Analys av truppen inför 2020

Ett decennium är till ända och det är dags att blicka framåt mot nästa. Detta är traditionellt en tid av förväntningar och förhoppningar på vårt lag. Kommande år tror jag faktiskt att våra förhoppningar kan infrias. Vi verkar ha värvat klart och det största problemet med truppen, som jag ser det, är att den är för stor – totalt 26 man. Av 24 utespelare kommer en tredjedel vara helt utanför matchtruppen och bara drygt hälften få spela (max 13 utespelare, inklusive avbytare). Samtidigt är 8 av 11 i startelvan i princip givna. Om vi 2020 fortsätter att ha ytterst få avstängningar (totalt bara 4 under 2019) och ganska få skador så är risken stor att en handfull spelare blir helt eller nästan helt utan speltid 2020. Här skulle det nog inte vara dumt med en eller ett par utlåningar eller försäljningar.

Nåväl, nu sätter vi igång. Så här ser jag på lagdel för lagdel.

Målvakt
Malkolm Nilsson är sympatisk, intressant att lyssna på (hos Stigs himmel), en stor HBK-supporter och en habil målvakt. Han är medveten om sina misstag och blir allt mer erfaren. Han kommer sannolikt aldrig att bli en supermålvakt, men duger gott under 2020. Andrekeepern Malte Påhlsson fick ett (ganska misslyckat) inhopp 2019. Han är ung och kan säkert utvecklas, men känns ändå minst ett steg bakom Nilsson.

Ytterbackar
En relativt bred uppsättning alternativ finns. Andreas Bengtsson kom i år tillbaka i gott slag och är – om han håller samma klass 2020 – given till vänster. På högerbacken är det inte lika givet vem som tar vid efter Jesper Westerbergs pensionering. Min gissning är att återvändaren Viktor Ljung blir förstavalet. Thomas Boakye, som oftast spelade ytter under 2019, är också ett alternativ. Edvin Kurtulus gjorde flera helt okej insatser här under 2019, men är kanske i första hand tänkt som mittback. Jacob Olsson är upplockad från juniorerna. Även Isac Larsson – som 2020 fortfarande är tonåring trots att det blir hans tredje säsong i a-laget – kan hoppa in på ytterbackspositionerna.

Mittback
Trots att Peter Larsson pensionerats är det trångt, trångt här. Andreas Johansson, som inte missat en match på över fyra år, gör säkert 30 matcher även 2020. Alexander Berntsson, som hade en riktigt fin höst, känns given bredvid. Därför lär det bli begränsad speltid för Andreas Hadenius och den unga trion Edvin Kurtulus, Gabriel Wallentin och Isac Larsson. Även Viktor Ljung sägs numera vara kapabel som mittback.

Yttermittfält
Vår tunnaste position under 2019, då vi oftast fick ta in spelare från andra positioner här. Nu har vi värvat två utpräglade yttrar, Robin Östlind och Samuel Kroon, och mitt tips är att de får chansen i startelvan, åtminstone i inledningen av säsongen. Men även flera egenfostrade, unga yttrar finns också att tillgå: Emil Tot Wikström, Isac Harrysson, Oliver Hintsa. Andra alternativ är årets vikarierande yttermittfältare Erik Ahlstrand och Thomas Boakye. Även Jonathan Svedberg kan kanske få en del speltid här.

Innermittfält
Liksom i mittförsvaret är startspelarna giva: Joel Allansson och Dusan Djuric. Det betyder att det – återigen precis som i mittförsvaret – kan bli begränsat med speltid för Andreas Hadenius och en ung trio: Erik Ahlstrand, Jonathan Svedberg och Oscar Petersson. Det känns inte helt lyckat för dessa unga spelares utveckling. De har ju alla tre, trots sin ungdom, fått en hel del speltid i a-laget redan och ett år av bänknötande är inte optimalt. Utlåning av en av dem?

Anfall
Ännu en position med stenhård konkurrens. RWP och Mikael Boman är sannolikt superettans hetaste anfallspar. Bakom dem finns Sadat Karim, som – även om 2019 var något misslyckat – tidigare visat att han är en målskytt av rang. Och så finns ungdomarna Alexander Johansson och Oliver Hintsa. Johan Oremo är inte formellt avskriven, men jag har mycket svårt att se att det finns plats för honom.

En högtidsstund med ett slarvfel

En återkommande högtidsstund som HBK-medlem är att bläddra igenom Kvasten, som alltid dyker upp strax före jul. Inte minst är det riktigt roligt att botanisera bland den omfattande statistiken.

I år var det som gjord mig allra mest glad dock inte själva tidningen, utan ett av de medföljande lösbladen, där HBK efterlyser fler personer som vill engagera sig och listar mängder med uppgifter som det behövs folk till. Ideellt arbete, med stort engagemang från många, istället för att några få ska utföra arbete professionellt känns som helt rätt väg mot framtiden.

