Lekande lätt mot solnaiterna

Det var länge sedan vi var så övertygande mot ett allsvenskt topplag. Efter två ruskigt snygga mål i första halvlek, 1-0 genom Pawel Chrupalla och 2-0 genom Naeem Mohammed, så täppte HBK till helt i andra. AIK hade inte enda seriös reduceringschans, medan HBK hade kunnat göra – och nog borde ha gjort – både ett och två mål till. Ja, det var en härlig match och en härlig stämning på Örjan.

Kul att se Pawel Chrupalla leverera det vi vet att han kan. Han fick ju chansen i premiären och gjorde, som de flesta HBK:are i den matchen, ingen bra insats. Sedan dess har minuterna på plan varit få och det har varit tydligt att han saknat självförtroendet, fram till förra matchen mot Hammarby då han också gjorde det bra. I målfirandet idag syntes det tydligt hur mycket han längtat efter det här. Förhoppningsvis kan han nu bli den joker som vi hoppades på inför säsongen.

Kul också att se 17-åringen Ludvig Arvidsson, som idag fick sin första assist i allsvenskan och borde fått en till om inte Villiam Granath varit helt felkalibrerad när han bara skulle placera in 3-0.

Till sist: Att klaga på domaren är sällan konstruktivt. Men idag, när vi ändå vinner, så kan jag kosta på mig det. Till stor del gjorde domarteamet det bra, men att AIK fick avsluta med 11 man på planen är faktiskt närmast skandalöst.

I början av andra halvlek är Naeem Mohammed på väg att löpa sig fri när en AIK:are långt från bollen vänder sig om, greppar tag i Mohammed, själv faller – och får frispark. Sett till den nivå som gällde sist jag var på Örjan, och Gabriel Wallentin visades ut när han av misstag kom åt en Värnamospelares ben, så är detta ett illrött kort. Men frisparken gick alltså till solnaiterna. Helt obegripligt.

Några minuter senare tacklar Pawel Chrupallah snyggt och korrekt ner en AIK:are – som svarar med en ful eftersläng. Denna gång ser domaren att det är AIK:aren som felar, men ger ändå inget kort. Hur solnaiten i detta fall kan klara sig helt utan kort, i mina ögon rött men möjligen kan man nöja sig med gult, är om möjligt ännu mer obegripligt.

Men det är inte så konstigt att domarna kör med dubbla standarder. De vet att ett enda litet msstag som missgynnar ett storlag kommer att drabba dem hårt, medan ingen kan höra en HBK:are skrika. Ikväll efter matchen kollade jag på tv-sändningen för att höra hur kommentatorerna diskuterar dessa domarmisstag. Döm om min förvåning (eller kanske inte) när ingen av de två kommentatorerna över huvudtaget tar upp något av tillfällena. Hade samma domarmisstag skett åt andra hållet hade detta så klart varit det viktigaste diskussionsämnet i alla kommentarer under och efter matchen.

Allsvenskan 2025!

Kontraktet är säkrat! Att det blev storförlust idag betyder ingenting, särskilt inte som vi faktiskt – precis som Johan Lindholm tar upp i sitt tal efter matchen – var bättre än AIK så länge det var 11 mot 11. Och apropå det röda kortet: jag har nog aldrig blivit så förvånad över en utvisning.

HBK-spelarna är naturligtvis hjältar som tagit oss igenom säsongen med ett säkrat kontrakt. Men största hjälten är så klart Johan Lindholm, som tog över en vissen, stukad och hunsad grupp, som av sin tränare fått veta att man var sämst av alla, och gjorde den till ett av allsvenskans bästa lag. Jag ser verkligen fram emot 2025. Visst, det finns ett par luckor truppbygget, men det finns också mycket spännande talang som kan explodera.

