Ett-ett gav ett avancemang

Ett-ett mot ett lag från ettan – nej, det är inget förstklassigt resultat. Men vad gör egentligen det, när det räcker för att ta oss vidare i cupen. Ett avancemang i en grupp med två allsvenska lag är faktiskt en riktigt stark prestation i sig.

Sadat Karim visar att vi nog inte behöver sakna Kosuke Kinoshita i år.

Jag vill dessutom uppmärksamma HP:s artikelserie om HBK:s ekonomi och relaterade frågor. Jag är ju tidvis kritisk mot lokaltidningen, så därför ska tidningen också få beröm när den gör något bra. Det är också glädjande att HP verkar ha insett att man ska behandla engagemanget på supportersajter som något positivt, som visar vad HBK-intresserade vill läsa om, istället för att inte låtsas om det.

Trio fick tidig julklapp

Tre av våra ungdomar fick en trevlig tidig julklapp: seniorkontrakt med HBK. Grattis, Edvin Kurtulus, Gabriel Wallentin och Erik Ahlstrand!

Med tanke på att både Edvin Kurtulus och Gabriel Wallentin är backar och även veteranbacken Andreas Johansson anslutit, medan ingen utpräglad back försvunnit (Marcus Mathisen har ju spelat mittfältare lika mycket som back), känns backbesättningen inför 2019 nu helt klar. Kanske borde någon eller några av ungdomarna där bak lånas ut, för nu står vi med nio kontrakterade backar.

Även på mittfältet, där Erik Ahlstrand huserar, har vi (om jag räknar rätt) nio kontrakterade spelare, men både Andreas Hadenius och Gabriel Gudmundsson har ju omgärdats av rykten. Försvinner de kan det nog behövas ett nyförvärv här.

I anfallet är det också trångt, med fem man kontrakterade sedan värvningen av Sadat Karim. Kosuke Kinoshita kan vi nog därför räkna bort.

Och så gör Kujtim Bala comeback i klubben – som tränare. Jag kan för lite om hans kompetens inom det området för att kunna uttala mig, men inte känns det precis som den sortens assisterande som Igor Krulj behöver.

Silly season tar fart

Vi värvar Malte Påhlsson från Halmia. Bra på så väldigt många sätt.

Vi knyter till oss en lokal stortalang, som spelat en hel de i ungdomslandslagen. Otroligt skönt att slippa se en Halmstadkille försvinna till någon annan klubb. Vi plockar en spelare från Halmia, något som jag inte kan minnas någonsin har skett under de tre decennier som jag följt HBK. Kanske kan det vara inledning på det farmarliknande samarbete som var på tapeten för åtta år sedan. Och vi får en ung, utvecklingsbar målvakt, som redan har seniorerfarenhet. Han kan acceptera rollen som andramålvakt, men säkert också utmana Malkolm Nilsson inom kort.

Påhlsson är enda transfern hittills, men det finns ganska gott om rykten om spelare både in och ut.

Joel Allansson är ju verkligen ett spännande namn. Landslagsman för bara något år sedan och i sin bästa ålder fotbollsmässigt.

Risken är att Allansson är tänkt som ersättare för Marcus Mathisen. Visst är Mathisen opolerad, men kämpastark, spelskicklig, talangfull – kort sagt en riktig favorit. Och ingen av oss som var på Olympia i november 2016 kommer att glömma när vi såg 2-1-bollen borra sig in bakom HIF-målvakten.

Sadat Karim ska också vara aktuell, enligt HP. 11 mål i ett lag som kommer jumbo i superettan är riktigt bra och han borde kunna vara aktuell för allsvenskan. Får vi honom skulle det vara ett kap.

Kosuke Kinoshita för tydligen samtal och ska låta föräldrarna tycka till om framtiden. Min gissning är att han drar vidare. Tråkigt, men ingen katastrof – visst gjorde han många mål, men vi har sett många andra spelare som gör tvåsiffrigt i superettan, men sedan får svårt i allsvenskan som vi faktiskt satsar mot. Risken finns att Koske tillhör den kategorin.