Smolk i glädjebägaren är dock att HP:s påhitt om bortamatchen mot Dalkurd letat sig in i Kvastens beskrivning av matchen. I all framtid kommer det alltså i vår officiella årsskrift stå att Allansson bortdömda mål kom på övertid när vi låg under, trots att sanningen är en annan.

Ung satsning fortsätter – och truppen växer

Vi fortsätter att satsa på våra yngre spelare. Ytterbacken Jacob Olsson flyttas upp i a-lagstruppen och Erik Ahlstrand skriver på ett nytt treårskontrakt. Fina nyheter båda två.

Men nu är ju truppen extremt bred. Närmare en tredjedel av spelarna riskerar att bli nästan helt utan speltid under 2020. Frågan är om Jacob Olsson, Gabriel Wallentin, Isac Larsson, Isac Harrysson och Oliver Hintsa får spela något alls i serien. Och hur många matcher gör Alexander Johansson, Oscar Petersson och Edvin Kurtulus? Samtidigt vill vi ju inte slarva bort alla dessa talangfulla ungdomar. Vi borde nog låna ut kanske två-tre av dem.

Dubbla återvändare

Viktor Ljung blir värvningen som är ”gångbar på samtliga fyra positioner i vår backlinje”. Ännu en återvändare, alltså. Ljung utvecklades fint under början av detta decennium. Han stack sedan som Bosman till HIF när vi åkte ner i Superettan och fick trevligt nog följa med den klubben på samma resa ner i Superettan ett år senare. Ytterligare ett år senare sades han vara på väg tillbaka till oss, men fick – gissningsvis på grund av skadehistoriken – söka sig till först Norge och sedan Småland istället. Nu verkar han ha gjort en bra och skadefri säsong i Värnamo, och känns som en riktigt fin värvning, som kan spela på båda kanterna i vårt försvar och dessutom täcka upp som alternativ i mitten.

Och även på ledarsidan har vi fått in en återvändare: legendaren Torbjörn Arvidsson, som gjorde sin HBK-debut det år jag på allvar började följa klubben.

Hej då, Höggi!

Höskuldur Gunnlaugsson ingår inte i Magnus Haglunds planer för HBK 2020. Tråkigt, men förväntat, eftersom vi värvat två andra yttrar: Robin Östlind och Samuel Kroon.

Däremot vill Haglund ha in en ny back som är ”gångbar på flera platser i backlinjen”. Visst, det är lite tunt på ytterbackspositionerna, men i mittförsvaret är det proppfullt: Alexander Berntsson, Andreas Johansson, Edvin Kurtulus, Andreas Hadenius, Gabriel Wallentin och Isac Larsson. Det känns som att minst en av dem borde lämna om vi värvar nytt och då ligger kanske Hadenius närmast till hands?

Kroonaldo kommer till Halland

Ytterförvärv nummer två är klart – Samuel ”Kroonaldo” Kroon. Han kommer från en succésäsong i Umeå och är fortfarande ung och utvecklingsbar. Riktigt spännande.

I och med värvningarna av Kroon och Robin Östlind känns det som att vi täckt upp yttermittfältspositionerna för nästa säsong. Det betyder sannolikt att vi snart får veta att Höskuldur Gunnlaugsson lämnar HBK permanent. Synd att vi slarvade bort honom.

Oremo backup om anfallare försvinner?

Den ordinarie säsongen är slut, men HBK passade på att möta allsvenskt motstånd och dessutom piska Häcken. Visserligen ställde väl inte Hisningslaget upp med bästa möjliga startelva, men en seger mot ett allsvenskt lag är ändå alltid gott.

Johan Oremo var en av målskyttarna mot Häcken och gjorde även två mål i U21 några dagar tidigare. Att han har målnäsan kvar är otvivelaktigt och att vi inte har avskrivit honom känns lika säkert (annars hade han ju knappast fått spela dessa matcher). Samtidigt har vi redan tre anfallare av riktigt hög eller hög superettan-klass i truppen och bakom dem ett par hungriga ungdomar. Min gissning är att vi avvaktar med Oremo för att se om RWP eller kanske Sadat Karim försvinner, för i så fall behöver vi definitivt Oremo. Visst finns chansen att någon annan norpar honom före oss i och med ett sådant agerande, men den risken får vi vara beredda att ta.

Samtidigt pågår en ordentlig översyn av ekonomin. Det får naturligtvis konsekvenser, men är välbehövligt. Vi behöver inse att vi är en superettan-klubb numera och anpassa oss till det.

Östlind första nyförvärvet

Vänsteryttern Robin Östlind blir vår första värvning. Riktigt lovande. Han gjorde, som jag skrev igår, poängsuccé i superettan 2018 och har satt tre mål på 13 allsvenska starter och sju inhopp i år. Det enda som kan kännas tveksamt är att han kommer att vara 30 år när serien drar igång nästa år och knappast lär utvecklas så mycket.

