Spekulationer och sanningar om truppen

Mer än tre veckor har gått sedan det allsvenska kontraktet säkrades. Än så länge har inte ett enda spelarnyförvärv tillkommit, men likväl har det hänt en hel del spännande saker. Och glädjande nog känns det som nuvarande ledning i allt väsentligt resonerar som jag själv gör.

Ett antal spelare har fått besked att de behöver lämna: Thomas Boakye samt de två utlånade Leo Hedenberg och Pontus Carlsson. Det är precis som förväntat.

Thomas Boakye har i många år varit en lojal och ytterst användbar truppspelare som kan kastas in lite varstans, men i år har han inte varit i närheten av att konkurrera, bara gjort några få inhopp och inte precis glänst i dem. De två utlånade har inte heller gjort ett sådant avtryck i de lägre divisionerna att de skulle ha någon reell chans att få hyfsat med speltid i HBK 2025.

Utgående kontrakt har också Joseph Baffo, Jonathan Svedberg, Alexander Nielsen och Marcus Olsson.

Baffo är en av de dyraste i truppen men har inte presterat på sin lönenivå. Det är nog till slut dags att säga adjö till honom. Jonathan Svedberg verkar också vilja röra på sig, vilket är synd – han är en nyttig spelare, en av numera ganska få egna produkter i startelvan och har potential att bli en riktigt HBK-legendar med sisådär 20 säsonger i klubben om stannar här hela karriären.

Marcus Olsson gjorde det riktigt bra under hösten, så det är svårt att se att han inte skulle ingå i truppen 2025. Och Alexander Nielsen kan säkert få förlängt som tredjemålis.

HP spekulerar också i att de tre misslyckade forwardsvärvningarna inför och under 2024 – RWP, Blair Turgott och Jesper Westermark – kan komma att lämna. Jag har ju ett par gånger påpekat att forwardskvoten är överfull 2025, så att minst två av dem sticker skulle inte förvåna. Trist dock att vi sannolikt investerat en hel del i sign on-bonusar och hyfsat höga löner på trion, och nu får vara glada om vi kan lämpa av dem gratis.

I övrigt tror jag inte att någon spelare lämnar – om vi inte får monsterbud på Vinicius eller Yannick Agnero.

Vad behöver vi då värva om dessa spekulationer blir verklighet?

Tja, en högerback behöver vi oavsett vem som lämnar. Och jag tror att André Boman är ytterst nära att skriva på. Han gillar att bo i Varberg, Elfsborg vill dumpa honom och HBK är överförtjusta. Att andra allsvenska klubbar nämns ska vi nog inte oroa oss för mycket av – han verkar klokt nog inse vikten av att vara i en klubb där han har en position som passar honom och där han får speltid.

Kanske kan vi också hämta in en ny back up-ytterback – varför inte Emil Salomonsson, som dumpats av IFK Göteborg och nu letar klubb i närheten av Varberg?

Mittbackar behövs också, om vi ska fortsätta att spela 3-4-3. Gustav Friberg kan säkert vara back up som vänster mittback, men minst en innerback av garanterat allsvensk klass måste också in för att komplettera Gabriel Wallentin, Bleon Kurtulus och Marcus Olsson. Personligen hade det inte känts fel om det blev Gustav Granath, som lämnat Västerås. Jag gillar Granath-brödernas inställning och det var trevligt när vi hade två av dem.

Jag hoppas också att det skulle vara möjligt att kontraktera Kevin Andersson Lönnergård, även om det nu sägs att han är på väg till Hammarby. Johan Lindholm borde kunna övertala honom om att chansen till allsvenskt spel är hyfsat stor hos oss, inte minst eftersom vi spelar med tre mittbackar.

Förutom försvaret då – var behövs nyförvärv? Tja, varken på målvaktsposten eller i anfallet. Men det kan behövas en mittfältsförstärkning, om nu Jonathan Svedberg lämnar.

Amir Al-Ammari, som får ytterst lite speltid i Polen, vore så klart trevligt, men jag tror att han dels har för hög lön där för att vara intresserad av HBK, dels säkert vill ge det lite mer än ett halvår.