Och ja – Ante G har naturligtvis spelat sin sista allsvenska match. Det syntes om inte annat i slutet av matchen, när han sprang upp i anfallet för att ta sista chansen att bli allsvenskans äldsta målskytt någonsin. Nästa år är han med all sannolikhet assistent till Johan Lindholm. Det kan nog bli bra, det också.

Turbulens i truppen och i domarkåren

Nej, jag vill inte ha VAR. Men när domarteamet för andra matchen i rad står för avgörande misstag så att vi missar poäng kan man inte annat än förtvivla. Hur linjedomaren missade AIK:arens offside är svårbegripligt – den var ju så övertydlig att till och med Aftonbladet uppmärksammar den.

Inte för att vi förtjänade poäng idag. Prestationen var möjligen årets sämsta, vilket inte säger så lite med tanke på att vi haft några djupa dalar tidigare.

André Boman var dock en trevlig bekantskap. Synd att han bara är på lån.

Vårt andra nyförvärv, Blair Turgott som anslutit till oss permanent, kan dock ha stått för en av de blekaste startdebuter jag sett en HBK-anfallare göra. Låt oss hoppas att det bara handlar om att han behöver komma i matchform. Uppenbarligen var det dock inget som krävdes för André Boman, som inte heller spelar särskilt mycket i år.

Utanför planen har vi nu också släppt vår bästa mittfältare, Amir Al-Ammari. Det betyder att vi nu tappat våra bästa spelare i alla tre lagdelarna på bara en dryg vecka: Phil Ososu-Ayeh i försvaret, Amir Al-Ammare på mitten och Naeem Mohammed på topp. Ytterst oroande. Precis som när Phil Ofosu-Ayeh lämnade har vi klokt nog en ersättare på plats omedelbart: Niilo Mäenpää. Finnen är dock svårbedömd, tycker jag. Han har mest agerat inhoppare i ett lag som åkt ur polska högstaligan, vilket inte låter så betryggande. Å andra sidan fick han chansen i landslagets startelvan så sent som förra månaden, vilket är lovande. Totalt sett är jag emellertid rädd att vi återigen bytt ner oss något.

Och så kan vi konstatera att vi inte heller idag fick ihop en full matchtrupp. Varför fyller vi inte på med juniorer i så fall? Eller finns det inte en enda i akademin som kan vara redo att i alla fall få värma bänk?

En silly season som verkligen är silly

När unge André Boman kom in på lån förstod vi alla att Phil Ofosu-Ayeh var på väg ut. Nu är det bekräftat.

Det är så klart både sorgligt att tappa en publikfavorit och oroande att ersätta allsvenskans bästa högerback med en spelare som inte platsar i ett allsvenskt mittenlag. Samtidigt är HBK:s agerande begripligt. Nu får vi förhoppningsvis in en del pengar på POA och ger en lojal spelare en möjlighet att själv tjäna en slant. Klokt också att vi redan i förväg hämtat in en ersättare som är habil, om än naturligtvis ett hack sämre och tyvärr bara på lån.

Men det är som sagt svårt att inte vara orolig över läget. Spelare har lämnat klubben på löpande band under detta transferfönster och i helgens match mot MFF fick vi inte ens ihop en full matchtrupp. Nu är Naeem Mohammed dessutom borta hela säsongen (efter en situation där vi inte ens fick frispark), så inte heller mot AIK på måndag kommer vi att ha tillräckligt med seniorspelare för att fylla truppen. Dessutom verkar klubben redo att släppa Amir Al-Ammari. Det känns som att det snart är dags att presentera någon spelare som faktiskt kan HÖJA klassen på startelvan, och inte bara vara ett substitut till spelare som lämnat.

Ytterligare en transfernyhet är att Pontus Carlsson bytt klubb som han är utlånad till i tredjedivisionen. Det lär dock inte beröra HBK så mycket, för min gissning är att Carlsson gjort sin sista match i HBK-dressen oavsett. Lite synd, för han kändes spännande för något år sedan.

