Rättvist nollade på plastet

Nej, det är inte på plastet i Stockholm som vi i första hand ska ta våra poäng. Ändå svider så klart alltid en förlust, men det är bara att vara ärlig och konstatera att Hammarby idag var ett riktigt skickligt fotbollslag. Det var inte vi som var dåliga, som många ofta säger efter en förlust, utan våra motståndare som spelade bra.

Och det går att hitta ett par ljuspunkter trots allt.

Marvin Illary, en av våra två unga – av vissa ifrågasatta – afrikaner, fick inte bara vara med i truppen utan också debutera. Han gjorde inte bort sig, så låt oss hoppas att han kan bli den joker som Jesper Westerberg pratade om i Sigges cirkus för någon månad sedan.

Pawel Chrupalla fick komma in i paus och visade omedelbart den fina kvalitet som vi såg i vintras, men som varit som bortflugen när allsvenskan drog igång. Inspelningen till Villiam Granath i början av andra halvlek var världsklass och det var inte långt ifrån att vi där fick in en (orättvis) kvittering.

Apropå Granath så var han dock inte en ljuspunkt idag. Efter att ha skämt bort oss med fina prestationer under våren var han mindre lyckad idag och blev grundlurad vi 0-1-målet. Jag hoppas (och tror) att det inte beror på att han har tankarna i Danmark, dit han ryktats. Istället skulle jag gärna se ett nytt kontrakt med lillebror Granath så snart som möjligt.

Åt andra hållet i silly season, alltså in, kan nyblivne 18-åringen Daniel Coffey komma. Han har tränat med HBK sedan i mars, men först nu blivit myndig och därmed möjlig att kontraktera. Jag känner mig tämligen säker på att han får ett kontrakt också, annars hade han knappast fått vara här så länge.

Ungt i silly – äntligen

Silly season står i full blom – och HBK verkar satsa ungt, till skillnad från under Haglund-epoken. Det är på tiden. Vi behöver göra chansningar på yngre spelare som kan slå igenom och ge oss betalt, och inte bara hämta in föredettingar som kanske är marginellt bättre – eller ibland sämre – än de vi redan har och samtidigt kostar multum.

Emmanuel Tannor känns som ett spännande namn. Han verkar ha gjort det bra i träningsmatchen mot Gais, är uppvuxen i svensk fotboll så ingen inskolning behövs och låter väldigt intresserad av att skriva på. På den position där han helst spelar, till höger i anfallet, skulle det inte skada med en förstäörkning, även om Ludvig Arvidsson på intet sätt gjort bort sig.

Lite mer som långskott känns de två danskarna Oliver Bødker och Tobias Nielsen. Båda är 19 år gamla, har inte tagit sig in i Nordsjällands a-lag (vilket visserligen inte Yannick Agnero heller gjorde) och Johan Lindholm menar att de är ”inga som går in i en a-trupp nu”. Då kan man undra lite när de ska göra det, för om ett halvår är de för gamla för P19. Men naturligtvis skadar det inte att testa dem och kanske kan mittbacken Bødker, som är den mest meriterade, fylla en roll i truppen som siste mittback när Bleon Kurtulus försvinner.

På försäljningssidan är det mer tyst och i princip samma läge som för en månad sedan. Yannick Agnero och Bleon Kurtulus finns det så klart intresse kring, och frågan är ju bara när – inte om – de sticker. Men kanske får vi ha kvar dem ett tag till. Birnir Snær Ingason lär också försvinna snart, han var enda man i matchtruppen mot Gais som inte ens fick en minut och har också offentligt klagat på sin uteblivna speltid. Samtidigt borde han vara ett attraktivt namn hemma på Island, med tanke på hur bra han var där 2023.

Schyst, Schyberg!

När allsvenskans sämsta offensiv stod på andra sidan lyckades vi äntligen hålla nollan igen. Det var riktigt skönt och på tiden.

Länge såg det istället ut att bli offensiven som fallerade idag. Yannick Agnero fintade bort målvakten, men sköt på en back. Gustav Friberg skickade bollen över öppet mål. Gisli Eyjolfsson upprepade bravaden. Yannick Agnero träffade målvakten när det blev straff och lyckades sedan med konststycket att placera bollen utanför ett öppet mål. Till slut blev det en mittback som från tre decimeters håll kunde spräcka nollan. En riktigt bra dag på jobbet, Filip Schyberg, med mål framåt och nolla bakåt!

