Seger, skador och Sigge

BP är en motståndare som brukar passa HBK illa. Trots att vi oftast slutar nära varandra i tabellen så blir det ofta förlust mot stockholmarna. Så inte idag – det blev istället tre riktigt sköna poäng, extra sköna just för att de kanske inte var helt rättvisa. Förutom de inledande 20 minuterna hade BP bollen i princip hela tiden och flera HBK-spelare gick verkligen på knäna på slutet.

Äntligen fick Tim Erlandsson chansen i målet. Och han tog den. En riktigt svettig räddning och flera andra stabila ingripanden. Jag hoppas verkligen att vi snart kan skriva nytt kontrakt med honom, för annars är risken att han går vidare.

Kul också att vi nu gav en junior, Oliver Kapsimalis, chansen att vara med i matchtruppen och inte lämnade en plats tom som vi gjorde sist.

Men allt är inte bra. Vi fick två nya skador idag. Pascal Gregor var borta för någon match sedan, nu är han återigen skadad och denna gång verkar det vara värre. Yannick Agneros skada verkar lite lindrigare, men han är å andra sidan i princip oersättlig för oss just nu, särskilt om Naeem Mohammed inte kan spela.

Utanför planen så har podden Sigges cirkus nu släppt sin intervju med Jesper Westerberg. Det är väldigt intressant lyssning för alla HBK-intresserade, inte minst resonemanget kring Vinicius Nogueira, där den uteblivna kommunikation kort sagt kan förklaras med att man inte ville sänka värdet på spelaren, vilket är ett helt logiskt argument.

En annan spännande sak i Westerberg-intervjun rör WV-gate, med de två Ludwvigarna. Om jag förstod klubbchefen rätt uppstod hela situationen för att någon ”Halmstad-vänlig” hört av sig till förbundet två dagar efter matchen. Jag tolkar det som att denna ”Halmstad-vänliga” är HP, som alltså i så fall skapat hela denna skandal på egen hand genom att kontakta förbundet. Dessa citat, från en HP-text två dagar efter segern, låter väldigt mycket som att SvFF-mannen precis fått reda på det han kommenterar av den som ringer och inte känner till några detaljer (formuleringar om att ”det låter som” är sådana man använder när man precis fått veta något och inte själv kan detaljerna).

Visst ska HP inte behandla HBK med silvesvantar, men att medvetet bli en aktör som försöker hitta fel i klubbens agerande och på så sätt skapa svårigheter för klubben, det känns riktigt illvilligt. Jag kan förstå att Jesper Westerberg har en njugg inställning till HP, något som blir väldigt tydligt i poddavsnittet.

Seger – men mollkänsla

Vi gick vidare i cupen – som vanligt. Det var det viktiga. Spel- och resultatmässigt var 2-0-segern mot femtedivisionslaget Haga inte speciellt imponerande, men vi gjorde jobbet.

Många som suttit på bänken fick chansen från start, andra fick hoppa in, men man kan väl tyvärr inte direkt säga att insatserna förde dem närmare startelvan i allsvenskan. Nyförvärvet Jesper Westermark, som pekats ut som möjlig frälsare där framme, lämnade planen mållös och syntes knappt till alls. RWP gjorde däremot mål, men han kommer väl Magnus Haglund aldrig att ge chansen från start. Bleon Kurtulus stod för en stabil insats i mittförsvaret, och deltog också fint i det offensiva spelet, men där har väl Haglund placerat minst tre man före i hackordningen.

Segern till trots är det ändå mest mollkänslor idag. Talangulla högerbacken Emir El-Kathemi, hyllad av insatta i ungdomsverksamheten, skriver på för BP. Bedrövligt. Extra surt då vi verkligen behöver en ny högerback, eftersom André Boman bara är på lån och Thomas Boakye inte håller. Jag hör dessutom från olika håll att ungdomsspelare tröttnat på HBK:s a-lags ledning. Ett annat exempel är Dion Mehmeti, en 15-åring som tidigare spelade i HBK men nu representerar ÖIS – och gjorde två mål för P15-landslaget häromdagen och ett mål i matchen dessförinnan. Det känns som ett fullständigt mörker om nu även akademin ska börja tömmas på kvalitet – särskilt om det beror på att a-laget missköts.

