Analys av truppen inför 2023

Vi är på väg mot ännu en allsvensk comebacksäsong, men truppbygget är mindre färdigt än det brukar vara vid den här tiden på året. Om jag inte räknat fel består truppen, inklusive uppflyttade juniorer, just nu bara av 20 kontrakterade spelare varav bara 10 har någon form av allsvensk erfarenhet. Vi får alltså – om alla är friska och ingen avstängd – precis ihop en matchtrupp, eftersom allsvenskan 2023 ska ha nio avbytare.

Magnus Haglund försöker inbilla oss att detta inte alls är något skäl till oro, och nämner att Amir Al-Ammari kom i februari 2021 och Marcus Antonsson i mars samma år inför förra allsvenska besöket. Han väljer dock att inte nämna att Al-Ammari värvades eftersom Jonathan Svedberg åkt på en tuff skada, och det alltså handlade om att komplettera truppen sent på grund av att spelare fallit ifrån. Och marsvärvningen av Antonsson kan väl knappast tas som ett exempel på att det är lyckat att värva sent.
Dessutom påstod vår manager själv för en månad sedan att HBK låg ”långt framme i förhandlingarna med en spelare i varje lagdel” och att det skulle vara ”spelare som omgående skulle höja nivån i laget”. Sedan dess har exakt noll sådana spelare presenterats (nej, Naeem Mohammed kan vi inte räkna in där). Oroväckande.
Nu säger klubbchef Jesper Westerberg att ”innan träningsstart (9 januari) hoppas vi ha lite nyheter” gällande nyförvärv. Jag hoppas att det denna gång är mer än bara fagra ord.

Nåväl – trots denna något märkliga och tunna truppsammansättning så ska jag försöka mig på en traditionell truppanalys även vid detta årsskifte.

Målvakt
Målvaktspositionen är den enda som känns riktigt trygg.
Malkolm Nilsson skrev, något oväntat men mycket glädjande, på nytt långtidskontrakt under 2022. Han var riktigt bra 2020 och 2021, men något sämre i år, tycker jag. Oavsett detta är han en målvakt av fin allsvensk klass som säkert kommer att rädda hem en hel del poäng åt oss 2023.
Som vanligt är det Malte Påhlsson som värmer bänken och det är väl en helt okej backup.

Ytterbackar
Oj, så tunt det är här.
Endast två ytterbackar har för närvarande kontrakt – och båda har haft en hel del problem med skador. Såväl Phil Ofosu-Ayeh och Marcus Olsson kan hålla riktigt hög klass, men jag har svårt att se någon av dem göra trettio seriematcher 2023. Frågan är vem som ska täcka upp.
Thomas Boakye borde få nytt kontrakt, men inget sådant är ännu meddelat. Melvin Sjöland sägs kunna spela här, men han har fortfarande inte ens gjort ett inhopp i en seriematch. Kanske kan någon mittback flyttas ut? Joel Allansson är en annan nödlösning, men han är väl fortfarande given på mitten?
Nej, här behövs Boakye plus ytterligare ett nytt namn.

Mittbackar
Här finns fler alternativ, men ändå krävs det förstärkning.
Andreas Johansson håller förhoppningsvis ännu ett år. Men även hans tid rinner så småningom ut. Sker det 2023 ser det ruskigt tunt ut.
Taulent Parallangaj är en talang, men hans orutin lyste igenom när han i debuten i startelvan lyckades bli utvisad. Efter detta fiasko fick han inte en enda minuts speltid ytterligare i serien. 2023 kan han säkert få lite fler chanser, men är knappast att betrakta som startspelare.
Gabriel Wallentin är tillbaka från lån. Han gjorde en del matcher i Skövde, men skulle han klara att vara startman i allsvenskan 2023? Jag tvivlar.
Marcus Olsson fick chansen i mittförsvaret i slutet på säsongen och gjorde det helt okej. Men Olsson kan behövas på kanten och är dessutom till åren kommen och plågad av skador.
Joseph Baffo hoppas vi fortfarande på, men om han inte skriver nytt kontrakt behöver vi få in en annan mittback av samma klass om vi ska klara kontraktet 2023. 

Yttermittfält
Här finns många namn, men ytterst lite dokumenterad klass.
Vi har släppt båda succémännen från 2020: Samuel Kroon och Emil Tot Wikström. In i truppen kommer istället dels en kille med en enda superettansäsong bakom sig, Villiam Granath, dels uppflyttade junioren Leo Hedenberg. Granath kan kanske explodera och visst kan man alltid hoppas på ett genombrott för en ung egen talang, men på förhand känns dessa förändringar som ett klart nedköp.
Under 2022 spelade spelare som egentligen helst vill befinna sig centralt här, som Erik Ahlstrand och Kazper Karlsson. Det är två unga spelare som båda redan är duktiga och snart kanske kan vara dominanta. Men ska de vara ute på kanterna eller spela i mitten?
Thomas Boakye kan också spela här, om han får nytt kontrakt.
I övrigt finns talanger som Pontus Carlsson, Albin Ahlstrand och Melvin Sjöland. Alltid kul med unga egna produkter, men vi ska inte räkna med att någon av dem gör succé i allsvenskan redan 2023.
Här skulle det kanske inte skada med ytterligare ett nyförvärv, men troligen får vi nöja oss med den uppsättning vi har nu.

Innermittfält
Här ser det faktiskt ganska trångt ut.
Jonathan Svedberg var 2022 tillbaka efter skadan som höll honom borta hela 2021 och fick sitt genombrott som defensiv mittfältare. På samma position vill egentligen också Joel Allansson spela, men 2022 fick han ta steget upp. Hur blir det 2023 – ska båda spela eller kan vi kosta på oss att bänka en av dem? Dessutom vill unge Kazper Karlsson, som slog sig in i startelvan 2022, gärna spela som defensiv mittfältare. Här har Haglund en hel del att fundera på.
Erik Ahlstrand är ett annat mycket spännande namn. Ahlstrand vill helst spela centralt, men hittills har han lyckats bäst på en kant. Kanske är det där han ska befinna sig permanent?
Bakom dessa finns gott om unga talanger: Albin Ahlstrand, Pontus Carlsson och Melvin Sjöland. Totalt sett känns det som att vi har det ganska gott ställt på det centrala mittfältet, även om en skicklig offensivt lagd innermittfältare skulle vara pricken över i:et.

Anfall
Alexander Johansson var härlig att skåda under 2022. Men det var i superettan. Fotbollshistorien är proppfull med anfallare som öst in mål i andradivisionen, men inte lyckats på högsta nivå. Jag tror nog ändå att unge Johansson kan lyckas ta steget, för han har spetskvaliteter i såväl snabbheten som avsluten som borde kunna räcka även i allsvenskan.
Men vem ska ta den andra anfallspositionen? Villiam Dahlström gjorde få glada under sin debutsäsong i HBK. Det känns svårt att se honom lyckas i allsvenskan, men visst kan vi hoppas. Naeem Mohammed är jag lite spänd på, men Haglunds ord om att han ”säkert kommer att få en del speltid i Allsvenskan” tyder på att han snarare i första hand är tänkt som inhoppare.
Uppflyttade junioren Lorent Mehmeti finns också med i leken, men lär få begränsat med speltid.
Ytterligare en anfallare måste alltså in, och det är även Haglund inne på. Sadat Karim är väl ännu inte helt avskriven, men gissningsvis får ghananen bara nytt kontrakt om vi fullständigt misslyckas i jakten på andra namn. 

En anfallare plus ytterligare en

Så var Naeem Mohammed klar. En spännande spelare, men det är långt ifrån garanterat att han kommer att leverera på allsvensk nivå. Samtidigt uppger Magnus Haglund att ytterligare en anfallare ska in. Det torde innebära att Sadat Karim eller möjligen Villiam Dahlström är på väg bort, för vi behöver knappast båda om vi värvar ännu en forward. Jag hoppas att den sistnämnde är den som får lämna och att förklaringen till att man dröjt med besked om Karim är att man hoppas att någon vill ta över Dahlström.

En spetsig ghanan

Efter att Djurgården norpat Jacob Bergström framför näsan på HBK så dyker nu nästa forwardsrykte upp: Sandvikens Naeem Mohammed. Ghananen har öst in mål i Norrettan under några år, gjorde nästan en strut per match i år och har ett utgående kontrakt. Det är långt ifrån garanterat att han ska kunna leverera i allsvenskan, men visst kan det bli succé. Och han kommer säkert att känna sig hemma i HBK, särskilt om våra övriga ghananer stannar.

Tack till en lojal kämpe

Precis som väntat måste Alexander Berntsson lämna HBK. Och precis som för de andra egna talangerna som nu försvinner sörjer jag, men förstår också att det är nödvändigt. Truppen innehåller redan fyra spelare som kan spela i mittförsvaret och då har ändå inte Joseph Baffo skrivit på. Berntsson har mestadels nött bänk de senaste åren och skulle ha fått ännu mindre speltid nästa år.

Nu får han sannolikt gå till en Superettanklubb. Där önskar jag honom all lycka till. Och tack för alla lojala insatser genom åren, Berntsson!

En buffel och en mångsysslare

HBK-truppen 2023 blir allt tydligare. Och karaktären förstärks ytterligare. Haglund vill helst ha spelare som presterat på allsvenskt nivå och har stark fysik.