Nu blir det sommarvila ovanför strecken. Bra nog, för min del. Vårsäsongen är också lyckad på så sätt att vi tar våra segrar mot konkurrenterna i tabellen – samtliga 13 HBK-poäng har tagits mot lag på undre halvan.

Silly startar

Det har talats om löjligt låga transfersummor av stockholmsbaserade medier. Men nu börjar siffrorna som nämns motsvara den talang som Bleon Kurtulus är. 5-7 miljoner euro är han värd, enligt en italiensk källa. Får vi ett bud i den storleksordningen, eller strax där under, är jag tämligen säker på att Bleon Kurtulus försvinner i sommar, under förutsättning att han själv vill det.

Även Birnir Snær Ingason sägs – återigen – vara på väg bort. Precis som i vintras är det från isländskt håll som uppgifterna härstammar, men den här gången tror jag att de stämmer. Ingason har inte ens varit med i matchtruppen de senaste omgångarna och har ärligt talat inte visat mycket alls i år, de minuter han trots allt spelat. Det är nog bäst för alla att han går vidare.

Yannick Agnero har också omgärdats av rykten och hans fem mål under värsäsongen lär inte ha minskat intresset. Men om Kurtulus för siffrorna som nu nämns säljs har vi nog råd att vänta på ett riktigt fett bud på ivorianen innan vi släpper honom.

Är då någon på väg in?

Tja, än så länge finns inga tydliga rykten. Men försvinner Bleon Kurtulus är det givet att en mittback av hög klass måste in – ja, kanske måste det till ett sådant nyförvärv även om Kurtulus stannar, med tanke på hur svagt vårt försvar har varit.

I övrigt är det svårt att veta. Visst kan man drömma om värvningar som är tydligt bättre än de vi har idag, men med tanke på vår ekonomi så har vi nog svårt att handla från en sådan hylla. Kanske kommer någon ung talang in, kanske kan vi få till något lån som kan lyfta oss, men jag tror nog att det i år blir ett betydligt lugnare transferfönster än förra året.

Vi är ett såll

Det är inte lätt att vara HBK:are just nu. Vi läcker som ett såll bakåt. Situationer som inte är i närheten av att vara farliga förvandlas plötsligt, på bara någon sekund, till baklängesmål. Förlorade närkamper, missade bortsparkningar, onödiga straffar och självmål – ja, allt inträffar just nu och allt leder till insläppta mål. Då hjälper det föga att vi trots allt får in en boll framåt då och då.

Idag mot Elfsborg var Bleon Kurtulus extra olycklig. Vid första målet förlorar han först bollen och får den sedan på handen, vid det andra misslyckas han i en duell, vid det tredje bröstar han själv in den och vid det fjärde är visserligen Filip Schyberg den som missar grovt, men innan dess har bollen också passerat Kurtulus. Ingen idé att hänga honom dock, detta är läropengar, och Kurtulus är fortfarande en ruskigt spännande talang.

Vi har nu spelat 11 matcher. I 6 av dem har Pascal Gregor medverkat. På dessa 6 matcher har vi släppt in 10 mål (varav 5 i premiären), i genomsnitt alltså 1,67 per match, eller 1 per match borträknat premiären. Det är inga supersiffror, men när man ser att vi på de övriga 5 matcherna, där Gregor alltså inte har medverkat, har släppt in 15 mål, 3 per match i snitt, så inser man att dansken nog måste komma tillbaka så snart som möjligt.

Något glädjande då? Jo, visst går det att hitta sådant. Till exempel att flera av våra egna unga talanger får allt mer speltid. Idag gjorde Ludvig Arvidson mycket bra och Måns Andersson såg riktigt fin ut under inhoppet.

Pawel Chrupalla fick också lite speltid igen. Och frågan är om vi har råd att vara utan hans vänsterfot på plan? Idag skapade den ett par fina lägen på de få minuter den fick och visst borde Blair Turgott gjort mål ett av dem. Jag gillar att Gustav Friberg kunnat ta sig in i laget efter två svåra år, men kanske är det ändå läge att ge Chrupalla chansen från start igen?

Som vanligt i Malmö

Nej, det blev ingen seger mot Malmö. Och det hade vi ju inte räknat med heller. För att lyckas bryta den hemska sviten hade vi inte bara behövt göra en solid prestation utan också ha marginaler med oss och en domare som vågar döma rättvist. Idag nådde vi nästan det första, men var långt ifrån på det andra och tredje.