Tungt på många vis

För en månad sedan förlorade vi 1-5 mot MFF. Igår fick vi stryk med bara 0-1. En uppryckning? Näppeligen.

Förutsättningarna var nu bättre än på länge, med MFF mitt uppe i viktiga kvalmatcher på europeisk nivå. Vi valde dock att, till skillnad från förra månaden, gå in med en extremt passiv inställning som gav spel mot ett mål i första halvlek. Varför? Tja, det verkar i alla fall inte ha varit meningen.

I andra halvlek försökte vi oss istället på ett liknande spel som förra månaden. Det gav visserligen MFF några fina lägen när vi öppnade oss bakåt, men också ett par hyfsade kvitteringschanser. Därför kan vi inbilla oss att vi gjorde en bra match, men totalt sett hade denna match mycket väl kunnat sluta 1-5 den också. Jag skulle faktiskt säga att vår insats i Malmö var bra mycket bättre än den på Örjans vall, men säkerligen kan en del bli lurade av resultatet och tro att vi var bra igår.

Men det är inte bara resultaten som gör det tungt att vara HBK:are just nu. Spelet har under större delen av året varit erbarmligt – ja, faktiskt betydligt sämre än i fjol. Transferfönstret kan, sett till resultaten hittills, vara vårt sämsta på många år. Vi har värvat in spelare som antingen inte är spelklara ännu (Jesper Westermark och Yannick Agnero), inte håller klassen (Blair Turgott) eller av någon outgrundlig anledning petas (Niilo Mäenpää). Det som vi en gång var kända för, att ge unga och egna talanger chansen, är numera som bortblåst. De få unga HBK-talanger som finns kvar i truppen får sällan starta och istället utvecklar vi andra klubbars ungdomar som vi lånat in. Vi ger inte ens våra egna unga möjligheten att känna på den allsvenska atmosfären utan har under mer än en månad istället ställt upp med inkompletta matchtrupper där platser på bänken stått tomma. Nej, det är verkligen ingen fröjd att vara HBK:are idag och svårt att känna någon framtidstro.

För övrigt är det intressant att jämföra HP:s spelarbetyg med neutrala Bollsvenskans dito i gårdagens match. Bollsvenskan lyfter till exempel fram hur bra André Boman klarade av farlige Taha Ali matchen igenom och anser att han var HBK:s bäste utespelare, medan HP verkar tycka att Boman hade problem i inledningen och ger honom sämst betyg i hela backlinjen. Bollsvenskan noterar att Gabriel Wallentin missade rejält i markeringen i första halvlek och ger honom sämst betyg av alla HBK-backar, medan HP är helt tyst om markeringsmissarna och istället hyllar honom. Liknande skillnader har det varit även i tidigare matcher, till exempel mot BP (HP:s siffror här, Bollsvenskans här) och Värnamo (HP här och Bollsvenskan här). Jag skulle rekommendera den som vill ha en nykter syn på HBK:s insatser att titta mer på Bollsvenskan och mindre på HP.

Mardrömsmotståndare gånger två

Det finns märkligheter i fotboll. En sådan är att ett lag kan ha mycket enklare för vissa motståndare och svårare för andra – oavsett hur bra dessa motståndarlag egentligen presterar i övriga matcher. HBK plockar numera ofta poäng mot Häcken, som oftast håller till i toppen av tabellen. Medan vi nästan alltid – och trots att våra spelare byts mellan åren – får stryk av BP, en egentligen högst medioker motståndare.