För övrigt gillar jag att FFF:s svenska fans-sida verkligen har fångat Robin Östlinds känslor inför övergången:

En säsong avslutad – en ny tar vid

Nej, det var ingen lysande insats idag, men Syrianska var riktigt svaga och vi kunde trots allt ganska komfortabelt ta vår femte raka seger. Tack vare att de andra resultaten gick vår väg tog vi också steget upp på sjätte plats när tabellen summeras. Med tanke på att vi låg jumbo när Magnus Haglund fick ansvaret måste han få med beröm godkänt. Om vi tagit steget upp om han fått chansen från start? Omöjligt att veta säkert, men jag tror det.

Rasmus Wiedesheim-Paul gjorde ännu ett mål, men Degerfors skarprättare Björndahl två, så tyvärr fick RWP se sig snuvad på skytteligatiteln.

Intressant att se hur mycket jämnare superettan varit i år, jämfört med allsvenskan. Jumbon Syrianskas 25 poäng hade räckt till nytt kontrakt utan kval i allsvenskan, medan Mjällbys 57 poäng och plus 13 i målskillnad bara gett en sjätteplats i allsvenskan.

Och nu vidtar nästa säsong: silly season. Jag rekommenderade ju för någon månad sedan att vi skulle låta ett flertal veteraner gå, ge oss själva ett transferförbud och bara plocka upp några juniorer samt ta hem Höskuldur Gunlaugsson. Jag ser nästan ut att få min önskan uppfylld, eftersom både Peter Larsson och Jesper Westerberg tackar för sig och sannolikt också Johan Oremo.

Men Höggi kommer nog inte tillbaka, det märks inte minst eftersom två yttrar sägs vara på gång: Samuel Kroon från Umeå och Robin Östlind från Falkenberg.

Ingen av dem är något större namn, men studerar man dem närmare verkar de riktigt intressanta. Stockholmaren Kroon har gjort en riktigt succésäsong uppe i Västerbotten. Robin Östlind hade ett extremt fint 2018 och har kanske inte glänst riktigt på samma sätt i år, men tre mål på 13 matcher från start som mittfältare i ett bottenlag i allsvenskan är inte fy skam.

Uppflyttning om vi haft Haglund från start?

Jag, familjen och 1404 andra var på plats för att bevittna Jesper Westerbergs och Peter Larssons sista minuter på Örjan. Och det blev en klang-och-jubel-föreställning till slut, trots ett 0-2-underläge. Den bästa comebacken på länge, sammanfattade min son, och det är väl bara att hålla med.

Spelmässigt var vi dock betydligt bättre än vad det sena avgörandet vittnar om. Förutom de två tillfällena då våra två ytterbackar blev bortgjorda med påföljande baklängesmål i mitten på första halvlek dominerade vi i matchen.

Efter segern tog jag en titt på Magnus Haglunds poängsnitt och kunde konstatera att vi haft minst 49 poäng idag om vi tagit lika många poäng under Igor Kruljs sex matcher också. Eftersom vi under Igors tid mötte seriens tre sämsta lag (och tog en enda poäng mot dem) så hade vi antagligen haft ännu fler poäng idag. Det betyder att vi med all sannolikhet spelat om uppflyttning nästa helg, om Haglund fått chansen från säsongsstart.

Och till sist så måste jag ge Mikael Boman credit. Jag har ju flera gånger uttryckt tveksamhet om värvningen av honom, men nu har han överbevisat mig. Boman kan bli en ruskig upplevelse för superettans försvarare nästa säsong.

Hej då, Westerberg!

Vi tackar Jesper Westerberg, som nu avslutar sin karriär, för många härliga insatser under många år i HBK-tröjan.

Redan under första sejouren var Westerberg en personlig favorit. Att han nu väljer att sluta är på alla sätt klokt beslut, tycker jag. Han har, framför allt under sin andra sejour, vuxit fram till en riktig HBK-profil med ett stort HBK-hjärta. Men åren har tagit ut sin rätt, och även om han fortfarande stundtals kan vara glänsande – kanske framför allt i offensiven – så håller han totalt sett inte samma spelmässiga kvalitet som förr och har inte minst haft svårt mot snabba motståndaryttrar.

Förhoppningsvis kan både Westerberg och försvarskollegan Peter Larsson tackas av ordentligt i årets sista hemmamatch på söndag.

En seger – och reflektioner inför 2020

25 minuters frejdigt spel räckte för att knäcka Frej. Ett tag kändes det som att det kunde bli tvåsiffrigt. Men 3-0 duger gott. Och precis som i förra omgången fick båda i anfallsduon måla. Fint så.

Mest intressant från dagens match var kanske ändå uppställningen. Att Jesper Westerberg får starta och spela hela matchen, trots att superettankontraktet är säkrat även i teorin, torde innebära att vår veteranhögerback får förlängt ett år till.

