Precis som förväntat

Det var ju ett givet utfall, sett till vår säsong. Det var givet att vi i årets viktigaste match – för första gången den här säsongen – skulle släppa in två mål på hemmaplan. Och det var givet att motståndarna skulle avgöra med bara minuter kvar. Ja, jag måste erkänna att jag faktiskt räknade med det här och inte ens orkar vara besviken.

Idag kan vi dock inte, till skillnad från så många gånger den här säsongen, skylla på någon annan. Att göra en av årets sämsta insatser – kanske den allra sämsta – när allt ska avgöras, det är bedrövligt. Till och med det mål vi ändå lyckades göra var extremt billigt.

Superettan 2022. Oj, vad jag inte längtar.

Och vi blev ju ändå historiska. I alla tider kommer folk att stirra på allsvenska tabellen 2021 och undra: Hur fan lyckades HBK åka ur med mindre än ett insläppt mål per match? Alltid något.

En seger – men för liten

1-0 på bortaplan i första kvalmatchen kan anses som ett riktigt bra resultat. Och visst, jag hade absolut tagit det på förhand. Men tänk så mycket bättre 2-0 hade varit.

Och vi var riktigt nära. En Marcus Antonsson med bättre självförtroende hade satt minst en boll. Några ynglingar med bättre beslutsfattande framför straffområdet hade även de fixat minst ett mål. Samtidigt skapar HIF inte en enda het chans mot oss på hela matchen (nej, Discovery, en lös nick fem meter utanför mål är inte en het chans).

HIF är så dåliga att vi utan problem borde kunna nolla dem även på tisdag. Men 1-0 är bräckligt – vis av erfarenhet den här säsongen säsongen kan ett slumpmål eller ett domarmisstag ge helsingborgarna ett mål och då är ju allt öppet. Vi får hoppas att vi sätter ett snabbt 1-0 även på tisdag och sedan täpper till bakåt.

Vi kan bli historiska

Fotbollsallsvenskan har spelats i nästan 100 år. Men aldrig någonsin har ett lag som släppt in mindre än ett mål per match åkt ur serien. Det nedflyttade lag med bäst försvarsspel genom tiderna är Brage, som åkte ur 1990 med 26 insläppta på 22 matcher, ett snitt på 1,18 mål per match.

Vi slutar årets allsvenska med 26 insläppta mål på 30 matcher, ett snitt på 0,87 baklängesmål per match. Om vi förlorar kvalet mot Helsingborg blir vi alltså – med god marginal – historiska.

Ett givet utfall

Det var ett givet utfall, sett till den säsong som vi har haft. En finfin prestation och ytterst nära att det ska räcka. Men istället för att Östersund får in sitt stolpskott så sätter Degerfors en boll i slutminuterna. Ja, det var så givet att jag knappt orkar vara upprörd. Vi har upplevt dessa matcher så många gånger under 2021.

Mer upprörd är jag över MFF:s skandalösa arrangemang och domarens enorma feghet. Mängder av folk i publiken var alltså INNE PÅ PLAN i slutminuterna. Vem hade kunnat garantera HBK:arnas säkerhet, om vi hade fått in en boll? Och under de fem övertidsminuterna är det avbrott i 3 minuter (ja, jag har klockat) – och domaren lägger bara till en och en halv! Hur kan man låta en förening som inte klarar av sitt arrangemang GYNNAS av att publiken förstör matchen? Fy fan!

Vi nollar alltså svenska mästarna två gånger. Alla andra lag har totalt sett bara lyckats en enda gång. Egentligen helt otroligt att vi får kvala.

Hur går det då mot Helsingborg i kvalet? Tja, som sagt – med den här säsongen i åtanke finns det ett givet utfall. Fan vad trist det ska bli med Superettan 2022!

Vi förlorar alltså bara tio matcher i år. Inget lag som förlorat så få har någonsin varit närheten av att behöva kvala, sedan det blev 16 lag i serien. Närmast kommer IFK Göteborg i fjol, med tio förluster och sex poäng ner till kvalstrecket.