Alem Plakalo är en annan spelare som gjort många mål, om än på en lägre nivå. Knappast tänkt som ersättare till Kinoshita, men ändå intressant att han provspelat.

Och så har Jesper Westerberg lagt ut en bild på ett, vad det ser ut som, städat skåp. Tecken på att han inte får förlängt? Mycket möjligt. Westerberg har ett stort HBK-hjärta, men tyvärr håller prestationerna inte samma klass som förr, samtidigt som han antagligen varit en av truppens bäst betalda. Det gör att jag landar i att det nog tyvärr är dags att säga adjö.

Två år utanför allsvenskan – för första gången i livet

Så tog då säsongen slut idag ändå. För första gången under min livstid kommer vi att spela mer än ett år i rad utanför allsvenskan. Och jag är rädd att det kommer att bli många fler framöver. Det skulle förvåna mig om ekonomin inte är i gungning igen. Det skulle också förvåna om Gabriel Gudmundsson spelar kvar hos oss nästa år. Och det skulle förvåna om en 37-årig Ante G kan bli vår frälsare. Men visst – jag har gärna fel på alla punkterna.

Visst var det rätt av domaren att hala upp kortet under andra halvlek. Han borde dock så klart ha gjort det när Kosuke Kinoshita revs ner på väg mot friläge, och inte när Öis:aren böjde ner huvudet och träffades av en spark. Långt ifrån säkert att resultatet blivit annorlunda, men tråkigt ändå att det var så sista spiken i kistan skulle slås i.

Kvalhoppet lever – trots allt!

Jag har gett upp den här säsongen ganska många gånger. Efter den bittra förlusten mot Norrby, efter den pinsamma Värnamomatchen och efter oavgjort mot ”Sveriges bästa lag” häromveckan. Och ändå lever kvalhoppet, trots att vi nu till och med gått in i november, efter 1-0 mot Brage i kombination AFC:s poängtapp mot Landskrona Bois. Vinner vi mot Öis nu på lördag är vi faktiskt bara en poäng efter AFC när deras match drar igång.

En del har klagat på att Kosuke Kinoshita fick nöta bänk i söndags. Jag skulle säga att det kanske faktiskt var bra coachat. Vår japan hade trots allt bara gjort ett mål de senaste två månaderna, och möjligen var det just en petning som behövdes för att han skulle vakna till. Dessutom hade han fördelen att få komma in pigg mot lite slitna backar.

Synd dock att #slutsåltörjan verkar ha övergått i #heltödeörjan. När hade vi senast under 1000 åskådare i en seriematch som betyder något?

Tre poäng - och så mycket mer

Risk för antiklimax varnade jag igår - och visst kändes det som att profetian skulle bli uppfylld när Degerfors pangade in 0-1 efter mindre än en minut och sedan försvarade sig effektivt. Men så steg japanen in i handlingen och petade in två bollar. Så viktigt! Och jag som hånat Kinoshitas målsättning på 20 mål kan snart få äta upp det, när han nu gjort 10 på de första 16 matcherna.

Ett bra arrangemang och en bra publiksiffra krävs också, skrev jag igår. Vad gäller det förstnämnda verkar rapporterna riktigt positiva och även om 4303 åskådare inte i sig låter fantastiskt för oss som minns tiden då snittet nästan var femsiffrigt, så kan man jämföra med senaste hemmamatchen före kampanjen. Då kom 1907 personer, trots att vi mötte en toppkonkurrent och var i storform. Vi talar alltså om en dryg fördubbling av publiken. Riktigt bra jobbat! Håll i det här nu, och så kan vi kanske om några år minnas tillbaka på gårdagens match som dagen då pånyttfödelsen tog sin början.

Och apropå äta upp saker: jag ifrågasatte ju lånet av Ivo Pekalski, men han visade omedelbart att han blir en förstärkning. Kul!

Japaner, japaner, japaner

Ett äkta hattrick av allas vår japan Kosuke Kinoshita i första halvlek – och ändå blev det nervöst i en halvtimme i andra. Slarvigt att släppa in Varberg i matchen, men vi får samtidigt får vi vara tacksamma för tre poäng – det förtjänade vi nog inte sett till prestationen.