Såga målvakten eller domaren?

 ”AIK är fan sämst”, sa min son efter slutsignal. Det är svårt att inte hålla med. Trots att solnaiterna bjuds på såväl en straff (nej, det är inte rätt att blåsa när bollen träffar Amir Al-Ammari på innerlåret/knät och sedan studsar i en helt annan riktning upp på handen) som en HBK-utvisning (helt korrekt men helt onödig) och dessutom själva slipper en solklar utvisning när en helt fri Al-Ammari sparkas ner så lyckas de inte slå HBK – ja, knappt ens skapa något. Och inte heller hjälpte det att domaren hittade extra många tilläggsminuter.

Är inte HBK också fan sämst då som inte vinner mot detta dåliga lag? Nja, jag tycker faktiskt att detta är en fin prestation, som nog borde slutat med bortaseger, om domaren varit någorlunda neutral.

Många sågar Marko Johansson nu. Det är enkelt att göra. Jag stämmer inte in. Visst är det otroligt dumt gjort, men alla kan göra misstag och han tar det verkligen som en man, som både ställer upp på intervju och ber om ursäkt direkt efteråt. Innan dess gjorde han dessutom en storartad prestation på plan: lugn och stabil, alltid rätt placerad, släppte inga returer och hade flera fina uppspel som höll på att resultera offensivt.

Skönt förresten att Viktor Granath fick starta och tog vara på chansen. Jack Cooper Love må ha vissa kvaliteter, men framför allt är han en målsumpare av rang i HBK.

Och en poäng må kännas surt men kan ju faktiskt vara avgörande i slutet. För att vi ska åka ner på kvalplats krävs nu att BP tar två segrar och vi maximalt en poäng till. Jag ropar inte hej ännu, men visst är det nära.

Njutning och skratt

Efter en härlig premiärseger gäller det att passa på att njuta lite extra. Det kan man till exempel göra genom att kolla filmen om premiären på HBK Play (här finns också en massa annat godis, som alla mål sedan 2017).

Eller så kan man bläddra i i kvällstidningarnas allsvenska guider och skratta åt rankningen av spelarna. Enligt Expressen är till exempel Alexander Milosevic fem gånger bättre än Gabriel Wallentin, Jimmy Durmaz är två och en halv gånger bättre än Erik Ahlstrand och John Guidetti två och en halv gånger bättre än Viktor Granath.

Granathen exploderar även i allsvenskan

Förutsättningarna var tuffa. Fem möjliga mittbackar borta gav ett mittlås med en allsvensk debutant och en mittfältare. Hur det gick? Fantastiskt bra. Både Gabriel Wallentin och Jonathan Svedberg gjorde helgjutna insatser. Och hårt jobb av alla HBK:are över hela planen kombinerat med en effektiv offensiv gav oss tre poäng.

Nu vet vi att Granathen kan explodera i allsvenskan också. Underbart. Och Viktor Granath verkar vara en härlig karaktär, som man verkligen unnar framgång. Kul att även lojale Thomas Boakye fick spräcka sin allsvenska nolla.

Till sist ändå ett varningens ord. De tre senaste allsvenska premiärerna har vi som nykomlingar mött ett tippat topplag på Örjans vall och vunnit varje gång. Men både 2017 och 2021 åkte vi ut ändå.

Bortaplan i premiären?

HBK möter AIK på Örjans vall i allsvenska premiären om några veckor. Men får vi egentligen någon hemmaplansfördel?

Idag har biljetterna släppts – men bara till hemmalagets sektioner. Över 5000 biljetter ska redan vara sålda. Jag befar dock är det nästan bara är AIK:are som köpt, eftersom de är vana vid att behöva skaffa biljetter i förväg för att för att försäkra sig om en plats – och det alltså märkligt nog inte går att köpa bortabiljetter ännu. Risken är stor att det blir en minoritet HBK-supportrar på plats den 2 april.

