En bortslarvad Taulant

Taulant Parallangaj fick riktigt fina lovord när han släpptes upp i a-lagstruppen för två år sedan. Och HBK visade att man verkligen trodde på honom när man i juli 2022 förlängde hans kontrakt med tre år.

En månad senare gjorde Parallangaj debut i startelvan mot svårast möjliga motstånd: BP. Det gick tyvärr uselt; debutanten visades ut och HBK fick stryk. Jag skrev då att jag hoppades att HBK skulle stötta honom. Om – och i så fall hur – HBK har gjort det vet jag inte. Men Parallangaj, nyss så hyllad, kom aldrig tillbaka. Känslan utifrån är att det där enda misstaget knäckte honom helt. Det är ett svaghetstecken hos HBK att en talang som man trott så hårt på fullständigt slarvas bort.

Nu lämnar Taulant Parallangaj för Sandviken i division 1. Det är en ytterst väntad bantning av truppen, särskilt som det finns fyra andra renodlade mittbackar i truppen (Ante G, Joseph Baffo, Gabriel Wallentin och Bleon Kurtulus). Jag hoppas att det blir en möjlighet till nystart för Taulant. Och kanske, kanske kan han någon gång – med stärkt självförtroende och ny a-lagserfarenhet – komma tillbaka till oss.

Rätt Kurtulus valde rätt

Både storebror och mellanbror har kontrakt med en klubb på allsvenskans undre halva, men lillebror Bleon Kurtulus valde rätt. Förhoppningsvis är han också rätt Kurtulus-broder att satsa på. Roma ska ha visat intresse för Bleon Kurtulus förra året och Magnus Haglund hävdar att han är längre fram än Edvin var i samma ålder. Det låter ju lovande – men man kan också undra hur Haglund nu kan veta det, eftersom vår manager inte var verksam i HBK när Edvin var så ung.

Med Bleon Kurtulus i a-truppen från och med nästa år börjar det bli tjockt i mittförsvaret. Om Ante G skriver på för ett år till finns fem renodlade mittbackar med kontrakt: Ante, Joseph Baffo, Gabriel Wallentin, Taulant Parallangaj och Bleon Kurtulus. Det är nog en för mycket. Ska vi gissa att Taulant Parallangaj blir utlånad eller såld – kanske redan i år?

En buffel och en mångsysslare

HBK-truppen 2023 blir allt tydligare. Och karaktären förstärks ytterligare. Haglund vill helst ha spelare som presterat på allsvenskt nivå och har stark fysik.

Idag har Marcus Olsson skrivit nytt kontrakt och Mjällbys Jacob Bergström sägs vara klar. Olsson är erfaren och mångsidig, kan täcka upp både på ytterbacken och i mittförsvaret. Bergström är en buffel, som snubblat och stångat in en hel del mål i allsvenskan genom åren.

Fyra spelare i årets trupp, som ännu varken fått nytt kontrakt eller lämnat, återstår.

Joseph Baffo vill vi naturligtvis förlänga med, men han avvaktar, precis som han gjort tidigare. Thomas Boakye är en perfekt truppspelare och får troligen förlängt.

De övriga två får vi nog vinka adjö till. Sadat Karim ligger illa till om uppgifterna om Bergström stämmer – gissningsvis är Bergström tänkt att fylla Karims roll. Och för att Alexander Berntsson ska ha någon chans att få nytt kontrakt så måste säkerligen Joseph Baffo lämna, för redan nu har vi fyra mittbacksalternativ (Andreas Johansson, Gabriel Wallentin, Taulant Parallangaj och Marcus Olsson).

En talang slarvas bort – en annan kommer hem

Samuel Kroon lämnar HBK, precis som jag förutspådde tidigare. Mycket synd, tycker jag. Visst har Kroon varit ganska skadedrabbad, men när han spelat har han varit vårt klart farligaste offensiva hot från mittfältet. För två år sedan spekulerades det om att svenska mästarna Malmö FF skulle värva honom – nu försvinner han istället helt gratis.

