Hej igen, Superettan!

En vecka levde jag på det nyfunna hoppet – sedan släcktes det igen igår med en förlust mot Degerfors. Visserligen återstår tio omgångar, men nu är vi åtta poäng och en hemskt massa mål ifrån kvalplatsen. Det kommer inte att gå. Inte för att jag kommer att ge upp förrän det är teoretiskt klart, men nu är det läge att börja planera för Superettan 2027.

När jag tittar på min analys inför säsongen, då jag kände mig osäker och tippade att vi kunde komma på allt från övre halvan till sist i tabellen, så kan jag konstatera att på i princip alla punkter där jag hade farhågor har det gått illa. Redan då påpekade jag att vi hade behövt en central anfallare med näsa för mål, men saknade en sådan. Jag pekade på ett mittförsvar utan riktig klass och varnade för risken för att våra hajpade unga yttrar skulle bli uppkäkade i allsvenskan. 

Jag missade dock i min analys att vårt innermittfält inte skulle klara av att leverera. Man kan ju se vilken skillnad det blivit när vi fått in en klasspelare som Tom Trybull, tyvärr alldeles för sent.

Delvis fel hade jag också gällande Tim Rönning. Visserligen började han inte särskilt förtroendeingivande, men sedan uppehållet han han hållit hög klass. Det verkar intressant nog som att Rönning faktiskt lyckas bättre när han inte är konkurrensutsatt, utan säker på sin position som nummer 1. Något att ha med sig inför nästa säsong? 

Vad mer ska man då tänka på inför Superettan 2027? Tja, det är svårt att säga nu, och beror helt på vilka som stannar. Om någon eller ett par av truppen högklassiga spelare (ja, det finns några sådana) stannar vore det så klart mycket bra. Då finns också något att bygga kring. Annars är det kanske i Superettan 2027 som Oliver Kapsimalis, Marvin Illary, Malte Persson, Vincent Johansson och Måns Andersson och några till kan få chansen att på riktigt visa om de hör hemma i elitfotbollen.

Och så till sist: Att Hallandspostens krönikör återigen blundar för verkligheten på för att driva sin tes är så oerhört tröttsamt. Vi har absolut INTE haft minst antal avslut på mål, det är bara att titta i den officiella statistiken som finns här. Kan inte någon pensionera JOW snart?

Ett nytt hopp!

Vilken märklig känsla. Känslan som uppstår efter en seger, en seger med ett avgörande i sista minuten. En så underbar känsla. Jag kan inte minnas senast det kändes så här.

För jag hade nästan gett upp. Vi gjorde en bra match, hade chanser nog för att avgöra (vilket Kalmar i ärlighetens namn också hade), men som vanligt förtvivlat svårt att göra mål. Svaga avslut eller snygga räddningar – ja, bollen gick helt enkelt inte in. Förrän den gjorde det. Ett otroligt viktigt mål av Ludvig Arvidsson. Hoppet lever, särskilt som Degerfors förlorade och vi möter värmlänningarna i nästa omgång.

Matchen som sådan var alltså en inte alls dum insats av HBK. Och nyförvärvet Tom Trybull gav oss något som vi verkligen saknat, en stark bollvinnare på mitten. Han satte nog fler glidtacklingar än vad HBK:s alla andra mittfältare gjort under hela säsongen. Detta kan bli riktigt bra.

Nu har vi faktiskt tre tävlingsmatcher i rad utan förlust, för i veckan säkrade vi också, precis som vanligt, gruppspel i Svenska cupen. Insatsen mot Skövde var väl inte lysande, men seger är egentligen det enda viktiga. Precis som idag. Ja, hoppet lever – jag måste upprepa det! Låt oss njuta!

På jumboplats – orättvist nog

Vi förlorade mot mästarna – och åkte ner på jumboplats. Det är inte riktigt vad vi förtjänar, tycker jag. Säsongsinledningen har, med undantag av den värdelösa insatsen mot Degerfors, varit helt okej och vi borde nog haft något mer poäng. 

Även i matchen mot Mjällby spelade vi riktigt fint, fram till det svaga försvarsspelet vid 0-1-målet. Sedan var vi tyvärr aldrig riktigt nära, men gårdagens insats var faktiskt inte så usel som många verkar anse. Tittar man på xG (ja, jag vet att det inte är ett perfekt mått) var Mjällby, som alltså är svenska mästare, bara något bättre. Att det nu till och med reses krav på Johan Lindholms avgång är faktiskt smått löjligt. 

