Missar och måltjuvar

Det blev en odiskutabel förlust mot MFF. Det är en gammal klyscha, men vi kan nog konstatera att motståndarna var bättre på varje position. Å andra sidan: om domaren inte hade blundat för Markus Rosenbergs solklara hands före 2-0 och om straffen sedan suttit, så hade det lyst 2-2 på resultattavlan.

Apropå straffen: nu får någon annan än Junes Barny stega upp till elvameterspunkten nästa gång. Barny har lagt två straffar och bränt båda. När visselorkanen satte igång kände jag mig tämligen säker på att han skulle missa idag. I det läget hade en rutinerad spelare, kanske Christoffer Andersson, Jesper Westerberg eller till och med någon av våra mittbackar, varit att föredra framför en kille som bara gjort fem matcher i allsvenskan.

Och apropå missar: vad krävs egentligen för att King Gyan ska göra mål? Han har 33 avslut under 2014 och 2015, men fortfarande en nolla i målkolumnen.

En som inte missar sina lägen är Kwame Karikari. Å andra sidan gör han i princip ingenting annat positivt. Frågan är om vi har råd att ha en sådan spelare på plan? Eller har vi inte råd att bänka en måltjuv? Shkodran Maholli var hur som helst mycket nyttigare när han kom in.

Bättre och bättre dag för dag

Dagen efter årets första allsvenska seger kommer beskedet att elitlicensnämnden ger klubben fram till årsskiftet att fixa positivt kapital. Kapade kostnader är en del av lösningen, men det lär knappast räcka hela vägen och jag undrar vilka de där "externa intressenterna" är och hur beroende vi är av att förhandlingarna med dem går i lås.

Och för er som missat den så innehöll chatten med Janne Jönsson mycket intressant.

Reflektioner efter första segern

Vi låg nästjumbo – och bankade serieledarna. Men kanske ändå inte så överraskande ändå eftersom det ju är riktig fotboll som spelas på Örjans vall, en annan sport än den Elfsborg är vana vid.

Fantastiskt stabilt försvarsspel. Fredrik Liverstam landslagsmässig. Mohammed Ali Khan stabil och en grym glidtacklare. Joseph Baffo gör en av sina bättre insatser som ytterback och Viktor Ljung spelade upp sig efter en svag start. Och så fick Stojan Lukic hålla nollan igen. Vet ni när vi höll nollan två allsvenska matcher i rad senast? Det var 2011, under Pep.

Ett steg upp i banan gjorde Jesper Westerberg, som i veckan inte precis uttryckte förtjusning över att få spela på mittfältet, en riktigt fin prestation som ytter. Han låg bakom nästan alla offensiva farligheter under första halvlek.

Debutanten James Keene gav oss energi och möjligheten att spela upp på en anfallare som ser till att nagla fast bollen där uppe. Junes Barny har också klarat det ibland, men han behöver lite snällare bollar än Keene gör.

Och så äntligen mål för Kwame Karikari. Det kändes som att det var det första rätta han gjort den här säsongen, men hans självförtroende lyfte säkert rejält efter målet för plötsligt gjorde han några andra bra aktioner. Hoppas att det kan lossna för honom.

MFF borta på onsdag – allt att vinna!

Välkommen förstärkning av anfallet

James Keene ansluter. Och det blir en riktigt bra lösning: han kostar oss knappt något och vi binder bara upp oss någon månad. Visst, risken finns att han lyckas bra och sticker igen, men eftersom han varit aktuell för HBK flera gånger tidigare kan han säkert tänka sig att stanna längre. Och skulle han göra succé och sedan lämna – ja, då har han i alla fall hjälpt oss att håva in en del nyttiga poäng. Tyvärr verkar han dock inte kunna debutera mot sin forna klubb Elfsborg.

En härlig nostalgikavalkad

Äntligen har jag kunnat se jubileumsvideon som togs fram förra året. Det var riktigt härligt, både att se sådant som utspelade sig före min tid (gulden på 1970-talet bland annat), sådant jag har vaga minnen av (uppflyttningen 1988) och att återuppleva klassiker som jag själv varit med om (som guldet 1997 och Parmamatchen). Dessutom en hel del intressanta intervjuer – det är ju fantastiskt roligt att höra personer som Roy Hodgson och Stig Nilsson. En proffsig produktion dessutom. Tack, Gamla Bollklubbare, för denna godbit!

