Ett nytt hopp!

Vilken märklig känsla. Känslan som uppstår efter en seger, en seger med ett avgörande i sista minuten. En så underbar känsla. Jag kan inte minnas senast det kändes så här.

För jag hade nästan gett upp. Vi gjorde en bra match, hade chanser nog för att avgöra (vilket Kalmar i ärlighetens namn också hade), men som vanligt förtvivlat svårt att göra mål. Svaga avslut eller snygga räddningar – ja, bollen gick helt enkelt inte in. Förrän den gjorde det. Ett otroligt viktigt mål av Ludvig Arvidsson. Hoppet lever, särskilt som Degerfors förlorade och vi möter värmlänningarna i nästa omgång.

Matchen som sådan var alltså en inte alls dum insats av HBK. Och nyförvärvet Tom Trybull gav oss något som vi verkligen saknat, en stark bollvinnare på mitten. Han satte nog fler glidtacklingar än vad HBK:s alla andra mittfältare gjort under hela säsongen. Detta kan bli riktigt bra.

Nu har vi faktiskt tre tävlingsmatcher i rad utan förlust, för i veckan säkrade vi också, precis som vanligt, gruppspel i Svenska cupen. Insatsen mot Skövde var väl inte lysande, men seger är egentligen det enda viktiga. Precis som idag. Ja, hoppet lever – jag måste upprepa det! Låt oss njuta!

Bästa mot Malmö på decennier

Visst, det blev förlust mot MFF idag. Det visste vi ju att det skulle bli, för det blir det alltid. Men vi spelade faktiskt så bra att MFF:arna bara fick slå ifrån sig under slutfasen. Det här är nog vår bästa prestation i Malmö på ett par decennier.

Riktigt många fina, individuella prestationer idag också. Marvin Illary var briljant. Skicklig på att hålla hålla i bollen, skicklig på att sno bollen från motståndare, skicklig på att ta sig förbi. Otso Liimatta osar också klass. Han kommer att skapa enormt mycket. Rocco Ascone vet vi hur bra han är och nu orkar han 90 minuter också. Malte Persson, som det hackats på en del, gjorde sin bästa match i HBK hittills och fick också bli målskytt. Tim Rönning stod för flera snygga räddningar. Pascal Gregor var riktigt stabil där bak, trots en tidig varning. Ja, man hade kunnat rada upp fler.

Tänk alltså hur mittfält/anfall kan komma att se ut i allsvenska premiären om en månad: Ascone-Allansson, Illary-Liimatta-Kapsimalis, Faraj. Så bra och så kul offensiv har vi nog inte haft sedan 00-talet. Det kan bli en njutbar allsvensk säsong. 

1-0 gånger 2

Mycket var sig likt från förra helgen. Ny cupmatch mot ett lag från en lägre serie, ny 1-0-seger. Laguppställningen var dock något förändrad och vi fick bland annat se William Lykke tävlingsdebutera; en trevlig upplevelse även om man ibland sitter med hjärtat i halsgropen när det spelas smånätt längst ned.

Eftersom MFF, precis som väntat, piskade Karlstad med ganska många mål så krävs nu en seger i Malmö för att vi ska gå vidare. Chansen får betecknas som mycket liten, men MFF är – vad det verkar – inte riktigt samma lag som de brukar vara. Idag krävdes det en, i mina ögon något tveksam, utvisning för att de skulle kunna spela ut värmlänningarna.

Offensiven var vår stora svaghet förra året och även om vi vunnit våra två cupmatcher så har inte en enda offensiv spelare gjort mål ännu. Det oroar lite. Men enligt uppgift ska Otso Liimatta har varit på plats för att skåda in Skedalaheds matta och sina blivande lagkamrater. Ror vi honom i land så känner jag att vi faktiskt har en offensiv som kan överraska rejält.

Tre poäng värmde i Värmland

Så har då tävlingssäsongen dragit igång och det blev en planenlig seger mot Karlstad. Tre poäng hem till Halmstad värmde och var det viktigaste.

Kul att fyra unga egna produkter fick starta på de fyra offensiva positionerna, dock utan att sammantaget imponera allt för mycket. Visst hade vi boll i både ribban och stolpen, men offensiven kändes något trubbig. Å andra sidan var det flera allsvenska lag som hade svårt mot sämre rankade lag under helgen, så segern är som sagt trots allt det viktigaste. Och nu fick de fyra även värdefull speltid i tävlingsmatcher på seniornivå.