När gjorde förresten någon HBK:are senast ett äkta hattrick? Jag kan faktiskt inte minnas att det någonsin har skett under de tre decennier som jag följt laget.

Jag har ju hånat Kinoshitas målsättning på 20 seriemål i år. Det kanske jag får äta upp. Och det skulle smaka gott.

Första hemmanollan på ett år

Det hade lätt kunnat bli en handfull mål i matchen, men 1-0 räcker gott. Det var faktiskt första hållna nollan på Örjans vall på nästan ett år – förra gången var 20 maj 2017, om jag inte minns fel. Riktigt skönt för Malkolm Nilsson, som ju varit lite ifrågasatt, att få göra flera fina räddningar, inte minst den här.

Och inte bara första nollan – dessutom första hemmasegern i år och första matchen utan att vi drar på oss varningar. Bra!

Jag har ju varit lite skeptisk till de offentligt kommunicerade individuella målsättningarna. Idag tycker jag att vi fick se ett prov på att de kan vara negativa. Kosuke Kinoshita är så desperat att uppnå sitt smått löjliga mål om 20 strutar (löjligt eftersom en enda spelare har lyckats med det i Superettan sedan 2004) att han valde att gå på eget avslut varje gång han var i närheten av mål, trots att han åtminstone två gånger kunnat frispela medspelare i betydligt bättre lägen. Med det sagt – japanen gjorde en fin match igår, men jag är rädd att 20-målsmålsättningen kommer att bli ett ok för honom.

Reflektioner efter derbyt

Årets bästa prestation av HBK – och ändå var FFF det bättre laget i derbyt. Hur mycket berodde prestationen på att vi övergav trebackslinjen? Säkert inte mycket enligt vår tränare, som på typiskt tränarmanér före matchen sa att det ”är andra saker än spelsystem och sifferkombinationer som är det viktiga”. Nåja – jag tror inte att vi går tillbaka till trebackslinje på ett bra tag.

Räddningar på mållinjen, stenhård ribbträff, missade frilägen, bortdömt mål – och så får FFF in kvitteringen på ett självmål. Typiskt. Nåja – nu har ju Kosuke Kinoshita bara 19 mål kvar innan han nått säsongens individuella målsättning.

Visst borde det varit rött kort på FFF:aren som bara var ute efter att sänka Gabriel Gudmundsson i första halvlek. Och då hade knappast FFF kommit tillbaka.

Jonathan Svedberg riktigt bra idag. Och bara 19 år.

Roligt: HBK skriver på hemsidan om FFF att ”det var inte förrän år 2000 som man debuterade i Superettan.” Sakupplysning: Superettan skapades år 2000.

Mindre roligt: Även tredje brodern Silverholt lämnar oss. Jag önskar honom inte lycka till.

Många mål målet för många

HBK-spelarnas individuella mål för säsongen har publicerats på hemsidan. En sak kan man konstatera: de varierar rätt ordentligt, både i hur konkreta de är och hur svåra de är att uppnå.

Kosuke Kinoshita har till exempel fått lätt hybris efter att ha gjort några baljor mot tredjedivisionslag och sätter upp som mål att göra minst 20 mål. Då bör man ha i åtanke att en enda spelare har lyckats med detta i Superettan sedan 2004 och att japanen hittills har gjort ett enda seriemål i Sverige. Som kontrast har den notoriske måltjuven Johan Oremo satt upp ett mål om att göra hälften så många strutar.

Tittar man på ungdomarna kan man se att det skiljer sig ordentligt i ambitionsnivå och kaxighet. Isac Harrysson och Simon Andersson nöjer sig med att drömma om att få debutera i superettan, Emil Tot-Wikström vill göra debut från start – men Oscar Petersson "ska dominera" och Rasmus Wiedesheim-Paul starta i tio matcher.

Jag undrar också om Jesper Westerberg, Andreas Hadenius och Isac Larsson inte har några målsättningar i år (Otto Martler räknar jag bort). De är i alla fall inte med på listan på hemsidan, även om Westerberg ser ut att vara med på bilden.