Ändå såg det länge ganska bra ut. Men så väljer Filip Schyberg av någon anledning att nicka bollen inåt plan, där en MFF:are drar Joel Allansson i tröjan och får fritt spelrum att servera en annan ljusblå – som grundlurar Tim Erlandsson och sätter bollen mitt i mål.

Sedan blir Bleon Kurtulus nedknuffad i straffområdet och får nästan tröjan avsliten. Alla vi som kan något om fotboll förstår att domarens signal är en straffspark på grund av den store MFF-mittbackens extremt tydliga knuff i ryggen. Men domaren pekar helt obegripligt åt fel håll. En sån fegis!

Så avslutas halvleken med ett självmål och ridån går ner. Andra halvlek blir en lång transportsträcka, där det som är mest synd är att Yannick Agnero inte kan förvalta gratisläget och förlänga sin målsvit, medan det roligaste är att Malte Persson, med nytecknat kontrakt på fickan, får känna på allsvensk gräsmatta.

Hemska hattrick

Vi måste sluta med det här. För andra gången i år får en motståndarforward göra hattrick på Örjans vall. Det duger faktiskt inte. Totalt har vi nu, på fem hemmamatcher, släppt in hela 13 mål. Det är smått katastrofala siffror. På hela förra säsongen släppte vi in totalt 14 mål på hemmaplan. 2021, senaste året vi åkte ut, släppte vi in 9 hemma!

Matchen i övrigt då? Jo, visst rullade vi boll fint fram till 1-0. Men sedan vaknade Gais och hade spelet under större delen av matchen. Ändå kunde vi mycket väl fått poäng, men både Naeem Mohammed och Yannick Agnero hade inte riktigt kalibrerat in siktet. Synd.

Finns det något positivt då? Tja, vi fick i alla fall inga nya skador eller avstängningar, som vi annars brukar få numera.

Nu väntar Malmö stadion på söndag. Yannick Agnero har chansen att sätta klubbrekord med mål i sex raka matcher om han målar igen då. Det vore härligt. Jag hoppas verkligen att vi får jubla där på kortsidan mitt emot de stöddiga malmöiterna. Då kommer dagens bleka insats att vara glömd.

Forwardsförbannelsen

I decennier har HBK haft minst en egen produkt i startelvan. Totalt 753 matcher är sviten uppe i nu. Det är något att vara extremt stolt över.

Men har ni tänkt på att vi ytterst sällan, om ens någonsin, får fram egna anfallsprodukter som håller i allsvenskan? Visst har vi spelare som gör mycket mål som juniorer, men när det vankas seniorspel så misslyckas de alla.

Bara under de senaste fem-sex åren har anfallslöften som Alex Hall, Alexander Johansson, Oliver Hintsa, Lorent Mehmeti och Johan Gudmundsson fått a-lagskontrakt för att sedan antingen inte slå sig in i startelvan eller få chansen men misslyckats med att leverera på allsvensk nivå. Några år tidigare var det Rasmus Wiedesheim-Paul, som ju höll i superettan, men inte i allsvenskan. Ja, jag kan faktiskt inte minnas senaste egna forwardstalangen som blev en bra allsvensk målskytt. Kan det vara så långt tillbaka som Niklas Gudmundsson? Eller möjligen om man vill räkna in Marcus Antonsson, även om han nästan var vuxen när han flyttade till HBK:s akademi.

Visst finns spelare som Niklas son Gabriel eller Sead Haksabanovic, som stundtals spelat i anfallspositioner, men sedan etablerat sig längre ned i banan.

Samtidigt finns det mängder med mittfältare, försvarare och målvakter som tagit steget från HBK:s juniorled till att bli riktigt bra spelare på allsvensk eller till och med internationell nivå. Men forwards får vi alltså inte fram. Det torde stämma till eftertanke och analys. 

Kanske kan Ludvig Arvidsson bli den som till slut lyckas, även om 16-åringen inte heller än så länge gjort mål i allsvenskan. Eller kanske Malte Persson, ännu en spelare som gör mycket mål i juniormatcherna och nu också får a-lagskontrakt. Låt oss hoppas att någon av dem, eller allra helst båda, kan bryta forwardsförbannelsen!