Mest överraskande är ändå att Magnus Haglund öppet bekräftar att det helt enkelt är HBK:s senfärdighet som gör att vi tappar Kroon. Vi slarvar alltså bort en riktigt fin talang, bara för att vi inte kan komma till skott. Ruskigt oprofessionellt.

Samtidigt kommer besked om att Gabriel Wallentin får förlängt kontrakt. Det är något överraskande, men glädjande. Som jag minns det ansågs Wallentin ligga före Edvin Kurtulus när de båda fick sina första a-lagskontrakt för fyra år sedan.

I och med Wallentins återkomst så är det tjockt i mittförsvaret. Jag gissar att Alexander Berntsson eller Joseph Baffo försvinner – eller möjligen båda två. Ett annat alternativ skulle vara att låna ut Taulant Parallangaj och hoppas på samma utveckling som Wallentin haft.

Misstag av en debutant och två journalister

Ibland måste man ta chanser. En sådan tog Magnus Haglund när han lät Taulant Parallangaj göra sin startdebut mot tuffast möjliga motstånd: serietvåan BP på bortaplan. Chansningen gick inte hem. Tvärtom. Parallangajs utvisning blev i slutändan matchavgörande. Men jag tänker aldrig nedlåta mig till att attackera en 20-årig egen produkt som gör ett misstag i sin startelvadebut. Misstag gör vi alla (som exempelvis Thomas Boakye som strax därefter bjuder BP på en straff). Parallangaj ska stöttas. Jag hoppas att HBK gör det.

Matchen som sådan kan jag faktiskt inte klaga på. Trots tio man och 0-2-underläge under mer än en timme så är vi inte jättelångt ifrån att ta poäng. Jag gläds också över att vi fortsatt har gjort mål i varenda seriematch i år.

Jag ser att en del skäller på domaren för både utvisningen och straffen. Löjligt. Vi hade alla tyckt att både utvisningen och straffen varit givna om HBK varit i anfall. Då måste man vara ärlig nog att erkänna att de är korrekta även när motståndarna gynnas. Däremot kan man kanske ha synpunkter på domarens övriga kortviftande. Det blev minst ett par varningar för mycket för HBK, jämfört med BP:s enda.

Till sist. Nivån på HP:s rapportering måste tas upp igen. Först skriver tidningens sportjournalist i införtexten för tredje gången fel på Taulant Parallangaj (tidigare har samma reporter kallat vår mittback både Taulen Pallangay och Taulent Pallangay). Det är oprofessionellt, nonchalant och respektlöst agerat.

I rapporteringen efteråt lyckas sedan en annan journalist helt missförstå HBK:s uppställning efter utvisningen. Jag kräver faktiskt högre kvalitet på rapporteringen om jag ska fortsätta att betala för den där tidningen.

Så här vinner man serier

Det är så här man vinner serier. Ordentligt spelmässigt övertag mot serietvåan på bortaplan, som ändå sticker upp ett tag och gör mål på sin första riktiga chans – men då återtar man kommandot och maler ner motståndaren för att till slut får in segermålet med ett par minuter kvar.

Nu har vi, när vi mött alla klubbar en gång, vunnit mot lagen på plats två, tre, fyra, fem, sex och sju i tabellen. Det är så man vinner serier.

Alexander Johansson fick till slut chansen från start, till mångas glädje. Men jag är tveksam till om det är hans rätta element just nu. Johansson var absolut inte dålig, men på sextio minuter skapade han mindre än vad han brukar göra på en kvart. Jag håller nog fast vid att han fortfarande är ett betydligt vassare vapen som inhoppare.

Utanför planen har Taulant Parallangaj förlängt med tre år och två 18-åringar – Leo Hedenberg och Lorent Mehmeti – skrivit på a-lagskontrakt. Alltid roligt när egna spelare får chansen och Parallangaj har sett riktigt intressant ut under sina minuter i a-laget.