Keen on Keene

James Keene har varit aktuell för HBK både i fjol och 2011, men nu ser han ut att vara närmare än någonsin. Och visst – vi behöver göra något åt offensiven. Kwame Karikari är en riktig besvikelse så här långt och på Shkodran Maholli kan vi ha förhoppningar, men inte förväntningar. Och med tanke på de där "släkten är värst"-incidenterna vi råkade ut för både mot AIK och IFK Norrköping hade det inte varit mer än rätt om Keene kunde sänka sin förra klubb Elfsborg i en HBK-debut.

0-0 kan kännas härligt

0-0 mot Gefle – och jag är nöjd, riktigt nöjd. Det var extremt viktigt att vi äntligen fick poäng, extremt viktigt för HBK:arnas självförtroende. Och det finns faktiskt inga härligare poäng än de man inte riktigt förtjänar. För Gefle var utan tvekan det bättre laget idag.

Trots det så fick vi se ett antal fina individuella insatser, framför allt från Mohammed Ali Khan, Fredrik Liverstam och den ifrågasatte Stojan Lukic, som äntligen fick hålla nollan. Jag tycker även att Kwame Karikari gjorde sin bästa insats i HBK-tröjan hittills, vilket i och för sig inte säger så himla mycket.

Shkodran Maholli gjorde ett piggt inhopp och det var synd att inte någon av hans chanser resulterade. Men vi får inte glömma den andra inhopparen: Antonio Rojas. Han tillförde ett djupledsspel från innermittfältet som saknats hela matchen, då King Gyan och Eric Smith mest hade passat i sidled. Det var faktiskt Rojas som både slog genomskäraren till Mahollis friläge och jobbade fram bollen när Maholli krutade på med vänstern några minuter senare. Eric Smiths tid kommer, men han verkar inte vara i form, kanske tyngd av pressen, och i dagsläget behöver vi Rojas där inne.

Men snart hoppas jag Janne inser det som alla vi HBK:are såg förra säsongen: Joseph Baffo är bra som innerback, men funkar inte på kanten.

För övrigt verkar det som att Tim Erlandsson stannar i England. Synd att vi inte får se honom i HBK-målet, men det ger oss i alla fall lite stålar. Och det behöver vi som bekant.

Två försvarsmisstag – två baklängesmål

Två försvarsmissar, en från vardera ytterback – och så var den sämsta starten på bra länge fullbordad.

Men trots att det var individuella misstag i försvaret som fällde oss igår så känns det som att våra största problem ligger i anfallsspelet. Det verkar som att vi måste ge alla de tråkmånsar, som i månader tjatat om att vi tappat si och så många mål sedan förra säsongen, rätt. Kwame Karikari var visserligen bättre än jag sett honom tidigare, men Junes Barny har inte riktigt lyckats så bra som försäsongen gav förhoppningar om, och på kanterna är vi numera betydligt trubbigare än vi var förra året. Positivt igår var dock att King Gyan gjorde en fin insats.

Så är det dags att måla fan på väggen? Nej, inte ännu. Får vi bara en seger – då tror jag att det kan lossna.

En sorglig hemmapremiär

Vi blir utrullade. Norrköping gör tre mål. Vi skapar inte ens tre halvchanser. Nu ligger vi jumbo.

Men okej - vi fick kanske se framtiden när Sead Haksabanovic debuterade. Inte näst yngst i allsvenskan som Aftonbladet hävdar (Nicklas Bärkroth var flera månader yngre och även Peter Dahlqvist var ett par månader yngre), men definitivt yngste HBK:are genom tiderna. Faktiskt hade vi både den äldsta och den yngsta hemmadebutanten någonsin på planen idag: Christoffer Andersson och Sead Haksabanovic. Och Haksabanovic kan fortfarande slå ett nationellt rekord: han har tio omgångar på sig att bli yngste allsvenske målskytten någonsin.

För övrigt var även publiksiffran sorglig idag. 4308 i en hemmapremiär är uselt.

AIK vann handbollsmatchen

HBK och AIK spelade 1-1 i fotbollsmatchen efter att ett skott av Johan Blomberg oturligt styrts in och Kristoffer Fagercrantz stått för ett teknisk konststycke när han fick in bollen. Tyvärr tyckte domaren att AIK skulle få spela handboll också och därför är det officiella resultatet 1-2.