Första guldkandidaten kammar noll

Vi är bäst mot topplagen, sades det. Och så blev det tre poäng mot AIK. En riktigt fin prestation av hela laget. Nu har vi tagit poäng mot alla lag i serien, oerhört imponerande av nykomling. Och vi har fyra matcher på oss att ta de ytterligare tre poäng som sannolikt räcker för att klara kontraktet.

Idag blev också en taktisk fullträff av Magnus Haglund med Thomas Boakye som extra understöd i högerförsvaret och en ettrig Samuel Kroon som stängde ner fint till vänster.

Nästan lika lyckosamt blev återföreningen av förra årets succéduo Sadat Karim och Mikael Boman på topp – även om det inte var Haglunds eget val. Frågan är om Marcus Antonsson ska in i startelvan igen när han är tillbaka? Jag är mycket tveksam, men gissar att Haglund tänker annorlunda.

Och även om vi förtjänade tre poäng idag så måste vi tillstå att vi också hade domaren på vår sida. Hörnan som föregick hörnan som ledde till målet såg ut att vara en inspark. Och Andreas Bengtssons tuffa krock med en AIK:are i straffområdet kunde mycket väl ha varit straffspark.

En förlust som inte gör mig bedrövad

Det brukar kännas riktigt tungt efter en förlust. Men efter dagens 0-1 mot AIK är jag ändå inte alls så bedrövad som vanligt. Det beror sannolikt på en kombination av detta:
• Vi gör en bra match och hade mycket väl kunnat få poäng, men samtidigt kan ingen förneka att en AIK-vinst var rättvist.
• Vi slipper – för en gångs skull – känna oss rånade av domaren på poäng.

Edvin Kurtulus var lysande, framför allt i första halvlek. Tänk vad glad jag skulle bli om han kunde skriva på nytt kontrakt!

In other news: Jag noterar att Sigges cirkus inte korrigerade Janne Anderssons fabulerande när de gjorde ännu ett avsnitt med förbundskaptenen. Men kanske blir det ändå en rättelse framöver?

Ute ur cupen – redo för serien?

Det gick som väntat – AIK vann och var ungefär så mycket bättre som man kan förvänta sig att en allsvensk tvåa är jämfört med ett nyligen degraderat lag. Som vanligt i cupen tyckte jag dock prestationen var mer intressant än resultatet i sig och då får betyget ändå bli helt klart godkänt. Synd ändå med Alexander Berntssons individuella misstag som kostade baklängesmål när vi faktiskt hade AIK lite i gungning.

Johan Oremo var tillbaka i spel och även om han inte märktes överhuvudtaget under minuterna han spelade idag så lär han bli ordentligt viktig när serien drar igång. Jag förstår tanken med kontringsspelarna Gabriel Gudmundsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson på topp eftersom AIK förväntas ha boll, men i superettan lär det oftast vara vi som dominerar och då behöver vi åtminstone en anfallare av annan typ på plan.

Själv blir jag mer och mer förtjust i Pontus Silfwer. Hela hans rörelsemönster utstrålar klass, trygghet och självsäkerhet – utan att vara nonchalant. Silfwer kommer att bli guld värd för oss i år.

För övrigt är det rätt intressant att kunna konstatera att bara en enda i dagens startelva spelade i allsvenska premiären för mindre än ett år sedan.

Nyförvärv visar klass i storseger

Efter en tveksam premiär krossade vi Syrianska med 5-0. Med lite bättre skärpa och marginalerna på vår sida hade det blivit tvåsiffrigt. Visst finns förklaringar (Syrianska spelar i en division lägre och var hårt drabbat av influensa), men det är naturligtvis ändå riktigt glädjande med en storseger. Nu blir det avgörande gruppfinal mot AIK borta – hoppas bara att det inte går som i sista gruppspelsmatchen förra året...