Men kommer ni ihåg den där ghananske supertalangen som det var så mycket oklarheter kring? Iddrisu Moro kanske är den som blir spindeln i nätet på HBK:s innermittfält i vår. Och annars kanske vår gamle vän King Gyan har något annat ess i rockärmen – det sägs ju att det var han som låg bakom värvningen av hösten succélirare Yannick Agnero.

Och så avslutar vi med tränarbiten. Där verkar uppställningen nu i det närmaste vara komplett, med före detta Häcken-tränaren Hristian Cvetkovski. Jag måste erkänna att jag inte hade någon koll på honom, men visst låter det lovande att Johan Lindholm ser honom som en av Sveriges bästa spelarutvecklare. Häcken har ju onekligen varit bra på det, medan det känts som att den biten i princip legat för fäfot i HBK de senaste åren.

En säkrad tränare och en stillsam silly

 Så var det då klart – Johan Lindholm är vår tränare de kommande tre åren. Förlängningen var minst lika väntad som Ante G:s avsked häromdagen, men likväl skönt att det nu är satt på print.

Vad gäller truppen i övrigt så är silly season än så länge tämligen stillsam. Leo Hedenberg och Pontus Carlsson får, inte oväntat, inte förlängt. Inga nya rykten in hörs, mer än att André Boman naturligtvis är högintressant för HBK. Förutom Boman behöver vi få in minst ytterligare en back, för gissningsvis lämnar Joseph Baffo och Thomas Boakye och möjligen även Gustav Friberg. Marcus Olsson lär dock få förlängt. På mittfältet tror jag att vi sitter stilla i båten, om inte någon (Jonathan Svedberg?) lämnar, medan det är sannolikt att åtminstone ett par av våra anfallare med kontrakt kommer att försvinna permanent eller på lån.

Allsvenskan 2025!

Kontraktet är säkrat! Att det blev storförlust idag betyder ingenting, särskilt inte som vi faktiskt – precis som Johan Lindholm tar upp i sitt tal efter matchen – var bättre än AIK så länge det var 11 mot 11. Och apropå det röda kortet: jag har nog aldrig blivit så förvånad över en utvisning.

HBK-spelarna är naturligtvis hjältar som tagit oss igenom säsongen med ett säkrat kontrakt. Men största hjälten är så klart Johan Lindholm, som tog över en vissen, stukad och hunsad grupp, som av sin tränare fått veta att man var sämst av alla, och gjorde den till ett av allsvenskans bästa lag. Jag ser verkligen fram emot 2025. Visst, det finns ett par luckor truppbygget, men det finns också mycket spännande talang som kan explodera.

Och ja – Ante G har naturligtvis spelat sin sista allsvenska match. Det syntes om inte annat i slutet av matchen, när han sprang upp i anfallet för att ta sista chansen att bli allsvenskans äldsta målskytt någonsin. Nästa år är han med all sannolikhet assistent till Johan Lindholm. Det kan nog bli bra, det också.

Två ansikten – och något som grinar

En riktigt bra första halvlek, kanske årets bästa, där vi borde fått in en eller ett par bollar – och så står det ändå bara 0-0. Och en andra halvlek där vi är tillbakatryckta konstant och släpper in ett mål efter en felträff av en motståndare. Ja, detta var verkligen en match med två ansikten och oturen grinar oss i åtminstone ett av dem just nu.

Johan Lindholm har nu varit tränare i sex matcher. De har gett tre poäng. Jag tycker nog att vi förtjänat åtminstone det dubbla. Det glädjer mig att se att vi blir allt bättre, särskilt med tanke på hur vår tidigare tränare grävde oss allt djupare ner i dyn.

Samtidigt måste naturligtvis även Lindholm kritiseras när han gör märkliga saker. Det är smått obegripligt att han väntade så länge med bytena idag. Redan efter ungefär en timmes spel gick det att se att vi behövde få in nytt bod på plan, men bytena dröjde och dröjde. När de väl genomfördes kunde vi för första gången i andra halvlek lyfta spelet åtminstone lite grann, även om vi aldrig var nära att kvittera.