Och jag ställer mig också något frågande till hemsidans formulering att det är "individernas samlade prestationer som avgör om vi vinner eller inte". Brukar det inte vara så att många (de flesta?) framgångsrika lag istället betonar kollektivets vikt?

Snöbollen, hemsidan och det uteblivna tacket

Efter cup-sortin studsade vi tillbaka och lekte bort Husqvarna med 4-0. Kosuke Kinoshita hittade återigen nätmaskorna, två gånger dessutom, och kan kanske – för mig något oväntat – bli den där anfallaren som öser in målen i år. Å andra sidan har väl alla hans mål kommit mot lag från tredjedivisionen.

Utanför plan har det hänt mer spännande saker i veckan. Årsmötet gick av stapeln och med det blev årsredovisningen officiell. Jag har själv ännu inte fått tag på den, men å andra sidan verkar det inte direkt vara så lätt att utläsa så mycket ur den, av rapporterna att döma. I och med att vi köpt tillbaka Snöbollen och gett investerarna den bonus de hade rätt till samt (om jag förstått rätt) betalat av en del av de villkorade kapitaltillskotten är det svårt att veta hur mycket plus vi egentligen gick. Hur som helst – vi har nu i alla fall ett eget kapital på 8 miljoner och färre skulder/åtaganden till våra räddare i nöden. Det ska vi framför allt tacka Sead och Senad Haksabanovic för.

Utanför plan har också hbk.se gjorts om. Jag är tyvärr inte imponerad – man verkar ha förstört alla gamla länkar, vilket är särskilt tråkigt för en bloggare som jag som gillar att länka till klubbens sida. Även länkar till sajten som kommer upp om man söker exempelvis på Google är döda. Dessutom tycker jag att den nya sajten är svårnavigerad och jag har till exempel ännu inte hittat sidan där alla säsongens matcher listas – för det måste väl finnas en sådan också?

Och så är det naturligtvis – precis som Himlen är Blå uppmärksammat – mycket märkligt att Marcus Johansson inte ens har nämnts av HBK. Jämför med Isak Pettersson, som inte visade någon som helst lojalitet, aldrig hade en tanke på att stanna i klubben och gick som Bosman, men ändå fick ett officiellt tack.

Vi upprepar en dålig ovana

Det gick som det brukar när vi inleder cupen mot ett lag längre ner i seriesystemet: det blev oavgjort, precis som mot Vänersborg 2017 och Västerås 2015. Nåja, sannolikt blir det ändå matchen mot AIK som avgör om vi går vidare och även om chanserna inte är stora finns naturligtvis möjligheten att vi skräller.

Kanske mer intressant än resultatet i sig var spelet. Och där fanns tyvärr få glädjeämnen.

I första halvlek skapade vi knappt en chans, medan Oddevold kunde satt både en och två bollar till. Dessutom kändes det som att Oddevoldspelaren som gjorde målet kom förbi både Marcus Mathisen och Peter Larsson alldeles för enkelt.

I andra halvlek blev det bättre, men vi dominerade ändå inte särskilt eftertryckligt. Kul för Kosuke Kinoshita att fördubbla sina tävlingsmål för HBK, men anfallskollegan Gabriel Gudmundsson kom ingen vart överhuvudtaget. Och Tryggvi Hrafn Haraldsson, som jag utnämnt till möjlig skytteligavinnare, fick nöta bänk hela tiden trots att vi jagade mål. Underligt.

Vad gäller nyförvärven så kändes det rätt märkligt att hälften av dem satt på bänken. Är det verkligen bänknötare som vi ska hämta in utifrån? Av de två som startade visade Tomas Boakye att han bra på att komma till inlägg, men sämre på att få kvalitet i dem. Peter Larsson imponerade framför allt i luften, men var som sagt lättpasserad vid målet.