Precis som i cuppremiären var dock kanske själva spelet mer intressant än resultatet. Och här var det härligt att se flera spelare göra bra prestationer, inte minst nyförvärven Dida Rashidi och Thomas Boakye. Rashidi var livsfarlig i djupled, säker med bollen och tuff i duellerna. Boakye sprang förbi sin försvarare gång på gång och serverade farliga inlägg. Övriga två nyförvärv, Andreas Hadenius och Peter Larsson, var stabila utan att direkt glänsa.

Hej igen, superettan!

Sju poäng upp med sju omgångar kvar – ja, nu är det i praktiken omöjligt att klara kontraktet. Och så utspelade som vi var i första halvlek mot AIK har vi heller ingenting att göra i allsvenskan.

Det är tråkigt att säga det, men inte heller denna gång blev tränarbytet ett lyft. Det har faktiskt ALDRIG blivit bättre när vi sparkat tränare senaste decenniet.

Om Igor Krulj bör träna HBK i superettan 2018? Vet inte, faktiskt.

Som det jojo-lag vi numera är så är vi ju ganska vana vid att starta om i andradivisionen. En skillnad mot tidigare år är att vi den här gången har vi ordentligt med stålar. Problemet, vilket vi ju blivit smärtsamt medvetna om, är att spelare som funkar bra och till och med glänser i superettan inte så sällan misslyckas i allsvenskan. I år har vi exempel som Alexander Ruud Tveter (som idag missade öppet mål vid 0-0) och i viss mån Marcus Mathisen. Frågan är vilka spelare vi ska satsa på i superettan? Jag tycker att vi åtminstone bör rensa bort dem som uppenbarligen inte håller för allsvenskan, exempelvis Tveter och Nikolai Alho, även om de kanske kan göra ett gott jobb i andradivisionen 2018. Vi måste redan nu börja bygga ett lag som kan klara sig kvar när vi går upp i allsvenskan nästa gång, om det nu blir 2019, 2020 eller ännu senare.

Reflektioner efter en nedflyttning

Det är så osannolikt så att det knappt hade godkänts som manus i Buster: vi förlorar matchen som gör att vi åker ut efter ett självmål på övertid.

Hur tusan kunde AIK:s vänsterback få vara kvar på plan? Vid åtminstone tre tillfällen hade domaren kunnat hala upp det gula kortet.

Men visst – hade vi inte åkt ut idag så hade vi sannolikt gjort det nästa helg. Vi har inte haft marginalerna med oss, men tyvärr inte heller varit tillräckligt bra i år.

Ska vi se det positivt får vi nu några veckor till på oss att förbereda oss för att få ihop ett slagkraftigt lag i superettan – vi såg ju i år hur illa det kan gå när lagbygget kommer igång för sent. Visserligen har stora delar av startelvan kontrakt nästa år, men både Matthew Rusike och James Keene har klausuler som gör att de kan lämna klubben. Min gissning är att vi nästa år får klara oss utan både vårt nuvarande mittbackspar och vår nuvarande forwardsduo. Sedan tidigare är det ju klart att Christoffer Andersson slutar och även Viktor Ljung, King Gyan, Marcus Johansson och Shkodran Maholli har utgående kontrakt.

Får vi behålla våra talanger ser framtiden inte allt för mörk ut: Alexander Berntsson, Sead Haksabanovic, Andreas Bengtsson och Eric Smith är alla fortfarande tonåringar och har alla goda förutsättningar att göra stora avtryck i superettan nästa år.

Matematik och lojalitet

Just nu är vi ett allsvenskt lag. Imorgon vid den här tiden är det möjligt att vi inte längre är det. Om vi förlorar mot AIK och FFF vinner mot Åtvidaberg är falkenbergarna ointagliga sju poäng före oss.