Framtid på kort och lång sikt

MFF blev inte mästare i mjukisbyxor igår kväll, så nu behöver de minst en poäng mot HBK på lördag för att säkra guldet. Det gör naturligtvis inte situationen enklare för oss. Kanske kan det också skapa lite guldfrossa hos malmöiterna, men det är sannolikt för mycket att hoppas på. Ett litet hopp finns ändå i att vi ju faktiskt än så länge ligger före Degerfors, och ingen kan garantera att värmlänningarna klarar av Östersund i tio minusgrader. Men med 90 procents säkerhet känns det som att vi får uppleva nya kvalmatcher mot Helsingborg.

Även om dessa frågor naturligtvis är de viktigaste nu, så är framtiden på längre sikt också intressant. Därför är det glädjande att se att vi har skrivit kontrakt med lovande mittfältaren Pontus Carlsson. Nu hoppas jag bara att Magnus Haglund snart vågar spela unga debutanter – hittills har han (om jag räknat rätt) bara släppt fram en enda debutant under sina 2,5 år som HBK-manager (även om han också gett en del andra unga, som debuterade under Igor Krulj, bra med speltid).

En oavgjord förlust

Det blev som vanligt oavgjort för oss idag. Som vanligt skapar vi mängder av chanser. Som vanligt sumpas de.

Och samma dag halkar en Degerforsare på deras egen urusla plan – och får en straff till skänks av domaren. Visst gör värmlänningarna sedan ytterligare några mål, men vet vem om de hade gjort det om domaren inte skänkt bort det första målet?

Nu krävs det alltså troligen en seger mot MFF på Malmö stadion i sista omgången för att undvika kval. Kanske, kanske, kanske kan det vara möjligt, om MFF redan säkrat guldet då – hoppet är det sista som överger människan. Men av allt att döma blir det alltså på nytt ett kval mot Helsingborg.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar fortsätta att följa fotboll om vi flyttas ner i år. Det är så många matcher som vi förtjänat ett bättre resultat, men antingen har vi själva varit otroligt ineffektiva eller så har domaren dömt bort oss – om det inte varit en kombination.

Tack för schemat!

HBK har inte haft marginalerna på sin sida i år. Enligt HP:s genomgång av statistiska målchanser borde vi varit ett stabilt mittenlag, och jag kan bara hålla med – säsongen har varit fylld av motflyt, både med spelmässig otur och negativa domarinsatser.

Men på ett sätt har vi faktiskt gynnats av omständigheterna. Näst sista omgången i allsvenskan spelas – märkligt nog – inte samtidigt. Det gör att vi får möjlighet att spela på Degerfors resultat imorgon:
• Har Degerfors förlorat vet vi att det räcker med en poäng mot Hammarby för att säkra nytt kontrakt.
• Har värmlänningarna spelat oavgjort blir det knepigare. Då kan en poäng vara bra eftersom det då ”räcker” med oavgjort mot Malmö i sista omgången. Men att ta poäng på Malmö stadion är oerhört svårt, så vi bör nog satsa på seger.
• Och har Degerfors – Gud förbjude – vunnit mot Norrköping måste vi göra allt för att vinna mot Hammarby, annars är kvalplatsen i princip redan klar.

Och så sägs Marcus Antonsson vara aktuell för Djurgården. Jag är inte förvånad. Även om han inte har levt upp till förväntningarna hos oss så är det en anfallare som tidvis i karriären öst in mål. Han kan naturligtvis lyckas i Djurgården.

Kvalhoppet lever – trots allt!

Jag har gett upp den här säsongen ganska många gånger. Efter den bittra förlusten mot Norrby, efter den pinsamma Värnamomatchen och efter oavgjort mot ”Sveriges bästa lag” häromveckan. Och ändå lever kvalhoppet, trots att vi nu till och med gått in i november, efter 1-0 mot Brage i kombination AFC:s poängtapp mot Landskrona Bois. Vinner vi mot Öis nu på lördag är vi faktiskt bara en poäng efter AFC när deras match drar igång.