Med det sagt är jag inte okritisk. Jag begriper inte varför Oliver Kapsimalis byttes ut i halvtid mot den i år högst mediokre Rami Kaib. Jag har svårt att förstå varför Rocco Ascone satt på bänken istället för att springa runt på planen, även om Aleksander Damnjanovic Nilsson inte gjorde bort sig som hans ersättare. Jag fattar inte varför inte Marvin Illary, som såg så lovande ut på försäsongen, inte fick chansen tidigare när vi jagade kvittering. Också målvaktsbytet var svårt att förstå, även om jag inte tycker att det var fel att till slut ge William Lykke chansen och inte heller – som många andra – beskyller honom för förlusten.

Ett stort steg mot nytt kontrakt

Det var inte vackert. Det var kanske inte ens helt rättvist eller välförtjänt. Men det var en härlig revansch från förnedringen som alla vi på Örjan upplevde i premiären – och ett stort steg mot nytt kontrakt. Vi går också upp på plats tio i tabellen. Så högt har vi inte hamnat i sluttabellen sedan 2014.

Dagens seger kom efter en riktig kämpainsats. Många spelare kan hyllas, men Rami Kaib är den verkliga matchhjälten, trots att han inte gjorde mål. Först slår han inlägget som resulterar i självmålet, sedan räddar han bollen på mållinjen när Tim Erlandsson är på väg att kvittera i självmål. Förutom det står han även för en stark prestation i det övriga spelet.

Lite orolig blir jag ändå av allt snack om att kontraktet nu är klart. Vinner Öster hemma mot Degerfors nästa helg, vilket är ganska troligt, medan vi förlorar mot IFK Göteborg (fullt möjligt) så är vi bara tre poäng före Växjölaget och har oändligt sämre målskillnad när två omgångar återstår. Vi är alltså INTE klara ännu, det behövs nog ytterligare ett par poäng, skulle jag säga.

Även i övrigt har det varit fina HBK-dagar nu på slutet, när damerna säkrat kontraktet och Laholms FK tagit steget upp i tredjedivisionen med hjälp av HBK:are. LFK kan bli ett fint farmarlag nästa säsong.

Friskt vågat – inget vunnet

HBK:s säsong fortsätter som den varit – efter fina prestationer kommer ofta djupa dalar. Så även idag i Växjö. Första halvlek mot Öster var usel. Svag energi, få vunna närkamper, inte ett skott mot mål och ett rättvist 0-2-underläge. Andra halvlek blev betydligt bättre, men vi var ändå aldrig nära att ta poäng.

Man kan inte beskylla Johan Lindholm för att vara feg. På vänsterkanten startade HBK med 17-årige Ludvig Arvidsson, 18-årige debutanten Oliver Kapsimilis och 18-åringen Bleon Kurtulus. Nu blev det kanske inte helt lyckats – framför allt har Arvidsson inte alls varit i slag på sistone – men friskt vågat av tränaren och en värdefull erfarenhet för våra unga spelare. Kapsimilis gjorde för övrigt en klart godkänd allsvensk debut.

En av få andra ljuspunkter var att vi inte drog på oss ett enda gult kort. Med tanke på att hälften av utespelarna i startelvan blir avstängda vid en varning så var jag lite orolig inför Degerforsmatchen i nästa omgång. Efter dagens resultat, där även Degerfors tog poäng, blir den än viktigare – och då är det tur att vi har nästan hela truppen tillgänglig.

Äntligen en vändning!

Förutsättningar var tuffa. Degerfors hade vunnit. Öster hade knipit poäng mot serieledarna. En HBK-seger mot jumbon Värnamo kändes mer eller mindre som ett måste. Och så fick vi 0-1 i baken.

Men vi stormade fram i andra halvlek och gjorde det som vi så sällan gör – vände en match. Dessutom på mindre än en kvart. Så blev det plötsligt istället tvärstopp. Offensiven bedarrade totalt. Vi bjöd in Värnamo i matchen. Trots att det är välkänt att det smålänningarna inte är dåliga framåt så slutade vi anfalla och lät hemmalaget ta taktpinnen. Helt onödigt – och det var ytterst nära att kvitteringen kom, men såväl Tim Erlandsson som stolpen stod i vägen.

