Allt man kan önska

Cupmatcherna vid den här tiden på året har tre funktioner:
• Viktigast: Att se till att vi tar oss till gruppspelet.
• Mindre viktigt: Att ge bänknötare speltid och möjlighet att visa upp sig.
• Minst viktigt: Att låta några ungdomar få ett par minuters speltid i seniorfotboll.

Dagens match mot Husqvarna uppfyllde alla tre funktionerna. Gott så. Prestationen som sådan var inte helt 100 procent, med mängder av bortslarvade lägen, men vi vann hyfsat komfortabelt, vi lät en handfull bänknötare starta och så fick en trio juniorer komma in i slutet.

Misstag av en debutant och två journalister

Ibland måste man ta chanser. En sådan tog Magnus Haglund när han lät Taulant Parallangaj göra sin startdebut mot tuffast möjliga motstånd: serietvåan BP på bortaplan. Chansningen gick inte hem. Tvärtom. Parallangajs utvisning blev i slutändan matchavgörande. Men jag tänker aldrig nedlåta mig till att attackera en 20-årig egen produkt som gör ett misstag i sin startelvadebut. Misstag gör vi alla (som exempelvis Thomas Boakye som strax därefter bjuder BP på en straff). Parallangaj ska stöttas. Jag hoppas att HBK gör det.

Matchen som sådan kan jag faktiskt inte klaga på. Trots tio man och 0-2-underläge under mer än en timme så är vi inte jättelångt ifrån att ta poäng. Jag gläds också över att vi fortsatt har gjort mål i varenda seriematch i år.

Jag ser att en del skäller på domaren för både utvisningen och straffen. Löjligt. Vi hade alla tyckt att både utvisningen och straffen varit givna om HBK varit i anfall. Då måste man vara ärlig nog att erkänna att de är korrekta även när motståndarna gynnas. Däremot kan man kanske ha synpunkter på domarens övriga kortviftande. Det blev minst ett par varningar för mycket för HBK, jämfört med BP:s enda.

Till sist. Nivån på HP:s rapportering måste tas upp igen. Först skriver tidningens sportjournalist i införtexten för tredje gången fel på Taulant Parallangaj (tidigare har samma reporter kallat vår mittback både Taulen Pallangay och Taulent Pallangay). Det är oprofessionellt, nonchalant och respektlöst agerat.

I rapporteringen efteråt lyckas sedan en annan journalist helt missförstå HBK:s uppställning efter utvisningen. Jag kräver faktiskt högre kvalitet på rapporteringen om jag ska fortsätta att betala för den där tidningen.

Bomber och granather!

Bomber och granater! Boman och Granath! 1-1! Och alls inte orättvist, Västerås spelade bra och hade flera heta lägen, även om bollarna oftast smet utanför målramen. Å andra sidan hade vi två stolpträffar varav en kanske, kanske var över linjen.

En del missnöje vädras nu bland HBK-supportrar. Och visst, oavgjort hemma mot ett bottenlag är kanske inte vad man drömmer om. Men faktum är att detta innebär ett klart steg närmare allsvenskan. Före matchen hade vi 10 poäng ner till kvalstrecket med 33 poäng kvar att spela om, nu har vi 11 poäng ner med 30 poäng kvar att dela ut.

Vi och de?

HBK:s hemsida har publicerat en intervju med ordförande Pelle Nilsson, och sådant är ju alltid trevligt att läsa. Men jag tror nog att Pelle Nilsson avslöjar mer om sig själv än vad han vill. Vår ordförande kallar nästan konsekvent herrlaget ”vi” och ungdomsledarna och ungdomsspelarna ”våra”.

Damlaget och FFA (Fotboll för alla) benämns däremot med pronomenet ”de” – inte en enda gång ”vi” eller ”våra”.

Bäst på exakt allt

Vi leder serien överlägset, vi har gjort flest mål, vi har släppt in minst antal mål, Alexander Johansson är i topp i skytteligan, Sadat Karim har flest assist och utanför planen har vi störst publikstöd i serien. Vi är helt enkelt bäst på exakt allt just nu.

Bäst bland de bästa är idag Alexander Johansson. Det har funnits många starka HBK-anfallare genom åren, men han kan vara den allra mest kliniska avslutaren under de tre och ett halvt decennium som jag följt HBK. 13 mål efter 5 starter och 12 inhopp är helt makalösa siffror – särskilt som han inte lägger straffarna.

5-0 blev det alltså till slut, men det fanns chanser att nästan fördubbla antalet mål. Ändå får vi inte glömma superettans bästa målvakt Malkolm Nilsson, som stod för flera svettiga räddningar när matchen stod och vägde.

Det är också härligt att se att HBK:s lagbygge fungerat så fint. Inte en enda värvning behövde vi göra under sommarfönstret, utan har istället kunnat smalna av truppen genom att rensa bort överflödiga spelare.

Vi bara vinner

Man ska inte klaga, men vi har nog börjat bli bortskämda. Jag har vant mig så mycket vid segrar att jag knappt blir glad när vi vinner längre, utan konstaterar bara lite nöjt att ytterligare tre poäng kommit in på kontot.

Matchen som sådan? Tja, ganska lik flera andra segrar. Vi maler ner motståndet och vinner till slut komfortabelt, trots tidigt underläge. Dalkurd hade ju inte en enda målchans förutom målet.

Mikael Boman har tidvis kritiserats i denna blogg. Men idag visar han klassen. 2-1-målet är en fantastiskt fin prestation och 3-1-förarbetet nästan lika bra.

Roligt också att se Kazper Karlsson göra så bra ifrån sig. Och roligt att Haglund låter en ung kille få chansen från start, trots att det finns mer rutinerade alternativ att tillgå.

Och så blev Emil Tot Wikström vår trettonde målskytt denna säsong. Har vi någonsin haft så många målskyttar under en enda säsong? Jag tror knappt det.

Effektivare än någonsin

Jag har sett hundratals HBK-matcher genom åren. Vi har aldrig varit effektivare än idag. Samtidigt gör Malkolm Nilsson flera vassa parader. Det leder till att Trelleborg, som är det klart bättre laget större delen av matchen, ändå blir utklassat resultatmässigt.

Inte bara resultatet gladde idag. Det var också kul att se flera spelare som fått knapert med speltid bidra till en seger.

Dessutom roligt att Villiam Dahlström fick hitta målet. Han har haft det tufft och varit på väg att utvecklas till en hackkyckling. Kanske, kanske kan det lossna för honom nu – även om det så klart blir svårt att ta tillbaka platsen i startelvan när Sadat Karim och Alexander Johansson är konkurrenterna.