Noll nollor på tre månader

Den 27 maj slog vi Öster hemma med 3-0, efter en riktigt stark prestation av målvakt Malkolm Nilsson. Sedan dess har det gått tre månader. Under den perioden har vi spelat 11 seriematcher, alltså mer än en tredjedel av serien. Inte i en enda match har vi hållit nollan.

Detta är naturligtvis ingenting som duger om man har som ambition att ta sig upp i allsvenskan. Visst har vi vunnit en del matcher under den här perioden, men om offensiven ständigt måste leverera minst två mål för att inkassera trepoängare blir konsekvensen till slut att man tappar i toppen. Kan vi hoppas att trenden kan brytas å det snaraste, allra helst mot J-Södra nästa helg?

Tillbaka i tryggheten

Vi inledde säsongen med en experimentell uppställning: 3-5-2. Det gick dåligt. Vi gick tillbaka till fyrbackslinje och det kom en uppryckning. Nu har även 4-3-3 hackat. Då går vi tillbaka till trygga 4-4-2 – och tar största segern på över ett år. Härligt, men visst undrar man hur säsongen hade sett ut om vi valt 4-4-2 från början?

Och så tog vi oss i veckan med segern mot Sävedalen in i cupens gruppspel, som vanligt. Viktigt. Även då med 4-4-2.

Halka och kval

Den banangula falkenbergaren halkade som på ett bananskal, bollen halkade in i vårt mål – och direktuppflyttningsplatsen halkade bort för den här säsongen. Nio poäng upp till våra halländska grannar nu, smått omöjligt att ta igen på elva omgångar. Men kvalplatsen är ju fortfarande möjlig – så vi får väl lida kval som vanligt i höst.

Intressant statistik: Höskuldur Gunnlaugsson har startat alla matcher utom sex. På de sex matcherna då han varit utanför startelvan har vi fyra förluster. På de tretton matcher som han har startat har vi två förluster.

Då var då – nu är något annat

HBK:s ordförande Tony Karlsson lät smått uppgiven i en intervju med HP i veckan och uttryckte bland anat oro för att Halmstad snart inte skulle ha en elitklubb i fotboll om några år. HBK:s spelare verkade (framför allt i första halvlek) ha smittats av hans uppgivenhet och även om vi tryckte på ordentligt i andra halvlek och fick in en kvittering var det ändå nästjumbon Gefle som fick åka hem alla tre poängen.

Som om inte det var nog verkar publiken också ha gett upp. Åskådarantalet var mer än halverat jämfört med matchen mot Degerfors. Vad händer med #slusåltörjan nu?

Så vad göra? Sparka tränaren, tycker en del. En enkel utväg som i princip aldrig ger resultat, säger jag. Det blev inte bättre när Lasse Jacobsson ersatte Janne Andersson, det blev inte bättre när Pep Clotet ersatte Lasse Jacobsson, det blev inte bättre när Jens Gustfafsson ersatte Pep Clotet och det blev inte bättre när Janne Jönsson ersatte Jens Gustafsson, konstaterade jag när Jönsson petades till förmån för Igor Krulj förra sommaren. Nu kan vi lägga till att det inte blev bättre när Igor Krulj ersatte Janne Jönsson.

Men vad ska vi göra då? Tja, jag tror att vi helt enkelt ska konstatera att HBK inte är och sannolikt aldrig igen kommer att bli den klubb som vi var på 1990- och början av 2000-talet. Halmstads kommun har knappt 100 000 invånare, vilket innebär plats 18 i landet – knappast ett underlag som garanterar att vi ska vara ett etablerat allsvenskt lag. Särskilt inte som vårt upptagningsområde för både spelare, fans och sponsorer har krympt ordentligt när exempelvis Falkenberg och Varberg etablerat sig som konkurrenter istället för klubbar som vi kan värva ifrån.

Dessutom är vårt renommé – viktigt för att locka för att locka supportrar och spelare – långt ifrån vad det har varit. Tidigare visste en ung spelare att det fanns goda chanser att få en framgångsrik karriär om man valde HBK. Idag kan jag tyvärr inte se många anledningar för en ung talang att välja oss. Visst, vi släpper fram en del unga spelare i a-laget, men det var (med undantag för Sead Haksabanovic och möjligen Isak Pettersson) länge sedan någon av dem verkligen slog igenom. Vi byter tränare minst lika ofta som andra klubbar, vilket får till effekt att man inte vet hur länge den tränare som värvat en finns kvar. Och vi verkar inte heller särskilt skickliga på att hitta rätt bland värvningar. Sedan Krulj tog över förra sommaren har han hämtat in nio spelare, inklusive lånet av Ivo Pekalski. Idag startade endast fem av dem. Till exempel nöter Höskuldur Gunnlaugsson – med Tony Karlssons ord "på en helt annan nivå" än succén Kiddi Steindorsson – bänk mest hela tiden.

Och apropå uppgivenhet så konstaterar jag att även denna blogg verkar ha drabbats av detta. Detta är inlägg nummer 35 i år. Så många har jag i vanliga fall publicerat långt innan första halvåret är slut.

Tre poäng - och så mycket mer

Risk för antiklimax varnade jag igår - och visst kändes det som att profetian skulle bli uppfylld när Degerfors pangade in 0-1 efter mindre än en minut och sedan försvarade sig effektivt. Men så steg japanen in i handlingen och petade in två bollar. Så viktigt! Och jag som hånat Kinoshitas målsättning på 20 mål kan snart få äta upp det, när han nu gjort 10 på de första 16 matcherna.

Ett bra arrangemang och en bra publiksiffra krävs också, skrev jag igår. Vad gäller det förstnämnda verkar rapporterna riktigt positiva och även om 4303 åskådare inte i sig låter fantastiskt för oss som minns tiden då snittet nästan var femsiffrigt, så kan man jämföra med senaste hemmamatchen före kampanjen. Då kom 1907 personer, trots att vi mötte en toppkonkurrent och var i storform. Vi talar alltså om en dryg fördubbling av publiken. Riktigt bra jobbat! Håll i det här nu, och så kan vi kanske om några år minnas tillbaka på gårdagens match som dagen då pånyttfödelsen tog sin början.

Och apropå äta upp saker: jag ifrågasatte ju lånet av Ivo Pekalski, men han visade omedelbart att han blir en förstärkning. Kul!