Förutom det tråkiga slutresultatet så gav ändå premiären många positiva besked, inte minst när det gäller spelare som jag personligen inte sett särskilt mycket i HBK:s tröja tidigare. Junes Barny var skicklig på att ta mot och behålla bollen, Christoffer Andersson kommer att bli riktigt nyttig, Shkodran Maholli gjorde det klart godkänt och Mohammed Ali Khan var bäst i backlinjen. En besvikelse dock: Kwame Karikari som inte syntes överhuvudtaget under sitt inhopp, trots att vi jagade mål.

Analys av truppen inför premiären

22 man stor, eller snarare liten, är HBK:s allsvenska trupp. Av de 22 har 5 aldrig spelat någon match i en högstaliga. Av de 17 återstående har 4 spelat färre än 10 matcher. Återstår alltså 13 spelare som har åtminstone en hyfsad erfarenhet av spel på den här nivån. Av de 13 är en skadad (Simon Silverholt) och Kwame Karikari påstås vara förhindrad att spela få spela i premiären, även om han är med i matchtruppen. Ja, någon särskilt bred trupp har HBK sannerligen inte i år. Dags att traditionsenligt analysera position för position inför säsongen.

Målvakt
Stojan Lukic gjorde ett fint 2013, men första halvan av 2014 var inte bra. Under hösten ryckte han upp sig och vi får hoppas att han är i fin form, eftersom det har blivit allt tydligare under försäsongen att Janne Jönsson ser honom som förstemålvakt.
Malkolm Nilsson verkar bli bänkvärmare även i år. Jag har inte sett honom särskilt mycket, men han har, till skillnad från de unga HBK-keepers som kämpat till sig en a-lagströja 2000-talet (Marcus Sahlman och Kalle Johnsson), inga meriter från något ungdomslandslag och kan knappast räknas som någon större talang. Om Nottingham Forest inte köper loss Tim Erlandsson när hans utlåning tar slut i sommar så kanske han snart kan vara redo att ta upp kampen?

Ytterbackar
En av de positioner där det trots vår tunna trupp finns konkurrens: tre man av allsvensk klass på två platser. Viktor Ljung känns självskriven på vänsterkanten, medan Jesper Westerberg och Christoffer Andersson är alternativen till höger. Janne Jönsson har inte gett Jesper Westerberg så stort förtroende på högerbacken som jag hade förväntat mig, men med tanke på att Andersson lär behövas högre upp i banan när nu Simon Silverholt är skadad så lär Westerberg få spela.
Med i leken finns också Andreas Bengtsson. Han kommer säkert, med tanke på hur tunn truppen är, att få debutera i år: antingen som ytterback eller högre upp i banan, där han spelat tidigare.

Mittbackar
Den position där det är hårdast konkurrens: tre man av hög klass som slåss om två platser. Fredrik Liverstam är vår nya kapten och det kan man bara tolka som att han är det givna förstahandsvalet. Inget fel i det – jag har gillat Liverstam från första stund. Bredvid honom har Mohammed Ali Khan fått stort förtroende under försäsongen. Ali Khan har inte imponerat överdrivet spelmässigt, men det finns stora förväntningar på honom, och han blir förhoppningsvis allt bättre. Jag tycker dock att det är märkligt att Joseph Baffo ser ut att inte få chansen och att det talas om att han kan hamna på andra positioner. Han är landslagsmässig som mittback, men har inte fungerat särskilt bra varken som ytterback i fjol eller som innermittfältare under försäsongen i år. Om jag fått välja hade jag hellre flyttat på Ali Khan än Baffo.
Bakom topptrion finns två ungdomar: Alexander Berntsson och Marcus Johansson. Den förstnämnda är nästan tre år yngre än den sistnämnda och har redan fått känna på allsvenskt spel och dessutom spelat i a-laget under försäsongen. Det kan säkert bli något inhopp även i år. Marcus Johansson har däremot fortfarande inte gjort en minut i a-laget utan i princip varit skadad sedan han skrev på sitt a-lagskontrakt. Nu är han frisk, men med tanke på konkurrensen så tror jag att han aldrig kommer att få debutera i allsvenskan.