Och till sist: Läsare av den här bloggen har säkert noterat att jag ganska ofta varit kritisk mot Ante G. Idag var han lysande. Jag gissar att det handlar till stor del handlar om att han taggar upp och njuter av det som troligen var en av de sista matcherna inför storpublik.

Ett trendbrott av vikt

Visst är det surt att tappa poäng i slutminuterna mot en bottenkollega, men oj så viktig den poäng vi trots allt fixar idag är. Den är viktig för vår egen skull i tabellen och den är viktig för att den håller IFK Göteborg kvar nere i träsket – men den är framför allt viktig för att spelarna ska känna att det går att ta poäng och tro på att vi kan ordna det här. En tredje förlust med nya tränaren hade, trots att spelet blivit klart mycket bättre, sannolikt satt sig på huvudet.

Viktigt också att Yannick Agnero fick spräcka sin målnolla. Visst är han oslipad och ser ibland lite kantig ut, men får han det att lossna kan han mycket väl på egen hand skjuta oss till nytt kontrakt.

Noterade ni förresten hur nöjd Johan Lindholm såg ut när man i sändningens studio efter matchen konstaterade att hans HBK är något helt annat än Haglunds dito?

Och ja – vi får inte glömma Tim Rönning. För andra gången den här säsongen snuvar han IFK Göteborg på ett straffmål. Superbt.

Inget är nytt – och allt är nytt

Vi har blivit vana vid att förlora. Och det gjorde vi igen idag. Men även om man resultatmässigt inte kan se någon skillnad med HBK:s nya tränare Johan Lindholm jämfört med föregångaren Magnus Haglund ser det spelmässigt faktiskt väldigt mycket bättre ut än tidigare. Det finns – precis som jag var inne på efter förra matchen – en tro, en glöd, en vilja. Vi är faktiskt inte speciellt långt ifrån att få med oss en poäng mot Elfsborg som är ett av allsvenskans för närvarande starkaste lag.

En anledning till att jag gillar Johan Lindholm är naturligtvis att han verkar se på spelarna, och deras förmågor, på ett sätt som jag också gör. Idag petades säkerhetsrisken Ante G, något som ingen tränare vågat göra det senaste decenniet. Elfsborgsfloppen Noah Söderberg har fått noll minuters speltid i hans två inledande matcher. Blair Turgott är långt ner i turordningen bland anfallarna. Och den offensiva inställningen och uppställningen – oavsett om man väljer att kalla den 3-4-3 eller 3-6-1 – är något helt annat än Haglunds sorgligt passiva, tillbakadragna och fega 4-4-2 och 3-5-2.

Klarar vi det här då? Det är jag inte säker på. Men vi tar steg i rätt riktning. Jag blir inte förvånad om säsongen, precis som den gjort förr, slutar med kval mot HIF.

En spark i rätt riktning

Jag är ingen som skriker efter tränares avgång i parti och minut, men idag är en glädjens dag. Magnus Haglund får sparken och Johan Lindholm kommer in.

Haglund har delat HBK:s supportrar; en del har försvarat honom stenhårt, andra varit lika hårda kritiker. Jag har befunnit mig någonstans mitt emellan, sett bra saker men också haft många kritiska tankar.

Men det har varit under tidigare år. Årets HBK i Haglund-regi har varit ett riktigt svagt lag, trots att spelarna i sig håller hyfsad klass. I våras tog vi, som många påpekat, oförtjänt mycket poäng. Men efter EM har det usla spelet också (rättvist) resulterat i usel poängskörd. Haglund har dessutom levererat ett mycket svagt och märkligt transferfönster, haft en tjurskallig inställning i laguttagningarna och uppenbarligen tappat spelarnas förtroende. I det läget fanns ingen annan utväg än att kicka honom – och det borde nog ha skett tidigare.