Oerhört skönt med tre poäng till slut, men nu när bottenlagen börjat håva in poäng på löpande band så krävs nog minst två segrar till på de sex sista matcherna för att vi ska slippa kvala.

Kollaps!

Katastrofen som avslutade försäsongen följdes av en kollaps när allsvenskan drog igång. 0-5 hemma mot nykomlingen Degerfors är hiskeliga siffror. Och vad värre är – det är inte orättvisa siffror, om än kanske något för stora. Visst var vi med i första halvlek, men vi hade matchen igenom oerhört svårt att skapa någon form av farligheter, framför allt i uppställt spel, samtidigt som försvaret var ihåligt som en schweizerost.

Tyvärr fick jag också en hel del farhågor bekräftade. Yannick Agnero har så klart talangen, men är ung och ojämn. Pawel Chrupalla är bra vid fasta situationer, men en blek kopia av Vinicius i spelet. Bleon Kurtulus gjorde en hel del fina aktioner, men missade också vid alla tre spelmålen bakåt. Nej, det här var verkligen inte någon kul eftermiddag på Örjan.

Och som lök på laxen: Många har hyllat den nya tröjan, men när jag idag såg den på plan i kombination med vita byxor så kändes vår dress bara som en trist TFF-kopia.

Tre stolpskott på Örjan och ett stolpskott på HP

I tre matcher i rad har vi träffat målramen när matchen stått och vägt – och sedan förlorat. Nu träffade vi på en enda match stolparna tre gånger, men fick i alla fall för en gångs skull med oss poäng. 0-0 mot Degerfors är en besvikelse, men alla poäng räknas och visst var det viktigt att inte värmlänningarna fick krypa närmare.

Och så funderar jag återigen på varför jag prenumererar på HP. Hur kan den profilerade skribenten vara så slarvig/okunnig/oengagerad att han påstår något, som till och med lyfts upp i puffen, men är 100 procent fel? Och INGEN annan på tidningen reagerar, varken före eller efter publicering, trots att det nu gått närmare tio timmar sedan texten publicerades?

Villiam Dahlström hade alltså spelat 21 allsvenska matcher och närmare 600 minuter innan den här säsongen började och gjort två allsvenska mål. Han var definitivt en del av HBK:s anfallsuppsättning inför den allsvenska comebacken.

Stolpe ut!

Det är verkligen stolpe ut nu, på mer än ett sätt. Tre matcher i rad har vi skapat riktigt vassa målchanser mot ett topplag, varit ytterst nära både poäng och seger – och sedan åkt på grymma baklängesmål i slutskedet. Idag illustrerades de förbannade marginalerna nästan övertydligt, när vi först fick se Naeem Mohammeds stolpskott rulla ut i planen för att sedan se Djurgårdens studsa in.

Samtidigt som vi nu svär över marginaler emot oss och svaga avslut så är det kanske dags att fundera på om det verkligen bara är otur vi har. Under de senaste tre säsongerna har vi haft det tungt under hösten, inte minst med målskyttet. Blir vi för lättlästa för motståndarna? Är anfallarna slutkörda efter hårt defensivt jobb på tunga planer? Eller är det något annat som spökar?

Nu blir det en extremt viktigt match mot Degerfors nästa helg. Seger då och läget ser plötsligt betydligt ljusare ut. Men värmlänningarna är så smått en mardrömsmotståndare. På de fyra senaste matcherna har vi tre förluster och en oavgjord. Jag är rädd att det kan bli fiasko om en vecka.

Tresettare

Inte bara vi får stryk med tennissiffror denna omgång. Både Varberg och Degerfors åkte på sex i baken, dessutom utan att göra något framåt.

För Varberg var det till och med 0-6 på hemmaplan, medan Degerfors fick sin storsmäll mot jumbon i serien. Ännu sämre resultat än HBK alltså. Så ja – kanske finns det ändå hopp för oss i år. Minst ett par andra lag är ju också usla.

En sorglig rödvit repris

Det blev nästan en exakt repris på förra bortamatchen. Vid ett oavgjort resultat får Naeem Mohammed ett friläge, men bränner det – och minuter senare gör det rödvita motståndarlaget ledningsmålet som växer till en tvåmålsförlust innan slutsignal.

Med detta sagt: Vi kan inte lägga skulden för dagens förlust på Naeem Mohammed, även om han så klart borde satt minst ett mål på sina lägen idag. Jag tycker att den förre tredjedivisionbsspelaren har visat sig vara bättre i själva spelet än vad jag hade förväntat mig. Förhoppningvis lossnar målskyttet också när han väl får in det första.