Om offensiven totalt sett kanske inte imponerade så fortsätter Oliver Kapsimalis att göra det. Mot Karlstad gick han ut på högerkanten i slutet, och trixade sig då igenom till läget som slutade med en boll i stolpen. Kan vi ha honom till höger och Marvin Illary, som många hyllat så rejält, till vänster? Det känns dumt att sätta någon av dem på bänken, i alla fall i den form de verkar vara i just nu.

Till sist: Hur kan William Lykke inte vara spelklar ännu? Det har gått fem och en halv vecka sedan han presenterades och han är ett lån av en EU-spelare. En sådan övergång borde lösa sig på max någon vecka.

Får vi fira med Faraj?

Så är han då till slut presenterad, Omar Faraj. Jag uttryckte ju viss skepsis förra veckan och jag blir inte mer övertygad när det nu framgår att han inte spelat match eller ens tränat med lag sedan i somras. Samtidigt är det många som hyllar honom och i Degerfors har han varit populär, så jag hoppas naturligtvis på det bästa.

HBK är nu tillbaka på hemmaplan efter utflykten i Spanien. Om drygt en vecka är det premiär för tävlingssäsongen när cupen drar igång. Jag har bara sett vissa delar av träningsmatcherna, men det är otroligt glädjande att se och höra hur spännande de unga spelarna verkar vara. Inte minst Oliver Kapsimalis och Marvin Illary har hajpats ordentligt. Samtidigt konkurrerar de i första hand om samma position, till vänster i anfallet. Kan vi spela med dem båda, en på var kant?

Ja, det ska bli mycket intressant att se hur laget formeras mot Karlstad nästa helg. Det är bara max ett par-tre gubbar som känns givna i startelvan och även på de positionerna finns konkurrens. Jag hoppas att vi vågar fortsätta att ge de unga chansen.

Gruppspel, premiärmål och debuter

Cupmatcherna i augusti handlar framför allt om en sak – att ta sig vidare till gruppspelet. Det gjorde vi, till slut tämligen övertygande. Då gör det inte så mycket att spelet såg lite halvdassigt ut under första halvlek.

Förutom segern så fick vi också några fina bonusar. Emmanuel Yeboah och Marvin Illary gjorde bägge två sina första HBK-mål, den förstnämnde till och med två stycken. Vi behöver anfallare som gör mål. Dessutom fick både Oliver Kapsimalis och Vincent Johansson (med färskt a-lagskontrakt på fickan) debutera i tävlingssamanhang.

Men vi släppte alltså återigen in ett hörnmål. Här finns förbättringspotential, minst sagt.

Utskåpade på Strandvallen

I två cupmatcher har vi varit klassen bättre än våra motståndare och tagit komfortabla segrar. Idag var det vår tur att bli utklassade. Mjällby pressade oss hela matchen så att vi knappt kunde ta oss ur egen planhalva, medan vår egen press inte alls bet utan motståndarna fick hela tiden chansen att bygga sitt eget spel. Kanske kan vi hoppas på att utskåpningen beror på att stora delat av startelvan är nyförvärv och det tar ett tag att spela ihop sig, kanske är vi helt enkelt så här mycket sämre än lag som ligger på övre halvan av allsvenskan.

Så vad har då cupspelet gett? En del positiva signaler ser jag trots allt – på det individuella planet. Tre att lyfta upp är:

• Pawel Chrupalla har den kanske allra bästa vänsterfot på fasta situationer jag sett i ett allsvenskt lag. Varje gång han får chansen är det en potentiell målchans. Idag sätter han den på Villiam Granaths panna och vi är bara centimeter från att ta ledningen. Sannolikt hade det ändå inte räckt, men visst hade en 0-1-boll där kunnat förändra matchen. Även om Vinicius snart är tillbaka så måste vi ha Chrupalla i startelvan, han är en extremt viktig potentiell matchvinnare.

• Bleon Kurtulus har fått chansen – och tagit den. Visst är han fortfarande grön och gör inte allt rätt, men en 17-årig mittback som spelar så bra kommer att generera många sköna miljoner till HBK, kanske redan i sommar.

• André Boman fortsätter att vara en ångvält på sin kant. Springer, kämpar – och trixar sig fram. Riktigt bra attityd och nu har han börjat leverera assist också. Kommer att bli en riktig pubklikfavorit på Örjan och kan han fortsätta så här lär han få chansen i landslaget igen.

Gefla bra start

Så var tävlingssäsongen igång – på bästa möjliga sätt. 4-0 hemma mot ett lag två divisioner ned är naturligtvis egentligen bara vad man kan förvänta sig, men målen ska trots allt sättas och poängen hämtas hem.