Nu blir alltså Johan Lindholm, som många talat uppskattande om, ny tränare. Det känns oerhört bra. I HP:s tv-intervju uppträder han väldigt tryggt och förtroendegivande med ett kroppsspråk som visar att han vet vad han talar om. Att han dessutom är psykologutbildad, vill spela ”framåtlutat” och betonar vikten av att ta fram egna talanger är mumma för en luttrad HBK-supporter. Hoppet om nytt allsvenskt kontrakt har definitivt väckts igen. Det ska bli enormt intressant att se hur HBK uppträder under Lindholms styre – och även enormt intressant att se vilken startelva han väljer nu i helgen mot Mjällby.

En sak har jag dock enormt svårt att förstå. Om nu HBK:s styrelse verkligen tog beslutet i torsdags, som uppges – varför genomfördes inte tränarbytet före VSK-matchen? Pelle Nilsson påstår att det handlar om att inte skapa kaos inför den viktiga matchen mot bottenkonkurrenten, men om det var något som behövdes så var det ju att spelartruppen ruskades om, det kunde ju var och en se och uppenbarligen också styrelsen. Nej, det var verkligen synd att Lindholm inte fick chansen att leda laget i jubileumsmatchen, då hade kanske några som förtjänar det mer fått bära de vackra tröjorna.

Vackra kläder – uselt spel

Jubileumsmatchstället var snyggt, riktigt snyggt. Men flera av de spelare som fick bära det idag förtjänade det inte. Detta var en usel match, precis som den senaste och så många innan dess.

Ändå fick vi en gratischans, när historiske Yannick Agnero fixade en straff i allra sista stund. Men RWP brände – och brände troligen också broarna till allsvenskt kontrakt. Hur det här laget, med den här sportsliga ledningen, ska klara av att hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket kan jag inte se. Möjligen kan det gå med en ny tränare. 

Förutom matchdräkten såg jag en enda ljuspunkt idag: Yannick Agnero. Han lyckades inte bli någon större målskytt i danska andraligan, men kan säkert bli det i svenska andradivisionen nästa år.

Och alltså – varför värvade vi Jesper Westermark om han inte får en enda minut när vi jagar mål? 

Dubbla känslor för Haksabanovic

Nytt halvår – och snart dags för riktig fotboll igen. I helgen är det dags för bortamöte med MFF. Skönt nog ser vi dock ut att slippa Sead Haksabanovic.

Att Haksabanovic har skrivit på för Malmö har rört upp en del känslor bland vissa HBK:are. Inte hos mig. Vi hade aldrig kunnat konkurrera om honom nu. Att lägga de pengarna som MFF betalt skulle riskera hela klubbens existens. Självklart ska han då kunna skriva på för någon annan.

För Haksabanovic som person har jag själv dubbla känslor. Jag kommer aldrig att glömma att han skrev på nytt kontrakt och såg till att vi fick ordentligt betalt. Men hans tveksamma attityd gentemot Rysslands slakt av ukrainare skaver rejält fortfarande. Och att klappa MFF:s fula klubbmärke när han precis värvats dit känns fullständigt onödigt.

En något mindre uppmärksammad värvning är Gustav Fribergs utlåning till Gefle. Det är säkert helt rätt för honom och troligen också för HBK. Friberg kan tyvärr inte beskrivas som annat än en flopp, sett till de förväntningar som fanns när han värvades. Samtidigt är han sympatisk och lojal och har aldrig klagat på den uteblivna speltiden utan kämpat på. Det skulle vara kul om han verkligen kunde utvecklas, komma tillbaka nästa år och ta en plats i HBK, men det förutsätter väl att vi säljer Vinicius Nogeira.

För övrigt var det intressant att höra Jonathan Svedberg beskriva Igor Kruljs idéer om hur HBK ska spela i senaste Sigges cirkus. Eller snarare brist på idéer. För om jag förstod Svedberg rätt lät Krulj i princip spelarna själva bestämma. Med tanke på att den gode Igor inte heller var särskilt intresserad av att spelarna skulle träna hårt så känns det som att till och med jag kunde gjort ett bättre jobb än han gjorde.

Grova misstag och en otrevlig släkt

Fruktansvärda scener på Örjans vall ikväll. Och det är framför allt Magnus Haglunds fel. Två grova felbedömningar av vår manager förstör allt.