Och så har vi fått en del nyheter utanför plan. Otto Martler skriver på och precis som jag hoppades  är han uttalad tredjemålvakt. Dessutom slutar Susanne Nilsson som klubbchef. Jag tycker att det känns som att hon alldeles nyligen utnämndes, och även om jag inte kan bedöma hur hon har skött sig (det där märkliga uttalandet hon gjorde nyligen är ju självklart bara en detalj) så är det naturligtvis ett misslyckande att någon lämnar en central post så snart efter tillträdet.

Ett riktigt bra lag för superettan

Alexander Berntsson gjorde sitt första mål på seniornivå, Tryggvi Rafn Haraldsson gjorde sitt första mål i HBK-tröjan, Rasmus Wiedesheim-Paul gjorde sina första minuter i allsvenskan och Oscar Petersson gjorde sitt första inhopp i en seriematch för HBK. Och så gjorde Jens Gustafsson sitt första besök på Örjans vall som huvudtränare för bortalaget – men inkasserade sin långt ifrån första förlust på arenan. Mycket som var trevligt idag alltså.

Jag måste säga att det lag, både startelva och inhoppare, som vi hade idag skulle vara riktigt intressant att se i superettan nästa säsong – ett lag helt utan säsongens besvikelser Alexander Ruud Tveter, Nikolai Alho, Kosuke Kinoshita och Jesper Westerberg. Visst, Aboubakar Keita lär inte stanna i superettan, men då får väl Marcus Mathisen eller någon ungtupp ersätta. Och så underbart det vore om det meddelades att Isak Pettersson skrivit på nytt kontrakt.

Apropå kontrakt så fick vi i veckan veta att Adnan Kojic inte stannar (lite synd, men ändå förståeligt och inte så farligt), men att Alexander Ruud Tveter kan få förlängt (smått obegripligt, med tanke på hans svaga säsong). En spelare ska ha en klausul om att få lämna. Kan man hoppas på att det är Alho eller kanske Kinoshita? Risken är väl annars att det är Fredrik Liverstam, och hur viktig han är för stabiliteten fick vi ju se idag.

En storseger och en taktisk triumf

Efter sju bedrövelser (oavgjorda) och nio sorger (förluster) fick vi igår äntligen uppleva segerns sötma igen. Och som vi fick göra det – mål på mål på mål på mål på mål på mål.

J-Södra må ha varit usla och vi må ha haft en del flyt, men storsegern kan också beskrivas som Igor Kruljs taktiska triumf. Han hade sina två värvningar i startelvan och fick se nyförvärven leverera tre mål, han satte Kosuke Kinoshita på högeryttern för första gången och belönades med tre assist från japanen, han tog in Andreas Bengtsson i laget igen och fick ett mål och ett assist från vänsterbacken, han petade lagkaptenen Fredrik Liverstam och tackades med stabilt försvarsspel från det unga mittbacksparet Alexander Berntsson och Marcus Johansson, han lät Ivo Pekalski få fortsatt förtroende trots att Marcus Mathisen var tillgänglig igen och fick se mannen från Lund göra en stormatch på innermittfältet, han lät Sead Haksabanovic fortsätta centralt där han trivs som bäst och fick se en supertalang på ordentligt spelhumör. Ja, Krulj är, som jag noterat ett par gånger tidigare, inte rädd för att gå sin egen väg och just nu känns det som att det kommer att bli väldigt spännande att följa med på hans resa.

Lite smolk i glädjebägaren idag dock, när våra närmaste konkurrenter dels fick gratispoäng på årets mest bisarra straff, dels avgjorde i slutsekunderna. Nåja, vi får väl se till att ta de 30 poäng som brukar krävas för att klara kontraktet. Spelar vi som igår är det långt ifrån omöjligt.

För övrigt sägs Ivo Pekalski vara på väg till Pep Clotet Ruiz klubb Oxford. Och den här gången ska vi faktiskt få bra betalt. Det förklarar värvningen av Pontus Silfwer – både behovet av en ny innermittfältare och det faktum att vi hade råd att köpa loss honom.

Oremo visar klassen

Johan Oremo visade genast sin klass. Medan våra andra anfallare behövt mängder med heta chanser för att göra mål så fixade han nätkänning på något som inte ens var en halvchans.

