Så uppgivet – på plan och i mig

Jag och HBK:s spelare har en sak gemensamt – vi orkar knappt bli upprörda och besvikna längre. All kraft har liksom runnit ur både dem och mig, verkar det som.

Gårdagens insats mot Häcken var faktiskt ingen katastrof. Vi gör ett mål, de två. Domaren plockar, obegripligt nog, bort vårt mål. Men som sagt: varken jag eller HBK:arna blir särskilt upprörda längre.

Vad är det då som gått fel? Uppenbarligen var det inte tränaren, för det går inte särskilt mycket bättre under Stuart Baxter än vad det gjorde under Johan Lindholm. Väldigt mycket har dock inte blivit som planerat, det är uppenbart.

Det kanske allra märkligaste är att flera av de mer rutinerade spelare som spelade med oss i fjol och som vi hoppades kunna förlita oss på – Rocco Ascone, André Boman, Rami Kaib, Joel Allansson – i år verkar vara sämre än tidigare. Samtidigt har inte en enda av de ungdomar som vi hoppades på lyckats slå igenom. Dessutom har de mer namnkunniga nyförvärven Omar Faraj och Joel Nilsson visat sig, precis som jag förutspådde här och här, inte alls vara det vi behöver. Och det nyförvärv som jag trots allt trodde på, Otso Liimatta, får inte spela alls längre – men verkar vara bra nog för topplagen i serien. Ytterst märkligt.

Några egentliga nya nyförvärv kan vi inte heller hoppas på. Provspelande målvakten Maksymilian Boruc har ingen imponerande meritlista, men duger säkert gott som andramålis. En målvakt som hjälper oss att klara kontraktet är han dock med all sannolikhet inte.

Vad göra nu då? Tja, trots alla förluster är det faktiskt inte särskilt många poäng upp till strecken. Kvalplatsen är absolut inom räckhåll, och skulle vi lyckas ta två segrar i rad är det inte heller långt till säker mark. Kommer vi att göra det? Troligen inte, så fullständigt befriade på geist som HBK:arna ser ut att vara nu. 

Jag brukar inte ge mig in i allt för mycket diskussioner om vilka spelare, eller vilken uppställning, som vi ska ha. För det är min fotbollskunskap alltför begränsad, och jag ser ju inte spelarna dagligen. Men det känns som ett ytterst märkligt slöseri, särskilt när det går så dåligt för oss, att inte använda Marvin Illary mer. Han är bollskicklig, snabb, irrationell och det händer nästan alltid något kring honom. Till nästa match hoppas jag att han kan få chansen från start.

Hattrick i skitmål

Det är mörkt att vara HBK:are i år. Mörkare blev det idag. 0-3 mot Djurgården är egentligen inte så mycket att säga om. Stockholmarna var så klart bättre, men vi gjorde ingen dålig match. Alla tre målen är riktiga skitmål.

Först försöker Hussein Carneil att dribbla i straffområdet, blir av med bollen och så sitter 0-1.

0-2 är ännu värre. Vi fixar en hörna, men slår bort den genom riktigt slarv. Rami Kaib (för övrigt bättre än på länge och dagens bäste HBK:are) försöker jobba tillbaka bollen, men får ett slag över ansiktet och måste därför gå ut från planen. Några sekunder senare spelar sig Djurgården igenom just där Kaib saknas och så sitter bollen i vårt mål igen.

Och så då 0-3, där Pascal Gregor missar en enkel boll helt, vilket betyder ännu ett baklängesmål.

Nu har vi spelat sex matcher med Johan Lindholm som tränare och sex med Stuart Baxter. Lindholms matcher gav målskillnaden 4-12, Baxters 6-14. Minus 8 för båda två alltså. Kanske var allt inte bara tränarens fel. Med det sagt: Jag tror fortfarande på Baxter.

Finns det då något ljus i tunneln? Jodå. Vi är faktiskt fortfarande bara fyra poäng från säker mark. Det är inte omöjligt att ta igen.