Eter den längsta förlustfria sviten i allsvenskan på över ett decennium väljer Haglund att rucka på det som varit en av de viktigaste framgångsfaktorerna: anfallsparet Erik Ahlstrand och Viktor Granath framför ett hårt jobbande, defensivt skickligt mittfält. Istället ställer han upp med en – med HBK-mått mätt – extremt offensiv uppställning där varken Kazper Karlsson eller Joel Allansson får plats.

Och vad som är ännu värre är att Haglund – dessutom för andra gången denna månad – startar med en halvskadad målvakt, som först släpper in två bollar och sedan tvingas byta. När Malkolm Nilsson tappade in 0-1 fick Varberg en enorm injektion, efter en pigg HBK-inledning. Strax därefter låter han även 0-2 gå in enkelt och Varberg bara flyger fram. 

Vi kan också konstatera att släkten är värst. Stojan Lukic överglänste båda våra målvakter med hästlängder. Hade vi bytt målvakt med Varberg denna match så hade vi vunnit, så avgörande var skillnaden.

Och vi har nu alltså tredje sämst målskillnad i hela serien, trots att vi ligger på övre halvan. Det är tur att det i poängkolumnen kvittar hur många mål man förlorar med.

Förresten tycker jag att det är värt att notera att två av våra nyförvärv, Gustav Friberg och Villiam Granath, är helt utanför matchtruppen idag, trots att den består av 20 man. Det där med att försöka bli Skövde Södra var kanske inte så smart ändå.

Hatten av för Sigge!

Jag försöker ha hyfsad koll på olika medier som tar upp HBK, men podden Sigges cirkus har jag inte följt särskilt noga det senaste året eller så. Kanske beror det på att jag kände att snacket inte riktigt passade mig, med för många och – som jag upplevde det – något för oinitierade poddmakare. För två år sedan var jag också rejält kritisk till att Janne Andersson tilläts komma med en massa falska påståenden utan att poddmakarna reagerade eller rättade.

Men jag kan konstatera att jag har haft fel om podden. Rejält fel. I alla fall så som den numera låter, för formatet har säkert utvecklats sedan jag senast lyssnade mer regelbundet. Under semestern har jag gått igenom några av de senaste Sigges cirkus-avsnitten och de är riktigt, riktigt bra. Framför allt är poddmakarna skickliga på att få gästerna (för det är gästerna som är intressanta) att berätta och förklara på ett sätt som jag faktiskt inte hört någon annanstans.  Kanske är det helt enkelt så att de får de inbjudna deltagarna att känna sig bekväma, så att de vågar öppna sig. Ett fint exempel är Magnus Haglund-intervjun. Istället för Haglunds vanliga ganska kantiga, ibland nästan småaggressiva stil, så var vår manager avslappnad och öppen, vilket ledde till betydligt bättre insikt i hans sätt att resonera än otaliga HP-intervjuer någonsin gjort.

Så hatten av för Sigges cirkus! Och ni HBK:are som, precis som jag, missat hur bra podden numera är har något att se fram emot! Min enda invändning är att podden fortfarande verkar vara Spotify-exklusiv, vilket är ganska irriterande när man, som jag, lyssnar på alla andra poddar i en annan spelare.

Utrensningen fortsätter

Utrensningen fortsätter. Ännu en av spelarna som var dominanta när vi gick upp 2020 lämnar nu HBK: Emil Tot Wikström. Tråkigt, men ändå begripligt. Tot Wikström är talangfull, men efter det lysande 2020 har han haft mycket svårt att få ut sin kapacitet. Ett miljöombyte kan kanske hjälpa honom.

Eftersom ETW hade kontrakt är det tydligt att Haglund inte tror på honom. Det stämmer ju dessutom med det som vår manager sade tidigare den här månaden: att han vill ha spelare som är bra i det fysiska spelet i allsvenskan. Mycket kan man säga om Tot, men fysiskt stark är inte ett av attributen.