En väldigt märklig inför-artikel finns hos Fotbolldirekt, som har intervjuat Stojan Lukic. Lukic får frågan hur många poäng till som kommer att krävas för att vi ska nå kvalplats. Han svarar: "Skulle de (FFF) vinna sin match krävs det nog sju poäng av oss på de tre sista". Nej Stojan, det är inte så det "nog" krävs sju poäng då – det krävs definitivt minst sju poäng. Dags att fräscha upp matematikkunskaperna, Stojan!

Lite längre ned i texten får Lukic frågan om han vill gå till något annat allsvenskt lag och målvakten, som för någon månad sedan skrev nytt kontrakt med oss, svarar "Ja, det är klart att jag är öppen för det". Han följer upp det med att han "skulle absolut vara öppen för en flytt om en klubb i allsvenskan skulle höra av sig". Förutom att det verkar idiotiskt att skriva nytt kontrakt om man vill lämna så ska en spelare naturligtvis inte börja prata om att byta lag, även om han har sådana tankar, så länge vi har chans att klara oss kvar. En som vet hur man ska svara är James Keene. Dags att visa lojalitet, Stojan!

Keen on Keene

James Keene har varit aktuell för HBK både i fjol och 2011, men nu ser han ut att vara närmare än någonsin. Och visst – vi behöver göra något åt offensiven. Kwame Karikari är en riktig besvikelse så här långt och på Shkodran Maholli kan vi ha förhoppningar, men inte förväntningar. Och med tanke på de där "släkten är värst"-incidenterna vi råkade ut för både mot AIK och IFK Norrköping hade det inte varit mer än rätt om Keene kunde sänka sin förra klubb Elfsborg i en HBK-debut.

AIK vann handbollsmatchen

HBK och AIK spelade 1-1 i fotbollsmatchen efter att ett skott av Johan Blomberg oturligt styrts in och Kristoffer Fagercrantz stått för ett teknisk konststycke när han fick in bollen. Tyvärr tyckte domaren att AIK skulle få spela handboll också och därför är det officiella resultatet 1-2.

Förutom det tråkiga slutresultatet så gav ändå premiären många positiva besked, inte minst när det gäller spelare som jag personligen inte sett särskilt mycket i HBK:s tröja tidigare. Junes Barny var skicklig på att ta mot och behålla bollen, Christoffer Andersson kommer att bli riktigt nyttig, Shkodran Maholli gjorde det klart godkänt och Mohammed Ali Khan var bäst i backlinjen. En besvikelse dock: Kwame Karikari som inte syntes överhuvudtaget under sitt inhopp, trots att vi jagade mål.

Analys av truppen inför premiären

22 man stor, eller snarare liten, är HBK:s allsvenska trupp. Av de 22 har 5 aldrig spelat någon match i en högstaliga. Av de 17 återstående har 4 spelat färre än 10 matcher. Återstår alltså 13 spelare som har åtminstone en hyfsad erfarenhet av spel på den här nivån. Av de 13 är en skadad (Simon Silverholt) och Kwame Karikari påstås vara förhindrad att spela få spela i premiären, även om han är med i matchtruppen. Ja, någon särskilt bred trupp har HBK sannerligen inte i år. Dags att traditionsenligt analysera position för position inför säsongen.

Målvakt
Stojan Lukic gjorde ett fint 2013, men första halvan av 2014 var inte bra. Under hösten ryckte han upp sig och vi får hoppas att han är i fin form, eftersom det har blivit allt tydligare under försäsongen att Janne Jönsson ser honom som förstemålvakt.
Malkolm Nilsson verkar bli bänkvärmare även i år. Jag har inte sett honom särskilt mycket, men han har, till skillnad från de unga HBK-keepers som kämpat till sig en a-lagströja 2000-talet (Marcus Sahlman och Kalle Johnsson), inga meriter från något ungdomslandslag och kan knappast räknas som någon större talang. Om Nottingham Forest inte köper loss Tim Erlandsson när hans utlåning tar slut i sommar så kanske han snart kan vara redo att ta upp kampen?