Därför blev jag inte så besviken efter helgens förlust, den femte raka mot BP i seriesammanhang. Jag räknade helt enkelt med noll poäng och kan bara suckande konstatera att det gick som väntat. Men visst var det trist att återigen se ett famlande, passivt och uddlöst HBK, där ingen i startelvan kan kvittera ut något högre betyg.

Vår senaste inlånade farmarspelare Noah Söderberg fick omedelbart chansen, men gladde inte någon och syntes kanske allra mest när han drog på sig ett kort. Nu ska Söderberg inte hängas efter en enda match, men jag ställde mig före matchen frågande till att Albin Ahlstrand inte får chansen. Jag är ännu mer frågande nu. Ahlstrand var bäste HBK:are, trots att han bara spelade en halv halvlek. 

Nu väntar MFF nästa helg. Inte heller mot malmöiterna plockar vi poäng särskilt ofta – senaste segern är från 2008. Men jag har faktiskt en känsla av att det inte är helt omöjligt att gneta till sig en poäng. MFF har fokuset på Europaspelet, så chansen att skrälla är större än på länge.

Trist mot pojkarna – som vanligt

BP är numera nästan alltid en tuff nöt för HBK. Matcherna mot pojkarna från västra delen av huvudstaden slutar oftast i bedrövelse. Så det var inte något klokt val jag gjorde när jag idag för första gången i år tog mig till Örjans vall för att se HBK live.

Och efter bara någon minut låg vi under, efter en kavalkad av HBK-misstag. Först går Vinicius bort sig i nickduellen, därefter ger Marcus Olsson brommapojken på kanten gott om tid och enorma ytor att måtta ett inlägg, sedan håller varken Phil Ofosu-Ayeh eller Villiam Granath någon som helst koll på spelare utan tittar bara boll och till sist står Tim Rönning som fastfrusen på linjen, trots att nicken faktiskt inte är så välplacerad. Hade en enda av dem gjort vad man kan begära hade det aldrig blivit mål.

Sedan är det en lång transportsträcka till förlusten, där vi skapar oerhört lite. Ändå krävs det en domarinsats av den sämre kalibern för att vi ska förlora idag.

Först viftas brommapojken som i straffområdet dämpar bollen med en rakt utsträckt arm bort.

I andra halvlek tillåter domaren en annan brommapojk att riva ner Joel Allansson med något som liknar ett brottargrepp så att det blir 0-2.

Med en schyst domare hade vi alltså kunnat ha 1-1 idag. Hade det varit rättvist? Nej, vi var usla idag. Och ändå var det årets kanske bästa allsvenska insats. Det säger en hel del om statusen på HBK idag.

Mot Örjan och Europa

Vi är inte bortskämda med tävlingsmatcher vid den här tiden på året. Nu fick vi hela 120 minuter med HBK – och en seger på det. Härligt! Nu är vi två segrar från Europa, och får spela nästa match på Örjan. När spelade vi senast en cupmatch där?

BP hade precis som väntat bollen mest hela tiden, men det var HBK som var vassa. Många riktigt farliga målchanser och ska man vara kritisk mot något så är det kanske att vi inte avgör den här matchen innan sista minuten, då BP är nära att kvittera.

Riktigt fina nyförvärv i år. Båda islänningarna känns intressanta; Eyjolfsson är mer jämnt stabil, medan Ingason tidvis kan vara osynlig för att sedan blixtra till. Tim Rönning ser ut att vara vår bästa målvakt på minst ett decennium och det synes mig obegripligt obegripligt att Elfsborg inte satsade på honom. Den andre Tim, Erlandsson, är vår bäste andrekeeper på minst lika länge. Vinicius Nogueira är i sin tur en klar uppgradering på vänsterbacken.

Den enda lilla besvikelsen bland nyförvärven så här långt är RWP, som verkligen inte imponerat under de (relativt få) minuter han hittills fått. Med tanke på Naeem Mohammeds skada idag lär han få chansen från start i semin och kan förhoppningsvis visa varför HBK satsat på honom igen.