Utanför plan så sägs både Erko Tougjas och Rocco Ascone ha dragit till sig intresse, men vi har nobbat buden. Det tycker jag är klokt. Det är två skickliga och fortfarande unga spelare med långa kontrakt. Även om ingen av dem gjort ett strålande 2026 så behöver vi dem i truppen om vi ska ha en rimlig chans att klara kontraktet – alternativt att vi får så bra betalt att vi faktiskt kan spetsa truppen.

Så klarar vi kontraktet

Efter att ha sett mästerskapsmatcher brukar det kännas som en helt annan sport att kolla HBK igen. Inte igår. Vi inledde med att göra ett mål som om det kommit i VM sannolikt utsetts till världsmästerskapets vackraste. Nu får Hussein Carneil nöja sig med titeln allsvenskans vackraste 2026.

Sedan var det tyvärr slut på det roliga. Inom någon minut hade VSK kvitterat och var snart också i ledningen, fullt rättvist. Efter att domaren hittat ett felaktigt rött kort var det tack och godnatt. Eller borde i alla fall ha varit. Men vi bjöd ändå upp rejält under återstoden av första halvlek, även om någon riktigt het chans inte vaskades fram.

I andra såg det betydligt sämre ut och VSK kunde mycket väl ha gjort dubbelt så många mål. Om man ska se något positivt så är det att vi inte vek ner oss fullständigt, faktiskt hade ett par heta chanser, inklusive ett stolpskott och nog borde fått en straff.

Hallandspostens krönikör lyckas dock – som så ofta förr – inte se något positivt, varken det fina spelet under avslutningen på första halvlek eller chanserna som trots allt skapades i slutet på andra. Han hävdar, utan att på något sätt underbygga det, att vi inte hade haft en chans även om vi spelat elva mot elva. Han väljer att lyfta fram att VSK träffat stolpen, men undviker att nämna HBK:s stolpträff, sannolikt för att befästa sin egen tes genom att bortse från det som motsäger den, en dödssynd bland journalister. Han visar sin fullständiga okunnighet när han klagar på att HBK inte hade någon erfaren reservmålvakt – och känner alltså inte till att transferfönstret ännu inte öppnat. Skämskudde deluxe, JOW!

Nu ligger vi fast förankrade i botten, även om det ”bara” är fyra poäng upp till säker mark. Jag måste säga att jag är förvånad. Årets HBK är i mina ögon det mest talangfulla på många år. Vi har spelare av fin klass på ett par positioner och en hel hop lovande unga talanger. Vad som saknas är väl framför allt två saker: en stabil målvakt och målfarlig anfallare av klass. Och visst, jag fattar att det är ganska grundläggande. Har man ingen som stoppar bollar på ett bra sätt och en som sätter dem i nät – ja, då vinner man inte många matcher. Tyvärr verkar inte heller Kalle Johnsson vara på väg tillbaka, vilket annars skulle lösa ett av de två problemen.

Runt om bland oss HBK:are är det, fullt begripligt, dystert. Syndabockar letas överallt. Mest kreativt är att ge nyanställde klubbchefen Fredrik Olsson skulden. Det är möjligt att han inte är rätt man på rätt plats (om det vet jag faktiskt ingenting), men det är definitivt inte hans fel att vi ligger där vi ligger. Och visst hade hans lön istället kunnat ges till en medelmåttig spelare som fyllt ut truppen, men det hade knappast gett oss segern igår (eller tidigare under säsongen).

En del pratar om att vi borde börja om i Superettan och rensa ut. Jag undrar vem det är som ska rensas ut. Vilka i truppen är extremt överbetalda? Några enstaka möjligen. Och om det handlar om att rensa ut bland de anställda och/eller i styrelsen, vem vill ni ha in istället? Är ni medvetna om att vi bytt tränare, styrelse och klubbchef/sportchef en hel del under ett och ett halvt decennium och ändå förblivit ett jojolag?

Så vad göra då? För min del är det tämligen enkelt. Vi fortsätter som nu. Vi är bara fyra poäng bakom, det är nitton omgångar kvar, och vi har en trupp full av lovande spelare. Det kan gå åt helvete, som det gjort så många gånger förr, men jag tror att vi klarar kontraktet.