Men matchen som började så mycket i dur höll på att sluta ordentligt i moll, efter reducering, kvittering och utvisning. Sundsvall valde dock att inte försöka anfalla trots en man mer och så fick vi ännu en gång uppleva en oavgjord match.

Vi fick också uppleva ett riktigt piggt inhopp av Kosuke Kinoshita. Förhoppningsvis kan han börja leva upp till förväntningarna som han byggde upp under försäsongen.

För övrigt tycker jag att HP är riktigt njugga mot HBK:arna i poängsättningen i den så kallade Boljakten. Sju av elva spelare i startelvan får bottenbetyget 1 boll efter en oavgjord match där vi varit laget som skapat flest chanser, trots en man mindre halva andra halvlek.

Men, oj, vad jag längtar efter en seger nu!

Uppehåll på nedflyttningsplats

Det var en match vi skulle avgjort redan i första halvlek. Under matchen hade enbart Fredrik Olsson fler heta målchanser än vad hela Sirius lag hade. Och ändå förlorar vi – dessutom på övertid. Så tungt.

Men egentligen har det sett ut så här i åtminstone en månad nu. Det krävs otroligt många chanser för att vi ska göra mål, medan motståndarna är betydligt skarpare framför målet. Resultat: fyra uddamålsförluster på de fem senaste matcherna.

Så vad göra? Sparka Janne, ropar flera. Jag har svårt att se att det skulle göra så stor skillnad. Det är ju inte så att vi är utspelade. Huvudanledningen till att vi ligger där vi ligger är att vi inte har skärpan framför mål. Kanske är det helt enkelt så att våra offensiva krafter inte håller tillräcklig klass. Alexander Ruud Tveter är stark, men trubbig, Sead Haksabanovic är gudabenådad, men ofta osynlig och på sistone ack så frustrerad, Fredrik Olsson nosar upp mängder med målchanser, men sumpar de flesta, Kosuke Kinoshita har inte gjorts någon glad hittills, Nikolai Alho är ojämn och osäker. Kan vi i sommar få in en injektion av samma typ som Matthew Rusike var 2015 – ja, då kan vi fortfarande vända det här. För som tur är så har ju både Kalmar och AFC också plockat riktigt få poäng i vår.

Stöttepelarna sviker

Visst, det blev till slut ett HBK-mål, men i övrigt var det inte mycket att glädjas åt idag. Och även om vi möjligen inte har fått så många poäng som vi förtjänar så måste vi också börja se sanningen i vitögat: det kommer att bli en tuff strid om vi ska klara kontraktet.

Och det är kanske framför allt de spelare som vi trodde skulle hålla god allsvensk klass som inte riktigt levt upp till förväntningarna. Inför säsongen såg jag fyra spelare som mer eller mindre givna: Sead Haksbanovic, Fredrik Liverstam, Marcus Mathisen och Ivo Pekalski. Om vi ska vara ärliga har åtminstone de tre förstnämnda presterat sämre än jag hade förväntat mig: Haksabanovic har synts mer i mediers hyllningsreportage än på planen, Liverstam är inte alls så dominant som tidigare år och Mathisen verkar helt ha tappat formen, kanske för att han ständigt flyttas runt på planen. När de här stöttepelarna inte levererar som förväntat så räcker det inte att de på förhand osäkra korten (som Isak Pettersson och Marcus Johansson) har gjort det helt okej.

För övrigt var Kosuke Kinoshitas reducering idag första gången sedan den 22 september förra året som någon HBK-spelare utanför kvartetten Alexander Ruud Tveter, Fredrik Olsson, Sead Haksabanovic och Marcus Mathisen nätade i en tävlingsmatch. Sedan dess har vi (före dagens match) spelat 18 tävlingsmatcher och gjort 20 mål, om jag räknat rätt.

Effektiva kalmariter

Vi gör ingen bra match idag. Det gör inte heller Kalmar. Ändå vinner de komfortabelt. Förklaringen är enkel: de gör mål på sina chanser. Eller – de behöver inte ens en chans för att göra mål, som i fallet med det första målet. Mål nummer två var en fin, men feldömd frispark. Effektivt.