Såga målvakten eller domaren?

 ”AIK är fan sämst”, sa min son efter slutsignal. Det är svårt att inte hålla med. Trots att solnaiterna bjuds på såväl en straff (nej, det är inte rätt att blåsa när bollen träffar Amir Al-Ammari på innerlåret/knät och sedan studsar i en helt annan riktning upp på handen) som en HBK-utvisning (helt korrekt men helt onödig) och dessutom själva slipper en solklar utvisning när en helt fri Al-Ammari sparkas ner så lyckas de inte slå HBK – ja, knappt ens skapa något. Och inte heller hjälpte det att domaren hittade extra många tilläggsminuter.

Är inte HBK också fan sämst då som inte vinner mot detta dåliga lag? Nja, jag tycker faktiskt att detta är en fin prestation, som nog borde slutat med bortaseger, om domaren varit någorlunda neutral.

Många sågar Marko Johansson nu. Det är enkelt att göra. Jag stämmer inte in. Visst är det otroligt dumt gjort, men alla kan göra misstag och han tar det verkligen som en man, som både ställer upp på intervju och ber om ursäkt direkt efteråt. Innan dess gjorde han dessutom en storartad prestation på plan: lugn och stabil, alltid rätt placerad, släppte inga returer och hade flera fina uppspel som höll på att resultera offensivt.

Skönt förresten att Viktor Granath fick starta och tog vara på chansen. Jack Cooper Love må ha vissa kvaliteter, men framför allt är han en målsumpare av rang i HBK.

Och en poäng må kännas surt men kan ju faktiskt vara avgörande i slutet. För att vi ska åka ner på kvalplats krävs nu att BP tar två segrar och vi maximalt en poäng till. Jag ropar inte hej ännu, men visst är det nära.

En taktisk förlust

Individuellt svaga prestationer föregår alla de tre baklängesmålen idag. Vid det första ger Kazper Karlsson onödigt bort hörnan som leder till målet, vid det andra blir vår åldrande lagkapten Andreas Johansson lurad av en nästan två decennier yngre namne och vid det tredje står amerikaresenären Marcus Olsson på hälarna, möjligen fortfarande jetlaggad.

Ändå är detta framför allt en taktisk förlust, som tränarteamet får ta på sig. Vi väljer en matchplan där vi backar hem och låter BP göra precis det som de älskar: oattackerade rulla boll på plast. Det kändes den första halvtimmen som att det var minst två divisioner mellan lagen. När vi sedan ändrar taktik och börjar pressa högt tar vi över matchbilden rejält, även om vi naturligtvis också var hjälpta av att BP backade hem. Trots allt är jag tämligen säker på att om vi hade spelat så från början så hade vi fått poäng med oss hem idag.

Sommarens forwardsbyte – Alexander Johansson ut och Jack Cooper-Love in – ser allt mer misslyckat ut. JCL bränner chans på chans, medan Alle J nu fått igång målskyttet. Bittert.

Ante G är avstängd nästa omgång. Även om man naturligtvis alltid vill ha alla spelare tillgängliga så ser jag det ändå som en möjlighet. Nu får vi se om HBK verkligen är så beroende av Ante som många vill göra gällande – eller om vi tvärtom blir bättre utan honom.

Något positivt vill jag trots allt ta med mig. Erik Ahlstrand såg, efter att han snyggt assisterat till reduceringen, ut att plötsligt återfå självförtroende. Kan vi få honom i form igen så betyder det mycket.

Vi förstärker en konkurrent

Precis som jag förutspådde igår lämnar Alexander Johansson HBK. Mycket synd, för jag tror fortfarande att han har fotbollsmässig talang nog för att lyckas. Tyvärr verkar han dock inte riktigt ha den rätta mentala inställningen, utan väljer hellre att fly än att ta kampen. Han anser väl att han borde vara given i startelvan, men hans spel i år har faktiskt inte alls motiverat det – och han verkar inte vara beredd att kämpa sig tillbaka. Och med så svag karaktär är det nog i slutändan ändå rätt att sälja honom, tyvärr.