En del har klagat på att Kosuke Kinoshita fick nöta bänk i söndags. Jag skulle säga att det kanske faktiskt var bra coachat. Vår japan hade trots allt bara gjort ett mål de senaste två månaderna, och möjligen var det just en petning som behövdes för att han skulle vakna till. Dessutom hade han fördelen att få komma in pigg mot lite slitna backar.

Synd dock att #slutsåltörjan verkar ha övergått i #heltödeörjan. När hade vi senast under 1000 åskådare i en seriematch som betyder något?

Tji, tji, tji

Senaste gången vi spelade på Olympia trodde HIF att de skulle säkra allsvenskt kontrakt. De fick tji. Idag fick de också tji. En riktigt bra HBK-prestation, framför allt i första halvlek, då vi vann nästan alla dueller.

Och vilket klassmål av Gabriel Gudmundsson. Kan verkligen Man United vara intresserade av backen som vår tonåring gled förbi med sådan lätthet?

Men även om vi stoppade HIF:s segerfest så fick ju tyvärr även vi tji. Poängtappet idag släckte mitt sista hopp om en allsvensk kvalplats.

Halka och kval

Den banangula falkenbergaren halkade som på ett bananskal, bollen halkade in i vårt mål – och direktuppflyttningsplatsen halkade bort för den här säsongen. Nio poäng upp till våra halländska grannar nu, smått omöjligt att ta igen på elva omgångar. Men kvalplatsen är ju fortfarande möjlig – så vi får väl lida kval som vanligt i höst.

Intressant statistik: Höskuldur Gunnlaugsson har startat alla matcher utom sex. På de sex matcherna då han varit utanför startelvan har vi fyra förluster. På de tretton matcher som han har startat har vi två förluster.

Sålde vi allsvenska kontraktet till West Ham?

Efter krossen av J-Södra hoppades jag och alla andra HBK:are att vi äntligen skulle få lite luft under vingarna. Istället: säsongens kanske två sämsta insatser och följaktligen två nya förluster mot Sirius och Djurgården. Det har känts fullständigt bedrövligt. Visst kan man hävda att vi bara förlorade med uddamålet mot Djurgården, men det smickrande resultatet berodde enbart på de två målvakterna.

Så vad är det då som hänt? Tyvärr tror jag att vi kan ha sålt det allsvenska kontraktet när Sead Haksabanovic gick till West Ham. Inte så att tonåringen alltid varit bäst på plan i år – långt därifrån – men med Haksabanovic på banan visste motståndarna att de aldrig visste vad som kunde hända. De var tvungna att alltid hålla koll på HBK:s nummer 10. Den dimensionen har helt försvunnit i de senaste matcherna. Våra fyra sommarnyförvärv kan säkert alla vara habila spelare, men de är inte i närheten av Haksabanovics briljans. Fast nog kommer vi att kunna dominera superettan 2018.

Men visst – vi ska inte måla fan på väggen ännu. Sundsvall verkar vara nästan lika usla och kanske kan vi kravla oss upp på kvalplats. Och kval brukar ju gå bra.

Och så hoppas jag att vi kan spräcka förlustsviten mot tredjedivisionslaget Kristianstad imorgon. Kul att cupmatchen sänds på webben, eftersom jag tyvärr inte hinner dit i tid.

HP-klass på HBK

Igor Kruljs smekmånad är över. HBK stod för säsongens sämsta prestation när det betydde som mest. Kruljs taktiska drag att flytta på Aboubakar Keita – säsongens bästa utespelare – misslyckades fullständigt. Och dessutom plockade han ut Keita istället för att flytta honom till rätt position när vi behövde göra mål i andra halvlek. Ja, det var smått bedrövligt att se.

Ett bättre lag än Sundsvall hade punkterat matchen efter halva första halvlek, men eftersom Giffarna också är dåliga så hade vi chansen till poäng ända in i slutminuterna. Men efter det insläppta målet i början av andra halvlek dröjde det till slutminuterna innan vi fick något som liknade en målchans, och då var det ett långskott.