På samma sätt intressant att Sadat Karim går före U21-seriens skyttekung Alexander Johansson när bytena görs. En del spekulerar ju i att Karim kan försvinna till nästa säsong, men om planerna sett ut så hade han nog inte fått chansen idag.

Och apropå 2020, så hävdade ju podden 3-5-2 häromveckan att FCK ska hjälpa oss ekonomiskt och dessutom placera ”bra spelare” hos oss framöver. Det lät intressant, men med tanke på att inga andra medier plockat upp uppgifterna eller ens kommenterat dem så tror jag tyvärr inte att de stämmer.

Tre gånger tre

Visst, motståndarna Norrby hade absolut ingenting att spela för. Men dagens stabila insats var ändå glädjande att se, av flera anledningar, inte minst målen:
1-0: Mikael Boman får till slut göra mål nummer 2 i år. Kan det lossna för honom nu?
2-0: RWP – i veckan utsedd till månadens Superettan-spelare – gör ett riktigt klassmål, som nog höjer prislappen med en miljon eller så, om nu någon tänker köpa loss honom i vinter.
3-0: Alexander Berntsson får fortsatt visa sitt starka, offensiva huvudspel. Berntsson är nu ensam trea i interna skytteligan, trots att han spelar mittback och trots att han bara startat tio matcher i år. Imponerande.

Och de tre målen gav tre poäng som även i teorin säkrar att vi spelar i Superettan för tredje året i rad.

Är försäljningen verkligen vår räddning?

”Kommunen kan rädda HBK:s ekonomi – med köp av Kombihallen”, trumpetar lokaltidningen ut. Jag är inte lika övertygad. Min ekonomiska kunskap är begränsad, men så mycket vet jag att en försäljning av en tillgång visserligen ger likvida medel, men samtidigt minskar ens anläggningstillgångar. Vad hallen är bokförd till framgår dock inte i HP:s text.

Dessutom ska ett lån på 11 miljoner kronor betalas tillbaka till kommunen, ett lån som möjligtvis inte räknas in i de skulder som används vid bedömningen av elitlicensen. Det avbetalda lånet hjälper oss kanske inte alls, i det hänseendet. Inte heller några sådana resonemang förs i HP:s artikel, vilket är beklagligt.

På lite sikt kan dessutom försäljningen innebära att HBK:s ekonomi försämras. Nu, när vi inte längre äger Kombihallen, måste vi rimligtvis betala hyra för att använda den. Dessutom går inte längre hyresintäkterna som hallen drar in till oss.

Nåväl – detta är ju mitt utifrånperspektiv, som påverkas av att jag inte har tillgång till all relevant information och tyvärr inte heller får denna information av varken HP eller HBK. Vår ordförande är ju odelat positiv i HP:s artikel, så jag kan ju välja att helt enkelt lita på honom. Tyvärr känner jag mig dock – vis av erfarenhet – inte helt trygg med hur de ansvariga har hanterat ekonomin runt vår klubb tidigare.

Reflektioner efter en derbyseger

Som supporter tycker man ofta att laget man håller på haft marginalerna mot sig. Man kommer ihåg och grämer sig över de egna missarna, samtidigt som man förtränger motståndarens heta chanser. Men idag kan jag inte annat än att hålla med varbergaren som efter matchen sa att han inte förstod hur HBK kunde göra tre mål. För vi hade i princip 100 procent utdelning, samtidigt som Bois – framför allt genom forne HBK:aren Perparim Beqaj – missade chans på chans.

RWP i skytteligatopp. Fantastiskt! Tänk att han inte hade gjort en enda seriematch från start för oss förrän i mitten av maj i år.

Men lika glödhet som den egna produkten RWP är, lika sval är den invärvade stjärnan Mikael Boman. Och jag undrar vad de som sa att han bara behövde lite tid tänker idag. Själv tycker jag att Boman blir sämre och sämre. Tidigare skapade han i alla fall chanser, men nu är han i princip osynlig. Jag tror faktiskt att han kan vara den trubbigaste HBK-anfallaren under de tre decennier som jag följt klubben. Eller vad ser ni för utmanare till den titeln?

Att klaga på domarna är sällan särskilt intressant. Domarmisstag tillhör ju spelet. Men efter en seger så känns det ändå som att man kan göra det utan att uppfattas alltför gnällig. För dagens domarinsats var faktiskt under all kritik: en helt felaktig Varbergsstraff och efterföljande varning på Alexander Berntsson, en annan obegriplig varning på Andreas Bengtsson och mängder med felaktiga flaggningar från framför allt en linjeman.

Multipel bedrövelse

Östers IF har tre segrar den här säsongen – två av dem mot oss. Bedrövligt.

Vi har inte vunnit en enda match mot seriens fyra sämsta lag i år. Bedrövligt.

Mikael Boman – ett prestigenyförvärv trots att vi är i ekonomisk kris – har gjort ett enda mål på tio matcher. Ett sämre facit än till och med Kwame Karikari. Bedrövligt.