Nu får vi se hur det går för Alexander Johansson i BP. Visst finns risken att han verkligen hittar målet igen, men det är nog nästan lika stor chans att han blir ännu en av de där stora Superettan-målskyttarna som helt enkelt inte är bra nog för allsvenskan (tänk HBK-bekantingar som Olle Kullinger, Joel Johansson, Shkodran Maholli, RWP). Betalningen sägs vara ett ”miljonbelopp”, vilket jag tolkar som en miljon eller strax däröver. Jag tycker faktiskt att det är i minsta laget med tanke på att han har lång tid kvar på kontraktet, går till en direkt konkurrent som borde få betala lite extra och är en målskytt, som alltid kostar lite mer.

Hur ska HBK nu agera? Ja, Magnus Haglund öppnar för nyförvärv offensivt. Och det lär behövas. Jag tolkar hans svävande uttalande om vad för slags spelare som han söker som att det nog kan vara en som kan spela på Erik Ahlstrands position. Vilket i sig så klart är oroväckande, för då är Ahlstrand också sannolikt på väg bort.

Men försäljningen ger förhoppningsvis också lite marginaler att dels köpa loss Amir Al-Ammari, dels kanske förlänga kontraktet med Kazper Karlsson.

Sämst när det gäller

Det var säsongens hittills viktigaste match. Men insatsen blev, i alla fall under första halvlek, säsongens sämsta. Som lök på laxen stod Gabriel Wallentin för två svaga ingripanden på ett par minuter och orsakade både baklängesmål och utvisning. Det var faktiskt särdeles uselt. Wallentin har gjort ett par bra matcher i år, men också stått för en del tveksamma prestationer och jag hoppas verkligen att Joseph Baffo snart är tillgänglig.

Andra halvlek höll högre klass och det var inte långt ifrån att vi fick in en kvittering. Varför kunde vi inte spela från med den inställningen från början? Med detta sagt vann BP fullt rättvist.

Vi verkar nu också ha övergett vår framgångsrika diamantuppställning på mittfältet. Med tanke på det kan man kan undra varför vi gjorde oss av med alla våra yttermittfältare. Den enda ytter som Magnus Haglund värvade in (Villiam Granath) nöter bänk och får maximalt ett par minuters speltid. Hade det inte varit klokare att exempelvis behålla Samuel Kroon om vi nu ska köra ett rakt 4-4-2?

Jag undrar också varför vår manager fortsätter att starta med Benjamin Hjertstrand. Hjertstrand är väl en habil truppspelare som mycket väl kan vara med i en matchtrupp för att ge bredd, men inte mer än så. Gustav Fribergs superinkast ger oss däremot ett riktigt vasst anfallsvapen och det var ju tack vare dem som vi överhuvudtaget var nära en kvittering idag.

HP:s Jan-Owe Wikström borde dock vara glad idag. Han har ju efterlyst att HBK ska ta fler kort. Idag blev han bönhörd, framför allt av Wallentin.

Mitt i all bedrövelse tänker jag att vi ändå ska stanna upp en sekund och reflektera över att vi faktiskt är en bra bit över nedflyttningsstrecket just nu. Istället för att, som 2021, spela en massa hedersamma oavgjorda så tar vi nu segrar och förluster. Det ger i slutändan lite fler poäng.

Först etta – sedan nästan förnedrade

Ett tag var vi allsvensk serieledning i ensamt majestät. Det stod 1-0 till HBK, efter att Erik Ahlstrand och Viktor Granath återigen samarbetat. Eftersom BP dessutom ledde mot MFF så hade vi som etta i serien dubbelt så många poäng som tvåan.