Haglunds nuvarande resonemang om att HBK behöver andra sorters spelare i allsvenskan är för övrigt paradoxalt nog ett underkännande av det betyg som han gav laget och sig själv efter förra säsongen. Vår manager hävdade ju tidigare i år att han skulle ändrat ”absolut ingenting” om han skulle få spela om 2021. Så låter det inte riktigt nu. Men visst, lås oss se det positivt: Magnus Haglund verkar ha reflekterat och tagit in nya tankar, istället för att bara tjurskalligt hävda att han gjorde allt rätt 2021. Det kan kanske ge ett gott resultat 2023.

Fina resultat och kategoriska avfärdanden

Smällen att vi åkte ur allsvenskan har varit tuff för mig att hantera. Trots att två månader gått så har jag fortfarande inte fått tillbaka särskilt mycket intresse för HBK. Men nu närmar sig tävlingsmatcherna och förhoppningsvis vaknar glöden igen.

Ett träningsläger i Portugal har avverkats, inklusive tre matcher med fina resultat: 1-2 mot FCK, 2-1 mot Vålerenga och samma siffror mot Brentfords B-lag. Detta är siffror som ett allsvenskt lag hade varit nöjda med och ett allsvenskt lag borde vi ju vara. Men frågan är hur mycket resultaten egentligen är värda – dels är det försäsong, dels är det motståndare av en kvalitet som vi inte kommer att träffa på i år.

Kanske mest intressant från lägret är faktiskt de liveintervjuer som HP gjort, men gömt undan på hemsidan. Som en extra service har jag samlat dem här: här är Marcus Olsson, här är Alexander Johansson, här är Mikael Boman, här är Samuel Kroon och här är Magnus Haglund.

Av allt intressant som framkommer så studsar jag till över Magnus Haglunds uttalande att han ändrat ”absolut ingenting” om han skulle få spela om 2021. Visst, vi hade otur och det var små marginaler som gjorde att vi trillade ur. Men vi trillade faktiskt ur. Då borde en tränare vara öppen för att fundera och reflektera över varför det gick som det gick – och i alla fall inte kategoriskt avfärda möjligheten att vi inte gjorde exakt allt rätt. 

Framtid på kort och lång sikt

MFF blev inte mästare i mjukisbyxor igår kväll, så nu behöver de minst en poäng mot HBK på lördag för att säkra guldet. Det gör naturligtvis inte situationen enklare för oss. Kanske kan det också skapa lite guldfrossa hos malmöiterna, men det är sannolikt för mycket att hoppas på. Ett litet hopp finns ändå i att vi ju faktiskt än så länge ligger före Degerfors, och ingen kan garantera att värmlänningarna klarar av Östersund i tio minusgrader. Men med 90 procents säkerhet känns det som att vi får uppleva nya kvalmatcher mot Helsingborg.

Även om dessa frågor naturligtvis är de viktigaste nu, så är framtiden på längre sikt också intressant. Därför är det glädjande att se att vi har skrivit kontrakt med lovande mittfältaren Pontus Carlsson. Nu hoppas jag bara att Magnus Haglund snart vågar spela unga debutanter – hittills har han (om jag räknat rätt) bara släppt fram en enda debutant under sina 2,5 år som HBK-manager (även om han också gett en del andra unga, som debuterade under Igor Krulj, bra med speltid).

Dessa satans orättvisor

Nej, att gnälla leder sällan till något. Men ändå. Andreas Bengtsson bryter bollen – straff för Degerfors. Degerforsare tar medvetet med handen i eget straffområde – ingen straff. Vi gör mål på frispark – men måste repetera bedriften för att det ska räknas. Ja, för kanske femte gången denna säsong står domaren för helt avgörande insatser när vi förlorar poäng. Satans orättvisa!

Men ändå. Trots domarens missar så ska vi vinna den här matchen, för vi skapar tillräckligt för att pricka in ett par bollar till. Precis som vi gjort de två senaste matcherna. Satans orättvisa!

