Forwardsförbannelsen

I decennier har HBK haft minst en egen produkt i startelvan. Totalt 753 matcher är sviten uppe i nu. Det är något att vara extremt stolt över.

Men har ni tänkt på att vi ytterst sällan, om ens någonsin, får fram egna anfallsprodukter som håller i allsvenskan? Visst har vi spelare som gör mycket mål som juniorer, men när det vankas seniorspel så misslyckas de alla.

Bara under de senaste fem-sex åren har anfallslöften som Alex Hall, Alexander Johansson, Oliver Hintsa, Lorent Mehmeti och Johan Gudmundsson fått a-lagskontrakt för att sedan antingen inte slå sig in i startelvan eller få chansen men misslyckats med att leverera på allsvensk nivå. Några år tidigare var det Rasmus Wiedesheim-Paul, som ju höll i superettan, men inte i allsvenskan. Ja, jag kan faktiskt inte minnas senaste egna forwardstalangen som blev en bra allsvensk målskytt. Kan det vara så långt tillbaka som Niklas Gudmundsson? Eller möjligen om man vill räkna in Marcus Antonsson, även om han nästan var vuxen när han flyttade till HBK:s akademi.

Visst finns spelare som Niklas son Gabriel eller Sead Haksabanovic, som stundtals spelat i anfallspositioner, men sedan etablerat sig längre ned i banan.

Samtidigt finns det mängder med mittfältare, försvarare och målvakter som tagit steget från HBK:s juniorled till att bli riktigt bra spelare på allsvensk eller till och med internationell nivå. Men forwards får vi alltså inte fram. Det torde stämma till eftertanke och analys. 

Kanske kan Ludvig Arvidsson bli den som till slut lyckas, även om 16-åringen inte heller än så länge gjort mål i allsvenskan. Eller kanske Malte Persson, ännu en spelare som gör mycket mål i juniormatcherna och nu också får a-lagskontrakt. Låt oss hoppas att någon av dem, eller allra helst båda, kan bryta forwardsförbannelsen!

HP:s geografiförvirring

HP har ändrat reglerna för sitt pris HP-dribblern och ger ”spelare som är födda och uppvuxna i spridningsområdet chans att få HP-dribblern trots att de spelar i klubbar utanför distriktet eller på kontinenten”.

Men antingen så stämmer inte det som HP uppger eller så bryter tidningen mot sina egna nya statuter, för Malmöstadsdelen Limhamn – där pristagaren Gabriel Gudmundsson är född under tiden som pappa Niklas spelade i MFF – ingår knappast i HP:s spridningsområde.

PSG istället för Vasalund för Gudmundsson

Cirka 8 miljoner kronor ska Gabriel Gudmundssons flytt till franska mästarna Lille ge oss, enligt HP. Gudomligt! Och oerhört kul för Gudmundsson – nu MÅSTE väl Janne Andersson snart ge honom chansen i landslaget?

Kommer ni förresten ihåg att Gudmundsson för några år sedan ryktades till Helsingborg? Då hade han  den här säsongen spelat mot Vasalund och Akropolis istället för PSG och Marseille.

Gudmundsson springer vidare till Holland

Gabriel Gudmundsson går till Groningen. Mycket bra av flera skäl. Gudmundsson hade knappast skrivit nytt kontrakt, han har inte varit särskilt framgångsrik i år och vi slipper se honom i en annan svensk klubb, i alla fall den närmaste tiden. Men framför allt får vi in välbehövliga pengar i ett ekonomiskt ansträngt läge, och har dessutom en vidareförsäljningsklausul som kanske någon gång i framtiden kan ge oss ordentligt med cash.

Däremot är det lite märkligt av Tony Karlsson att säga att det var nu eller aldrig om vi ville ha betalt för Gudmundsson. Vi hade ju – om han lämnat efter att kontraktet gått ut – så klart fått utbildningsbidrag, även om jag är osäker på hur högt det blivit.

Och så kör vi tydligen igång Snöbollen 2.0. Visst är det lite bittert att behöva göra det mindre än två år efter att vi löste ut de förra riskkapitalisterna, men helt rätt av ledningen att göra vad som krävs.