Även Alexander Johansson behöver spräcka sin allsvenska målnolla. Johansson är helt under isen i spelet och ser närmast handlingsförlamad ut när han får bollen. Mycket synd, för han håller ju så hög klass när han är i form.

Men inte bara anfallarna brister. Jag tycker att det finns anledning att notera två saker i försvaret.

Det första är hur enkelt Ante G blir bortspelad vid 1-0. Visst är veteranen fortfarande bra, men där syntes åldern tydligt. 

Det andra är att det vid båda målen är Benjamin Hjertstrand som förlorar duellen och låter Kalmars Rajovic göra mål. Man kan väl inte säga att målen är Hjertstrands fel, men visst hade säkert en del backar klarat sig bättre där. Kanske läge att ge långkastaren Gustav Friberg sin första match från start när vi möter BP på lördag? 

Först etta – sedan nästan förnedrade

Ett tag var vi allsvensk serieledning i ensamt majestät. Det stod 1-0 till HBK, efter att Erik Ahlstrand och Viktor Granath återigen samarbetat. Eftersom BP dessutom ledde mot MFF så hade vi som etta i serien dubbelt så många poäng som tvåan.

Men så gick det som det gick. Det blev en match där det märktes att vi har ganska många spelare som just nu knappt är på allsvensk nivå. Ändå var vi hyfsat nära att plocka poäng. Om bara Naeem Mohammed hade satt bollen frispelad vi straffpunkten så hade det nog blivit minst oavgjort. Istället kontrade värmlänningarna in 2-1 och fortsatte sedan att ösa på, medan HBK knappt hade några ytterligare chanser. Till slut var det bara en storspelande Malkolm Nilsson som räddade oss från förnedring.

Vad säger då dessa två första matcher om årets säsong? Tja, det finns en del positivt. Kanske framför allt Erik Ahlstrand, som varit riktigt bra i spelet och redan både gjort mål och assist. Viktor Granath verkar också håll på denna nivå.

Men frågetecknen är också många. Varken Alexander Johansson, Naeem Mohammed eller Villiam Dahlström känns som allsvenska anfallare just nu. Gabriel Wallentin har väl inte gjort bort sig, men visst märks det att han är en spelare med bara en halv säsong i superettan bakom sig.  Förhoppningsvis kan Joseph Baffo snart vara tillbaka. Detsamma gäller Thomas Boakye – en mångsidig spelare, men kanske inte den som bör vara ordinarie hos oss. Låt oss hoppas att någon eller ett par av de tilltänkta vänsterbackarna snart är redo att spela från start. 

Framtid på kort och lång sikt

MFF blev inte mästare i mjukisbyxor igår kväll, så nu behöver de minst en poäng mot HBK på lördag för att säkra guldet. Det gör naturligtvis inte situationen enklare för oss. Kanske kan det också skapa lite guldfrossa hos malmöiterna, men det är sannolikt för mycket att hoppas på. Ett litet hopp finns ändå i att vi ju faktiskt än så länge ligger före Degerfors, och ingen kan garantera att värmlänningarna klarar av Östersund i tio minusgrader. Men med 90 procents säkerhet känns det som att vi får uppleva nya kvalmatcher mot Helsingborg.

Även om dessa frågor naturligtvis är de viktigaste nu, så är framtiden på längre sikt också intressant. Därför är det glädjande att se att vi har skrivit kontrakt med lovande mittfältaren Pontus Carlsson. Nu hoppas jag bara att Magnus Haglund snart vågar spela unga debutanter – hittills har han (om jag räknat rätt) bara släppt fram en enda debutant under sina 2,5 år som HBK-manager (även om han också gett en del andra unga, som debuterade under Igor Krulj, bra med speltid).

En oavgjord förlust

Det blev som vanligt oavgjort för oss idag. Som vanligt skapar vi mängder av chanser. Som vanligt sumpas de.

Och samma dag halkar en Degerforsare på deras egen urusla plan – och får en straff till skänks av domaren. Visst gör värmlänningarna sedan ytterligare några mål, men vet vem om de hade gjort det om domaren inte skänkt bort det första målet?