Yttermittfältare
Endast två spelare i truppen har yttermittfältare som primär position: Snorre Krogsgård och Simon Silverholt. Norrmannen Krogsgård har sett spännande ut under försäsongen. Han verkar vara skicklig på att komma till chanser, men sämre på att placera bollen i mål. Simon Silverholt är kvicksilversnabb och målfarlig, men också ojämn och dessutom skadad i inledningen av säsongen.
Övriga spelare som konkurrerar här är inte i första hand yttrar, även om de behärskar positionen. Christoffer Andersson har spelat back mycket under försäsongen, men med Silverholt skadad borde en yttermittfältsplats vara vikt åt honom. 15-årige Sead Haksabanovic, i grunden anfallare, kommer att få sina chanser på kanten i år, men vi får se det som en bonus om han kan utmana om en startplats redan 2015. Ett annat alternativ här är Kristoffer Fagercrantz. Han var bra som innermittfältare i superettan 2012, men verkar tyvärr vara lite för trög för allsvenskan, oavsett om det är som innermittfältare eller på kanten. Nej, som sagt: det ser tunt ut.

Innermittfält
Här är konkurrensen skarpare. King Osei Gyan är självskriven, även om hans form inte varit den bästa så här långt i år. Bredvid honom har Eric Smith imponerat under försäsongen och 18-åringen kan få ett grymt genombrott i år. Antonio Rojas lyfte verkligen under 2014, men Janne Jönsson verkar inte särskilt förtjust i paraguayanen, som spelat märkligt lite under försäsongen. Rojas borde dock vara åtminstone tredjevalet här. Kristoffer Fagercrantz känns som ett betydligt sämre alternativ och Joseph Baffo imponerade inte när han flyttades upp. Mohammed Ali Khan sägs också vara möjlig att flytta upp, men under försäsongen har han i princip spelat non-stop som mittback så han lär inte flyttas på i första taget.

Anfallare
Så vem ska göra målen då? Under försäsongen har Janne Jönsson kört Junes Barny och Kwame Karikari i match efter match för att göra dem samspelta. Den förstnämnde har imponerat både spelmässigt och målmässigt och om han får vara frisk kan han bli en sensation i år. Den sistnämnde har visserligen hittat målet, men inte fått ut särskilt mycket i spelet. Innan vi värvade honom så dömde jag ut honom som medioker och tyvärr har han inte motbevisat mig hittills. Det påstås att HBK accepterat en otillåten klausul i Karikaris kontrakt, vilket hindrar honom från att deltaga i premiären. Han är dock med i matchtruppen, men det kan vara en dimridå, eftersom truppen är 19 man.
Oavsett Karikaris eventuella klausul skulle det inte förvåna om Shkodran Maholli, som jag gång efter gång har räknat ut, får chansen mot AIK. Jag minns när han som 17-åring sensationellt fick spela i Peps första allsvenska match. Sedan dess har han haft ett helvete med skador, men vi minns ju Fiddes ord från i vintras: "Han är en forwardstank, med ett ruskigt tillslag med sin vänsterfot och synnerligen vassa armbågar. Det kan explodera fullständigt om han får förutsättningarna." Det får gärna "explodera fullständigt" redan mot AIK – en passande revansch för Karikari-klausulen.
Fjärde man här är Perparim Beqaj, som fick debutera i fjol. Han var bättre än Valmir Berisha i U21 för något år sedan, men har inte visat något särskilt på seniornivå i HBK ännu.
Supertalangen Sead Haksabanovic är ett annat alternativ i anfallet, även om han antagligen mest får speltid på kanten i år. Dessutom kan både Simon Silverholt och Snorre Krogsgård spela forward, men med tanke på hur tunt det ser ut på ytterpositionerna så lär de stanna kvar där.

Fem procent och optimism

Att spelartruppen sänker sina löner med fem procent är smått sensationellt, men naturligtvis oerhört glädjande. Inte minst tror jag att åtgärden har ett viktigt för symbolvärde och kan få andra HBK-intresserade att öppna plånboken. Rent ekonomiskt blir antagligen inte fem procents löneminskning som bli tungan på vågen – det betyder cirka en miljon kronor på årsbasis.

I artikeln andas både klubbchef och ordförande optimism. Det känns härligt. Nu håller vi i den positiva känslan och tar vi AIK på måndag!