Första hemmasegern på ett halvår

Det var nästan ett halvår sedan sist, men igår tog vi till slut en seger i en tävlingsmatch på hemmaplan. Och det var inte bara resultatet som gladde, även spelet var riktigt fint. Är det detta som är den verkliga Haglund-effekten? Låt oss hoppas, men också hoppas att vi inte åker på nytt bakslag mot Västerås nästa helg.

Dusan Djurics första HBK-mål på över ett decennium var hyfsat snyggt.

Och Erik Ahlstrand fick göra sitt första seniormål någonsin. Kul. Och jag kan – i motsats till en del andra – förstå att Sadat Karim, som lidit så mycket av sin måltorka, låg kvar och grämde sig över sin häpnadsväckande miss.

Gabriel Gudmundsson sägs vara på väg bort i sommar. Visst vore det roligt att behålla honom, men kan vi få betalt och slipper se honom i ett annat svenskt lag så är det positivt. Och Gudmundsson har ju inte varit så framgångsrik i år.

Andreas Hadenius är tillbaka i HBK-träning. Men Haglund verkar inte överdrivet entusiastisk. Och det är inte svårt att förstå – vi har ju ett överflöd av centrala mittfältare, vilket exempelvis syns i att Oscar Petersson fortfarande inte har gjort en minut i serien i år.

På spaning efter Haglund-effekt

Det var ett tag sedan jag såg HBK live, men idag i Trelleborg var jag på plats för att spana in en eventuell Haglund-effekt.

I första halvlek syntes det inte mycket till av någon sådan. Vi hade som vanligt svårt att skapa chanser, men släppte å andra sidan inte till mycket bakåt heller. Jag saknade framför allt spelare som kunde hota från kanterna.

Andra halvlek var däremot betydligt piggare, inte minst sedan RWP bytts in och Gabriel Gudmundsson flyttats ut som ytter. Då fick vi plötsligt ett hot på kanten, vilket i sin tur tvingade TFF att försvara där och lämna mer yta i mitten. Ändå föll målet från högerkanten, efter ett fint inspel från Edvin Kurtulus och en snygg skarv av Håkan Svensson jr.

Haglund-effekten då? Ja, 4-4-2 var nog ett klokt steg. Dessutom valde han att göra ett hyfsat tidigt byte, som förändrade matchbilden. Tränarbytet i kombination med den självförtroendeboost som dagens seger innebär kan nog mycket väl ge oss en nystart. Allsvenskan 2020 är fortfarande möjlig!

Reflektioner efter en premiärseger

Pontus Silfwer fick chansen från straffpunkten, Gabriel Gudmundsson prickade stolpen och Emil Tot Wikström upprepade bravaden – men, nej, det är tydligt att det är Sadat Karim som ska göra målen för oss i år. Så otroligt skönt att ha en så vass målskytt där framme.

Efter seniordebuten i den beramade Östersundsmatchen var jag överraskad och imponerad av Erik Ahlstrand. Idag var jag mindre överraskad men ännu mer imponerad. Kanske var 17-åringen till och med bäst på plan idag, även om han hade fin konkurrens av ett par andra HBK:are.

Och vilket betongförsvar vi har. Jönköping, som ändå tippats tvåa och bara förlorat mot svenska mästarna under försäsongen, hade knappt några målchanser på hela matchen.

Nu längtar jag redan till lördag!

Trio fick tidig julklapp

Tre av våra ungdomar fick en trevlig tidig julklapp: seniorkontrakt med HBK. Grattis, Edvin Kurtulus, Gabriel Wallentin och Erik Ahlstrand!

Med tanke på att både Edvin Kurtulus och Gabriel Wallentin är backar och även veteranbacken Andreas Johansson anslutit, medan ingen utpräglad back försvunnit (Marcus Mathisen har ju spelat mittfältare lika mycket som back), känns backbesättningen inför 2019 nu helt klar. Kanske borde någon eller några av ungdomarna där bak lånas ut, för nu står vi med nio kontrakterade backar.

