En inställd premiär är en premiär det också

En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet, sa Ulf Lundell. Och visst, en inställd premiär är sannerligen en premiär som väcker saknad och irritation, om än inte bitterhet, hos mig.

Beslutet är måhända det rätta, men jag har svårt att förstå varför klubbchefen Susanne Nilsson i tisdags så tvärsäkert viftade bort risken att premiären skulle bli inställd, bara för att ett dygn senare meddela att det blir så – särskilt eftersom det uppenbarligen inte bara var snöfallet som påverkade, utan även de kalla nätterna fram till lördag. För prognosen har – vad jag har sett – hela tiden varit likadan och talat om minusgrader på nätterna före premiären. Och snön är redan idag torsdag helt borta från planen.

Spelarna och HBK förvirrade kring målen?

HBK utlovade att vara hundra procent transparenta med de individuella målen som spelarna satt upp. De individuella målen ska hjälpa HBK att nå allsvenskan och spelarna ska ständigt påminnas om dem.

Och ja: en påminnelse är kanske nödvändig. För tyvärr verkar spelarna själva, alternativt HBK:s hemsidesansvarig, inte veta vilka mål som de har satt upp. De mål som kommuniceras på hemsidan skiljer sig i flera fall från dem som kommuniceras i Facebookfilmen, som lades upp igår.

* Johan Oremo har som mål att göra 10 mål enligt hemsidan, men att göra minst 12 mål enligt Facebookfilmen.
* Höskuldur Gunnlaugsson har som mål att göra minst 10 assist enligt hemsidan, men att vinna Superettan enligt Facebookfilmen.
* Gabriel Gudmundsson har som mål att komma till fler avslut enligt hemsidan, men att göra tio mål enligt Facebookfilmen.
* Alexander Berntsson har som mål att spela alla matcher enligt hemsidan, men att laget ska hålla flest nollor av alla lag i Superettan enligt Facebookfilmen.

Denna förvirring sprider ett löjes skimmer över de offentligt kommunicerade målen. Om inte spelarna själva vet vad som gäller, varför då framhäva hur viktiga de individuella målen är?

Många mål målet för många

HBK-spelarnas individuella mål för säsongen har publicerats på hemsidan. En sak kan man konstatera: de varierar rätt ordentligt, både i hur konkreta de är och hur svåra de är att uppnå.

Kosuke Kinoshita har till exempel fått lätt hybris efter att ha gjort några baljor mot tredjedivisionslag och sätter upp som mål att göra minst 20 mål. Då bör man ha i åtanke att en enda spelare har lyckats med detta i Superettan sedan 2004 och att japanen hittills har gjort ett enda seriemål i Sverige. Som kontrast har den notoriske måltjuven Johan Oremo satt upp ett mål om att göra hälften så många strutar.

Tittar man på ungdomarna kan man se att det skiljer sig ordentligt i ambitionsnivå och kaxighet. Isac Harrysson och Simon Andersson nöjer sig med att drömma om att få debutera i superettan, Emil Tot-Wikström vill göra debut från start – men Oscar Petersson "ska dominera" och Rasmus Wiedesheim-Paul starta i tio matcher.

Jag undrar också om Jesper Westerberg, Andreas Hadenius och Isac Larsson inte har några målsättningar i år (Otto Martler räknar jag bort). De är i alla fall inte med på listan på hemsidan, även om Westerberg ser ut att vara med på bilden.

Och jag ställer mig också något frågande till hemsidans formulering att det är "individernas samlade prestationer som avgör om vi vinner eller inte". Brukar det inte vara så att många (de flesta?) framgångsrika lag istället betonar kollektivets vikt?

Snöbollen, hemsidan och det uteblivna tacket

Efter cup-sortin studsade vi tillbaka och lekte bort Husqvarna med 4-0. Kosuke Kinoshita hittade återigen nätmaskorna, två gånger dessutom, och kan kanske – för mig något oväntat – bli den där anfallaren som öser in målen i år. Å andra sidan har väl alla hans mål kommit mot lag från tredjedivisionen.

Utanför plan har det hänt mer spännande saker i veckan. Årsmötet gick av stapeln och med det blev årsredovisningen officiell. Jag har själv ännu inte fått tag på den, men å andra sidan verkar det inte direkt vara så lätt att utläsa så mycket ur den, av rapporterna att döma. I och med att vi köpt tillbaka Snöbollen och gett investerarna den bonus de hade rätt till samt (om jag förstått rätt) betalat av en del av de villkorade kapitaltillskotten är det svårt att veta hur mycket plus vi egentligen gick. Hur som helst – vi har nu i alla fall ett eget kapital på 8 miljoner och färre skulder/åtaganden till våra räddare i nöden. Det ska vi framför allt tacka Sead och Senad Haksabanovic för.

Utanför plan har också hbk.se gjorts om. Jag är tyvärr inte imponerad – man verkar ha förstört alla gamla länkar, vilket är särskilt tråkigt för en bloggare som jag som gillar att länka till klubbens sida. Även länkar till sajten som kommer upp om man söker exempelvis på Google är döda. Dessutom tycker jag att den nya sajten är svårnavigerad och jag har till exempel ännu inte hittat sidan där alla säsongens matcher listas – för det måste väl finnas en sådan också?

Och så är det naturligtvis – precis som Himlen är Blå uppmärksammat – mycket märkligt att Marcus Johansson inte ens har nämnts av HBK. Jämför med Isak Pettersson, som inte visade någon som helst lojalitet, aldrig hade en tanke på att stanna i klubben och gick som Bosman, men ändå fick ett officiellt tack.

Ute ur cupen – redo för serien?

Det gick som väntat – AIK vann och var ungefär så mycket bättre som man kan förvänta sig att en allsvensk tvåa är jämfört med ett nyligen degraderat lag. Som vanligt i cupen tyckte jag dock prestationen var mer intressant än resultatet i sig och då får betyget ändå bli helt klart godkänt. Synd ändå med Alexander Berntssons individuella misstag som kostade baklängesmål när vi faktiskt hade AIK lite i gungning.

Johan Oremo var tillbaka i spel och även om han inte märktes överhuvudtaget under minuterna han spelade idag så lär han bli ordentligt viktig när serien drar igång. Jag förstår tanken med kontringsspelarna Gabriel Gudmundsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson på topp eftersom AIK förväntas ha boll, men i superettan lär det oftast vara vi som dominerar och då behöver vi åtminstone en anfallare av annan typ på plan.

Själv blir jag mer och mer förtjust i Pontus Silfwer. Hela hans rörelsemönster utstrålar klass, trygghet och självsäkerhet – utan att vara nonchalant. Silfwer kommer att bli guld värd för oss i år.

För övrigt är det rätt intressant att kunna konstatera att bara en enda i dagens startelva spelade i allsvenska premiären för mindre än ett år sedan.