Vi skapar faktiskt fler heta chanser än kalmariterna, som till exempel Fredrik Olssons snabba skott (det var INTE Tveter, HBK) från några meters håll i slutet och läget när Marcus Johansson helt ren i straffområdet skyfflade bollen över. Men vi gör inte mål. Och det är ju det fotboll går ut på.

Alexander Ruud Tveter och Sead Haksabanovic fixade några strutar i inledningen av säsongen, men det känns som att motståndarna ligger hårdare på dem nu och det räcker inte att förlita sig på den duon. Kan någon annan stiga fram? Idag var Kosuke Kinoshita bedrövlig. För egen del tror jag att 4-5-1 med Aboubakar Keita på plan är det bästa för oss just nu – ivorianen hotar offensivt på ett helt annat sätt än våra andra innermittfältare gör.

Japanen stannar i två år

Bara timmar efter att låneavtalen med Aboubakar Keita och Mads Roerslev blev klara bekräftar nu Janne Jönsson att Kosuke Kinoshita till slut har skrivit på ett tvåårskontrakt. Det har ju varit mycket utdraget pappersstrul med Kinoshita – först att överhuvudtaget få till ett kontrakt och därefter att få honom spelklar och så att förlänga kontraktet – men nu måste jag säga att truppen börjar se riktigt spännande ut. Kommer det att räcka till nytt kontrakt? Det återstår att se, men jag känner mig hoppfull.

Bättre än superettan – men bra nog för allsvenskan?

TFF var fjärde matchen på försäsongen mot ett lag från superettan – och fjärde raka stabila segern. Total målskillnad på de fyra matcherna: 11-1. Ja, det ser onekligen ut som att HBK har tagit ett kliv uppåt sedan förra säsongen, då vi hade betydligt tuffare att besegra superettanlag.

Om det räcker till i allsvenskan? Det är fortfarande en obesvarad fråga. Fyra matcher mot allsvenskt motstånd har gett två förluster, två oavgjorda och målskillnaden 3-11. Å andra sidan: vi är det enda lag som inte har förlorat mot Östersund under försäsongen. Våra premiärmotståndare har sju segrar och en oavgjord hittills i år. Jag är nöjd om vi kan ta en poäng mot dem på Örjan den 1 april.

På det individuella planet var det återigen kul att se Nikolai Alho igår. Han har blivit bättre och bättre under försäsongen och är en klar förstärkning på högerkanten. Alhos tillslag är riktigt fint – det såg vi både när han krutade in 1-0 och när han lade hörnor igår. Kanske kan han få chansen att ta frisparkarna också snart?

Även vårt andra nyförvärv Kosuke Kinoshita gjorde en bra insats igår och hittade också han målet. Japanen blir även han en förstärkning.

Och Marcus Mathisen fick återigen vikariera som ytterback. Det gjorde han bra. Kanske kan vi trots allt klara oss utan att värva ytterligare en ytterback, när Mathisen som hjälpgumma kan hoppa in både som mittback, ytterback och innermittfältare.

I veckan har jag också kollat igenom årsredovisningen. Jag är långt ifrån någon expert på området och inte har det blivit lättare av att förstå nu när vi bedriver elitverksamheten i ett bolag med egen årsredovisning. Därför undrar jag vad aktieägartillskottet på drygt 3,5 miljoner kronor till bolaget egentligen innebär. Är det bara någon bokföringsmässig grej där pengar skickats från föreningen till bolaget? Eller är det någon utomstående som återigen har räddat oss genom att gå in med extrapengar? Om det är det förstnämnda är resultatet för hela koncernen på plus 148 000 kronor riktigt bra, men om det är den sistnämnda tolkningen som gäller så borde ju vårt "egentliga" resultat oroande nog vara nästan 3,4 miljoner minus.

Och så tycker jag att alla borde se HBK-TV-intervjun med Urban Jansson – det känns riktigt betryggande att få en insikt i hur långsiktigt klubben arbetar.