Och så har Magnus Haglund förlängt kontraktet till och med 2024. Bra, tycker jag. Ingen kan förneka att Haglund lyft HBK under dessa två och ett halvt år. Och spelarna tror på honom, det är tydligt. Min största tveksamhet är hans ovilja att matcha in ungdomar från de egna leden. Han har bara låtit en enda ung kille från egna leden debutera sedan han tog över, och det var Isac Larsson som fick ett par minuter i en enda match.

Alla sorters missar

Oavgjort hemma mot särklassiga jumbon – dessutom decimerad till tio man – är snudd på katastrof. Men så blir det när den ene efter den andre missar: Andreas Bengtsson som upphäver offsiden vid 1-1, Emil Tot Wikström som slår bollen utanför öppet mål, Marcus Antonsson som schabblar bort allt, linjedomaren som hittar en offside som inte finns (ÖFK:aren närmast hörnflaggan var närmare mål än Joseph Baffo när Sadat Karim nickade) och Magnus Haglund som byter ut vårt vassaste offensiva kort när motståndarna är en man mindre.

Mikael Boman är HBK:are ett år till. Det kan nog bli bra om vi ligger i Superettan, men jag har svårt att se honom bidra så mycket om vi spelar i allsvenskan nästa år. Att Hallandsposten kallar honom anfallsstjärna är smått parodiskt – om Boman är en stjärna, vilken HBK:are är INTE en stjärna?

Magnus Haglund vill ha 23-24 utespelare i truppen nästa år. Svårbergripligt – vi har ju i praktiken inte använt mer än 15 man i år. Varför ska vi ha 8-9 man som bara nöter bänk eller till och med är helt utanför matchtruppen.

Janne Andersson fabulerar

Det är trevligt att det numera finns två HBK-poddar. Och Sigges cirkus avsnitt med vår förbundskapten Janne Andersson är mycket trevligt. Men Janne framför även helt felaktiga saker, som är enkla att kontrollera – vilket dock inte någon av alla de som driver podden verkar ha gjort.

När det gäller genomgången av 2007 hävdar förbundskaptenen att Magnus Bahne skadades i slutet av juli. Det är en hel månad fel. Han påstår också att Marcus Sahlman lånats ut veckan före Bahnes skada. Det är helt fel – Sahlman hade varit utlånad i två månader. Han påstår att transferfönstret stängde siste juli. Det är fel, det stängde siste augusti.

Janne hävdar också att "de unga spanjorerna spelade istället för de unga egna spelarna" under Pep Clotet Ruiz tränartid och att HBK därmed i slutändan gick miste om pengar för de unga. Han nämner spelarna Kalle Johnsson, Emil Salomonsson, Joe Sise, Anel Raskaj, Marcus Olsson och Emir Kujovic samt lägger lite senare till Michael Görlitz som exempel på spelare som åsidosattes av Pep.

Men Jannes uppgifter är till största delen rent påhitt. Sanningen är att Kujovic inte var kvar i HBK 2011 (han hade redan lämnat för Turkiet), trion Salomonsson, Olsson och Görlitz startade samtliga 15 allsvenska matcher under Pep, Raskaj startade 10 av 15 matcher och hoppade in i 2, Sise startade 6, var avstängd i 2 och hoppade in i 6 och Kalle Johnsson startade 8 och hoppade in i 1. Det är alltså ytterst svårt att hävda att dessa spelare inte fick chansen och erfarenhet under Peps 15 matcher och att det är därför som HBK tappat, som Janne Andersson påstår.

Jannes felaktigheter är kanske omedvetna, men att han inte håller koll på grundläggande fakta – och i fallet med Pep driver en tes som ställer honom själv i bättre dager utifrån helt påhittade grunder – får mig att tvivla på om annat han påstår stämmer. Kanske bygger även andra uppgifter på grumliga minnesbilder? Jag hoppas att poddmakarna lägger in rättelser när del 2 av podden med förbundskaptenen publiceras.

Locatelli eller Al-Ammari?

Tankarna på HBK har varit få under de senaste veckorna. Det närmaste en påminnelse om klubben som jag känt var när jag såg Italien spela sin andra EM-match – och då syftar jag i huvudsak på italienarnas kläder, även om en och annan kanske skulle kunna blanda ihop Manuel Locatelli och Amir Al-Ammari.

