelidé var att oftast falla lågt och låta Uppsalalaget spela bollen fram och tillbaka utan att skapa något. Och Sirius hade faktiskt bara någon enstaka en chans på hela matchen, innan offsidemålet godkändes. HBK-chanserna var också få, men två gånger var Marcus Antonsson mycket nära att näta.

I topp i gruppen!

Sist hade vi en tredjedel av truppen magsjuk. Då blev det bara en poäng mot allsvenskt motstånd. Nu, när det återigen vankades allsvenskt motstånd, var nästan alla friska – då blev det seger!

Vilka nyförvärv vi har gjort. Sadat Karim sylvass där framme, Joel Allansson högklassig på mitten och Ante G bättre än jag någonsin kunnat ana.

Måhända är jag lite för euforisk nu, men visst känns det som att i princip alla i startelvan hade kunnat ta plats i en allsvensk startelva? Och vi har ju också skickliga spelare på bänken i år.

Vi har alltså inte släppt in ett enda spelmål på två bortamatcher mot allsvenskt motstånd. Ohyggligt stabilt.

Härnäst på menyn: Karlstad BK, nykomlingar i tredjedivisionen. Inte kan vi väl missa gruppsegern mot dem, väl? Även om värmlänningarna gjort det riktigt bra hittills.

Sålde vi allsvenska kontraktet till West Ham?

Efter krossen av J-Södra hoppades jag och alla andra HBK:are att vi äntligen skulle få lite luft under vingarna. Istället: säsongens kanske två sämsta insatser och följaktligen två nya förluster mot Sirius och Djurgården. Det har känts fullständigt bedrövligt. Visst kan man hävda att vi bara förlorade med uddamålet mot Djurgården, men det smickrande resultatet berodde enbart på de två målvakterna.

Så vad är det då som hänt? Tyvärr tror jag att vi kan ha sålt det allsvenska kontraktet när Sead Haksabanovic gick till West Ham. Inte så att tonåringen alltid varit bäst på plan i år – långt därifrån – men med Haksabanovic på banan visste motståndarna att de aldrig visste vad som kunde hända. De var tvungna att alltid hålla koll på HBK:s nummer 10. Den dimensionen har helt försvunnit i de senaste matcherna. Våra fyra sommarnyförvärv kan säkert alla vara habila spelare, men de är inte i närheten av Haksabanovics briljans. Fast nog kommer vi att kunna dominera superettan 2018.

Men visst – vi ska inte måla fan på väggen ännu. Sundsvall verkar vara nästan lika usla och kanske kan vi kravla oss upp på kvalplats. Och kval brukar ju gå bra.

Och så hoppas jag att vi kan spräcka förlustsviten mot tredjedivisionslaget Kristianstad imorgon. Kul att cupmatchen sänds på webben, eftersom jag tyvärr inte hinner dit i tid.

Vi skjuter – Maholli gör mål

En vecka fick man vara glad – sedan tog den stora dysterheten över igen. Vi har 14 skott på mål, varav 9 på mål, men är inte i närheten av hitta målet. Sirius skjuter faktiskt färre skott, men utmanövrerar oss fullständigt taktiskt. Uppsalaborna har nu vunnit både hemma och borta mot oss två år i rad. Hoppas att vi kan bryta den trenden nästa år, om vi nu klarar oss kvar i allsvenskan.

Och även det var trist att vi förlorade så unnar jag faktiskt Shkodran Maholli att vara glad. Han har haft det riktigt tufft i karriären och det är bara så synd att målskyttet aldrig lossnade hos oss.

En annan som haft det tufft är Ivo Pekalski. Riktigt trist för honom att han – när han till slut får chansen som utlandsproffs – återigen skadar knät. Men för vår del var det tur att inte skadan kom för en vecka sedan...

Uppehåll på nedflyttningsplats

Det var en match vi skulle avgjort redan i första halvlek. Under matchen hade enbart Fredrik Olsson fler heta målchanser än vad hela Sirius lag hade. Och ändå förlorar vi – dessutom på övertid. Så tungt.

Men egentligen har det sett ut så här i åtminstone en månad nu. Det krävs otroligt många chanser för att vi ska göra mål, medan motståndarna är betydligt skarpare framför målet. Resultat: fyra uddamålsförluster på de fem senaste matcherna.

Så vad göra? Sparka Janne, ropar flera. Jag har svårt att se att det skulle göra så stor skillnad. Det är ju inte så att vi är utspelade. Huvudanledningen till att vi ligger där vi ligger är att vi inte har skärpan framför mål. Kanske är det helt enkelt så att våra offensiva krafter inte håller tillräcklig klass. Alexander Ruud Tveter är stark, men trubbig, Sead Haksabanovic är gudabenådad, men ofta osynlig och på sistone ack så frustrerad, Fredrik Olsson nosar upp mängder med målchanser, men sumpar de flesta, Kosuke Kinoshita har inte gjorts någon glad hittills, Nikolai Alho är ojämn och osäker. Kan vi i sommar få in en injektion av samma typ som Matthew Rusike var 2015 – ja, då kan vi fortfarande vända det här. För som tur är så har ju både Kalmar och AFC också plockat riktigt få poäng i vår.