Idag har Marcus Olsson skrivit nytt kontrakt och Mjällbys Jacob Bergström sägs vara klar. Olsson är erfaren och mångsidig, kan täcka upp både på ytterbacken och i mittförsvaret. Bergström är en buffel, som snubblat och stångat in en hel del mål i allsvenskan genom åren.

Fyra spelare i årets trupp, som ännu varken fått nytt kontrakt eller lämnat, återstår.

Joseph Baffo vill vi naturligtvis förlänga med, men han avvaktar, precis som han gjort tidigare. Thomas Boakye är en perfekt truppspelare och får troligen förlängt.

De övriga två får vi nog vinka adjö till. Sadat Karim ligger illa till om uppgifterna om Bergström stämmer – gissningsvis är Bergström tänkt att fylla Karims roll. Och för att Alexander Berntsson ska ha någon chans att få nytt kontrakt så måste säkerligen Joseph Baffo lämna, för redan nu har vi fyra mittbacksalternativ (Andreas Johansson, Gabriel Wallentin, Taulant Parallangaj och Marcus Olsson).

Utrensningen fortsätter

Utrensningen fortsätter. Ännu en av spelarna som var dominanta när vi gick upp 2020 lämnar nu HBK: Emil Tot Wikström. Tråkigt, men ändå begripligt. Tot Wikström är talangfull, men efter det lysande 2020 har han haft mycket svårt att få ut sin kapacitet. Ett miljöombyte kan kanske hjälpa honom.

Eftersom ETW hade kontrakt är det tydligt att Haglund inte tror på honom. Det stämmer ju dessutom med det som vår manager sade tidigare den här månaden: att han vill ha spelare som är bra i det fysiska spelet i allsvenskan. Mycket kan man säga om Tot, men fysiskt stark är inte ett av attributen.

Haglunds nuvarande resonemang om att HBK behöver andra sorters spelare i allsvenskan är för övrigt paradoxalt nog ett underkännande av det betyg som han gav laget och sig själv efter förra säsongen. Vår manager hävdade ju tidigare i år att han skulle ändrat ”absolut ingenting” om han skulle få spela om 2021. Så låter det inte riktigt nu. Men visst, lås oss se det positivt: Magnus Haglund verkar ha reflekterat och tagit in nya tankar, istället för att bara tjurskalligt hävda att han gjorde allt rätt 2021. Det kan kanske ge ett gott resultat 2023.

En talang slarvas bort – en annan kommer hem

Samuel Kroon lämnar HBK, precis som jag förutspådde tidigare. Mycket synd, tycker jag. Visst har Kroon varit ganska skadedrabbad, men när han spelat har han varit vårt klart farligaste offensiva hot från mittfältet. För två år sedan spekulerades det om att svenska mästarna Malmö FF skulle värva honom – nu försvinner han istället helt gratis.

Mest överraskande är ändå att Magnus Haglund öppet bekräftar att det helt enkelt är HBK:s senfärdighet som gör att vi tappar Kroon. Vi slarvar alltså bort en riktigt fin talang, bara för att vi inte kan komma till skott. Ruskigt oprofessionellt.

Samtidigt kommer besked om att Gabriel Wallentin får förlängt kontrakt. Det är något överraskande, men glädjande. Som jag minns det ansågs Wallentin ligga före Edvin Kurtulus när de båda fick sina första a-lagskontrakt för fyra år sedan.

I och med Wallentins återkomst så är det tjockt i mittförsvaret. Jag gissar att Alexander Berntsson eller Joseph Baffo försvinner – eller möjligen båda två. Ett annat alternativ skulle vara att låna ut Taulant Parallangaj och hoppas på samma utveckling som Wallentin haft.

Ingen bomb med en Granath

Nej, någon transferbomb är det knappast, utan jag spådde ju redan i förväg att Villiam Granath skulle presenteras på fredagseftermiddagen.

Och precis som jag spekulerade tidigare i veckan så har Magnus Haglund fastnat inte minst för hans fysiska egenskaper. Haglund använder bland annat formuleringar som ”väldigt hög fysisk kapacitet”, ”hög intensitet” samt”fysisk och stark spelare med både fart och uthållighet”.

Låt oss alltså hoppas att Villiam Granath kan bli en fin pusselbit i lagbygget 2023, trots väldigt begränsad erfarenhet av elitfotboll. Men säkert är det inte. Jag minns de berömmande orden som ströddes över en annan då 24-årig Villiam, nämligen Dahlström, vid den här tiden förra året: ”målfarlig” och ”en poängspelare som gör mål och assist”. Dessa superlativ visade sig inte riktigt vara med sanningen överensstämmande.

En springande granat

Tre spelare lämnade häromdagen. Nu kommer första konkreta ryktet om spelare in: Skövdes Villiam Granath. Spontant känns det kanske inte jättespännande. Granath är en 24-åring yttermittfältare med väldigt lite rutin av elitfotboll, endast en säsong i superettan. Det är alltså svårt att så där omedelbart se att han skulle lyfta oss i allsvenskan.

Men HBK har så klart betydligt bättre koll på Granath än vad jag har. Och om man läser lite mellan raderna i intervjun med Magnus Haglund i HP om dels Samuel Kroon, dels att Haglund vill få in fysiskt starka spelare så vågar jag mig ändå på en spekulation: HBK vill ersätta den tekniske, men ganska skadedrabbade Kroon med den löpstarka Granath.

Tack för allt, Boman och Bengtsson!

Andreas Bengtsson och Mikael Boman, två riktiga HBK-veteraner, lämnar klubben. Inte särskilt oväntat, sett till att ingen av dem varit i närheten av en ordinarie plats i Superettan i år.

Jag skulle säga att det är rätt beslut av HBK. Vi behöver få in en del nytt blod och då måste även några spelare lämna. Samtidigt är det förstås lite vemodigt när två spelare som varit tongivande i flera år lämnar. Särskilt sörjer jag Andreas Bengtsson, en egen produkt som kämpat på i nästan ett decennium, tidvis varit helt given på sin vänsterback och egentligen borde vara i sin bästa fotbollsmässiga ålder just nu.

Utlånade Isac Larsson lämnar också, vilket nog alla redan tagit för givet. Men intressant är att inga besked ges kring de övriga spelarna med utgående kontrakt. Magnus Haglund talar om att besluten kan bero på vilka spelare som kommer in. Gissningsvis kan de olika spelarnas öde också bero på hur de andra kontraktslösa agerar. Skriver till exempel Jospeh Baffo på nytt kontrakt så kanske mittbackskollegan Alexander Berntsson får lämna, kan man gissa.

Hej då, Superettan!

Vi lämnar Superettan med en vinst. Gott så! Förhoppningsvis var detta sista matchen i den här serien på lång tid. Men trots att vi till slut landar hela åtta poäng före närmaste lag under strecket så är känslan inför 2023 inte odelat positiv.

Vi har ett ålderstiget och bitvis skadedrabbat försvar. Vi har ett talangfullt men oerfaret mittfält. Vi har ett anfall med tre spelare som är dokumenterat ofarliga i allsvenskan och en fjärde som visserligen öst in mål i år men aldrig gjort något i allsvenskan. Det känns inte som att denna trupp kommer att säkra nytt allsvenskt kontrakt 2023.

Flera i dagens trupp har också utgående kontrakt. En fingervisning om vem som får förlängt kan man nog få när man tittar på vilka som fick spela idag och vilka som inte fick det.

Sadat Karim har startat varje match i år och är uppenbarligen en Haglund-favorit. Han lär spela i HBK 2023 också. Thomas Boakye är en utmärkt truppspelare, som kan göra ett habilt jobb på många positioner. Även han lär spela i HBK 2023. Marcus Olsson har fått chansen som mittback nu på slutet och eftersom han kan spela både där och som vänsterback tror jag att Haglund vill ha honom i truppen 2023 också.

Mer tveksamt är det med Alexander Berntsson, Andreas Bengtsson och Mikael Boman. De två förstnämnda fick ingen speltid alls idag, trots att vi har ganska många spelare borta. Boman fick som vanligt hoppa in, men eftersom fiaskovärvningen Villiam Dahlström ständigt går före honom så tror jag att det nu är slutspelat för veterananfallaren i HBK.

De två skadade spelarna Joseph Baffo och Samuel Kroon kan nog båda få förlängt. I det förstnämnda fallet är det troligen upp till honom själv, medan det kan vara så att HBK avvaktar med att förlänga med Kroon till dess att man sett hur hans rehabilitering går.

Den bäste är död

Igor Sypniewski är den bäste spelare jag sett på Örjans vall – Fredrik Ljungberg inräknat. Nu finns han inte mer. Oerhört sorgligt slut för en oerhörd talang.

Här är en intressant intervju med Jonas Thern om Sypniewski och den som inte hört poddasvnittet från When We Were Kings bör göra det.

Allsvenskan igen!

Vi är allsvenska igen! Egentligen kanske det enda viktiga denna dag.

Men ändå kan jag inte låta bli att känna även andra saker än glädje. Vi har ju varit närmast usla den senaste tiden. Idag är det bara Erik Ahlstrand som håller allsvensk klass bland utespelarna (målvakt Malkolm Nilsson kan inte lastas för baklängesmålen).