Alla à la Allansson

Joel Allansson har varit en av HBK:s bästa spelare i år, men inte varit direkt delaktig i särskilt många mål framåt. Idag blev det ändring på det; Allansson var inblandad i alla tre målen. Först slog han båda hörnorna som gav mål (när gjorde vi senast två hörnmål i en match?) och sedan stod han för spiken i kistan genom att själv sätta 3-0 efter Sadat Karim oerhört eleganta framspelning.

Tre poäng idag innebär 31 poäng totalt. Det kan mycket väl att räcka till nytt kontrakt eftersom lagen under strecken har mindre än en poäng per match i genomsnitt, men visst vore det skönt om vi kunde slå vår gamla farmarklubb på onsdag och vara helt på den säkra sidan.

Härligt att se Alexander Berntsson idag, både offensivt och defensivt. Jag har alltid varit förtjust i Berntsson, och jag gillar att han bara kämpat på och inte klagat, trots att han nästan varje säsong får hoppa in och ut ur startelvan och dessutom ofta slängs in som forward. Kan man hoppas att han får en permanent startplats i mittförsvaret 2020?

Ett självpåtaget transferförbud

Visserligen är inte kontraktet formellt säkrat ännu, men av allt att döma kommer det att bli superettan-spel för HBK även år 2020. Naturligt nog har diskussionerna om nästa års trupp dragit igång och en del talar om positioner där vi behöver förstärka.

Jag tänker istället att vi borde släppa de dyra, gamla spelare som har utgående kontrakt (Jesper Westerberg och Johan Oremo) och inte värva en enda spelare till år 2020. Enda nytillskotten skulle i så fall vara en återvändande utlånad spelare (Höskuldur Gunnlaugsson) och någon eller några upplockade juniorer.

Varför detta? Jo, framför allt på grund av ekonomin, så klart. Dessutom ger vi fler egna juniorer chansen att slå igenom, som RWP och Erik Ahlstrand gjort i år.

Men kan det verkligen hålla? Jodå, vi får faktiskt ihop både en riktigt stark startelva och fina avbytare på de flesta positioner. Den här truppen är i min mening en stark uppflyttningskandidat 2020:

Målvakt
Malkolm Nilsson kommer aldrig att bli en supermålvakt, men i superettan duger han. Malte Påhlsson är en helt okej backup. Totalt sett duger detta målvaktspar även 2020.

Ytterbackar
Thomas Boakye och Andreas Bengtsson får vara startalternativen, och det är bra superettanklass på dem. Som backup har vi Edvin Kurtulus, Isak Larsson och en uppflyttad Jacob Olsson. Lite tunt, men ändå godkänt.

Mittbackar
Andreas Johansson och Alexander Berntsson blir ett mittbackspar av fin superettanklass. Andreas Hadenius, Edvin Kurtulus, Gabriel Wallentin och Isac Larsson kan vikariera. Helt okej uppsättning.

Yttermittfältare
Något tunt, men ”Höggi” Gunnlaugsson blir en fin förstärkning på högerkanten. Till vänster kan Emil Tot Wikström ta platsen. Annars finns alternativ som Erik Ahlstrand och Jonathan Svedberg och bakom dem juniorer som Alexander Johansson och Oliver Hintsa. Dessutom kanske Isac Harrysson, som ju gjorde några matcher i superettan i fjol, kan blanda sig i leken i igen. Så yttermittfältet får godkänt ändå, trots allt.

Innermittfält
Med Joel Allansson och Dusan Djuric har vi sannolikt superettans bästa innermittfält. Bakom dem finns mängder med möjliga ersättare: Andreas Hadenius, Erik Ahlstrand, Jonathan Svedberg, Oscar Petersson. Både spets och bredd av yppersta superettanklass, alltså.

Anfall
RWP är glödhet. Mikael Boman kan förhoppningsvis komma i form igen, särskilt om han kan matas med fina inlägg från höger av ”Höggi”. Sadat Karim är – trots att han fått ta emot mycket kritik – en riktig måltjuv, som säkert kan få det att lossna om självförtroendet återvänder. Och som jokrar i leken de två juniorerna Alexander Johansson och Oliver Hintsa. Få lag i superettan kommer att kunna matcha de alternativen.

En 0-0-match som slutade 1-1

Matchen mot Gais kändes som den mest typiska 0-0-match jag någonsin bevittnat. Sedan fick Gais in ett slumpmål efter flipperspel i straffområdet. Då höjde vi plötsligt höjde intensiteten, prickade in en kvittering och hade bud på segermål. Varför kan vi inte spela så under längre tid? Nåja, en poäng betyder att vi sannolikt bara behöver vinna en match på de återstående sex för at säkra kontraktet. Det kommer vi inte att missa.

RWP är nu i skytteligatopp. Fantastiskt, inte minst när man betänker att han inte hade gjort ett enda tävlingsmål för oss före säsongsstart.