Men så gick det som det gick. Det blev en match där det märktes att vi har ganska många spelare som just nu knappt är på allsvensk nivå. Ändå var vi hyfsat nära att plocka poäng. Om bara Naeem Mohammed hade satt bollen frispelad vi straffpunkten så hade det nog blivit minst oavgjort. Istället kontrade värmlänningarna in 2-1 och fortsatte sedan att ösa på, medan HBK knappt hade några ytterligare chanser. Till slut var det bara en storspelande Malkolm Nilsson som räddade oss från förnedring.

Vad säger då dessa två första matcher om årets säsong? Tja, det finns en del positivt. Kanske framför allt Erik Ahlstrand, som varit riktigt bra i spelet och redan både gjort mål och assist. Viktor Granath verkar också håll på denna nivå.

Men frågetecknen är också många. Varken Alexander Johansson, Naeem Mohammed eller Villiam Dahlström känns som allsvenska anfallare just nu. Gabriel Wallentin har väl inte gjort bort sig, men visst märks det att han är en spelare med bara en halv säsong i superettan bakom sig.  Förhoppningsvis kan Joseph Baffo snart vara tillbaka. Detsamma gäller Thomas Boakye – en mångsidig spelare, men kanske inte den som bör vara ordinarie hos oss. Låt oss hoppas att någon eller ett par av de tilltänkta vänsterbackarna snart är redo att spela från start. 

Misstag av en debutant och två journalister

Ibland måste man ta chanser. En sådan tog Magnus Haglund när han lät Taulant Parallangaj göra sin startdebut mot tuffast möjliga motstånd: serietvåan BP på bortaplan. Chansningen gick inte hem. Tvärtom. Parallangajs utvisning blev i slutändan matchavgörande. Men jag tänker aldrig nedlåta mig till att attackera en 20-årig egen produkt som gör ett misstag i sin startelvadebut. Misstag gör vi alla (som exempelvis Thomas Boakye som strax därefter bjuder BP på en straff). Parallangaj ska stöttas. Jag hoppas att HBK gör det.

Matchen som sådan kan jag faktiskt inte klaga på. Trots tio man och 0-2-underläge under mer än en timme så är vi inte jättelångt ifrån att ta poäng. Jag gläds också över att vi fortsatt har gjort mål i varenda seriematch i år.

Jag ser att en del skäller på domaren för både utvisningen och straffen. Löjligt. Vi hade alla tyckt att både utvisningen och straffen varit givna om HBK varit i anfall. Då måste man vara ärlig nog att erkänna att de är korrekta även när motståndarna gynnas. Däremot kan man kanske ha synpunkter på domarens övriga kortviftande. Det blev minst ett par varningar för mycket för HBK, jämfört med BP:s enda.

Till sist. Nivån på HP:s rapportering måste tas upp igen. Först skriver tidningens sportjournalist i införtexten för tredje gången fel på Taulant Parallangaj (tidigare har samma reporter kallat vår mittback både Taulen Pallangay och Taulent Pallangay). Det är oprofessionellt, nonchalant och respektlöst agerat.

I rapporteringen efteråt lyckas sedan en annan journalist helt missförstå HBK:s uppställning efter utvisningen. Jag kräver faktiskt högre kvalitet på rapporteringen om jag ska fortsätta att betala för den där tidningen.

Nu njuter vi

Ett bra lag har tur, sägs det. Det finns så klart ingen vetenskap bakom denna klyscha – lag som har tur har tur, oftast genom att ha marginalerna med sig. I fjol hade vi marginalerna mot oss, i år har vi dem (hittills) med oss. Visst, segern igår var välförtjänt, men BP kunde mycket väl ha tagit poäng. Samma sak mot Öster i torsdags och mot AFC förra helgen. Det är ju faktiskt så att alla tre senaste motståndarlagen har prickat stolpe och/eller ribba under avgörande skeden i matcherna.