Nu krävs det alltså troligen en seger mot MFF på Malmö stadion i sista omgången för att undvika kval. Kanske, kanske, kanske kan det vara möjligt, om MFF redan säkrat guldet då – hoppet är det sista som överger människan. Men av allt att döma blir det alltså på nytt ett kval mot Helsingborg.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar fortsätta att följa fotboll om vi flyttas ner i år. Det är så många matcher som vi förtjänat ett bättre resultat, men antingen har vi själva varit otroligt ineffektiva eller så har domaren dömt bort oss – om det inte varit en kombination.

Tack för schemat!

HBK har inte haft marginalerna på sin sida i år. Enligt HP:s genomgång av statistiska målchanser borde vi varit ett stabilt mittenlag, och jag kan bara hålla med – säsongen har varit fylld av motflyt, både med spelmässig otur och negativa domarinsatser.

Men på ett sätt har vi faktiskt gynnats av omständigheterna. Näst sista omgången i allsvenskan spelas – märkligt nog – inte samtidigt. Det gör att vi får möjlighet att spela på Degerfors resultat imorgon:
• Har Degerfors förlorat vet vi att det räcker med en poäng mot Hammarby för att säkra nytt kontrakt.
• Har värmlänningarna spelat oavgjort blir det knepigare. Då kan en poäng vara bra eftersom det då ”räcker” med oavgjort mot Malmö i sista omgången. Men att ta poäng på Malmö stadion är oerhört svårt, så vi bör nog satsa på seger.
• Och har Degerfors – Gud förbjude – vunnit mot Norrköping måste vi göra allt för att vinna mot Hammarby, annars är kvalplatsen i princip redan klar.

Och så sägs Marcus Antonsson vara aktuell för Djurgården. Jag är inte förvånad. Även om han inte har levt upp till förväntningarna hos oss så är det en anfallare som tidvis i karriären öst in mål. Han kan naturligtvis lyckas i Djurgården.

Dessa satans orättvisor

Nej, att gnälla leder sällan till något. Men ändå. Andreas Bengtsson bryter bollen – straff för Degerfors. Degerforsare tar medvetet med handen i eget straffområde – ingen straff. Vi gör mål på frispark – men måste repetera bedriften för att det ska räknas. Ja, för kanske femte gången denna säsong står domaren för helt avgörande insatser när vi förlorar poäng. Satans orättvisa!

Men ändå. Trots domarens missar så ska vi vinna den här matchen, för vi skapar tillräckligt för att pricka in ett par bollar till. Precis som vi gjort de två senaste matcherna. Satans orättvisa!

Och så har Magnus Haglund förlängt kontraktet till och med 2024. Bra, tycker jag. Ingen kan förneka att Haglund lyft HBK under dessa två och ett halvt år. Och spelarna tror på honom, det är tydligt. Min största tveksamhet är hans ovilja att matcha in ungdomar från de egna leden. Han har bara låtit en enda ung kille från egna leden debutera sedan han tog över, och det var Isac Larsson som fick ett par minuter i en enda match.

Över strecken – trots svag utdelning

Vi kommer att parkera ovanför båda strecken under EM-uppehållet. Detta kan vi konstatera efter dagens 0-0 mot Degerfors som innebär totalt 9 poäng under vårsäsongen. Men samtidigt som denna poängskörd får betecknas som ett bra facit på förhand så känns det fortfarande lite bittert att vi egentligen borde haft fler poäng och faktiskt en position på övre halvan. Jag tycker inte att vi i en enda match i år har fått fler poäng än vi förtjänar, däremot har vi ett par-tre stycken där vi förtjänar mer än vi får.

I den senare kategorin får vi räkna in dagens insats. Degerfors håller visserligen i bollen en del stundtals, men värmlänningarna har inte en enda het målchans på hela matchen. Vi har däremot ett par riktigt heta och stundvis ett hårt tryck på Degerfors-keepern Diawara, som verkar vara huvudförklaringen till att brukslaget ligger så bra till i tabellen. Visserligen är det skönt att inte gå in i ett längt uppehåll med en förlust i bagaget, men dessa tappade två poäng kan komma att visa sig mycket kostsamma i slutet på säsongen, eftersom jag tror att Degerfors kommer att sjunka allt längre ned i tabellen vartefter säsongen går.

Ett stort kliv mot allsvenskan

HBK-matcher har börjat få ett angenämt mönster – en hyfsat tidig ledning och sedan total kontroll på matchen. Så var det förra helgen mot Gais och så var det igår mot Brage.