Skillnaden från den säkrade uppflyttningen hösten 2020 är monumental. Då krossade vi toppkonkurrenten Sundsvall med 6-0 och jag kände mig oerhört hoppfull inför allsvenskan. Men visst: 2021 slutade ju ändå i fiasko, så kanske kan 2023 tvärtom överraska positivt.

Nollor närmare allsvenskt spel

Örebro kom till Örjans vall med ett mål: att det inte skulle bli några mål. Närkingarna lyckades med bravur. HBK skapade inte en enda riktigt het målchans på hela matchen. Det gjorde knappt ÖSK heller, och alltså blev det 0-0.

Inget säkrat allsvenskt kontrakt alltså, men ändå ett fall framåt att vi inte fick stryk. Nu behövs i praktiken en poäng på de två sista matcherna, och det får vi verkligen hoppas att HBK kan säkra. Annars kan vi ju alltid hoppas att Öster halkar till, och så blir vi allsvenska på det sättet.

Apropå säsongen 2023 och planeringen inför allsvanskan så gjorde jag för några veckor sedan en genomgång av spelare med utgående kontrakt. Jag landade då i att vi borde ge alla utom Marcus Olsson nytt kontrakt. Sedan dess har de flesta spelarna försökt motbevisa mig. I försvaret känns Alexander Berntsson och Andreas Bengtsson svaga till och med på superettannivå. I anfallet är Sadat Karim trubbigare än någonsin och Mikael Boman gör ingen större skillnad i sina inhopp. Däremot har Marcus Olsson visat att han även kan spela mittback och plötsligt blivit betydligt intressantare för säsongen 2023. Och tre av spelarna – Thomas Boakye, Joseph Baffo och Samuel Kroon – är jag fortfarande säker på att jag vill se i HBK 2023.

Fortfarande utsikt ner på de andra

Visst kan man klaga på domaren. Visst kan man gnälla på att Utsikten brottades, maskade och var allmänt fula. Men den här förlusten får HBK ta på sig själva. Hur kan laget bli helt paralyserat när Ante G plockas bort? Hur kan man låta det ta en halvlek innan man börjar spela ordentligt? Hur kan man, som Alexander Johansson, slå till en motståndare och sätta laget i skiten?

Hur orolig ska vi vara nu då? Njä, inte så mycket, trots allt, tror jag. Vi måste – om Öster går rent, vilket långt ifrån är säkert – plocka fyra poäng på tre matcher, varav två på hemmaplan. Det bör vi inte kunna schabbla bort.

Oförsvarligt fiasko

2-0 på hemmaplan mot ett bottenlag med en halvtimme kvar ska vara en vinst. En förlust är fullständigt oförsvarligt. Det finns inga ursäkter. Men nu hamnade vi där.

Extra trist eftersom vi faktiskt gjorde en riktigt bra match, framför allt våra unga talanger på mittfältet. Jonathan Svedberg, Kazper Karlsson och Erik Ahlstrand var lysande. Men vad hjälper det när våra mittbackar slarvar och vår målvakt gör fler misstag än räddningar.

Nåja, ny match på måndag. Om Öster tappat poäng dagen före så säkrar tre poäng mot Utsikten allsvenskt kontrakt.

Vem ska ha nytt kontrakt?

Nej, vi är inte formellt klara för uppflyttning ännu. Men det är ytterst nära. Planeringen för den allsvenska comebacken torde således vara i full gång. Inte minst handlar det om vilken trupp vi ska ha.

Trots att flera viktiga kuggar skrivit på nya kontrakt så är det fortfarande många spelare som har utgående kontrakt. Nästan alla har spelat väldigt mycket, antingen i år eller tidigare år. Men vilka borde vi behålla? Låt oss gå igenom dem, lagdel för lagdel.

I försvaret har faktiskt bara tre spelare kontrakt för nästa år – medan fem har utgående kontrakt.

Bland mittbackarna är det Joseph Baffo och Alexander Berntsson som ännu inte skrivit på för nästa år. Jag har svårt att se att vi skulle kunna få in en bättre mittback än Baffo, så han borde erbjudas förlängt. Alexander Berntsson har snart spelat ett decennium i HBK:s a-lag och alltid varit en lojal kämpe. Han kommer nog aldrig att bli en spelare på hög allsvensk nivå, men som förstereserv duger han gott. Nytt kontrakt, således!

På ytterbacksplatserna är det Thomas Boakye, Andreas Bengtsson och Marcus Olsson som har utgående kontrakt. Boakye är oerhört nyttig med sin mångsidighet, så han är ett givet inslag i en HBK-trupp 2023, enligt min mening. Andreas Bengtsson vill jag också ha kvar. Han har inte gjort sin bästa säsong i år, men är rutinerad och stabil och dessutom från de egna leden. Marcus Olsson borde dock få gå. Han fyller 35 år nästa år, har ofta skadebekymmer och har inte heller gjort någon större skillnad när han väl spelat.

På mittfältet har däremot nästan alla kontrakt nästa år. Om jag inte är felunderrättad är det bara Samuel Kroon som ännu inte skrivit på för 2023. Kroon är en skicklig spelare, fortfarande ung, och kommer han tillbaka bra från operationerna så borde han vara självskriven i HBK:s trupp nästa säsong.

I anfallet är det Sadat Karim och Mikael Boman som står utan kontrakt. Karim har varit ordinarie de senaste två säsongerna och är oerhört nyttig. Samtidigt går det inte att komma ifrån att hans målskytte är mycket svagt. Jag lutar dock ändå att han borde få nytt kontrakt, och så får Alexander Johansson fortsätta att stå för målskyttet. Boman är nog den allra svåraste spelaren att uttala sig om. Han har spelat få matcher från start i år, han var svag i allsvenskan förra året och han är 34 år gammal nästa år. Samtidigt har han ett väldigt fint målsnitt sett till speltiden i år och visar stundtals klass även i spelet. Kanske trots allt ännu ett ettårskontrakt?

Summa summarum: Endast Marcus Olsson får gå. Med två uppflyttade från egna leden, Leo Hedenberg och Lorent Mehmeti, skulle det innebära att vi har en trupp på 24 man, vilket kanske är i mesta laget om vi också vill förstärka med ett par gubbar. Men kanske kan exempelvis Villiam Dahlström, en prestigevärvning som misslyckats helt i år, lämpas över till någon annan klubb och göra plats för en anfallsförstärkning? Och någon av de unga mittfältarna lånas ut för att få speltid?

Och så till sist – det utlånade spelarna med utgående kontrakt, Gabriel Wallentin och Isac Larsson, räknar jag bort.

HP lika förvirrade som vanligt

Lokaltidningen Hallandsposten har ett antal sportreportrar anställda, personer som får en heltidslön för att ha koll på den lokala sporten. Tidningen har också chefer, webbredaktörer och redigerare, som alla bör hålla koll på texter. Ändå är bevakningen proppfull av fel.

Senaste exemplet är från dagens krönika om HBK. Där bygger krönikören Jan-Olof Wikström upp sin text med att påstå att om resultaten skulle gå HBK:s väg så har laget 15 poäng ned till strecket med 15 poäng kvar att spela om. Han börjar sedan skriva om målskillnaden:

Problemet är att skribenten – liksom andra på redaktionen  som rimligtvis läst krönikan innan den publiceras – inte har koll på grundläggande fakta. Det finns faktiskt inte ens en teoretisk möjlighet att HBK har 15 poäng ned till strecket med 15 poäng kvar att spela om. Sanningen är ju att det efter denna omgång är 15 poäng (5 matcher) kvar att spela om. Och HBK har ”bara” (som bäst) 12 poäng ned till strecket efter denna omgång.

För att HBK ska kunna ha 15 poäng ned till strecket behöver HBK ta minst tre poäng till. Men om HBK tar dessa tre poäng mot Öis i nästa omgång återstår ju inte längre 15 poäng att spela om, endast 12 (HBK spelar sist i nästa omgång, så omgången är avslutad efter HBK:s match mot Öis).

Hela HP:s resonemang är alltså fullständigt matematiskt omöjligt. Onekligen pinsamt för tidningen. Vi får se om det kommer en rättelse.

Ännu en poäng närmare allsvenskan

 0-0 mot nästjumbon – nej, det låter inte vidare bra. Och nej, det var ingen vidare bra match. Låg intensitet och få skapade chanser. Inte alls allsvensk klass. Likväl är vi nu ännu en poäng närmare allsvenskan. Och eftersom Brage samtidigt åkte på storstryk kan dalmasarna i princip räknats bort som konkurrent. Vill sig allt väl kan vi faktiskt säkra uppflyttning i nästa omgång.

Finns det då ingenting att vara orolig för? Jodå, visst gör det det. Spelet idag var som sagt knappast av allsvensk klass. Anfallsspelet, vår stora akilleshäl förra säsongen, ser trubbigt ut. Efter att ha gjort minst ett mål i alla de 22 första omgångarna är vi nu mållösa två av de tre senaste matcherna. Inte heller blev det bättre när vi bytte anfallspar, för Mikael Boman och Villiam Dahlström var ännu ofarligare än Sadat Karim och Alexander Johansson.