Med det sagt – jag klagar inte, verkligen inte. Istället gäller det att njuta. Och det finns mycket att njuta av. Vi leder serien, vi har släppt minst antal mål, vi har släppt fram fler debutanter från egna led än på många år, vi har en segermaskin i Jonathan Svedberg (som visade sin betydelse igår, inte minst när han gick ut), vi har ett fantastiskt vapen i vår breda anfallsuppsättning med sylvassa avbytare.

Utanför plan så har HBK:s arenaplaner presenterats i HP. En gång i tiden var jag ytterst engagerad i arenafrågan, och lanserade till och med idén om ett Arenaparti. Men det var då, när vi var ett etablerat allsvenskt lag som ofta till och med fick spela i Europaspelet och då tvingades bort från Örjans vall. Nu har mitt intresse svalnat betydligt. Jag väljer ändå att lita på att HBK:s ledning vet vad den gör och ställer mig därför planerna, även om ett publiktak som kan bli så lågt som 8000 inte låter särskilt klokt för oss som minns åren kring millenieskiftet och hoppas att vi någon gång ska komma tillbaka dit.

Vi kryssar vidare

Missade målchanser, alldeles för många kryss och oflyt med domare – så kan man sammanfatta HBK:s 2021. 2022 års tävlingssäsong inleds tyvärr med att vi upprepar de två förstnämnda.

Visst är 1-1 mot BP knappast någon katastrof, men det är lite oroande att både Villiam Dahlström och Sadat Karim brände högkaratiga lägen och att matchbilden såg ut som den ofta gjorde 2021: efter ledningsmål drog oss tillbaka, för att sedan – efter den väntade kvitteringen – återigen driva upp tempot, men utan att kunna fixa segermålet.

Kul dock att Pontus Carlsson fick göra tävlingsdebut.

Reflektioner efter ett familjebesök

För första gången sedan 2017 var hela familjen på Örjans vall igår kväll. Och visst borde vi ha fått se en seger. Men några erbarmliga misstag i de bakre leden i kombination med en Mikael Boman som konserverat målformen från Danmark gjorde att vi bara fick en poäng.

Tur dock att RWP nästan verkar vara på väg mot skytteligaseger. Bra jobbat av en spelare som före årets säsong inte startat en enda seriematch för oss.

Alexander Berntsson har hoppat in som targetanfallare under flera år. Men det här kan vara första gången som det draget faktiskt ger utdelning. Och även om Boman missade en del, så var det ju faktiskt han som fixade straffen efter Berntssons nick.

Jag har dömt ut de allsvenska chanserna flera gånger. Men HP verkar märkligt nog fortfarande tro att det finns en möjlighet – formuleringen ”nu är vägen mot Allsvenskan allt krokigare” måste vara årets understatement.

Hur många gånger har vi prickat stolpen i år? Måste snart vara tvåsiffrigt.

En ny förlust – och katastrofal kommunikation

Vi ställde upp med samma startelva som mot Syrianska, precis som då inledde vi med ett tidigt mål och precis som då hjälpte det inte. Den här gången blev det dock ännu värre än sist, och tredje förlusten på fyra senaste är ett faktum.

I veckan jämförde Tony Karlsson vår tränare Igor Krulj med Ståle Solbakken. Solbakken har visserligen sex ligatitlar med FCK, men Igor har å andra sidan tagit ner HBK från allsvenskan, etablerat klubben på Superettannivå och dessutom lyckats degradera Tvååkar. Kanske är det ändå Alex Ferguson som är en mer lämplig jämförelse, Tony?