Men hur smart var det att plocka in Mikael Boman, när vi har en krisande ekonomi? Boman har nu snart spelat tio matcher i superettan och gjort ett enda mål. Ett uselt facit för en sådan prestigevärvning.

Vi tackar Peter och tigger pengar

Peter Larsson lägger skorna på hyllan efter säsongen. Inte oväntat – han är inte längre den storspelare han en gång var och skulle ju knappast bli bättre till nästa år. Men stort tack för alla härliga minnen, framför allt från första sejouren, Peter!

Och så ber HBK om ekonomiskt stöd. Är detta en av de ”aktiviteter i handlingsplanen som ska kicka in”? Förhoppningarna från HBK:s del verkar i alla fall lågt ställda när man jublar över 3500 kronor på en timme. Årets underskott är ju 3000 gånger så stort, så 3500 kronor är tyvärr bara en piss i Mississippi.

Ett stort minus – som väntat

Mellan 10 och 12 miljoner kronor minus, ser vi ut att gå i år. Många verkar förvånade, men för mig är siffrorna helt väntade. Redan när budgeten presenterades i mars så beskrev jag den som en gissningslek, där betydligt mer än fyra miljoner kronor saknades. Sedan dess har vi tappat både placeringspengar och publikintäkter. Visserligen har vi sparat in på klubbchefsposten under några månader, men å andra sidan dragit på oss extrakostnader genom att anställa Magnus Haglund och anlita Reine Almqvist. Nej, det här var faktiskt ett helt väntat utfall.

På väg mot bottenstrid igen?

Skillnaden mellan Degerfors och HBK idag var i princip en enda: målvaktsspelet. Medan Degerfors keeper räddade bollar som såg smått omöjliga ut släppte Malkolm Nilsson in två som han borde gjort bättre ifrån sig på. Tyvärr gjorde ju inte heller reserven Malte Påhlsson strålande ifrån sig när han fick chansen i veckan. Det känns tråkigt att skriva det, men kanske måste vi faktiskt få in en bättre målvakt till nästa säsong om vi ska ha chans på toppstrid.

Efter förlusterna idag och i tisdags blir matchen mot Gais i nästa omgång riktigt viktig. En tredje förlust där och vi har snart lämnat ingenmansland för att istället återvända mot botten.

Karim hjärta cupen = sant

Trots att motståndet kom från en lägre division hade Magnus Haglund tagit ut i princip bästa tillgängliga elvan. Ändå hamnade vi snabbt i underläge mot Trollhättan och först i andra halvlek kunde Sadat Karim med två mål ordna så att vi – precis som vi alltid gjort – får spela gruppspel i cupen i vår. Finfint!

Karim verkar för övrigt älska cupen. Han har nu gjort våra sex senaste cupmål: fyra i vintras och så då dagens dubbel.

På övre halvan!

Efter segern mot J-Södra i första omgången låg vi på övre halvan. Men efter 1-3 förlusten mot Öis i omgång 2 åkte vi ner på nedre halvan. Där har vi varit sedan dess, med jumboplatsen efter förlusten mot Öster i början av maj som absolut bottennapp.

Men när det är som mörkast blir det alltid ljusare. Igor Krulj fick sparken och idag, när omgång 20 är slutspelad, ligger vi återigen på övre halvan av Superettan, för första gången sedan omgång 1.

Tre poäng blåste in på kontot

De tre poängen såg ut att blåsa iväg, för då HBK fick motvind istället för medvind efter paus dominerade Västerås fullständigt. När VSK:s reducerade och strax efteråt kvitterade var jag inte förvånad. Desto mer förvånad när vi sedan faktiskt lyckades sticka upp och skapa chanser, till och med en straff. Och riktigt överraskad när vi fick in 3-2 – det är sällan som vi lyckats komma tillbaka i år.

Den ofta ifrågsatte Sadat Karim har nu gjort sex spelmål i serien, lika många som hyllade RWP. Kan vara värt att komma ihåg.

Skönt för Mikael Boman att äntligen få göra mål, efter de senaste matchernas bommande. Och riktigt snyggt var det.

Erik Ahlstrand och Dusan Djuric borta med skador redan före matchen och idag utgick Andreas Bengtsson, Jonathan Svedberg och Mikael Boman. Tur att det är tio dagar till nästa match.

Utanför planen har det varit medlemsmöte, där det tyvärr verkar som att svaren var få och luddiga. Som jag sagt tidigare så har HBK ropat ”vargen kommer” gällande ekonomin så många gånger nu att jag knappt orkar bry mig. Särskilt inte som man uppenbarligen ändå hade pengar att värva Mikael Boman i juni, när säsongen i princip redan var körd.

Äntligen en seger mot Dalkurd

Det tog fyra försök, men till slut lyckades vi besegra de Uppsala-baserade kurdiska dalkarlarna från Gästrikland. Och lika chanslösa som vi var mot Öis i veckan, lika kassaskåpssäker kändes den här segern. Inte ens efter Thomas Boakyes märkliga – men onödiga – utvisning kändes det farligt. Istället var vi närmare 3-0 än motståndarna en reducering.