Ja, tyvärr höll HBK HP-klass idag – men otroligt nog ligger vi fortfarande på kvalplats, trots bara åtta inspelade poäng på halva säsongen. Jag gissar att det blir kval mot HIF i höst igen, så att vi får möta dem två år i rad precis som vi fick göra med Sundsvall 2012 och 2013.

Jag njuter fortfarande av det sagolika ögonblicket

Idag såg jag matchen mot Östersund och följde sedan upp med att kolla in HBK-TV-inslaget med ordförande Tony Karlsson. Östersundsmatchen var en fin upplevelse, även om motståndet kanske inte var det bästa och vi brände på tok för många chanser. Men det var även en njutning att se den välgjorda och proffsiga tv-intervjun. Det märks att bolaget Oh My, som HBK plockat in för kommunikation, är något alldeles speciellt.

Och själva innehållet i intervjun – det var också njutningsfullt, nu när allt faktiskt ser så mycket bättre ut än vad det kunde ha gjort. Jag får rysningar när jag tänker på matchen på Olympia och vad den betytt för vår klubb. Efter att ha sett Tony Karlsson-intervjun fantiserade jag mig tillbaka till det där ögonblicket när jag stod bakom HIF-målet och för en millisekund hann tänka "ta mig tusan – den kan gå in" följt av obeskrivlig eufori när nätet rasslade till. Jag sträckte upp armarna som då och öppnade munnen på samma sätt som jag sett mig skrika på tv-bilderna – och ja, genom kroppen strömmade faktiskt en liten dos av de fantastiska känslorna från 20 november 2016, ett sagolikt ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.

Vilka hjältar!

Jag har varit på plats när vi tagit SM-guld. Men frågan är om inte känslan när Marcus Mathisen skjuter in 2-1 slår den upplevelsen. Vilken hjälte han är, Mathisen! Ja, vilka hjältar de är, alla HBK-spelarna!

Men även om hela laget har gjort ett fantastiskt bra kval så går det bara inte att komma ifrån Marcus Mathisens prestation. En helt avgörande straff. Då kliver en 20-årig mittback fram, lägger upp bollen på straffpunkten och placerar helt orädd in den i nätmaskorna. Och skjuter sedan, minuterna senare, in 2-1. Det är nästan så att man drömmer när man tänker på det nu i efterhand. Ja, detta är en match som kommer att bli legendarisk.

Nu hoppas jag att vi snart få höra att Alexander Berntsson (så bra han varit nu på slutet), Andreas Bengtsson, Stojan Lukic och kanske till och med Fredrik Liverstam har skrivit på nya kontrakt. Och naturligtvis att Sead Haksabanovic stannar.

Jag undrar förresten vad alla de som tjatade om att vi inte hade ett allsvenskt spel i oss säger idag.

Till sist: Ha det så trevligt i superettan, Peter Larsson och Viktor Ljung!

Hur svag var årets allsvenska egentligen?

Bra lag har tur, sägs det – ja, då måste HIF vara ett riktigt bra lag. Man kan också undra hur svag allsvenskan var i år eftersom hela två lag uppenbarligen var sämre än HIF. Och ändå sitter jag nu här och känner mig ganska nöjd med oavgjort.

För även om den första halvtimmen var briljant och vi kunde/borde gjort både ett, två och tre mål åtminstone, så jämnade spelet ut sig och under första halvan av andra halvlek så var faktiskt HIF bättre. Men efter deras mål och utvisningen (vilket borde varit matchens andra – till och med HIF:s eget husorgan Helsingborgs Dagblad antyder att Monday Samuel borde varit utvisad) var uppförsbacken enorm. Då rycker vi upp oss, gör en lysande avslutning och lyckas med tio man få in en underbar kvittering. Ja, i detta läge måste man, sett till förutsättningarna, faktiskt vara nöjd. Vi har nu ett acceptabelt utgångsläge inför söndagen. Jag hoppas att vi får trängas ordentligt på Olympias bortaläktare då.