Seger, skador och Sigge

BP är en motståndare som brukar passa HBK illa. Trots att vi oftast slutar nära varandra i tabellen så blir det ofta förlust mot stockholmarna. Så inte idag – det blev istället tre riktigt sköna poäng, extra sköna just för att de kanske inte var helt rättvisa. Förutom de inledande 20 minuterna hade BP bollen i princip hela tiden och flera HBK-spelare gick verkligen på knäna på slutet.

Äntligen fick Tim Erlandsson chansen i målet. Och han tog den. En riktigt svettig räddning och flera andra stabila ingripanden. Jag hoppas verkligen att vi snart kan skriva nytt kontrakt med honom, för annars är risken att han går vidare.

Kul också att vi nu gav en junior, Oliver Kapsimalis, chansen att vara med i matchtruppen och inte lämnade en plats tom som vi gjorde sist.

Men allt är inte bra. Vi fick två nya skador idag. Pascal Gregor var borta för någon match sedan, nu är han återigen skadad och denna gång verkar det vara värre. Yannick Agneros skada verkar lite lindrigare, men han är å andra sidan i princip oersättlig för oss just nu, särskilt om Naeem Mohammed inte kan spela.

Utanför planen så har podden Sigges cirkus nu släppt sin intervju med Jesper Westerberg. Det är väldigt intressant lyssning för alla HBK-intresserade, inte minst resonemanget kring Vinicius Nogueira, där den uteblivna kommunikation kort sagt kan förklaras med att man inte ville sänka värdet på spelaren, vilket är ett helt logiskt argument.

En annan spännande sak i Westerberg-intervjun rör WV-gate, med de två Ludwvigarna. Om jag förstod klubbchefen rätt uppstod hela situationen för att någon ”Halmstad-vänlig” hört av sig till förbundet två dagar efter matchen. Jag tolkar det som att denna ”Halmstad-vänliga” är HP, som alltså i så fall skapat hela denna skandal på egen hand genom att kontakta förbundet. Dessa citat, från en HP-text två dagar efter segern, låter väldigt mycket som att SvFF-mannen precis fått reda på det han kommenterar av den som ringer och inte känner till några detaljer (formuleringar om att ”det låter som” är sådana man använder när man precis fått veta något och inte själv kan detaljerna).

Visst ska HP inte behandla HBK med silvesvantar, men att medvetet bli en aktör som försöker hitta fel i klubbens agerande och på så sätt skapa svårigheter för klubben, det känns riktigt illvilligt. Jag kan förstå att Jesper Westerberg har en njugg inställning till HP, något som blir väldigt tydligt i poddavsnittet.

En härlig kväll på Örjan

Oh, en så mycket härligare resa hem från Örjan det blev idag jämfört med förra gången jag var där. En riktigt imponerande insats, där vi var tio man en timme men ändå klart bäst.

Idag finns det många att hylla: Naeem Mohammed som sätter sina två första mål sedan förra året, Filip Schyberg som gör ett och en assist, Yannick Agnero som målar för tredje matchen i rad och även gjorde sin spelmässigt bästa insats i år. Mest av alla imponerade dock Bleon Kurtulus – stark, bollsäker och med mängder av rätt beslut på plan. Han kommer att bli en storback, kanske den bästa någonsin under den tid jag följt HBK.

Allt var dock inte bra. Tim Rönning inger ingen trygghet och har i år inte stått för särskilt många bra insatser, ej heller idag. Det första målet kanske inte är hans, men han bör i alla fall försöka nå bollen. Det andra får han ta på sig helt. Kan man hoppas att den andre Tim får chansen snart?

Inte heller är det så bra att vi har en så tunn trupp. Idag saknades tre man och då valde vi att inte ens ta ut en full matchtrupp, vilket alltså indikerar att de två afrikanska ungdomarna Iddrisu Moro och Marvin Illary är oerhört långt ifrån att få spela. Idag försvann ytterligare två man, Gabriel Wallentin med utvisningen och Naeem Mohammed som skadade baksida lår.

Märkligt också att HBK verkar ha sparat in på massören. Är det för att ha råd med fem tränares lön, plus Magnus Haglunds feta paycheck?

Till sist: Jag försöker undvika att alltför ofta anmärka på domaren, men hur kan hon låta den varnade Värnamospelaren som slår till Bleon Kurtulus vara kvar på plan? Särskilt när hon tidigare har tagit en oerhört billig utvisning för att Gabriel Wallentin möjligen kan ha nuddat samma spelares häl.