Kul för Malkolm Nilsson att få hålla nollan och göra några fina räddningar, inte minst eftersom jag klagade på hans svaga prestationer för några dagar sedan. Mikael Boman, som jag också var missnöjd med, fortsätter däremot tyvärr att arbeta in sitt nya smeknamn Bom-man, med ännu en hårresande miss idag.

Även om vi fortfarande ligger på nedre halvan så har vi faktiskt inte förlorat hemma sedan 14 maj – alltså för snart tre månader sedan. Härligt om vi kan bli det starka hemmalag vi en gång var.

Utanför planen har en ny produkt från akademin fått a-lagskontrakt: Oliver Hintsa, son till Fredrik Ljungbergs polare Abbe Hintsa. Med Hintsa har vi nu sex anfallare i truppen (RWP, Karim, Boman, Oremo, Alex Johansson och Hintsa), men inte en enda utpräglad yttermittfältare (möjligen med undantag av Emil Tot Wikström), även om många (inklusive Hintsa) kan spela ytter. Jag hoppas och gissar att vi ser till att balansera om truppen en del till nästa år.

Märkligt nog ser jag att en del argumenterar för att vi ska skriva nytt kontrakt med Johan Oremo, men skicka iväg Sadat Karim, som har kontrakt nästa år. Om nu Karim är en flopp med sina fem mål på 19 seriematcher (17 starter och 2 inhopp) i år, hur ska man då beskriva Oremos sex mål på 28 matcher (18 starter och 10 inhopp) förra året? Oremo spelade dessutom i ett topplag i fjol, medan vi i år är ett lag på nedre halvan. Han är också extremt skadedrabbad och fem år äldre än Karim.

Billiga baklängesbollar och Boman som bommar

Det såg ut att bli en total slakt. Öis stormade fram och hade 3-0 efter mindre än en halvtimme. Men Ante G:s reducering stoppade blodflödet. Sedan var matchen jämn, men om det beror på att vi ryckt upp oss eller på att Öis dragit ner på tempot är svårt att avgöra. Slutresultatet blev det samma som när vi mötte göteborgarna i våras.

En sådan här överkörning – för så kändes det länge – är naturligtvis inte enbart ett par spelares fel. Och att lyfta fram enskilda negativa prestationer är något som jag är försiktig med att göra. Men jag tycker ändå att vi måste skärskåda två spelare lite extra efter deras senaste prestationer.

Den första är Malkolm Nilsson. Jag gillar verkligen Nilssons karaktär och hans HBK-hjärta är inte att ta miste på. Men nu släpper han för tredje matchen i rad in ett billigt mål. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Kan det vara läge att testa Malte Påhlsson i helgen?

Den andre är Mikael Boman. När han värvades såg många honom som en frälsare. Själv var jag lite tveksam, och lyfte fram att han gjort ett enda mål under sina två år i Danmark. I HBK har han nu i tre matcher fortsatt med att vara extremt trubbig framför mål. Igår var det dessutom han – som ska vara så stark på huvudet – som släppte markeringen på Ailton som kunde nicka in 1-0. Hade Boman inte haft den historia som han har i HBK så hade han antagligen redan dömts ut som en fullständig flopp. Det enda vi kan hoppas på är att hans svaga prestationer beror på att han inte spelat så mycket på sistone och att det snart blir bättre.

Reflektioner efter ett familjebesök

För första gången sedan 2017 var hela familjen på Örjans vall igår kväll. Och visst borde vi ha fått se en seger. Men några erbarmliga misstag i de bakre leden i kombination med en Mikael Boman som konserverat målformen från Danmark gjorde att vi bara fick en poäng.

Tur dock att RWP nästan verkar vara på väg mot skytteligaseger. Bra jobbat av en spelare som före årets säsong inte startat en enda seriematch för oss.

Alexander Berntsson har hoppat in som targetanfallare under flera år. Men det här kan vara första gången som det draget faktiskt ger utdelning. Och även om Boman missade en del, så var det ju faktiskt han som fixade straffen efter Berntssons nick.

Jag har dömt ut de allsvenska chanserna flera gånger. Men HP verkar märkligt nog fortfarande tro att det finns en möjlighet – formuleringen ”nu är vägen mot Allsvenskan allt krokigare” måste vara årets understatement.

Hur många gånger har vi prickat stolpen i år? Måste snart vara tvåsiffrigt.