Bredden visar klassen

Vi hade tilltufsat självförtroende, efter flera poängtapp på sistone. Vi hade tilltufsad trupp, med en handfull viktiga pjäser borta på grund av skada, sjukdom och avstängning.

Då visade truppen sin bredd. Andreas Bengtsson gjorde sin bästa prestation i år och släppte ingen förbi sig på sin kant. Alexander Berntsson vann nickdueller och var felfri. Emil Tot Wikström hade självförtroende igen och gjorde sin kanske bästa insats sedan 2020. Och så vann vi stabilt.

Samtidigt: Öster hade fler avslut totalt och fler avslut på mål. Precis som vi i förra matchen mot Norrby hade marginalerna mot oss så får man erkänna att vi hade dem med oss idag. Det här hade mycket väl kunnat sluta med förlust, om vi haft en sådan dag. 

Årets smäll

Varje år kommer minst ett riktigt bottennapp. Förra året kom det i den avgörande kvalmatchen mot HIF, och vi trillade ner. I år kom det vid en betydligt bättre tidpunkt – mot bottenlaget Norrby.

0-3 är vår största förlust på väldigt länge och första gången vi blir mållösa i år. Ändå: så dåligt var det inte. Visst hade vi svårare än normalt att skapa chanser, men ett par stycken var heta och ytterst nära att resultera. Samtidigt gjorde Norrby mål på en felträff, en slumpboll vid hörna och en kontring på övertid.

En härlig vecka

Det har varit en fin start på veckan, trots att HBK inte spelat. På måndagen förlorade Brage, på tisdagen fick Öster stryk – och på onsdagen skrev Erik Ahlstrand på ett nytt kontrakt! Den sista nyheten är den överlägset viktigaste och härligaste.

Trist dock att HP spred felaktiga nyheter om att Alexander Johansson förlängt till 2025. Nåja, två år har vår anfallsjuvel kvar på kontraktet.

Ett drömmål i en berg-och-dal-bana

Det blev en berg-och-dal-bana i dagens match mot Skövde. Dels sett till Skövdes spel, som bygger på att hiva in bollar som dimper ner i straffområdet, men framför allt sett hur matchen utvecklade sig. Vi kontrollerar det mesta, gör tre mål och är ytterst nära en handfull till, men Skövde är sylvassa på att skapa heta chanser ur nästan ingenting. Förutom sina två mål så har de två ribbträffar och stolpträff. Till slut står vi där ändå med tre poäng och ytterligare ett ordentligt kliv mot allsvenskan.

Och om vi nu talar om målen – helvete vilken superb prestation Alexander Johansson gör vid sitt 1-0-mål. Underbar nedtagning, snabbt ryck och elegant avslut. En individuell anfallsprestationen i klass med GHT:s dribbling mot Djurgården 2005 och Igor Sypniewskis lekstuga mot Öster. Riktigt fint att hans kontrakt förlängts med ytterligare ett år.

En annan Alexander, Berntsson, gjorde också mål. Han blev därmed vår fjortonde målskytt i år. Det måste väl vara rekord?

Allt man kan önska

Cupmatcherna vid den här tiden på året har tre funktioner:
• Viktigast: Att se till att vi tar oss till gruppspelet.
• Mindre viktigt: Att ge bänknötare speltid och möjlighet att visa upp sig.
• Minst viktigt: Att låta några ungdomar få ett par minuters speltid i seniorfotboll.

Dagens match mot Husqvarna uppfyllde alla tre funktionerna. Gott så. Prestationen som sådan var inte helt 100 procent, med mängder av bortslarvade lägen, men vi vann hyfsat komfortabelt, vi lät en handfull bänknötare starta och så fick en trio juniorer komma in i slutet.

Misstag av en debutant och två journalister

Ibland måste man ta chanser. En sådan tog Magnus Haglund när han lät Taulant Parallangaj göra sin startdebut mot tuffast möjliga motstånd: serietvåan BP på bortaplan. Chansningen gick inte hem. Tvärtom. Parallangajs utvisning blev i slutändan matchavgörande. Men jag tänker aldrig nedlåta mig till att attackera en 20-årig egen produkt som gör ett misstag i sin startelvadebut. Misstag gör vi alla (som exempelvis Thomas Boakye som strax därefter bjuder BP på en straff). Parallangaj ska stöttas. Jag hoppas att HBK gör det.

Matchen som sådan kan jag faktiskt inte klaga på. Trots tio man och 0-2-underläge under mer än en timme så är vi inte jättelångt ifrån att ta poäng. Jag gläds också över att vi fortsatt har gjort mål i varenda seriematch i år.

Jag ser att en del skäller på domaren för både utvisningen och straffen. Löjligt. Vi hade alla tyckt att både utvisningen och straffen varit givna om HBK varit i anfall. Då måste man vara ärlig nog att erkänna att de är korrekta även när motståndarna gynnas. Däremot kan man kanske ha synpunkter på domarens övriga kortviftande. Det blev minst ett par varningar för mycket för HBK, jämfört med BP:s enda.

Till sist. Nivån på HP:s rapportering måste tas upp igen. Först skriver tidningens sportjournalist i införtexten för tredje gången fel på Taulant Parallangaj (tidigare har samma reporter kallat vår mittback både Taulen Pallangay och Taulent Pallangay). Det är oprofessionellt, nonchalant och respektlöst agerat.

I rapporteringen efteråt lyckas sedan en annan journalist helt missförstå HBK:s uppställning efter utvisningen. Jag kräver faktiskt högre kvalitet på rapporteringen om jag ska fortsätta att betala för den där tidningen.

Bomber och granather!

Bomber och granater! Boman och Granath! 1-1! Och alls inte orättvist, Västerås spelade bra och hade flera heta lägen, även om bollarna oftast smet utanför målramen. Å andra sidan hade vi två stolpträffar varav en kanske, kanske var över linjen.

En del missnöje vädras nu bland HBK-supportrar. Och visst, oavgjort hemma mot ett bottenlag är kanske inte vad man drömmer om. Men faktum är att detta innebär ett klart steg närmare allsvenskan. Före matchen hade vi 10 poäng ner till kvalstrecket med 33 poäng kvar att spela om, nu har vi 11 poäng ner med 30 poäng kvar att dela ut.

Vi och de?

HBK:s hemsida har publicerat en intervju med ordförande Pelle Nilsson, och sådant är ju alltid trevligt att läsa. Men jag tror nog att Pelle Nilsson avslöjar mer om sig själv än vad han vill. Vår ordförande kallar nästan konsekvent herrlaget ”vi” och ungdomsledarna och ungdomsspelarna ”våra”.

Damlaget och FFA (Fotboll för alla) benämns däremot med pronomenet ”de” – inte en enda gång ”vi” eller ”våra”.

Bäst på exakt allt

Vi leder serien överlägset, vi har gjort flest mål, vi har släppt in minst antal mål, Alexander Johansson är i topp i skytteligan, Sadat Karim har flest assist och utanför planen har vi störst publikstöd i serien. Vi är helt enkelt bäst på exakt allt just nu.

Bäst bland de bästa är idag Alexander Johansson. Det har funnits många starka HBK-anfallare genom åren, men han kan vara den allra mest kliniska avslutaren under de tre och ett halvt decennium som jag följt HBK. 13 mål efter 5 starter och 12 inhopp är helt makalösa siffror – särskilt som han inte lägger straffarna.

5-0 blev det alltså till slut, men det fanns chanser att nästan fördubbla antalet mål. Ändå får vi inte glömma superettans bästa målvakt Malkolm Nilsson, som stod för flera svettiga räddningar när matchen stod och vägde.

Det är också härligt att se att HBK:s lagbygge fungerat så fint. Inte en enda värvning behövde vi göra under sommarfönstret, utan har istället kunnat smalna av truppen genom att rensa bort överflödiga spelare.

Vi bara vinner

Man ska inte klaga, men vi har nog börjat bli bortskämda. Jag har vant mig så mycket vid segrar att jag knappt blir glad när vi vinner längre, utan konstaterar bara lite nöjt att ytterligare tre poäng kommit in på kontot.

Matchen som sådan? Tja, ganska lik flera andra segrar. Vi maler ner motståndet och vinner till slut komfortabelt, trots tidigt underläge. Dalkurd hade ju inte en enda målchans förutom målet.

Mikael Boman har tidvis kritiserats i denna blogg. Men idag visar han klassen. 2-1-målet är en fantastiskt fin prestation och 3-1-förarbetet nästan lika bra.

Roligt också att se Kazper Karlsson göra så bra ifrån sig. Och roligt att Haglund låter en ung kille få chansen från start, trots att det finns mer rutinerade alternativ att tillgå.

Och så blev Emil Tot Wikström vår trettonde målskytt denna säsong. Har vi någonsin haft så många målskyttar under en enda säsong? Jag tror knappt det.

Effektivare än någonsin

Jag har sett hundratals HBK-matcher genom åren. Vi har aldrig varit effektivare än idag. Samtidigt gör Malkolm Nilsson flera vassa parader. Det leder till att Trelleborg, som är det klart bättre laget större delen av matchen, ändå blir utklassat resultatmässigt.

Inte bara resultatet gladde idag. Det var också kul att se flera spelare som fått knapert med speltid bidra till en seger.