Även på mittfältet, där Erik Ahlstrand huserar, har vi (om jag räknar rätt) nio kontrakterade spelare, men både Andreas Hadenius och Gabriel Gudmundsson har ju omgärdats av rykten. Försvinner de kan det nog behövas ett nyförvärv här.

I anfallet är det också trångt, med fem man kontrakterade sedan värvningen av Sadat Karim. Kosuke Kinoshita kan vi nog därför räkna bort.

Och så gör Kujtim Bala comeback i klubben – som tränare. Jag kan för lite om hans kompetens inom det området för att kunna uttala mig, men inte känns det precis som den sortens assisterande som Igor Krulj behöver.

Ett skämt från en utskämd klubb

På onsdagen får vi veta att årets Superettan-konkurrenter HIF läckt pengar som ett såll och att elitlicensen är i fara, men att styrelsen inte haft en aaaaning om det, trots att alla andra sett att klubben värvat som besatt, men vägrat att betala skulder till bland annat kommunen.

På torsdagen får vi veta att samma HIF är ute efter att köpa loss vår största talang.

Hela situationen vore skrattretande, om det inte samtidigt var så sorgligt. Om elitlicensen överhuvudtaget ska finnas måste den naturligtvis stoppa klubbar som HIF från att gång efter annan leva över sina tillgångar. Och nej – sälj för allt i världen inte Gabriel Gudmundsson till den klubben, HBK!

Två år utanför allsvenskan – för första gången i livet

Så tog då säsongen slut idag ändå. För första gången under min livstid kommer vi att spela mer än ett år i rad utanför allsvenskan. Och jag är rädd att det kommer att bli många fler framöver. Det skulle förvåna mig om ekonomin inte är i gungning igen. Det skulle också förvåna om Gabriel Gudmundsson spelar kvar hos oss nästa år. Och det skulle förvåna om en 37-årig Ante G kan bli vår frälsare. Men visst – jag har gärna fel på alla punkterna.

Visst var det rätt av domaren att hala upp kortet under andra halvlek. Han borde dock så klart ha gjort det när Kosuke Kinoshita revs ner på väg mot friläge, och inte när Öis:aren böjde ner huvudet och träffades av en spark. Långt ifrån säkert att resultatet blivit annorlunda, men tråkigt ändå att det var så sista spiken i kistan skulle slås i.

Gud ger oss hopp

I en minut kändes det som att vi slarvat bort chansen till kval i år. Men så steg han in och skänkte oss nytt hopp – vår egen ärkeängel och gud: Gabriel Gudmundsson. Som även för övrigt gjorde en riktigt bra match idag, och låg bakom 1-0 också. Ibland glömmer man bort att han fortfarande är tonåring, eftersom han varit med i a-laget så länge.

Tänk – nu kan vi plötsligt ligga trea igen, om vi slår Norrby på söndag.

Gudomlig förlust

För andra gången den här månaden mötte vi en asagud – sist var det Frej, nu Brage. Idag hade vi dessutom Gud borta. Och då gick det illa.

Taffligt försvarsspel på alla tre målen. Kan vi skylla på konstgräset?

Marcus Mathisen var väldigt mycket Marcus Mathisen. Först briljanta aktioner vid 2-1-målet: brytningen som skapar chansen och sedan avslut i mål. Därefter slarvig i försvaret, och så står det 2-2. Och sedan en helt onödig satsning när han redan har gult kort – ridå!

Tre vackra mål av möjliga skyttekungar

Jag utnämnde Gabriel Gudmundsson, Tryggvi Hrafn Haraldsson och Johan Oremo till möjliga skytteligasegrare redan i vintras. Men fram till idag hade det bara blivit ett enda mål från trion. Nu är målskörden fyrdubblad, efter tre mål som gav en stabil bortaseger mot Värnamo.

Alla tre målen var för övrigt riktigt fina prestationer från både avslutare och framspelare. Framför allt njöt jag av tvåan: Pontus Silfwers eleganta framspelning följd av Tryggvi Hrafn Haraldssons speed, mottagning och klassavslut. Härligt!