Mörker, mörker och skratt

Det är krig i Europa och mitt HBK-intresse, som redan var på en låg nivå, håller sig nu i princip bara levande på sparlåga. Jag har personligen blivit nära berörd och denna blogg har fått låg prioritet.

Men likväl har det inte gått att undgå att notera vissa saker. Mest av det mörkare slaget. En storförlust mot svaga HIF, tunga skador i backlinjen, en Sead Haksabanovic som inte klarar av att uttrycka vanlig mänsklig anständighet, en Malkolm Nilsson som inte vill förlänga kontraktet, en RWP i ett annat svenskt lag.

Ett ljus i mörkret är ändå årsredovisningen: nästan fyra miljoner kronor plus är väldigt bra.

Till sist trots allt ett skratt! Tänk att man kan vara heltidsanställd som sportjournalist och inte ha en aning om hur man stavar till en spelare i regionens största lag. Det är ju inte första gången.

Fint, underkänt och felstavat

En fin insats och en (visserligen betydelselös) poäng borta mot Djurgården. Roligt att se. Och extra roligt att se ett par debutanter från start, Taulant Parallangaj och Kazper Karlsson, och en debutant i målprotokollet, Alexander Johansson.

Och ändå så får jag ge cupspelet underkänt, totalt sett. Prestationerna påminner alltför mycket om förra året: starka insatser som ger kryss mot storlag, och svaga insatser som inte ger seger mot lag som vi bör slå.

Imponerande förresten med de konsekventa felstavningarna på Taulant Parallangaj av HP:s journalist. Hur kan man anstränga sig så lite när man ska göra sitt jobb?

Baffo och bakslag

Nyss bytte vi en ung back mot en gammal. Nu ryktas en back i det äldre spannet vara på väg bort: Joseph Baffo.

Det vore naturligtvis mycket synd. Baffo håller hög klass och om han försvinner blir det väldigt tunt i mittförsvaret, eftersom både Gabriel Wallentin och Isac Larsson har lånats ut. Ante G och Alexander Berntsson är så klart bra nog för att dominera Superettan, men bakom dem skulle alltså bara Taulant Parallangaj finnas. Det räcker inte och det gör att jag tvivlar på att vi släpper Baffo – om det inte kommer ett riktigt bra erbjudande, förstås.

I helgen har vi också passat på att få stryk av Varberg. Ingen bra prestation. Nordhallänningarna gjorde, precis som de brukar, sin motståndare dåliga. Men vi får inte glömma att vi hade nästan en hel möjlig premiärstartelva borta: Malkolm Nilsson,  Marcus Olsson, Phil-Ofosu Ayeh, Joel Allansson, Jonathan Svedberg, Samuel Kroon, Alexander Johansson och Sadat Karim saknades alla.

Juniorerna tar över

Vi flyttar upp ytterligare en handfull juniorer: Johan Gudmundsson, Taulant Parallangaj, Oscar Murro och Melvin Sjöland.

Det är så klart kul med egna produkter, men samtidigt svårt att se riktigt hur vi tänker. Fem-sex av de spelare som tas upp – inklusive tidigare uppflyttade Albin Ahlstrand, Kazper Karlsson och Pontus Carlsson – är mittfältare. Hur mycket speltid får var och en av dem? Särskilt med tanke på att vi i nuläget redan i truppen har sju-åtta mittfältare med kontrakt nästa år och a-lagserfarenhet. Kan man hoppas att kontraktet med floppen Simon Lundevall bryts, kanske?

Det skorrar också falskt kring både HP:s påstående om att Magnus Haglund nu får som han vill med en breddning av truppen och Haglunds egna uttalande om att producera talanger är vårt sätt hävda oss. För det första använde Haglund inte flera av de spelare som han hade i årets ”tunna” trupp – varför skulle han då behöva ännu fler? För det andra har Haglund under sina 2,5 år bara låtit en enda spelare debutera i seriespel, backen Isac Larsson, och är alltså knappast någon som ger unga särskilt mycket förtroende.