Blir det Seads avskedsföreställning?

Imorgon är det dags för vårsäsongens sista match – och kanske den sista matchen på svensk mark för Sead Haksabanovic på många, många år. Vår supertalang kan mycket väl komma att säljas utomlands under uppehållet och kommer inte heller att återvända till Sverige för landskamper – han har ju tyvärr valt Montenegros landslag. Vågar man hoppas att Sead bjuder oss mål och seger i sin avskedsföreställning?

Och för Aboubakar Keita är det antagligen redan slutspelat i HBK. Han är skadad och lånet går ut efter vårsäsongen. Det vore verkligen glädjande om vi kunde förlänga det, men jag tror att våra chanser är små.

Blåsvart firande och ungdomligt gnäll

Det blev som jag fruktade: ett blåsvart lag fick fira en allsvensk plats på Örjans vall. Det kommer, med största sannolikhet, inte blåsvarta HBK att få göra, utan nu tyder allt på att platsen vi förhoppningsvis får fira på är Olympia.

Sirius vann rättvist i måndags. Visst kan man gräma sig lite över att om vi hade bytt domare med AFC så hade vi antagligen fått två straffar och de blivande eskilstunaborna noll. Men domaren är ju en del av fotbollen – ibland har man flyt, ibland inte, och man minns lättare de domslut som går emot.

Jag hyllade ju Sead Haksabanovic förra veckan – och att han är smått unik i dagens fotboll inser man när man läser Henrik Johanssons gnäll. 18-åringen kräver alltså att hans moderklubb ska garantera honom speltid för att han ens ska överväga att skriva på ett kontrakt. Inte ens för en 18-åring borde det vara svårt att förstå vad som gäller: är du bra nog får du chansen. Det är ju inte så att Janne Jönsson inte har gett unga spelare chansen.

Vi älskar dig också, Sead

Behöver vi extra tändvätska inför matchen mot Sirius på måndag? Knappast, va? Men annars kan man lyssna på Sead Haksabanovic på HBTV – då inser man att ett allsvenskt avancemang skulle vara otroligt betydelsefullt.
"För att stanna till nästa säsong – ja, det är mest om vi går upp. Det är tre matcher kvar. Så det är det jag vill just nu, gå upp. För jag mår ju bra här i HBK. Alla tar hand om mig och så. Det känns bra här", säger vår 17-åring.

"Kan du tänka dig att förlänga med HBK för att de ska få betalt för dig och sedan gå till nästa klubb?" frågar reportern

"Ja, HBK har ju tagit hand om mig sedan jag var ett barn. Så jag kommer att göra allt för att HBK ska få det så bra som möjligt", svarar Sead Haksabanovic.

Blåsvart allsvensk avancemang på Örjans vall?

På måndag kan ett blåsvart lag säkra allsvenskt avancemang på Örjans vall. Tyvärr är det inte HBK, utan Sirius, som efter dagens storseger mot Öis bara behöver en poäng mot oss för att i praktiken vara klara för allsvenskan. Och om Sirius – gud förbjude – skulle vinna på måndag finns inte ens en teoretisk chans att de missar allsvenskan.

Vi får vara glada att både Dalkurd och AFC United tappade poäng den här omgången. Det innebär att vi faktiskt kan ordna blåsvart allsvenskt avancemang även för HBK på helt egen hand. På Örjans vall. I sista omgången. Mot AFC. Håll med om att det kan bli en fantastisk upplevelse.

För första gången tvivlar jag

Hela säsongen, från förlusten i premiären mot Sirius i april och fram till idag, har jag trott att vi ska klara att gå upp i allsvenskan igen. Men nu, efter dagens förlust mot Gais, känns det för första gången som att oddsen är lägre för att vi stannar kvar i superettan än att vi går upp.

Det är inte matchen som sådan som fått mig att för första gången misströsta. Nej, det är tabelläget och att vårt tidigare flyt helt försvunnit som gör att jag tvivlar. Vi spelade ju bättre än göteborgarna, som hade väldigt få chanser utöver målen. Dock var gaisarnas chanser ständigt sylvassa, medan våra mer blev halvchanser, framför allt för Andreas Bengtsson som missade en hel del fina lägen. I våras hade detta dock med stor sannolikhet blivit en 1-0-seger.

Varje hörna och frispark för Gais kändes som en målchans, medan vi nästan varje gång vi fick hörna försökte oss på en kort variant. Uppenbarligen är vi alldeles för svaga i luften. Då kanske det är läge att ha med Alexander Berntsson från start i mittförsvaret och flytta upp Marcus Mathisen till det centrala innermittfältet?

Så vad blir det nu då – direktuppflyttning, kval eller till och med en fjärdeplats? Jag skulle säga att det är 80 procents chans på mittenalternativet och tio procent var på de båda andra. Och eftersom allt tyder på att HIF också får kvala kan vi i alla fall se fram emot två riktigt intressanta och heta kvalmatcher, där dock HIF får gälla som klar favorit.