Dokumentärserien Blå skulle skildra HBK ”inifrån, bakom kulisserna”. Förebilden sades vara Netflixsuccén ”Sunderland 'til I die”, som inte minst ger en röst åt frustrerade och ledsna supportrar.
Initiativtagaren Christian Albinsson påstod att ”även om det händer något som inte är till HBK:s fördel så ska det med”. Och vad gör man då, när det kokar mer bland oss HBK:are än vad jag någonsin kan minnas under de drygt 30 år då jag följt klubben? Man släpper ett avsnitt med exakt noll skildringar inifrån, med exakt noll av den frustration som finns i och runt klubben, och med exakt noll detaljer som inte är till HBK:s fördel. Jag känner mig nästan personligt förolämpad, när min klubb tror att jag är så dum att jag köper det här. Vad blir det i Blå nummer fyra – en odyssé genom de framgångsrika åren kring millenieskiftet, där Tom Prahl står i centrum?

En usel HBK-helg

Helgen inleddes med att vi på lördagen fick veta att ombyggnaden av Örjans vall, rimligtvis ett av de allra största kommunala projekten för tillfället, har "trillat mellan stolarna". Ett halvår innan hela ombyggnaden ska vara helt klar inser tjänstemännen att projektet kommer att bli försenat med mer än ett år. Det är häpnadsväckande inkompetent.

Och på söndagen fortsatte eländet. Inte nog med att vi själva förlorade efter en tam prestation mot Åtvid - dessutom vann både Norrköping och Falkenberg. Eftersom det tredje 26-poängslaget, Gefle, redan vunnit på lördagen kom plötsligt strecken oroväckande nära. Mitt påstående att kontraktet i praktiken är säkrat känns plötsligt som alldeles förhastat.

Helgens enda ljuspunkt: BP skrällde mot Mjällby.

En historisk kväll

Det skrevs historia på Grimsta ip ikväll. Femte raka bortasegern i allsvenskan - nytt klubbrekord. Och så första målet för Viktor Ljung - en kanon i krysset.

Skrevs det också ett nytt kontrakt för HBK ikväll? Ja, nu är det nog klart i praktiken. Jag har svårt att se att två av trion FFF, Norrköping och Gefle skulle kunna plocka sju poäng på de fyra sista matcherna. Fast visst skulle det vara skönt om vi kunde säkra kontraktet även i teorin redan på söndag mot Åtvid.

Efter målfesten i första halvlek fick vi se en ganska avslagen andra halvlek. Men vi ska inte glömma att Stojan Lukic faktiskt gjorde en hel del kvalificerade räddningar efter paus.

Tre poäng mot våra friends i AIK

Vår favoritmotståndare AIK var friendly nog att pricka virket istället för mål och det blev en taktisk triumf med fembackslinjen.

Men trots att AIK hade en del chanser ska vi inte glömma att även vi hade flera riktigt högkaratiga lägen, till exempel inlägget från höger i inledningen som AIK-målvakten turligt räddar med hälen till hörna, Viktor Ljungs nick utanför tomt mål när AIK-målisen samtidigt boxar honom i huvudet, Kristoffer Fagercrantz gratisläge när målvakten var långt utanför straffområdet och samme mans friläge på övertid.

Var kom Johan Blombergs varning ifrån? Bland de märkligaste gula kort jag har sett.

Kommer King Gyan någonsin att spräcka nollan? Han skjuter och skjuter, ofta i andravågen efter hörnor, men får aldrig in den. 25 skott står han noterad för i statistiken, och därtill har han säkert ett tiotal blockerade försök.

Jag hade förresten fel när jag påstod att det var tre raka bortasegrar inklusive cupmatchen senast - det var ju fyra raka då. Nu är det fem, varav fyra i allsvenskan. Vinner vi mot BP också slår vi klubbrekord. Det hade varit fint med ett sådant under 100-årsjubileet.

Första allsvenska storsegern på över fyra år

Äntligen utdelning på vårt fina spel. Äntligen en match där vi tar tre poäng utan att man ska behöva bita på naglarna. Äntligen lite andrum för Jens, som i mina ögon har fått obegripligt mycket kritik trots att HBK:s spel verkligen utvecklats sedan i fjol.