Liverstam och jag på läktaren

När det blev klart att det är HIF som vi ska möta ställdes jag inför ett dilemma. Jag hade förutsatt, baserat på tidigare erfarenhet, att kvalmatcherna skulle spelas veckan efter att säsongen avslutats. Datumen 17 november och 20 november passade däremot inte alls – jag var schemalagd i tjänst under både torsdagskvällen och söndagseftermiddagen. Men nu har jag lyckats ändra båda passen och även lagt beslag på biljetter både hemma och borta. För det skulle ju vara tusan om jag missat så viktiga matcher på så nära håll.

En annan som också får befinna sig på läktaren båda matcherna är Fredrik Liverstam. Trist, men inte oväntat.

Och så spekuleras det hej vilt om vem som ska träna HBK nästa säsong. Kvällsposten påstår att Pelle Olsson är aktuell, för att i nästa artikel dementera samma rykte. Christian Järdler har nämnts tidigare och det är ju fullt möjligt att han får en roll vid sidan av Janne Jönsson, särskilt som både Michael Svensson och Håkan Svensson försvunnit från tränarstaben.

GIF eller HIF?

Så blev det då klart – vi kvalar även i år, precis som vi framgångsrikt gjorde både 2012 och 2013. Då mötte vid ett norrländskt GIF, nu kan vi få möta ett annat norrländskt GIF, även om jag fortfarande tror på HIF. Visst vore det underbart att på Olympia skicka ner Viktor Ljung, Peter Larsson, Matthew Rusike och Andreas Landgren i andradivisionen.

Jag uttryckte ju viss besvikelse över Henrik Johanssons ungdomliga gnäll i mitt förra blogginlägg. Men gnäll verkar nästan vara en folksjukdom i Halmstadstrakten – varenda ett av mina fyra senaste blogginlägg har fått gnälliga kommentarer (samtliga dessutom riktade mot Janne Jönsson). Och i somras blev jag kallad rättshaverist när jag försökte nyansera den ensidigt negativa bilden som då spreds på det största supporterforumet Himlen är blå (jag är för övrigt glad att HÄB nu ser både positiva och negativa aspekter av HBK). Kan vi klara att gå upp i allsvenskan blir det en liten extra bonus att gnällspikarna kan tystas. Och ja, jag förstår ju vad för slags gnällkommentarer som kommer att komma nu...

Christian Järdler tillbaka till HBK som tränare? Ja, det kanske kan vara något, men jag tror inte att det är i rollen som huvudansvarig – i alla fall inte redan nästa år. Där har ordförande Tony Karlsson sammanfattat Janne Jönssons prestation i år bra: han har lyckats mycket väl med spetsvärvningar kombinerat med talangutveckling.

För första gången tvivlar jag

Hela säsongen, från förlusten i premiären mot Sirius i april och fram till idag, har jag trott att vi ska klara att gå upp i allsvenskan igen. Men nu, efter dagens förlust mot Gais, känns det för första gången som att oddsen är lägre för att vi stannar kvar i superettan än att vi går upp.

Det är inte matchen som sådan som fått mig att för första gången misströsta. Nej, det är tabelläget och att vårt tidigare flyt helt försvunnit som gör att jag tvivlar. Vi spelade ju bättre än göteborgarna, som hade väldigt få chanser utöver målen. Dock var gaisarnas chanser ständigt sylvassa, medan våra mer blev halvchanser, framför allt för Andreas Bengtsson som missade en hel del fina lägen. I våras hade detta dock med stor sannolikhet blivit en 1-0-seger.

Varje hörna och frispark för Gais kändes som en målchans, medan vi nästan varje gång vi fick hörna försökte oss på en kort variant. Uppenbarligen är vi alldeles för svaga i luften. Då kanske det är läge att ha med Alexander Berntsson från start i mittförsvaret och flytta upp Marcus Mathisen till det centrala innermittfältet?