Reflektioner efter derbyt

Årets bästa prestation av HBK – och ändå var FFF det bättre laget i derbyt. Hur mycket berodde prestationen på att vi övergav trebackslinjen? Säkert inte mycket enligt vår tränare, som på typiskt tränarmanér före matchen sa att det ”är andra saker än spelsystem och sifferkombinationer som är det viktiga”. Nåja – jag tror inte att vi går tillbaka till trebackslinje på ett bra tag.

Räddningar på mållinjen, stenhård ribbträff, missade frilägen, bortdömt mål – och så får FFF in kvitteringen på ett självmål. Typiskt. Nåja – nu har ju Kosuke Kinoshita bara 19 mål kvar innan han nått säsongens individuella målsättning.

Visst borde det varit rött kort på FFF:aren som bara var ute efter att sänka Gabriel Gudmundsson i första halvlek. Och då hade knappast FFF kommit tillbaka.

Jonathan Svedberg riktigt bra idag. Och bara 19 år.

Roligt: HBK skriver på hemsidan om FFF att ”det var inte förrän år 2000 som man debuterade i Superettan.” Sakupplysning: Superettan skapades år 2000.

Mindre roligt: Även tredje brodern Silverholt lämnar oss. Jag önskar honom inte lycka till.

Klyschor räcker – tre poäng är tre poäng

"Det gäller att sätta sina chanser" och "det är målen som räknas" må vara klyschor – men de är ju klyschor för att de är sanna. Vi slog Degerfors och tog tre poäng, det är det som fotboll går ut på. Men förutom målen skapade ingenting, medan hemmalaget åtminstone hade en handfull heta chanser.

Trots det svaga spelet så tycker jag att flera spelare kan lyftas fram idag. Backlinjen var stabil och Peter Larsson oerhört stark. Andreas Hadenius bäst på mittfältet, mer passningsskicklig än förväntat och dessutom målskytt. Och Gabriel Gudmundsson kändes (trots att vi knappt hade några anfall) hela tiden farlig, och fixade ju det andra målet nästan på egen hand med bollvinst, bollförflyttning, passning i rätt läge – och så kyligt avslut.

Spelarna och HBK förvirrade kring målen?

HBK utlovade att vara hundra procent transparenta med de individuella målen som spelarna satt upp. De individuella målen ska hjälpa HBK att nå allsvenskan och spelarna ska ständigt påminnas om dem.

Och ja: en påminnelse är kanske nödvändig. För tyvärr verkar spelarna själva, alternativt HBK:s hemsidesansvarig, inte veta vilka mål som de har satt upp. De mål som kommuniceras på hemsidan skiljer sig i flera fall från dem som kommuniceras i Facebookfilmen, som lades upp igår.

* Johan Oremo har som mål att göra 10 mål enligt hemsidan, men att göra minst 12 mål enligt Facebookfilmen.
* Höskuldur Gunnlaugsson har som mål att göra minst 10 assist enligt hemsidan, men att vinna Superettan enligt Facebookfilmen.
* Gabriel Gudmundsson har som mål att komma till fler avslut enligt hemsidan, men att göra tio mål enligt Facebookfilmen.
* Alexander Berntsson har som mål att spela alla matcher enligt hemsidan, men att laget ska hålla flest nollor av alla lag i Superettan enligt Facebookfilmen.

Denna förvirring sprider ett löjes skimmer över de offentligt kommunicerade målen. Om inte spelarna själva vet vad som gäller, varför då framhäva hur viktiga de individuella målen är?

Ute ur cupen – redo för serien?

Det gick som väntat – AIK vann och var ungefär så mycket bättre som man kan förvänta sig att en allsvensk tvåa är jämfört med ett nyligen degraderat lag. Som vanligt i cupen tyckte jag dock prestationen var mer intressant än resultatet i sig och då får betyget ändå bli helt klart godkänt. Synd ändå med Alexander Berntssons individuella misstag som kostade baklängesmål när vi faktiskt hade AIK lite i gungning.