Skämt åsido – det har ju hänt en del kring vår bollklubb också. Vår gamle spelare Marcus Olsson har rehabtränat med oss, spelat med U21 och kan möjligen bli aktuell igen för a-laget. Det skulle inte vara helt fel: Olsson har visserligen varit skadad, men han skulle kunna bli ett utmärkt alternativ som ytterback.

På just ytterbacken skulle det annars kunna bli lite tunt. Det låter som att Edvin Kurtulus vill sticka till ett annat lag. Dumt gjort av honom, skulle jag bedöma – det vore nog smartare att få en eller ett par säsonger som ordinarie i HBK först. Men Kurtulus verkar ofta ha bestämda tankar, som åtminstone för en utomstående ser ut att vara lätt självcentrerade. Han har ju till exempel tidigare sagt att han inte vill spela ytterback utan istället konkurrera som mittback, istället för att som de flesta andra säga: " Jag spelar där tränaren vill ha mig".

En annan möjlig "ersättare" till Edvin Kurtulus är Viktor Ljung, som nu till slut gjort comeback i a-laget. Mycket roligt för Ljung, men jag är tveksam till om han skulle klara av att gå in i allsvenskan nu. Vi får inte glömma att han inte spelat i en högstadivision på mer än fem år.

Dessutom har Samuel Kroon (efter en betydligt kortare frånvaro än Ljung) gjort comeback – och direkt visat sin farlighet. Härligt! Hoppas att han kan nå – och gärna överträffa – fjolårets succéprestationer.

Och så har Torbjörn Arvidsson lämnat oss. Jag unnar honom verkligen chansen att få uppleva ett utlandsäventyr. Och Hajduk i Split låter faktiskt rent underbart.

Två tappade poäng

IFK Göteborg är namnkunniga. Men uppenbart inte särskilt kunniga. HBK borde vunnit idag, med betydligt fler chanser, inte minst 3 x Boman (ribbnick, tungt skott och på väg att sno bollen av målvakten). Göteborgarna hade ett enda skott på mål – tyvärr gick det in i mål.

Intressant att vi spelat så olika taktiskt under de fyra första matcherna. Idag låg försvarsspelet betydligt högre än i de tre tidigare, och fembackslinjen och sexbacklinjen från de tidigare matcherna var försvunnen. En eloge till Magnus Haglund och de andra i tränarstaben, som i princip i varje match verkat ha förvirrat och förvånat motståndartränaren.

Men skadorna är oroande. Idag hade vi sex man borta och Albin Binnefors, nyligen fyllda 17 år, på bänken. Och så fick Joseph Baffo (för övrigt mycket bar idag) stiga av. Om han saknas till nästa match och vi inte får tillbaka någon av de andra har vi inte en enda försvarsspelare kvar som reserv. Finns det någon juniorback som skulle klara av att kastas in?

En yngling drar vidare

Jacob Olsson väljer att inte fortsätta i HBK. Eftersom vi ville förlänga så är det så klart synd. Samtidigt är Olssons beslut lätt att förstå. Trots att de två huvudkonkurrenterna på hans position, Viktor Ljung och Edvin Kurtulus, var indisponibla stora delar av säsongen så fick han inte en enda minuts speltid – inte ens ett kort inhopp i någon match när segern redan var säkrad. Istället flyttades spelare som egentligen var tänkta på andra platser till högerbacken. Med tanke på Magnus Haglunds starka strävan efter kontinuitet (alternativt ovilja att låta nya spelare få chansen) är risken stor att Jacob Olsson fått tillbringa även hela 2021 på bänken eller utanför truppen.

Och är det någon sak som man trots allt kanske kan kritisera Magnus Haglund för så är det denna ovilja att låta nya unga, egna talanger känna på seriespel. Visst har unga spelare som redan när Haglund tillträdde hade debuterat i superettan (som RWP, Edvin Kurtulus och Emil Tot Wikström) fått speltid, men under sina snart två år som manager har Haglund bara släppt fram en enda debutant från de egna leden (Isac Larsson).