Så vad blir det nu då – direktuppflyttning, kval eller till och med en fjärdeplats? Jag skulle säga att det är 80 procents chans på mittenalternativet och tio procent var på de båda andra. Och eftersom allt tyder på att HIF också får kvala kan vi i alla fall se fram emot två riktigt intressanta och heta kvalmatcher, där dock HIF får gälla som klar favorit.

Favorit i repris

Så blir det Sundsvall i kval ännu ett år. Det börjar likna en tradition.

Matchen då? Ja, när Fredrik Liverstam missade och drog ner Brommapojken i straffområdet vid ställningen 0-1 samtidigt som Öster ledde kändes det riktigt oroligt. Men efter straffräddningen (tack Stojan!) var vi det bättre laget och kunde/borde ha vunnit.

Å ena sidan - vi hade marginalerna med oss vid våra mål (en målvaktstabbe och stolpe in vid det första och ett skott som ändrar riktning). Å andra sidan - vi borde haft en straff i slutsekunderna.

Tänk om Gudjon Baldvinsson hade haft samma målsnitt per spelad minut som Marcus Antonsson. Då hade vi varit med i toppstriden.

Nu vill jag ha en fin födelsedagspresent på söndag!

Hemma igen!

Vi har kommit hem till allsvenskan. Och hylla dem som hyllas bör. Jag har ju många gånger i den här bloggen gett uttryck för kritik mot både ledning, tränare och spelare, men de har alla gjort ett fantastiskt jobb, särskilt när man ser förutsättningarna för ett år sedan - ekonomin körd i botten, spelarflykt och en uppgivenhet bland fansen.

Särskilt vill jag hylla vår tränare Jens Gustafsson. Sex av hans sju nyförvärv (inklusive lånet av Kristoffer Fagercrantz) har varit riktigt lyckade, trots att utbudet varit begränsat till Bosmanspelare. Lagandan, som spelarna så ofta talar om, är naturligtvis till stor del hans verk. Karlsborgslägret verkar ha gett exakt det som man hoppades på. Beslutet att ta in den mentala tränaren Mikael Lörnstam (som jag berättade om i december förra året, men för HP:s mest profilerade HBK-skribent var ett hemligt vapen fram till i lördags) var helt säkert rätt. Och spelarna har verkligen kämpat hårt för att leva upp till löftet att vara det jobbigaste laget att möta.

Så hur kommer vi då att klara oss i allsvenskan 2013? Svårt att säga, men att som kvällstidningens krönikör påstå att HBK är redo för allsvenskan med en ny målvakt och i övrigt nuvarande trupp tyder på okunskap. Vi som har följt laget vet att det bakom startelvan är tunt. Om till exempel någon av Mikael Boman eller Gudjon Baldvinsson blivit långtidsskadad så hade vi säkerligen inte nått allsvenskan (notera: när Baldvinsson saknades i somras spelade vi oavgjort mot FFF och förlorade mot Brage, när han kände av smärtorna i ryggen under hösten avslutade vi seriespelet med fem matcher utan seger). Men även på alla andra positioner utom möjligen ytterbackarna behöver vi få hårdare konkurrens, för vi kan inte räkna med att vara lika förskonade från skador nästa år. Samtidigt är det skönt att alla fyra i backlinjen verkar hyfsat sugna på nytt kontrakt, för försvinner någon där så måste han ersättas med en minst lika bra spelare.

En annan sak som vi behöver förbättra är matchcoachningen, särskilt i slutet av matchera. Här ser jag fortfarande en brist hos Jens Gustafsson. Om jag inte räknat fel så förlorade vi minst en poäng under de sista 20 minuterna i sju matcher: mot FFF hemma, mot Brage borta, mot FFF borta, mot Varberg borta, mot Värnamo hemma och mot Landskrona hemma. Endast i två matcher fixade vi poäng under de sista 20 minuterna: Degerfors borta och Jönköping borta. Och ska man vara positiv så är ju skönt att det finns en förbättringspotential, för om HBK kan bli ännu bättre nästa år kommer det att bli en rolig allsvensk säsong 2013.