Allt är härligt!

Åh, så tungt det var när Kalmar helt oförtjänt vände mot BP i slutminuterna igår och vi plötsligt var nära direktnedflyttning. Åh, så härligt det är nu när vi helt välförtjänst norpar tre poäng mot vår favoritmotståndare Häcken och seglar upp på säker mark.

Vi har haft vår beskärda del av otur och svaga domslut. Därför känns det ännu härligare att vi idag har marginalerna på vår sida och får ett mål, som faktiskt är hårfint offside, godkänt.

Härligt också att Blair Turgott, som missat, slarvat och sumpat på löpande band och idag inledde med att kasta bort ännu en fin chans, fick avgöra. Han har inte haft det lätt, men trots allt jobbat på oförtrutet och inte heller klagat.

Och vilken härlig vänsterback vi har i Vinicius Nogueira. Nu ligger han till och med tvåa i allsvenskans assistliga, trots att han spelar back i ett bottenlag. Extremt imponerande.

Värt att notera i dagens match är också att Noah Söderberg för andra matchen i rad saknas i den 20 man stora matchtruppen. En tydlig signal på att det var ett helt onödigt lån.

Istället för Söderberg får vi kanske se Måns Andersson på HBK:s innermittfält nästa år. Visst, de senaste åren har vi ganska ofta skrivit kontrakt med ungdomar som sedan får begränsat med speltid, men kanske kan den tråkiga trenden brytas med Johan Lindholm vid rodret.

Så skönt med en seger!

Det finns en enda sak som är bra med att sällan vinna – det känns så skönt när man trots allt gör det! Dagens 3-1-seger mot Sirius innebar stor lättnad och glädje. Jag är långt ifrån säker på att vi grejar kontraktet, men det ser nu betydligt ljusare ut än det gjorde för bara några timmar sedan. Och det HBK som skapats under Johan Lindholm är något helt annat än det vi fått se under större delen av säsongen.

Matchen som sådan var intressant. I första halvlek visade vi upp en effektivitet som påminde om våren och fick in två bollar, medan vi i andra brände en hel del. Så damp bollen plötsligt ner framför Gisli Eyjolfssons fötter – och det var avgjort. Vilken lättnad det var för islänningen att till slut få spräcka målnollan syntes också tydligt, han har ju bränt några riktigt fina lägen tidigare.

Också kul att sådant som HBK brukar anses vara dåligt på gav effekt. Idag blev det både två hörnmål och ett mål av en inhoppare.

I och med Gisli Eyolfssons och Niilo Mäenpääs mål idag har hela 13 HBK:are gjort mål i allsvenskan i år. Jag kan inte minnas att det någonsin varit så många olika målskyttar under någon tidigare allsvensk säsong. Guldåren 1997 och 2000 får jag det till 12 olika målskyttar. Någon som har koll?

Två ansikten – och något som grinar

En riktigt bra första halvlek, kanske årets bästa, där vi borde fått in en eller ett par bollar – och så står det ändå bara 0-0. Och en andra halvlek där vi är tillbakatryckta konstant och släpper in ett mål efter en felträff av en motståndare. Ja, detta var verkligen en match med två ansikten och oturen grinar oss i åtminstone ett av dem just nu.

Johan Lindholm har nu varit tränare i sex matcher. De har gett tre poäng. Jag tycker nog att vi förtjänat åtminstone det dubbla. Det glädjer mig att se att vi blir allt bättre, särskilt med tanke på hur vår tidigare tränare grävde oss allt djupare ner i dyn.

Samtidigt måste naturligtvis även Lindholm kritiseras när han gör märkliga saker. Det är smått obegripligt att han väntade så länge med bytena idag. Redan efter ungefär en timmes spel gick det att se att vi behövde få in nytt bod på plan, men bytena dröjde och dröjde. När de väl genomfördes kunde vi för första gången i andra halvlek lyfta spelet åtminstone lite grann, även om vi aldrig var nära att kvittera.

Och till sist: Läsare av den här bloggen har säkert noterat att jag ganska ofta varit kritisk mot Ante G. Idag var han lysande. Jag gissar att det handlar till stor del handlar om att han taggar upp och njuter av det som troligen var en av de sista matcherna inför storpublik.