Dessutom roligt att Villiam Dahlström fick hitta målet. Han har haft det tufft och varit på väg att utvecklas till en hackkyckling. Kanske, kanske kan det lossna för honom nu – även om det så klart blir svårt att ta tillbaka platsen i startelvan när Sadat Karim och Alexander Johansson är konkurrenterna.

Phil fixar festen

Hundraårsjubileum, storpublik – och en seger i sista sekunden. Mycket bättre kan det inte bli. Och vilken hjälte Phil Ofosu-Ayeh är. Först smeker han fram bollen till 1-0, sedan jobbar han upp kontringen på den sena övertiden och till sist stänker han in segermålet med ett distinkt avslut.

Alexander Johansson fick göra mål som startspelare. Det var också härligt att se.

Men Landskrona Bois är ett skickligt lag. Både idag och vid förra mötet manövrerar de ut oss taktiskt och det kunde mycket väl blivit förlust idag också. Att Bois inte ligger högre upp i tabellen är förvånande.

Så här vinner man serier

Det är så här man vinner serier. Ordentligt spelmässigt övertag mot serietvåan på bortaplan, som ändå sticker upp ett tag och gör mål på sin första riktiga chans – men då återtar man kommandot och maler ner motståndaren för att till slut får in segermålet med ett par minuter kvar.

Nu har vi, när vi mött alla klubbar en gång, vunnit mot lagen på plats två, tre, fyra, fem, sex och sju i tabellen. Det är så man vinner serier.

Alexander Johansson fick till slut chansen från start, till mångas glädje. Men jag är tveksam till om det är hans rätta element just nu. Johansson var absolut inte dålig, men på sextio minuter skapade han mindre än vad han brukar göra på en kvart. Jag håller nog fast vid att han fortfarande är ett betydligt vassare vapen som inhoppare.

Utanför planen har Taulant Parallangaj förlängt med tre år och två 18-åringar – Leo Hedenberg och Lorent Mehmeti – skrivit på a-lagskontrakt. Alltid roligt när egna spelare får chansen och Parallangaj har sett riktigt intressant ut under sina minuter i a-laget.

Så trött på HP:s ex

”Allsvenska laget uppges bryta med ex-HBK:aren”, skriver HP den 18 juli kl 18.55.
”Ex-HBK:aren hyllas efter premiärsegern” skriver HP den 18 juli kl 13.44.
”Förra HBK-löftet kvar hos allsvenska laget till 2026” skriver HP den 17 juli kl 13.24. 
”Ex-HBK:aren lånas ut – då är han spelklar för nya laget” skriver HP den 16 juli kl 13.11.
”Efter cancerkampen – förre HBK:aren åter i allsvenskan” skriver HP den 16 juli kl 12.35.

På drygt två dygn har alltså lokaltidningen spottat ur sig fem clickbaitaktiga rewrites om före detta HBK:are. Det är lågkvalitativt, närmast meningslöst innehåll som jag kan få gratis på mängder av andra ställen. Om HP fortsätter denna smått bisarra fixering vid våra ex istället för att börja producera det som borde vara tidningens unika innehåll, alltså att skriva om nuvarande HBK:are, så är jag snart ex-prenumerant.

Fin utsikt högst upp i tabellen

Matchen mot Utsikten var jämnare än förra veckans match mot Landskrona – och ändå vinner vi med utklassningssiffrorna 4-1. HBK betydligt effektivare än vanligt alltså, och då satt dessutom två bollar i stolpen, så segern kunde blivit ännu större. Nu har vi fin utsikt ner på alla de andra lagen.

Alexander Johansson fortsätter sin hysteriska målform och allt fler ropar efter hans namn i startelvan. Det är begripligt, inte minst eftersom Villiam Dahlström är ruskigt trubbig. Samtidigt: varför ändra en vinnande formel? Hade Alexander Johansson gjort fler om mål om han startat matcherna och sedan bytts ut i slutet, när han sprungit sig trött? Kanske, kanske inte. Så länge vi vinner och så länge Johansson gör det han ska göra så effektivt som avbytare så tänker jag inte klaga.

En sorglig skånsk repris

 Jag har varit på Landskrona IP förut och upplevt en hel del trevligt, till exempel Tomas Zvirgzdauskas debut 2002.

Återbesöket 2022 var dock inte lika trevligt, även om det egentligen bara finns en sak att klaga på: effektiviteten. För vi var fullständigt överlägsna i första halvlek. Matchen borde varit avgjord då, flera gånger om. I paus hade jag en olustig känsla av att det kunde bli en repris av förra mötet med ett Skånelag. Och så blev det. Bois ryckte upp sig, men var framför allt oerhört effektivt. Två klassavslut och så stod det 1-2.

Frågan är hur länge vi kan fortsätta med två forwards som har så svårt att göra mål? Jag tycker egentligen inte att vare sig Sadat Karim eller Villiam Dahlström var dåliga igår (Karim stod ju till och med för ännu en assist och leder passningsligan i superettan), men visst är det ett problem att våra två startanfallare inte mäktat med mer än tre mål tillsammans på nästan halva säsongen.

Apropå målskyttar så var Phil Ofosu-Ayeh vår tolfte målskytt i år. Jag upprepar förra veckans fråga: Hur många målskyttar har vi som mest haft i en serie?

Förlängt och brutet – helt rätt

Hjälten Andreas Johansson fortsätter ett år till i HBK medan floppen Simon Lundevall flyttar hem till Eskilstuna. En fin fortsättning på en hittills fin kontraktssommar, där tidigare både Malkolm Nilsson och Jonathan Svedberg förlängt. Nu hoppas jag snart att få höra om en förlängning med Erik Ahlstrand också!

En HBK-hjälte stannar kvar

Malkolm Nilsson har varit på större klubbars radar, men nu stannar han i HBK minst fyra säsonger till. Otroligt roligt, inte bara för att Nilsson är en bra målvakt utan också för att han har så stor klubbkärlek. Själv kan jag inte minnas att vi någonsin tecknat ett fyraårskontrakt med en spelare – har det ens hänt?

Fortfarande finns dock en hel del viktiga spelare med utgående kontrakt. Framför allt är jag orolig för Erik Ahlstrand. Ahlstrand har gjort det riktigt bra i år, är fortfarande knappt mer än tonåring och skulle kunna snappas upp av andra klubbar. Ett nytt kontrakt även för honom vore en härlig nyhet.

Historiska mål

Efter några svaga insatser kastade Haglund – delvis nödd och tvungen – helt om i laguppställningen och för första gången på evigheter ställde vi upp med en trebackslinje. Trebackslinjer har knappast varit ett framgångsrecept i HBK, men idag funkade det från minut ett och innan klockan slagit fem minuter låg bollen i nät bakom J-Södras keeper.

Resten av matchen blev i princip en transportsträcka. Vi hade fullständig kontroll, utan att egentligen glänsa. Om det beror på att vi är bra eller J-Södra dåliga vet jag inte, sannolikt var det en kombination.

Många intressanta saker gällande alla tre målen förresten:
• Joseph Baffo satte 1-0 och är nu uppe i fem gjorda mål efter mindre än halva serien. Håller han snittet kommer han nå tvåsiffrigt antal mål i år. Har en HBK-mittback någonsin gjort det?
• Joel Allansson satte 2-0 och blev därmed elfte HBK:are att göra mål i serien i år redan i omgång 12. Hur många målskyttar har vi som mest haft i en serie?
• Alexander Johansson satte 3-0 och förbättrade därmed ännu mer sitt målsnitt. Johansson har totalt sett spelat mindre än 180 minuter (två hela matcher) och gjort fem mål. Har vi någonsin haft en spelare som sätter mer än ett mål per spelade 90 minuter?

En jobbig släkt

Nej, något ryck i tabellen blev det inte – precis som nästan alla andra topplag åkte vi på stryk den här omgången.

Det var inte orättvist att Trelleborg vann, även om det så klart är oerhört surt att tappa en ledning till förlust i slutminuterna. TFF var starkare i närkamperna, intensivare på andrabollarna och stängde under stora delar av matchen ner vårt anfallsspel. Trots det kunde vi ha punkterat matchen innan TFF kvitterade.

Visst borde TFF:s kvitteringsmål dömts bort för offside, men det är väldigt svårt att se för domaren i det läget. Och VAR vill ju inte ha. Dessutom föregicks även vårt ledningsmål av ett domarmisstag, när Thomas Boakye stämplade Johan Blomberg.

Och apropå Blomberg så får vi konstatera att släkten är värst. Vår gamle hjälte slog både hörnan som ledde till 1-1 och frisparken som gav 1-2.

Nyheter inför en nypremiär

Inför morgondagens nypremiär i Superettan har det kommit många trevliga – och några mindre trevliga – nyheter de senaste dagarna.

Mycket positivt och viktigast på längre sikt är förstås Jonathan Svedbergs kontraktförlängning på två år. Svedberg har varit riktigt bra i år, när han hittat helt rätt position längst bak på mittfältet. Det enda som är synd är att kontraktet inte är lite längre.

Positivt på kort sikt är nyheter från olika arenor runt om i landet. Alla våra fyra närmste konkurrenter har redan tappat poäng denna omgång; Brage, AFC och Skövde förlorade, medan Öster fick nöja sig med en pinne. Nu har vi chansen att skapa en ordentlig lucka nedåt.

