Reflektioner efter ett familjebesök

För första gången sedan 2017 var hela familjen på Örjans vall igår kväll. Och visst borde vi ha fått se en seger. Men några erbarmliga misstag i de bakre leden i kombination med en Mikael Boman som konserverat målformen från Danmark gjorde att vi bara fick en poäng.

Tur dock att RWP nästan verkar vara på väg mot skytteligaseger. Bra jobbat av en spelare som före årets säsong inte startat en enda seriematch för oss.

Alexander Berntsson har hoppat in som targetanfallare under flera år. Men det här kan vara första gången som det draget faktiskt ger utdelning. Och även om Boman missade en del, så var det ju faktiskt han som fixade straffen efter Berntssons nick.

Jag har dömt ut de allsvenska chanserna flera gånger. Men HP verkar märkligt nog fortfarande tro att det finns en möjlighet – formuleringen ”nu är vägen mot Allsvenskan allt krokigare” måste vara årets understatement.

Hur många gånger har vi prickat stolpen i år? Måste snart vara tvåsiffrigt.

En halv säsong i ingemansland

Jag har envist hävdat att avståndet upp till toppen är för långt, både vad gäller poäng och antal lag, för att avancemang till allsvenskan ska vara möjligt. Men många HBK:are verkar ha fortsatt att tro att vi kan nå allsvenskan redan nästa år. Efter dagens förlust mot Mjällby tror jag dock att i princip alla kan vara överens om att det är superettan som gäller även 2020. Inte för att vi spelade dåligt – sett till spelet borde vi ha vunnit idag – men vi har nu alltså tio poäng upp till kvalplats och behöver passera minst sex lag. Det kommer inte att hända. Och självklart kommer vi inte heller, med det fina spel vi har numera, att tappa och åka ner under det negativa kvalstrecket. Det blir alltså nästan en halv säsong i ingenmansland, trist nog.

Dusan Djurics skada var tråkig. Djuric är ju oerhört viktig. Det positiva var att Oscar Petersson till slut fick göra årsdebut.

Mikael Boman såg okej ut i sin comeback, men borde kanske petat in något mål, efter att två gånger haft bollen bara meter från mållinjen utan att få till farliga avslut.

Hemskt vad många stolpträffar vi har i år. Knappt en enda match utan att vi prickar stolpen. Tänk om de alla hade gått in istället.

Jag har fått tron tillbaka

Vi tror på det vi gör! utropade klubbledningen i slutet av april. Vi supportrar hade nog inte riktigt samma tilltro till den väg som ledningen valt. Och någon vecka senare trodde inte ledningen längre, utan sparkade Igor Krulj.

Sedan dess har Magnus Haglund undan för undan byggt upp min tilltro. Delvis med goda resultat, men framför allt tack vare flera kontraktsförlängningar. När nu också Joel Allansson, vårt mest meriterade nyförvärv utan tidigare HBK-koppling på flera år, inte bara utnyttjar förlängningsklausulen utan skriver på till och med 2021, trots att det sannolikt innebär superettanspel ett år till – ja, då kan jag inte göra något annat än tro på det här laget till 100 procent. Även om vi inte går upp i år så kan jag inte se hur vi skulle kunna misslyckas att nå allsvenskan under nästa säsong. Tack Haglund för att du gett mig tron tillbaka!

Silfwret blev till sand

Pontus Silfwer kallades ”drömvärvning” av Igor Krulj när han anslöt från Mjöndalen för två år sedan. Tyvärr har det ju visat sig att Krulj-beröm inte nödvändigtvis betyder så mycket, men visst var Pontus Silfwer spännande till en början. Sedan blev han allt anonymare, precis som så många andra spelare under vår förra tränares tid. Jag föreslog för drygt en månad sedan att han borde skeppas iväg under sommaren, och så blev också fallet idag. Och exakt som med en massa andra värvningar som gjordes under Kruljs tid så släpps han gratis, trots att kontraktstid återstår.

Vi vinner igen – men toppen fortfarande långt borta

Vi vann igen. Och vi gjorde det åter igen efter en fin insats, där vi dominerade nästan hela matchen. Hade vi haft detta spel – denna tränare – från säsongsstart hade vi säkerligen varit så överlägsna serieledare som vi var tippade. Men nu är vi tyvärr, trots tre segrar i rad, fortfarande allt för långt ifrån toppen för att allsvenskan 2020 ska vara ett realistiskt mål, inte minst eftersom nästan alla topplag tagit tre poäng denna omgång.

RWP gör mål för tredje matchen i rad. Och straffen fixade han framspelad av Sadat Karim, som satte hattrick i förra omgången. Min gissning är att Mikael Boman får inleda på bänken mot Mjällby nästa helg.

Femte nollan för året för Malkolm Nilsson i årets femtonde seriematch. Lika många nollor höll han under 30 superettan-omgångar förra året. Det är tydligt att det är anfallsspelet, inte försvaret, som varit våra akilleshäl i år, i alla fall fram tills nyligen.

En långsiktig Haglundeffekt

Resultatmässigt kan Magnus Haglunds första två månader knappast kallas succé. Vi har bara vunnit hälften av de åtta matcher som han ansvarat för, och det är inte godkänt för ett lag som antagligen har seriens bästa trupp.

Men tittar man på andra, mer långsiktiga och därmed viktigare, aspekter känns Haglund som en enorm nytändning.

Efter att Andreas Bengtsson skrivit på i veckan har nu alla våra tre unga startspelare med utgående kontrakt kritat på. I många andra klubbar hade det knappast fått någon att höja på ögonbrynen, men vi HBK:are har blivit härdade under senare år, då mängder av spelare som vi velat behålla lämnat som Bosman. Nu skriver de istället på nya kontrakt – och de gör det trots vetskapen om att det antagligen blir ännu ett år i superettan. Det tyder på att de verkligen tror på Haglund. Härligt!

Haglund har också, enligt HP, ökat träningsdosen rejält. Mycket bra och säkerligen en delförklaring till att spelarna tror på honom. Samtidigt är det sorgligt. Vi har alltså kastat bort två år på en tränare, som inte bara var fullständigt oerfaren på elitnivå utan dessutom inte ens lät spelarna träna hårt. Inte undra på att de flesta spelare stannade upp i utvecklingen, ja i flera fall till och med gick bakåt.