I topp efter första tredjedelen

Ny seger efter en spelmässigt till synes svag match och då kommer snacket på Himlen är blås forum om vilket flyt HBK har. Jag tog upp det för några veckor sedan och lutade redan då åt att det handlar mer om kvalitet än tur. Efter en tredjedel av serien kan vi konstatera att vi verkligen har en spetskvalitet och det är vårt försvar – och särskilt då när Fredrik Liverstam spelar centralt. Om ni minns så placerades han på kanten i premiären och då vi släppte in två bollar. På de nio följande matcherna, då han har varit försvarets centralgestalt, har vi släppt in ett enda spelmål.

För övrigt ruskigt skönt att den i mitt tycke tveksamma straffen (vad skulle Liverstam egentligen ha gjort för att kunna undvika den) inte ledde till poängtapp.

Fyra juniorer på bänken idag. Roligt på ett sätt, men i sådana här jämna matcher är det svårt att slänga in en ung debutant för att stänga matchen. Nu behöver några av våra skadade spelare snart komma tillbaka, för hela sex man står på två gula kort och vi kan nog räkna med att avstängningarna snart står som spön i backen.

Räddade från det outhärdliga

Hemmaplan mot ett mittenlag borde kanske vara seger. Men jag måste säga att jag framför allt är tacksam över att vi inte förlorade idag. För jag tycker verkligen illa om Dalkurd, ett lag uppköpt av utländska miljardärer som norpade vår en gång så älskade klubbikon. En förlust, särskilt med den där 31-åringen på plan, hade varit outhärdligt.

Matchen som sådan då? Jo, hur tråkigt det än är att erkänna så måste jag säga att Dalkurd spelade riktigt bra i första halvlek.  En stor eloge till framför allt backlinjen och Stojan Lukic för att det stod 0-0 i paus.
Många kommer att påstå att det var utvisningen som förändrade matchbilden, men om ni ser matchen i repris så kommer ni att upptäcka att vi redan från ungefär minut 50 blev betydligt bättre på att få kontroll över bollen. Förklaringen tror jag helt enkelt är att Dalkurd började tröttna. Effekten förstärktes sedan av dubbelbytet, som ju också blev det som slutligen fick vågskålen att tippa i vår favör eftersom det var Antonio Rojas skickliga bollvinst som låg bakom utvisningen. Visst är det lite surt att vi inte får in en boll efter det, men totalt sett är resultatet inte orättvist. Och som sagt – för min del var det absolut viktigaste att inte förlora idag.

Och så ska vi inte glömma: vi toppar fortfarande tabellen!

En förvirrad 31-åring kommer till Örjan

I vintras kom chockbeskedet att vår 31-årige klubbikon valde att skriva på för Dalkurd. Nu på måndag är det möjligen dags för honom att beträda Örjans valls matta igen, även om han hittills har spelat oerhört lite. I en artikel i Kvällsposten, som skribenten påstår avslöjar varför 31-åringen nobbade HBK, ges tyvärr inget svar på varför han gjorde just detta. "Det var allt möjligt egentligen", hävdar 31-åringen och det närmaste man kommer något konkret är att han "inte kände sig önskvärd". Varför kände han sig då inte önskvärd? Tja, det verkar som att han inte var förtjust i kontraktet som han erbjöds, som var betydligt sämre än vad som var på tapeten i somras. Låt mig då förklara för 31-åringen att detta är fullt naturligt. För väldigt mycket har förändrades mellan augusti 2015 och februari 2016:

* I februari 2016 spelade vi inte längre i allsvenskan och hade alltså en betydligt mindre budget.

* I februari 2016 hade vi inte samma akuta behov. I somras var vi desperata efter King Gyans skada och placeringen i botten av tabellen.

* I februari 2016 hade 31-åringen färre andra alternativ, eftersom de flesta transferfönster var stängda – till skillnad från i somras då det svenska fönstret stängde före de utländska.

* I februari 2016 hade 31-åringen gått klubblös över ett halvår och inte spelat en match på cirka tio månader – alltså betydligt mindre attraktiv, både för oss och för andra.

* I februari 2016 hade vi redan nästan byggt färdigt vår trupp och 31-åringen skulle bara bli en bonus, ingen given nyckelspelare.

* I februari 2016 visste vi att 31-åringens lojalitet var bristfällig: han inte tvekade inför att strunta i sin desperata moderklubb i somras, då vi till och med reserverade hans tröjnummer, men han ändå valde att nobba oss.

Allt detta sammantaget gör det givet att HBK självklart inte skulle erbjuda 31-åringen något som liknande det kontraktsförslag som han fick i somras. Om han, på grund av att han erbjudits ett kontrakt som sett till de nya förutsättningarna givetvis var sämre än i somras, då "inte kände sig önskvärd" så kan man bara beklaga att 31-åringen inte begriper bättre. Och för att vara tydlig: han får givetvis skriva på för vem han vill, men han måste också vara beredd på att hans val kan göra andra besvikna. Och att ljuga och påstå att "Dalkurds idé fick mig att komma hit", när det nu av allt att döma handlar om pengar, är givetvis inte okej.