Johan Oremo var tillbaka i spel och även om han inte märktes överhuvudtaget under minuterna han spelade idag så lär han bli ordentligt viktig när serien drar igång. Jag förstår tanken med kontringsspelarna Gabriel Gudmundsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson på topp eftersom AIK förväntas ha boll, men i superettan lär det oftast vara vi som dominerar och då behöver vi åtminstone en anfallare av annan typ på plan.

Själv blir jag mer och mer förtjust i Pontus Silfwer. Hela hans rörelsemönster utstrålar klass, trygghet och självsäkerhet – utan att vara nonchalant. Silfwer kommer att bli guld värd för oss i år.

För övrigt är det rätt intressant att kunna konstatera att bara en enda i dagens startelva spelade i allsvenska premiären för mindre än ett år sedan.

Vi upprepar en dålig ovana

Det gick som det brukar när vi inleder cupen mot ett lag längre ner i seriesystemet: det blev oavgjort, precis som mot Vänersborg 2017 och Västerås 2015. Nåja, sannolikt blir det ändå matchen mot AIK som avgör om vi går vidare och även om chanserna inte är stora finns naturligtvis möjligheten att vi skräller.

Kanske mer intressant än resultatet i sig var spelet. Och där fanns tyvärr få glädjeämnen.

I första halvlek skapade vi knappt en chans, medan Oddevold kunde satt både en och två bollar till. Dessutom kändes det som att Oddevoldspelaren som gjorde målet kom förbi både Marcus Mathisen och Peter Larsson alldeles för enkelt.

I andra halvlek blev det bättre, men vi dominerade ändå inte särskilt eftertryckligt. Kul för Kosuke Kinoshita att fördubbla sina tävlingsmål för HBK, men anfallskollegan Gabriel Gudmundsson kom ingen vart överhuvudtaget. Och Tryggvi Hrafn Haraldsson, som jag utnämnt till möjlig skytteligavinnare, fick nöta bänk hela tiden trots att vi jagade mål. Underligt.

Vad gäller nyförvärven så kändes det rätt märkligt att hälften av dem satt på bänken. Är det verkligen bänknötare som vi ska hämta in utifrån? Av de två som startade visade Tomas Boakye att han bra på att komma till inlägg, men sämre på att få kvalitet i dem. Peter Larsson imponerade framför allt i luften, men var som sagt lättpasserad vid målet.

Och så har vi fått en del nyheter utanför plan. Otto Martler skriver på och precis som jag hoppades  är han uttalad tredjemålvakt. Dessutom slutar Susanne Nilsson som klubbchef. Jag tycker att det känns som att hon alldeles nyligen utnämndes, och även om jag inte kan bedöma hur hon har skött sig (det där märkliga uttalandet hon gjorde nyligen är ju självklart bara en detalj) så är det naturligtvis ett misslyckande att någon lämnar en central post så snart efter tillträdet.

Spännande comeback i jumbomötet

Vi behöver ju lite erfarenhet inför nästa säsong. Därför var det intressant att se att Kvällsposten hittade ett rutinerat nyförvärv i HBK-elvan.

En oavgjord förlust

Så bröts förlusttrenden då till slut. Men 1-1 mot Kalmar kändes ändå som en förlust, eftersom vi fick spela över en timme med 11 man mot 10, hade två bollar i stolpen och i princip behöver vinna nästan varje match som är kvar för att nå kvalplats. Å andra sidan – det som gav oss chansen att dominera den här matchen var en utvisning som måste ses som väldigt tveksam, så vi kanske ändå inte ska klaga.

Gabriel Gudmundsson riktigt bra idag igen. Han kan bli dominant i superettan nästa säsong. Också  roligt att se Jonathan Svedberg göra en fin allsvensk debutmatch i startelvan – även han har potential att bli en nyckelspelare nästa år.

Men usch – vilken usel markering vid Kalmars mål. Jag vet inte om det är Jesper Westerbergs eller Marcus Mathisens fel, men NÅGON av dem måste i alla fall markera den enda kalmariten i straffområdet när ett inlägg kommer.