Men det var så klart inte bara resultatet som gladde. Detta var en helgjuten spelmässig insats, där vi skapade rejält framåt och täppte till fullständigt bakåt. Gefle hade inte en enda målchans och enda skottet mot mål från bortalaget kom när det var en halv minut kvar av övertiden.

Flera spelprestationer gladde också. Nyförvärvet Pawel Chrupalla visade i sin första tävlingsmatch för HBK vilken fin vänsterfot han har – men högerfoten går inte heller av för hackor. Det andra nyförvärvet från start, Pascal Gregor, var precis så stabil som man hade önskat. Den andra tvåmålsskytten Niilo Mäenpää måste naturligtvis också nämnas, liksom André Boman som gjorde hattrick i målgivande passningar. 

Kul också att se de både ynglingarna Måns Andersson och Ludvig Arvidsson få gott om speltid och göra det bra båda två. Visst var matchen redan avgjord när de kom in, men jag är tämligen säker på att duon max fått ett par minuter i slutet om Magnus Haglund fortfarande stod vid rodret.

Utanför planen händer det också grejer. Vinicius arbetstillstånd har visst inte förnyats, men ska vara på gång. Däremot har Iddrisu Moro nu till och med fått ett arbetstillstånd, så den övergången lär snart presenteras.

Ut från truppen försvann redan för någon vecka sedan RWP. Han inledde med att banka in fyra mål på en halvlek mot ett tredjedivisionslag, men blev naturligtvis mållös när det idag var allsvenskt motstånd på andra sidan. RWP har också passat på att offentligt säga att han blev ”dåligt behandlad” i HBK. Det kanske han tycker, men han är trots allt fortfarande formellt sett under kontrakt med HBK (som säkerligen står för åtminstone en del av hans lön) och då bör man naturligtvis inte säga så. Jag tror att RWP skulle ha mycket att vinna på att klaga mindre och koncentrera sig mer på vad han själv kan påverka.

Till sist en liten oro: Idag ställde vi upp med en enda spelare i startelvan som kommer från HBK:s akademi, Bleon Kurtulus. Den där långa sviten med seriematcher med egna produkter är alltså i allra högsta grad hotad i år.

Seger – men mollkänsla

Vi gick vidare i cupen – som vanligt. Det var det viktiga. Spel- och resultatmässigt var 2-0-segern mot femtedivisionslaget Haga inte speciellt imponerande, men vi gjorde jobbet.

Många som suttit på bänken fick chansen från start, andra fick hoppa in, men man kan väl tyvärr inte direkt säga att insatserna förde dem närmare startelvan i allsvenskan. Nyförvärvet Jesper Westermark, som pekats ut som möjlig frälsare där framme, lämnade planen mållös och syntes knappt till alls. RWP gjorde däremot mål, men han kommer väl Magnus Haglund aldrig att ge chansen från start. Bleon Kurtulus stod för en stabil insats i mittförsvaret, och deltog också fint i det offensiva spelet, men där har väl Haglund placerat minst tre man före i hackordningen.

Segern till trots är det ändå mest mollkänslor idag. Talangulla högerbacken Emir El-Kathemi, hyllad av insatta i ungdomsverksamheten, skriver på för BP. Bedrövligt. Extra surt då vi verkligen behöver en ny högerback, eftersom André Boman bara är på lån och Thomas Boakye inte håller. Jag hör dessutom från olika håll att ungdomsspelare tröttnat på HBK:s a-lags ledning. Ett annat exempel är Dion Mehmeti, en 15-åring som tidigare spelade i HBK men nu representerar ÖIS – och gjorde två mål för P15-landslaget häromdagen och ett mål i matchen dessförinnan. Det känns som ett fullständigt mörker om nu även akademin ska börja tömmas på kvalitet – särskilt om det beror på att a-laget missköts.

En cupfest är slut

Förhoppningen om Europa tog slut på Örjan idag. Och det är egentligen inte mycket att säga om. Redan från början var MFF en svår motståndare och med tre tongivande spelare borta (bästa mittfältaren AAA, vassaste anfallaren Naeem Mohammed och stabila islänningen Gisli Eyjolfsson) såg det ännu tuffare ut.

I första halvlek lyckades vi hålla 0-0 och det fanns till och med ett par HBK-chanser som absolut kunde resulterat. Men i början av andra halvlek drog MFF ner rullgardinen med två snabba mål och resten blev en transportsträcka.

Tim Rönning har jag hyllat tidigare men idag tycker jag att han faktiskt missade vid ett par av målen. Det håller inte. Ska vi störa ett lag som MFF måste målisen vara på topp.