Mindre trevligt är att vi tappar nästan två miljoner kronor i pandemistöd. Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna bedöma frågan närmare, men visst skorrar det lite falskt att Pelle Nilsson klagar på att HBK bedömts som andra aktiebolag. Om vi nu valt att bolagisera kan vi ju inte samtidigt hävda att vi inte ska följa samma regler som andra bolag.

Varken särskilt trevligt eller otrevligt är nyheten att Oscar Murro inte får förlängt. Ingen överraskning. Murro har inte varit i närheten av att få spela och på mittfältet är konkurrensen tuff, med flera andra talanger som ligger före.

Mot allsvenskt kontrakt – men vem har kontrakt?

Superettans första tredjedel har vi klarat av bra. Ett allsvenskt kontrakt är i sikte. Nu gäller det att säkra framtiden också. Och det känns inte helt stabilt att hela 17 spelare saknar kontrakt nästa år (HP listar dock märkligt nog bara 14 av dem). Visserligen finns det några av dem som vi kan släppa, men en klar majoritet hoppas jag att vi kan behålla.

En spelare som dock inte fortsätter i HBK är Johan Gudmundsson. Lite synd, inte minst med tanke på familjehistoriken, men samtidigt känns han långt ifrån spel. Ska vi gissa att skyttekungen Albin Binnefors istället flyttas upp som femteforward?

Utan energi – men med poäng

Energifattigt och oengagerat. Så kändes HBK:s spel under större delen av matchen idag. Och ändå står vi här med 2-2 och en poäng, efter en helt osannolik avslutning. Osannolik inte bara för att vi knappt skapat några chanser på ordinarie tid, utan också för hur det sker, med Malkolm Nilssons kvitteringsnick som klimax.

Så varför såg det ut så här idag då? Tja, att vi saknade fyra viktiga spelare (Jonathan Svedberg, Alexander Johansson, Thomas Boakye och Andreas Bengtsson) bidrar alldeles säkert. Inte för att alla varit självskrivna i startelvan, men med dem disponibla hade vi kunnat låta andra spelare vila. Till exempel känns Phil Ofosu-Ayeh ganska sliten efter det täta matchandet, vilket han ju också själv berättade om i HP häromdagen. Och ja – riktigt kul att han har skrivit på för ytterligare två år. Nu hoppas jag att vi snart få fler besked om signerade kontrakt, för det är ju en hel del som går ut efter denna säsong.

Nu njuter vi

Ett bra lag har tur, sägs det. Det finns så klart ingen vetenskap bakom denna klyscha – lag som har tur har tur, oftast genom att ha marginalerna med sig. I fjol hade vi marginalerna mot oss, i år har vi dem (hittills) med oss. Visst, segern igår var välförtjänt, men BP kunde mycket väl ha tagit poäng. Samma sak mot Öster i torsdags och mot AFC förra helgen. Det är ju faktiskt så att alla tre senaste motståndarlagen har prickat stolpe och/eller ribba under avgörande skeden i matcherna.

Med det sagt – jag klagar inte, verkligen inte. Istället gäller det att njuta. Och det finns mycket att njuta av. Vi leder serien, vi har släppt minst antal mål, vi har släppt fram fler debutanter från egna led än på många år, vi har en segermaskin i Jonathan Svedberg (som visade sin betydelse igår, inte minst när han gick ut), vi har ett fantastiskt vapen i vår breda anfallsuppsättning med sylvassa avbytare.

Utanför plan så har HBK:s arenaplaner presenterats i HP. En gång i tiden var jag ytterst engagerad i arenafrågan, och lanserade till och med idén om ett Arenaparti. Men det var då, när vi var ett etablerat allsvenskt lag som ofta till och med fick spela i Europaspelet och då tvingades bort från Örjans vall. Nu har mitt intresse svalnat betydligt. Jag väljer ändå att lita på att HBK:s ledning vet vad den gör och ställer mig därför planerna, även om ett publiktak som kan bli så lågt som 8000 inte låter särskilt klokt för oss som minns åren kring millenieskiftet och hoppas att vi någon gång ska komma tillbaka dit.

Seger i österled

Jag blev orolig när rekordmannen Jonathan Svedberg saknades. Jag blev ännu mer orolig när jag såg att floppen Simon Lundevall skulle ersätta.

Men det hade jag inte behövt vara. Vi krossade toppkonkurrenten Öster, som på sju tidigare matcher släppt in totalt sex mål, med 4-1. Till och med Simon Lundevall gjorde en helt okej match och låg bakom ett av målen.

Samtidigt var vi knappast så överlägsna som siffrorna säger. Istället verkar det som att allt 2021-motflyt nu återbetalar sig. Öster hade boll i både ribban och stolpen och kunde mycket väl fått med sig poäng idag.

Bra också att Villiam Dahlström fick spräcka sin målnolla. Som extra bonus fick både Pontus Carlsson och lillebror Ahlstrand debutera i seriesammanhang.

Enda negativa: Joseph Baffo drog på sig ett onödigt gult kort och är avstängd på måndag.

Vi leder och Svedberg glänser

AFC var serieledare. Det är de inte längre. Nu är vi där istället. För egen del var det min första match på plats på Örjan i år och det var en härlig tillfredsställelse att glida hemåt igen.

Men även om segern var rättvis så ska vi inte glömma att vi hade marginalerna på vår sida. Med 2021 års flyt så hade vi kammat noll i den här matchen, för AFC kunde mycket väl fått in både ett och två mål till.

Härligt för övrigt att Jonathan Svedberg nu har ett fantastiskt fint klubbrekekord. En lojal spelare, med en spelstil som knappast ger honom särskilt mycket uppmärksamhet. Han har också varit en av de spelare som en del tyckt om att hacka på – tyvärr är det ju ganska vanligt att någon eller ett par av våra egna produkter har en sådan otacksam roll.

Kast, knän och Karim

Skövde AIK var obesegrade. Det är de inte längre. Efter en första halvlek där hemmalaget fick kasta och sparka långa bollar mot vårt försvar var jag ganska orolig, särskilt när det blev 1-0. Men så satte Ante G fram ett knä, vi fick in 1-1 och spelet stabiliserades. I andra halvlek var det aldrig något snack.

Kul också att Sadat Karim fick göra mål. Jag har alltid uppskattat honom, men många stirrar sig blinda på att han sällan får in bollen i nät. Och visst – en forward ska göra mål. Men Karim är otroligt stark, och dessutom väldigt ofta inblandad när andra gör mål. Fyra assist står han registrerad för hittills, och det borde kanske varit ytterligare ett eftersom det var han som vann nickduellen innan Samuel Kroon hittade målet mot Örebro. Det betyder att Karim alltså varit sista eller näst sista HBK:are på mer än hälften av våra mål i serien i år.

Full kontroll – igen

Full kontroll från början till slut. Så var det idag mot Östersund. Och ändå en liten oroskänsla innan 2-0-målet till slut satt. Väldigt likt förra veckans 2-0-seger mot ett annat nedflyttat Ö-lag.

Vi är i princip tillbaka i fjolåret nu: stabilt försvarsspel, många heta målchanser, men också många missar. Skillnaden är att motståndarna är sämre nu, vilket ger oss ÄNNU fler chanser och till slut går bollen in.

Erik Ahlstrand har verkligen kommit till sin rätt som vänstermittfältare i en diamant. Det var ju också där han fick spela 2019 och kanske är det helt enkelt hans rätta plats.

Bäst idag var nog ändå Phil Ofosu-Ayeh. Helvete vilken hög klass han håller: snabb, stark, bra inlägg. Bara att hoppas att han får vara skadefri i år. Och det är inte utan att man funderar på hur det hade gått för HBK i fjol om han inte skadat sig.

Om man vill klaga på något så kan man lyfta fram att varken Villiam Dahlström eller Sadat Karim har hittat målet hittills i år. Å andra sidan stod båda två för assist idag.

Bäst i år!

Årets bästa halvlek var vår första mot Örebro. 1-0 ledde vi med efter en riktigt fin prestation av Samuel Kroon, men det borde varit minst det dubbla, när Sadat Karim brände flera chanser och Erik Ahlstrand fick se sitt skott räddas in i stolpen.

Uppställningen var precis som förra veckan en diamantvariant på mittfältet. Den såg så ruggigt bra ut att jag blev orolig när vi bytte in Emil Tot Wikström och gick över till traditionell 4-4-2. Men det blev ju riktigt lyckat. Tot Wikström hittade med en underbar pass inhopparkollegan Alexander Johansson som kapades och sedan lättade Joseph Baffo in 2-0-bollen på straff.

Alexander Johansson har alltså fixat två mål och en straff på sina fyra inhopp. En extrem supersub! Borde han få chansen från start? Eller är det kanske helt rätt att ha honom som joker när motståndarna kört sig trötta?

Härligt också att se Phil Ofosu-Ayeh från start. Han håller ju en riktigt hög klass. Inte heller fel med Thomas Boakye till vänster – Boakye har mer i sitt register än Andreas Bengtsson som blir väldigt lättläst.

Och så vill jag lyfta våra egenfostrade unga mittfältare Jonathan Svedberg och Erik Ahlstrand. Svedberg syns inte så mycket, men han var väldigt nyttig som mittfältsankare, en position som känns som gjuten för honom. Ahlstrand syns desto mer, kvick i fötter och tanke, företagsam och ytterst nära att bli målskytt.