Ytterbackar
En av de positioner där det trots vår tunna trupp finns konkurrens: tre man av allsvensk klass på två platser. Viktor Ljung känns självskriven på vänsterkanten, medan Jesper Westerberg och Christoffer Andersson är alternativen till höger. Janne Jönsson har inte gett Jesper Westerberg så stort förtroende på högerbacken som jag hade förväntat mig, men med tanke på att Andersson lär behövas högre upp i banan när nu Simon Silverholt är skadad så lär Westerberg få spela.
Med i leken finns också Andreas Bengtsson. Han kommer säkert, med tanke på hur tunn truppen är, att få debutera i år: antingen som ytterback eller högre upp i banan, där han spelat tidigare.

Mittbackar
Den position där det är hårdast konkurrens: tre man av hög klass som slåss om två platser. Fredrik Liverstam är vår nya kapten och det kan man bara tolka som att han är det givna förstahandsvalet. Inget fel i det – jag har gillat Liverstam från första stund. Bredvid honom har Mohammed Ali Khan fått stort förtroende under försäsongen. Ali Khan har inte imponerat överdrivet spelmässigt, men det finns stora förväntningar på honom, och han blir förhoppningsvis allt bättre. Jag tycker dock att det är märkligt att Joseph Baffo ser ut att inte få chansen och att det talas om att han kan hamna på andra positioner. Han är landslagsmässig som mittback, men har inte fungerat särskilt bra varken som ytterback i fjol eller som innermittfältare under försäsongen i år. Om jag fått välja hade jag hellre flyttat på Ali Khan än Baffo.
Bakom topptrion finns två ungdomar: Alexander Berntsson och Marcus Johansson. Den förstnämnda är nästan tre år yngre än den sistnämnda och har redan fått känna på allsvenskt spel och dessutom spelat i a-laget under försäsongen. Det kan säkert bli något inhopp även i år. Marcus Johansson har däremot fortfarande inte gjort en minut i a-laget utan i princip varit skadad sedan han skrev på sitt a-lagskontrakt. Nu är han frisk, men med tanke på konkurrensen så tror jag att han aldrig kommer att få debutera i allsvenskan.

Yttermittfältare
Endast två spelare i truppen har yttermittfältare som primär position: Snorre Krogsgård och Simon Silverholt. Norrmannen Krogsgård har sett spännande ut under försäsongen. Han verkar vara skicklig på att komma till chanser, men sämre på att placera bollen i mål. Simon Silverholt är kvicksilversnabb och målfarlig, men också ojämn och dessutom skadad i inledningen av säsongen.
Övriga spelare som konkurrerar här är inte i första hand yttrar, även om de behärskar positionen. Christoffer Andersson har spelat back mycket under försäsongen, men med Silverholt skadad borde en yttermittfältsplats vara vikt åt honom. 15-årige Sead Haksabanovic, i grunden anfallare, kommer att få sina chanser på kanten i år, men vi får se det som en bonus om han kan utmana om en startplats redan 2015. Ett annat alternativ här är Kristoffer Fagercrantz. Han var bra som innermittfältare i superettan 2012, men verkar tyvärr vara lite för trög för allsvenskan, oavsett om det är som innermittfältare eller på kanten. Nej, som sagt: det ser tunt ut.

Innermittfält
Här är konkurrensen skarpare. King Osei Gyan är självskriven, även om hans form inte varit den bästa så här långt i år. Bredvid honom har Eric Smith imponerat under försäsongen och 18-åringen kan få ett grymt genombrott i år. Antonio Rojas lyfte verkligen under 2014, men Janne Jönsson verkar inte särskilt förtjust i paraguayanen, som spelat märkligt lite under försäsongen. Rojas borde dock vara åtminstone tredjevalet här. Kristoffer Fagercrantz känns som ett betydligt sämre alternativ och Joseph Baffo imponerade inte när han flyttades upp. Mohammed Ali Khan sägs också vara möjlig att flytta upp, men under försäsongen har han i princip spelat non-stop som mittback så han lär inte flyttas på i första taget.