Om jag räknat rätt har Ante G 7 insläppta mål och 4 mål framåt under den tid han spelat i cupen. Gabriel Wallentin har 2 insläppta och 5 mål framåt under den tid han spelat. Är det en slump?

Var har hänt med RWP? Idag, med flera spelare borta, petas han som forward av en floppande yttermittfältare (lillebror Granath ska dock ha beröm för dagens insats). Och det är fullt begripligt, vår forne skyttekung har väl inte ens skapat en halvchans under de minuter som han faktiskt fått i cupen i år.

Mot Örjan och Europa

Vi är inte bortskämda med tävlingsmatcher vid den här tiden på året. Nu fick vi hela 120 minuter med HBK – och en seger på det. Härligt! Nu är vi två segrar från Europa, och får spela nästa match på Örjan. När spelade vi senast en cupmatch där?

BP hade precis som väntat bollen mest hela tiden, men det var HBK som var vassa. Många riktigt farliga målchanser och ska man vara kritisk mot något så är det kanske att vi inte avgör den här matchen innan sista minuten, då BP är nära att kvittera.

Riktigt fina nyförvärv i år. Båda islänningarna känns intressanta; Eyjolfsson är mer jämnt stabil, medan Ingason tidvis kan vara osynlig för att sedan blixtra till. Tim Rönning ser ut att vara vår bästa målvakt på minst ett decennium och det synes mig obegripligt obegripligt att Elfsborg inte satsade på honom. Den andre Tim, Erlandsson, är vår bäste andrekeeper på minst lika länge. Vinicius Nogueira är i sin tur en klar uppgradering på vänsterbacken.

Den enda lilla besvikelsen bland nyförvärven så här långt är RWP, som verkligen inte imponerat under de (relativt få) minuter han hittills fått. Med tanke på Naeem Mohammeds skada idag lär han få chansen från start i semin och kan förhoppningsvis visa varför HBK satsat på honom igen.

Äntligen en kvart!

Värnamo hade bollen, HBK skapade chanserna – och satte även en av dem. Det räckte för att vi äntligen ska ta oss till kvartsfinal i cupen igen. Är det något man kan anmärka på så är det att vi borde punkterat den här matchen en bra biten före slutsignalen. Åtminstone ett halvdussin fina målchanser räknade jag till.

Årets första tävlingsnolla uppstod när Ante G, om jag minns rätt för första gången under den här sejouren, var petad. En slump? Jag tror inte det. Gabriel Wallentin riktigt bra defensivt och visst visade han upp lite bättre spel med fötterna än vanligt?

Även AAA var A-klassig idag. Det känns som han steppat upp ytterligare ett steg efter asiatiska mästerskapet. Jag blir förvånad om han är kvar i HBK hela säsongen.

Härligt också att se Tim Rönning. Stabila räddningar på de få chanser som dök upp och en enorm pondus i luftspelet. Och så sätter han igång spelet snabbt. En klar uppgradering från förra årets ofta skakiga målvaktsspel.

Finns det något att vara besviken på? Tja, egentligen inte. Men dagens två startande yttrar, Birnir Snær Ingason och Albin Ahlstrand, har inte riktigt i de två senaste matcherna levt upp till de tidigare lovorden. Men jag är inte orolig – båda är nya i startelvan och kommer säkert in i det mer och mer framöver.

Nedtränade vinnare

Tävlingssäsongen 2024 drog igång på bästa vis i helgen. Trots Haglunds traditionella tjat om att vi är nedtränade så slår vi HIF med 3-2, tilltänkta måltjuven Naeem Mohammed visar att han kan vara en seriös kandidat till skytteligavinsten, Amir Al-Ammari har siktet rätt inställt och Tim Rönning glänser där bak. 2024 ser lovande ut.

Ännu ett gruppspel säkrat

Vi gjorde som vanligt det som skulle göras – tog en i slutändan ytterst klar seger som tar oss in i cupens gruppspel i vinter. Och så några bonusar på det: dubbla mål från dubbla anfallare kan ge både Viktor Granath och framför allt Jack Cooper-Love en välbehövlig boost, en hållen nolla stärker självförtroendet och så fick några bänkvärmare luftas. Gott så!

En annan, minst lika glädjande, nyhet är att Malkolm Nilsson är i träning igen. Välkommen tillbaka, Malkolm!