Stolpe in!

På sjätte försöket kom äntligen årets första seger i en tävlingsmatch. Och det var bokstavligen stolpe in för HBK: Dalkurd prickade Malkolm Nilssons stolpe och bollen studsade ut, Alexander Johansson prickade Dalkurds stolpe och bollen rullade in. Skönt att ha marginalerna med sig! Samtidigt skapade vi tillräckligt med chanser för att vinna det här, så flyt kan man inte kalla det.

Jag blev riktigt förtjust i dagens diamantuppställning på mittfältet, med Villiam Dahlström som offensiv spets, Jonathan Svedberg som uppsamlande kraft där bak, Erik Ahlstrand i en fri roll till vänster och Samuel Kroon i en mer traditionell ytterroll till höger. Framför allt tycker jag att den gav en oförutsägbarhet till vårt anfallsspel, inte minst när Erik Ahlstrand vandrade inåt planen.

Trevligt för övrigt att se både Jonathan Svedberg och Phil Ofosu-Ayeh tillbaka i seriespel. 

Härligt också att Alexander Johansson äntligen börjat få igång målskyttet på seniornivå. Visst påminner han om RWP?

Förlust mot Borås andralag

Ett lag som på hemmaplan får stryk av Borås andralag tar sig aldrig tillbaka till allsvenskan. Och där är vi nu.

Matchen som sådan är ytligt sett ingen katastrof, vi har tillräckligt med chanser att för att segra. Men taktiskt vinner Norrby. De är uppenbarligen bra på fasta situationer och vi låter dem få den ena efter den andra. Till slut trillar en boll in och därefter ännu en.

Vad kan man då ta med sig från denna match som är positivt? Egentligen bara en sak: Kazper Karlsson kan bli riktigt bra.

Bäst – men nöjda med en pinne

Öis var lite bättre i första halvlek, HBK helt överlägsna i andra. Ändå får vi vara nöjda med en poäng, efter en upphämtning i slutminuterna. När lyckades vi senast hämta in en tvåmålsledning så här sent i matchen?

Lyckade byten idag. Först spelar inhopparen Emil Tot Wikström fram inhopparen Alexander Johansson till 1-2, sedan spelar Sadat Karim (som fått vara kvar på planen trots två inbytta forwards) fram inhopparen Mikael Boman till 2-2.

Och så härligt att se Kazper Karlsson i sin seriedebut. Mogen i spelet och nästan komplett redan nu.

HP: HBK når knappt ens kval

Det är uppenbarligen inte bara jag som är orolig. När till och med HP:s journalister, HBK:s egen hemmaredaktion, i genomsnitt placerar klubben strax utanför kvalplats (plats 3,2 i genomsnitt) vet man att det är riktigt illa.

Och så kan vi notera att Kazper Karlsson får chansen imorgon. Spännande!

Analys av truppen inför premiären

2022 är vi tillbaka i Superettan, efter ännu en degradering. Nedflyttningen orsakades framför allt av svag offensiv.
Försäsongen har inte varit lovande. Visserligen gjorde vi fina resultat mot utländska lag i februari och vann mot ett svenskt lag i en lägre division i januari, men matchraden mot inhemskt elitmotstånd är usel. Vi har mött sex svenska elitlag, har noll segrar, två oavgjorda, fyra förluster och målskillnaden 2-11.
Anfallsspelet är alltså lika uddlöst som i fjol, samtidigt som försvaret krackelerat. Lägg till att flera viktiga spelare har eller har haft skadebekymmer och det är inte utan att jag är lite orolig inför premiären mot Öis på tisdag.
Men å andra sidan – tittar vi på truppen position för position känns den ruggigt stark med superettanmått mätt.

Målvakt
Malkolm Nilsson gjorde en fin allsvensk säsong i fjol och för första gången på många år känner jag att vi nu har en målvakt som kan vinna matcher åt oss. Lite oroande dock att han kanske har svårt att motivera sig och möjligen snart vill dra vidare. Reserven Malte Påhlsson duger gott just som reserv, men håller inte tillräckligt hög klass för att kunna ta över om Nilsson skulle dra vidare.

Ytterbackar
På vänsterkanten har Andreas Bengtsson härjat i princip ostörd ett par år. Bengtsson är habil, men ingen stjärna och väldigt endimensionell i sin spelstil. Nu får han konkurrens av rutinerade Marcus Olsson, som naturligtvis har kapacitet att bli ett lyft och även kan sporra Bengtsson. Samtidigt finns så klart risken att Olsson skadar sig igen.
Till höger lär Phil Ofosu-Ayeh vara förstaalternativet. Även han håller naturligtvis ruskigt hög klass, mätt i superettanmått – men kan även han snart vara skadad igen. Då lär Thomas Boakye träda in. Boakye har utvecklats under åren i HBK och även om han ibland misslyckas i de avgörande momenten gör han i princip alltid en godkänd insats, oavsett var han placeras.
Med tanke på att det på båda kanterna finns skadekänsliga spelare kan det därefter bli något tunt. Under försäsongen har unge Melvin Sjöland fått vikariera som ytterback. Andra möjliga alternativ är Joseph Baffo och Joel Allansson, även om de i första hand behövs på andra platser.

Mittbackar
Joseph Baffo och Andreas Johansson var ett av allsvenskans stabilaste mittbckspar förra året, och Baffo blev till och med uttagen till landslaget. I Superettan bör de dominera fullständigt.
Men även här ser jag risker, för även det även i år skrivs hyllningsartiklar om Ante G så har han under försäsongen varit småskadad. Det kan mycket väl vara så att hans kropp sätter stopp 2022. Mittbackskollegan Baffo har klarat sig från allvarliga skador senaste åren, men innan dess var han borta under flera år och vi kan inte utesluta en ny skada.
Bakom dem finns evige reserven Alexander Berntsson. Lojal och en jätte i luften – men hans utveckling har inte gynnats av den magra speltiden på senare år.
Taulant Parallangaj är uppflyttad från de egna leden. En frän spelare, som påminner om HBK:s mittbackar från storhetstiden kring millenieskiftet. Det ska bli spännande att se hans utveckling, även om det nog finns risk för ganska många kort och avstängningar.
Totalt sett. mycket hög klass, men varning för skador.

Yttermittfältare
Samuel Kroon och Emil Tot Wikström var fantastiska i Superettan 2020, men bleka i allsvenskan i fjol. Nu är duon tillbaka på den lägre nivån – kan det lossna igen? Vi får hoppas, men matcherna hittills under 2022 får mig att tvivla.
Simon Lundevall är också kvar. Lundevall har varit en stor flopp hittills, men vi önskar naturligtvis att han ska motbevisa oss och glänsa i år. Jag har dock väldigt svårt att se det hända – han känns seg, slö och oinspirerad.
Från ungdomsleden har vi plockat upp Pontus Carlsson, Albin Ahlstrand, Melvin Sjöland, Oscar Murro och Johan Gudmunsson som alla kan spela här. Framför allt den förstnämnda känns spännande, medan de andra nog får räkna med ytterst magert med speltid.
Dessutom kan både Erik Ahlstrand och Jonathan Svedberg ta steget ut, även om de i första hand ser ut att behövas på innermittfältet. Och Thomas Boakye kan så klart spela på båda kanterna, om han inte behövs i försvaret.
En nästan överdrivet stor bredd alltså, men finns spetsen? 

Innermittfält
Joel Allansson hade gått in i många allsvenska lag – men är skadad i premiären. Det är ett tungt avbräck, inte minst eftersom alla de övriga innermittfältsalternativen är betydligt mindre erfarna.
Erik Ahlstrand är fortfarande bara 20 år och kan bli en storspelare, men har ännu inte bevisat att han kan leva upp till våra förhoppningar.
Jonathan Svedberg var riktigt bra hösten 2020, men vilken klass håller han efter det långa skadeavbrottet?
Unge Kazper Karlsson har vi också stora förhoppningar på. Han kan säkert få bra med speltid i år. Pontus Carlsson kan spela även här. Längre bak i leden finns Albin Ahlstrand och Melvin Sjöland.
Även på innermittfältet är det alltså många som konkurrerar om platserna – men möjligen kan bristen på erfarenhet vara en black om foten.

Anfallare
Alltför få mål var huvudanledningen till att vi åkte ut förra året. Nu konkurrerar fyra spelare om två platser. Det är naturligtvis bra med konkurrens, men också ett svaghetstecken att ingen av dem är given.
Villiam Dahlström – med dokumenterad målfarlighet i Superettan – värvades in. Försäsongen skvallrar tyvärr inte om en kommande succé, även om det är för tidigt att avfärda honom. Min gissning är att Haglund kommer att ge sitt nyförvärv chansen i startelvan i inledningen av säsongen, nästan oavsett hur det går.
Sadat Karim är den av anfallarna som jag personligen rankar allra högst. Stark som en oxe och väldigt bra på att ta emot och hålla i bollen. Han har dock aldrig varit någon större målskytt i HBK:s tröja.
Alexander Johansson har däremot öst in mål i HBK:s tröja, hittills emellertid nästan bara i juniorsammanhang. Men i år är han den ende som gjort mer än ett mål under försäsongen. Kan det lossna för honom i år? Jag både tror och hoppas det.
Mikael Boman gjorde ingen bra säsong i fjol, men kan skylla på skador och sjukdom. Boman har, förutom under korta perioder, inte varit speciellt lyckad under denna andra HBK-sejour. Kan han få till det i år? Jag tvivlar.
Bakom dessa fyra finns ynglingen Johan Gudmundsson, men han får nog vara nöjd om han får göra någon minut överhuvudtaget i år.