På måndag får vi också se hur Janne Jönsson tänker när vi bara har två friska senioranfallare i truppen. HP tror att Rasmus Wiedesheim-Paul ligger närmast till bland juniorerna, men Gabriel Gudmundsson kan väl också spela forward?

Serieledare – och vi förtjänar det

Vi är serieledare igen – och långa stunder idag märktes det också varför. Visst, vi skapar inte jättemånga heta chanser, men dominerar matchen fullständigt första halvtimmen och har även ett tydligt övertag efter det. Jag tycker att detta var en av årets bästa prestationer, om inte den bästa. Framför allt mittfältet var betydligt bättre än i de senaste matcherna. Kan det vara så enkelt som att Rebin Asaads intåg i startelvan gjorde det enklare för både Junes Barny och Sead Haksabanovic att få ut sin potential? Framför allt den senare glänste idag. Och när vi ändå är inne på mittfältare – Alexander Henningsson är ju i grym form.

Alexander Ruud Tveter framstår mer och mer som ett fynd. Jag var lite besviken att han var petad, men när Fredrik Olsson skadade sig så blev det det forwardspar som jag hade önskat.

Och apropå skador: Tänk om det inte varit Olsson som skadat sig utan istället Fredrik Liverstam eller någon annan i backlinjen. Hur hade vi gjort då? Obegripligt nog hade vi ännu en gång bara sex man på bänken – varav noll spelare som kan spela mittback. Visst, U19 har varit i Holland och spelat turnering, men när Mohammed Ali Khan skadade sig i torsdags borde vi naturligtvis ha beredskap att kunna skicka hem exempelvis Adrian Hallsö.

I den officiella matchstatistiken står det för övrigt att det var Asaad som slog den målgivande passningen. Det var det ju inte – det är Marcus Johansson som ska få den passningspoängen.

Slump eller spets?

Jag hoppades att vi hade lärt oss läxan efter hemmaförlusten mot Degerfors sist. Men det såg inte ut så mot Varberg. Visserligen borde både en och två Boisare blivit utvisade, men eftersom domaren dömer så var det elva mot elva hela matchen – och Varberg skapade helt klart flest chanser.

Trots det vinner vi, och man kan spekulera i varför. Man kan se det som slump, ren tur. Man kan också se det som att vi faktiskt har lite, lite mer spetskvalitet än de flesta andra lag i serien, och därför får marginalerna med oss även när spelet hackar – alltså ungefär på samma sätt som vi i fjol ofta förlorade jämna matcher i allsvenskan eftersom vi helt enkelt var lite, lite sämre än motståndarna. Andraplaceringen i serien tyder på att detta senare kan vara det som ligger närmast sanningen.

Men det finns en aspekt som är lätt att glömma bort. Hittills har vi på våra sju matcher mött sex lag som nu parkerar på undre halvan. Enda matchen mot ett lag som ligger på övre halvan förlorade vi (Sirius). Nu väntar tre matcher i rad mot lag på övre halvan...

Hemmaförlust mot jumbon

"Serieledaren mot jumbon – det kan väl vara sluta på ett sätt." Det är uppenbart att HBK:arna tänkte den tanken idag. Svag aggressivitet, ingen löpvilja, ett mittfält som förlorade nästan alla dueller, ett försvar som slarvade gång på gång och ett anfall som knappt skapade någon målchans på 75 minuter. Degerfors seger var på intet sätt orättvis, men om vi hade visat upp samma tempo hela matchen som vi gjorde efter 0-1 så hade det antagligen slutat annorlunda. Vi har haft flyt ett tag, men förhoppningsvis har vi lärt oss läxan nu: Vi är inte så mycket bättre än de andra lagen att vi bara kan ställa ut skorna.

Vana vid vinster

Vi börjar bli vana vid vinster. Det inser jag när jag efter matchen mot Assyriska kommer på mig själv med att gräma mig över att inte något av alla de farliga lägen vi hade i slutet av matchen resulterade. Det viktiga var ju att vi återigen kammade hem tre poäng. Hade Assyriska fått den straff som man nog borde ha haft i första halvlek hade slutresultatet kunnat bli helt annorlunda.

Snyggt frisparksmål av Alexander Ruud Tveter igen. När hade vi senast en så skicklig frisparksskytt? Alla tre mål som ART har stått för har för övrigt varit matchvinnande.

Stojan Lukic håller nollan för fjärde matchen i rad. Glädjande nog så är det ytterst välförtjänst – Lukic är bättre än någon gång tidigare i HBK-tröjan. Idag stod han bland annat för en strålande enhandsräddning på Kenny Paveys närskott. Lukic tycker själv att han har förbättrat luftspelet och det håller jag med honom om. Dessutom är han bättre på att sätta igång spelet än vad jag har sett tidigare.

Sead Haksabanovic har inte varit så dominerande, skrev jag häromdagen. Supertalangen svarade genom att fixa frisparken till det första målet och själv sätta det andra. Han hade några fina dribblingsräder, men det känns som att han borde avsluta eller passa tidigare ibland. Å andra sidan – om man aldrig utmanar någon så misslyckas man heller aldrig med en dribbling.