Anfallare
Så vem ska göra målen då? Under försäsongen har Janne Jönsson kört Junes Barny och Kwame Karikari i match efter match för att göra dem samspelta. Den förstnämnde har imponerat både spelmässigt och målmässigt och om han får vara frisk kan han bli en sensation i år. Den sistnämnde har visserligen hittat målet, men inte fått ut särskilt mycket i spelet. Innan vi värvade honom så dömde jag ut honom som medioker och tyvärr har han inte motbevisat mig hittills. Det påstås att HBK accepterat en otillåten klausul i Karikaris kontrakt, vilket hindrar honom från att deltaga i premiären. Han är dock med i matchtruppen, men det kan vara en dimridå, eftersom truppen är 19 man.
Oavsett Karikaris eventuella klausul skulle det inte förvåna om Shkodran Maholli, som jag gång efter gång har räknat ut, får chansen mot AIK. Jag minns när han som 17-åring sensationellt fick spela i Peps första allsvenska match. Sedan dess har han haft ett helvete med skador, men vi minns ju Fiddes ord från i vintras: "Han är en forwardstank, med ett ruskigt tillslag med sin vänsterfot och synnerligen vassa armbågar. Det kan explodera fullständigt om han får förutsättningarna." Det får gärna "explodera fullständigt" redan mot AIK – en passande revansch för Karikari-klausulen.
Fjärde man här är Perparim Beqaj, som fick debutera i fjol. Han var bättre än Valmir Berisha i U21 för något år sedan, men har inte visat något särskilt på seniornivå i HBK ännu.
Supertalangen Sead Haksabanovic är ett annat alternativ i anfallet, även om han antagligen mest får speltid på kanten i år. Dessutom kan både Simon Silverholt och Snorre Krogsgård spela forward, men med tanke på hur tunt det ser ut på ytterpositionerna så lär de stanna kvar där.

Fem procent och optimism

Att spelartruppen sänker sina löner med fem procent är smått sensationellt, men naturligtvis oerhört glädjande. Inte minst tror jag att åtgärden har ett viktigt för symbolvärde och kan få andra HBK-intresserade att öppna plånboken. Rent ekonomiskt blir antagligen inte fem procents löneminskning som bli tungan på vågen – det betyder cirka en miljon kronor på årsbasis.

I artikeln andas både klubbchef och ordförande optimism. Det känns härligt. Nu håller vi i den positiva känslan och tar vi AIK på måndag!

Tre poäng mot våra friends i AIK

Vår favoritmotståndare AIK var friendly nog att pricka virket istället för mål och det blev en taktisk triumf med fembackslinjen.

Men trots att AIK hade en del chanser ska vi inte glömma att även vi hade flera riktigt högkaratiga lägen, till exempel inlägget från höger i inledningen som AIK-målvakten turligt räddar med hälen till hörna, Viktor Ljungs nick utanför tomt mål när AIK-målisen samtidigt boxar honom i huvudet, Kristoffer Fagercrantz gratisläge när målvakten var långt utanför straffområdet och samme mans friläge på övertid.

Var kom Johan Blombergs varning ifrån? Bland de märkligaste gula kort jag har sett.

Kommer King Gyan någonsin att spräcka nollan? Han skjuter och skjuter, ofta i andravågen efter hörnor, men får aldrig in den. 25 skott står han noterad för i statistiken, och därtill har han säkert ett tiotal blockerade försök.

Jag hade förresten fel när jag påstod att det var tre raka bortasegrar inklusive cupmatchen senast - det var ju fyra raka då. Nu är det fem, varav fyra i allsvenskan. Vinner vi mot BP också slår vi klubbrekord. Det hade varit fint med ett sådant under 100-årsjubileet.