Båda våra närmaste konkurrenter förlorade dessutom (tack Johan Blomberg!) så vi tog faktiskt ett riktigt stort kliv mot allsvenskan igår. Och visserligen ska man inte gapa efter för mycket, men jag undrar hur Degerforsarna nu känner sig? För tio dagar sedan kändes de i princip klara för allsvenskan, nu hackar den tidigare så imponerande offensiven. Kan vi till och med ta hem Superettan i år?

Emil Tot Wikström har tagit konkurrensen från Simon Lundevall på helt rätt sätt. Förra helgen hade han inte siktet riktigt korrekt inställt, men igår visade han ju klass även där. Kul!

Och så fick Mikael Boman måla igen. Han hävdar ju själv att hans självförtroende inte påverkats av den extremt långa måltorkan tidigare i år, men jag tror inte att det finns någon anfallare som inte får en självförtroendeboost av målrassel.

Det var förresten en ruggigt stark bänk vi hade igår, den bästa på väldigt länge: Edvin Kurtulus, Alexander Berntsson, Erik Ahlstrand, Dusan Djuric och Simon Lundevall hade alla utan problem kunnat ta plats i startelvan.

I veckan kom också några nyheter gällande truppen. Isac Larsson får förlängt, vilket inte är förvånande med tanke på att han är den enda debutanten som Magnus Haglund släppt fram under sina 1,5 år i klubben. Och Robin Östlind måste tyvärr sluta med fotboll, vilket inte heller det är en överraskning.

Degerfors är bästa laget

Degerfors fick revansch – och ingen kan säga annat än att det är rättvist. Vi ska vara glada att vi ändå fick med oss tre poäng från det här dubbelmötet, det hade faktiskt kunnat bli noll. Degerfors är seriens bästa lag, utan tvekan.

Edvin Kurtulus skulle starta, uppgav Hallandsposten med 90 minuter kvar till matchstart. Men Kurtulus var inte ens med i truppen, visade det sig. Istället placerades Alexander Berntsson där. Jag gillar Berntsson, men någon ytterback är han inte. Vår offensiv blev obefintlig och det var också Berntssons olyckliga bakåtnick som bäddade för 0-3-målet som definitivt stängde matchen. Varför placerades inte istället Baffo på kanten och Berntsson i mitten, som sist Kurtulus saknades? Baffo är visserligen bäst i mitten, men klarar även kantpositionen galant. Även Thomas Boakye är ett bättre alternativ som ytterback än Berntsson, i mina ögon.

Jag är också lite undrande till varför Crespo Kamara inte får mer speltid. Det är ju inte precis så att våra andra anfallare, förutom RWP, rosat på marknaden. Enligt HP är Crespo sylvass på träningarna och uppger själv att han är redo att starta.

Något litet positivt kan jag ändå krama ut av dagens match: Alexander Johansson fick äntligen göra säsongsdebut.

Bäst när det gäller

Två segrar i rad i jämna matcher mot toppkonkurrenter – så brukar verkligen inte det HBK jag lärt känna de senaste åren agera. Men detta nya Haglundska HBK är verkligen en trevlig bekantskap. Degerfors visade idag varför de toppar serien (de är det klart bästa lag vi mött) och vi visar varför vi hakar på precis bakom (vi har en extremt stabil defensiv).

Många riktigt fina prestationer idag, men det är svårt att komma förbi Ante G. Så säker och så rutinerad – vilket syntes när han fixade både målet och avstängningen på en av Degerforsanfallarna.

Samuel Kroon måste också hyllas. Han har nu 10 poäng (4 mål och 6 assist) på 15 matcher. Det är ruskigt bra för en mittfältare och än mer imponerande med tanke på att han aldrig spelat på den här nivån tidigare.

Vi får inte heller glömma Malkolm Nilsson – allt bättre och nu också med avgörande räddningar. Såg ni förresten hur glad han blev över sitt gula kort? Det kunde mycket väl varit rött.

Och så till sist: Det känns nästan taskigt att ta upp det, men varför spelar Mikael Boman från start? Han har nu gått en halv säsong utan mål och det känns som att han bara blir sämre och sämre. Tidigare kom han i alla fall till lägen, men brände dem. Nu händer ingenting kring honom. Och när han någon enstaka gång lyckas få bollen under kontroll är han seg både i tanke och kropp.