En väntad cupsorti

Nej, det blir inga fler cupmatcher i vår. Häcken vann med 2-1 och kunde gjort betydligt fler mål. Men jag tycker ändå att dagens insats lovar gott. Vi möter Sveriges bästa lag på bortaplan och är inte så långt efter.

Framför allt tycker jag att anfallsparets insats lovar gott. Viktor Granath bevisade att han kan göra mål mot allsvenskt motstånd och var även stark i spelet. Alexander Johansson visade att hans snabbhet funkar även mot allsvenska förvarare och var ytterst nära att få in den.

Äntligen mål

I årets sjunde match mer än fördubblade vi 2023:s totala målskörd. 3-1 mot Jönköping innebar dessutom att två av våra tänkta målgörare – Alexander Johansson och Naeem Mohammed – fick spräcka årets målnolla. Välbehövligt!

Cupgruppspelet kan redan nu ges godkänt betyg. Två segrar av två möjliga och nu en direkt avgörande gruppfinal mot svenska mästarna – mycket mer kan man inte begära av en allsvensk nykomling.

Till sist: Jag rynkade lite på näsan när jag såg att Malte Påhlsson skulle stå. I det här läget tycker jag att bästa laget ska spela. Men jag behövde inte vara orolig. Påhlsson gjorde en stabil insats, sannolikt den bästa jag sett honom göra i HBK-tröjan. Det känns bra.

Drömdebut för Hjertstrand

Två dagar efter att han blivit klar för HBK avgör Benjamin Hjertstrand för HBK med sitt första mål på flera år. Det kan man inte kalla annat än drömdebut. Och det gav oss årets första seger i årets första tävlingsmatch – bra tajming.

Matchen som sådan var ungefär som man kunde förvänta sig. HBK ligger två divisioner högre upp än Trollhättan och var ungefär två divisioner bättre. Men precis som varit fallet på sistone så hade vi svårt att göra mål. Det var inte långt ifrån att Trollhättan hade kvitterat, vilket hade varit snöpligt men ingen katastrof – det är ju ganska vanligt att lag från lägre divisioner lyckas norpa poäng av allsvenska lag i cupen då och då.

Däremot är det lite oroande med den fortsatta måltorkan, inte minst för anfallarna. Hajpade Alexander Johansson har nu inte gjort mål sedan 11 oktober. Viktor Granath kan säkert bli farlig, men visst hade man hoppats på att Superettans skyttekung skulle kunna hitta rätt mot ett lag från tredjedivisionen.

Apropå Granath så fick lillebror Villiam sitta kvar hela matchen på bänken. Det är också oroande. Ett nyförvärv som inte ens är bland de 15 som får spela är en varningssignal. Dessutom kan möjligen ett misslyckande för lillebror Granath spilla över på storebror. För hur skulle Viktor påverkas och känna om Villiam inte lyckas eller trivs i HBK?

Allt man kan önska

Cupmatcherna vid den här tiden på året har tre funktioner:
• Viktigast: Att se till att vi tar oss till gruppspelet.
• Mindre viktigt: Att ge bänknötare speltid och möjlighet att visa upp sig.
• Minst viktigt: Att låta några ungdomar få ett par minuters speltid i seniorfotboll.

Dagens match mot Husqvarna uppfyllde alla tre funktionerna. Gott så. Prestationen som sådan var inte helt 100 procent, med mängder av bortslarvade lägen, men vi vann hyfsat komfortabelt, vi lät en handfull bänknötare starta och så fick en trio juniorer komma in i slutet.

Fint, underkänt och felstavat

En fin insats och en (visserligen betydelselös) poäng borta mot Djurgården. Roligt att se. Och extra roligt att se ett par debutanter från start, Taulant Parallangaj och Kazper Karlsson, och en debutant i målprotokollet, Alexander Johansson.

Och ändå så får jag ge cupspelet underkänt, totalt sett. Prestationerna påminner alltför mycket om förra året: starka insatser som ger kryss mot storlag, och svaga insatser som inte ger seger mot lag som vi bör slå.

Imponerande förresten med de konsekventa felstavningarna på Taulant Parallangaj av HP:s journalist. Hur kan man anstränga sig så lite när man ska göra sitt jobb?

Blågul hyllning enda höjdpunkten

HBK spelade i Ukrainas färger mot Brage. Det var dagens höjdpunkt.

Matchen som sådan innehöll få höjdpunkter för ett HBK-hjärta. Det var inte orättvist att Brage vann, även om utvisningen på Joseph Baffo – som i praktiken ledde till straffen som avgjorde matchen – var bisarr. Men det kan bli ett mycket tufft år i Superettan om vi ska vara så här tandlösa.