En gnällig och ryggradslös före detta hjälte

 ”Familjen kunde inte sova”, gnäller Sead Haksabanovic. En Sead Haksabanovic som befann sig på ett tryggt avstånd på sisådär 100 mil från fronten i Ukraina. Den front där tusentals människor dödats och miljontals familjer splittrats, när kvinnor och barn flyr medan alla män över 18 måste stanna kvar. En Sead Haksabonovic som själv har rötter i ett land där folkmord har genomförts av galna ledare.

Men Sead Haksabanovic ”har inte tänkt säga något” om alla dessa drabbade människor, som mördas och jagas iväg av den stat som han tjänar miljontals kronor i. Istället lyfter han fram hur viktigt att ”vara på god fot med laget /.../ för jag ska ju tillbaka dit” och säger att han själv ”inte är rädd för något”. Mörker.

Och apropå mörker: 0-4 mot Elfsborg gjorde ingen glad. Ska bli mycket intressant att se hur vi klarar oss i Superettan i år – kan bli både fågel, fisk och mittemellan känns det som.

Mörker, mörker och skratt

Det är krig i Europa och mitt HBK-intresse, som redan var på en låg nivå, håller sig nu i princip bara levande på sparlåga. Jag har personligen blivit nära berörd och denna blogg har fått låg prioritet.

Men likväl har det inte gått att undgå att notera vissa saker. Mest av det mörkare slaget. En storförlust mot svaga HIF, tunga skador i backlinjen, en Sead Haksabanovic som inte klarar av att uttrycka vanlig mänsklig anständighet, en Malkolm Nilsson som inte vill förlänga kontraktet, en RWP i ett annat svenskt lag.

Ett ljus i mörkret är ändå årsredovisningen: nästan fyra miljoner kronor plus är väldigt bra.

Till sist trots allt ett skratt! Tänk att man kan vara heltidsanställd som sportjournalist och inte ha en aning om hur man stavar till en spelare i regionens största lag. Det är ju inte första gången.

Fint, underkänt och felstavat

En fin insats och en (visserligen betydelselös) poäng borta mot Djurgården. Roligt att se. Och extra roligt att se ett par debutanter från start, Taulant Parallangaj och Kazper Karlsson, och en debutant i målprotokollet, Alexander Johansson.

Och ändå så får jag ge cupspelet underkänt, totalt sett. Prestationerna påminner alltför mycket om förra året: starka insatser som ger kryss mot storlag, och svaga insatser som inte ger seger mot lag som vi bör slå.

Imponerande förresten med de konsekventa felstavningarna på Taulant Parallangaj av HP:s journalist. Hur kan man anstränga sig så lite när man ska göra sitt jobb?

Blågul hyllning enda höjdpunkten

HBK spelade i Ukrainas färger mot Brage. Det var dagens höjdpunkt.

Matchen som sådan innehöll få höjdpunkter för ett HBK-hjärta. Det var inte orättvist att Brage vann, även om utvisningen på Joseph Baffo – som i praktiken ledde till straffen som avgjorde matchen – var bisarr. Men det kan bli ett mycket tufft år i Superettan om vi ska vara så här tandlösa.

Vi kryssar vidare

Missade målchanser, alldeles för många kryss och oflyt med domare – så kan man sammanfatta HBK:s 2021. 2022 års tävlingssäsong inleds tyvärr med att vi upprepar de två förstnämnda.

Visst är 1-1 mot BP knappast någon katastrof, men det är lite oroande att både Villiam Dahlström och Sadat Karim brände högkaratiga lägen och att matchbilden såg ut som den ofta gjorde 2021: efter ledningsmål drog oss tillbaka, för att sedan – efter den väntade kvitteringen – återigen driva upp tempot, men utan att kunna fixa segermålet.

Kul dock att Pontus Carlsson fick göra tävlingsdebut.

Fina resultat och kategoriska avfärdanden

Smällen att vi åkte ur allsvenskan har varit tuff för mig att hantera. Trots att två månader gått så har jag fortfarande inte fått tillbaka särskilt mycket intresse för HBK. Men nu närmar sig tävlingsmatcherna och förhoppningsvis vaknar glöden igen.

Ett träningsläger i Portugal har avverkats, inklusive tre matcher med fina resultat: 1-2 mot FCK, 2-1 mot Vålerenga och samma siffror mot Brentfords B-lag. Detta är siffror som ett allsvenskt lag hade varit nöjda med och ett allsvenskt lag borde vi ju vara. Men frågan är hur mycket resultaten egentligen är värda – dels är det försäsong, dels är det motståndare av en kvalitet som vi inte kommer att träffa på i år.

Kanske mest intressant från lägret är faktiskt de liveintervjuer som HP gjort, men gömt undan på hemsidan. Som en extra service har jag samlat dem här: här är Marcus Olsson, här är Alexander Johansson, här är Mikael Boman, här är Samuel Kroon och här är Magnus Haglund.

Av allt intressant som framkommer så studsar jag till över Magnus Haglunds uttalande att han ändrat ”absolut ingenting” om han skulle få spela om 2021. Visst, vi hade otur och det var små marginaler som gjorde att vi trillade ur. Men vi trillade faktiskt ur. Då borde en tränare vara öppen för att fundera och reflektera över varför det gick som det gick – och i alla fall inte kategoriskt avfärda möjligheten att vi inte gjorde exakt allt rätt. 

Baffo och bakslag

Nyss bytte vi en ung back mot en gammal. Nu ryktas en back i det äldre spannet vara på väg bort: Joseph Baffo.

Det vore naturligtvis mycket synd. Baffo håller hög klass och om han försvinner blir det väldigt tunt i mittförsvaret, eftersom både Gabriel Wallentin och Isac Larsson har lånats ut. Ante G och Alexander Berntsson är så klart bra nog för att dominera Superettan, men bakom dem skulle alltså bara Taulant Parallangaj finnas. Det räcker inte och det gör att jag tvivlar på att vi släpper Baffo – om det inte kommer ett riktigt bra erbjudande, förstås.

I helgen har vi också passat på att få stryk av Varberg. Ingen bra prestation. Nordhallänningarna gjorde, precis som de brukar, sin motståndare dåliga. Men vi får inte glömma att vi hade nästan en hel möjlig premiärstartelva borta: Malkolm Nilsson,  Marcus Olsson, Phil-Ofosu Ayeh, Joel Allansson, Jonathan Svedberg, Samuel Kroon, Alexander Johansson och Sadat Karim saknades alla.

En gammal back in och en ung ut

Marcus Olsson skriver på kontrakt med oss och Isac Larsson lämnar på lån. Det får betecknas som positiva truppförändringar.

Olsson är naturligtvis en chansning, men precis som för Phil Ofosu-Ayeh på andra kanten har han hög kapacitet och kostar sannolikt inte så mycket. Visserligen tycker jag att Andreas Bengtsson duger gott och väl som vänsterback i Superettan, men kanske kan konkurrensen lyfta honom också.

Isac Larsson, som alltså nu lämnar, skrev på a-lagskontrakt redan 2017, men har aldrig varit nära att ta en plats i laget. Förhoppningsvis kan han utvecklas på lån i Ängelholm, annars är det nog tack och hej. 

Vi inleder med vinst

Två mål framåt och nyförvärvet Villiam Dahlström gör mål i debuten. Stabilt försvarsspel med en nolla bakåt. Några a-lagsdebuter. Totalt sett en helt okej säsongspremiär denna helg, även om motståndet inte var av elitklass.

Ett litet orosmoln dock – när både Ante G och Joel Allansson gått ut sjönk kvaliteten på HBK-spelet rätt rejält.

Nu krymper truppen

28 man stor var vår trupp vid årsskiftet – minst ett par man för mycket. Och nu börjar de falla av, en efter en.

Gabriel Wallentin lånas ut ytterligare ett år till Skövde. Bra tycker jag – inte minst för att det ger en signal om att Joseph Baffo sannolikt stannar. Hade även Baffo varit på väg ut hade vi sannolikt tyckt oss behöva Wallentin som backup. Baffo verkar också vara inställd på att stanna i HBK i en HP-intervju. Som bonus kan Wallentin tas tillbaka, om han behövs i sommar (till exempel om vi har skadebekymmer).

Att Amir Al-Ammari sannolikt sticker är naturligtvis inte lika bra, men högst väntat. Al-Ammari är för bra för att harva i superettan och även om vi bara får en mindre ersättning för honom så ska vi inte klaga – han kom till oss för mindre än ett år sedan (gratis, tror jag), har verkligen levererat och nu får vi trots allt en liten peng för honom. Klubbvalet IFK Göteborg är ju dock trist, men det är ju en klassisk väg för HBK:are.

Och så har vår akademi återigen fått högsta betyg, som enda klubb i superettan. Härligt!