En halv säsong i ingemansland

Jag har envist hävdat att avståndet upp till toppen är för långt, både vad gäller poäng och antal lag, för att avancemang till allsvenskan ska vara möjligt. Men många HBK:are verkar ha fortsatt att tro att vi kan nå allsvenskan redan nästa år. Efter dagens förlust mot Mjällby tror jag dock att i princip alla kan vara överens om att det är superettan som gäller även 2020. Inte för att vi spelade dåligt – sett till spelet borde vi ha vunnit idag – men vi har nu alltså tio poäng upp till kvalplats och behöver passera minst sex lag. Det kommer inte att hända. Och självklart kommer vi inte heller, med det fina spel vi har numera, att tappa och åka ner under det negativa kvalstrecket. Det blir alltså nästan en halv säsong i ingenmansland, trist nog.

Dusan Djurics skada var tråkig. Djuric är ju oerhört viktig. Det positiva var att Oscar Petersson till slut fick göra årsdebut.

Mikael Boman såg okej ut i sin comeback, men borde kanske petat in något mål, efter att två gånger haft bollen bara meter från mållinjen utan att få till farliga avslut.

Hemskt vad många stolpträffar vi har i år. Knappt en enda match utan att vi prickar stolpen. Tänk om de alla hade gått in istället.

Jag har fått tron tillbaka

Vi tror på det vi gör! utropade klubbledningen i slutet av april. Vi supportrar hade nog inte riktigt samma tilltro till den väg som ledningen valt. Och någon vecka senare trodde inte ledningen längre, utan sparkade Igor Krulj.

Sedan dess har Magnus Haglund undan för undan byggt upp min tilltro. Delvis med goda resultat, men framför allt tack vare flera kontraktsförlängningar. När nu också Joel Allansson, vårt mest meriterade nyförvärv utan tidigare HBK-koppling på flera år, inte bara utnyttjar förlängningsklausulen utan skriver på till och med 2021, trots att det sannolikt innebär superettanspel ett år till – ja, då kan jag inte göra något annat än tro på det här laget till 100 procent. Även om vi inte går upp i år så kan jag inte se hur vi skulle kunna misslyckas att nå allsvenskan under nästa säsong. Tack Haglund för att du gett mig tron tillbaka!

Silfwret blev till sand

Pontus Silfwer kallades ”drömvärvning” av Igor Krulj när han anslöt från Mjöndalen för två år sedan. Tyvärr har det ju visat sig att Krulj-beröm inte nödvändigtvis betyder så mycket, men visst var Pontus Silfwer spännande till en början. Sedan blev han allt anonymare, precis som så många andra spelare under vår förra tränares tid. Jag föreslog för drygt en månad sedan att han borde skeppas iväg under sommaren, och så blev också fallet idag. Och exakt som med en massa andra värvningar som gjordes under Kruljs tid så släpps han gratis, trots att kontraktstid återstår.

Vi vinner igen – men toppen fortfarande långt borta

Vi vann igen. Och vi gjorde det åter igen efter en fin insats, där vi dominerade nästan hela matchen. Hade vi haft detta spel – denna tränare – från säsongsstart hade vi säkerligen varit så överlägsna serieledare som vi var tippade. Men nu är vi tyvärr, trots tre segrar i rad, fortfarande allt för långt ifrån toppen för att allsvenskan 2020 ska vara ett realistiskt mål, inte minst eftersom nästan alla topplag tagit tre poäng denna omgång.

RWP gör mål för tredje matchen i rad. Och straffen fixade han framspelad av Sadat Karim, som satte hattrick i förra omgången. Min gissning är att Mikael Boman får inleda på bänken mot Mjällby nästa helg.

Femte nollan för året för Malkolm Nilsson i årets femtonde seriematch. Lika många nollor höll han under 30 superettan-omgångar förra året. Det är tydligt att det är anfallsspelet, inte försvaret, som varit våra akilleshäl i år, i alla fall fram tills nyligen.

En långsiktig Haglundeffekt

Resultatmässigt kan Magnus Haglunds första två månader knappast kallas succé. Vi har bara vunnit hälften av de åtta matcher som han ansvarat för, och det är inte godkänt för ett lag som antagligen har seriens bästa trupp.

Men tittar man på andra, mer långsiktiga och därmed viktigare, aspekter känns Haglund som en enorm nytändning.

Efter att Andreas Bengtsson skrivit på i veckan har nu alla våra tre unga startspelare med utgående kontrakt kritat på. I många andra klubbar hade det knappast fått någon att höja på ögonbrynen, men vi HBK:are har blivit härdade under senare år, då mängder av spelare som vi velat behålla lämnat som Bosman. Nu skriver de istället på nya kontrakt – och de gör det trots vetskapen om att det antagligen blir ännu ett år i superettan. Det tyder på att de verkligen tror på Haglund. Härligt!

Haglund har också, enligt HP, ökat träningsdosen rejält. Mycket bra och säkerligen en delförklaring till att spelarna tror på honom. Samtidigt är det sorgligt. Vi har alltså kastat bort två år på en tränare, som inte bara var fullständigt oerfaren på elitnivå utan dessutom inte ens lät spelarna träna hårt. Inte undra på att de flesta spelare stannade upp i utvecklingen, ja i flera fall till och med gick bakåt.

Som 2019 skulle vara

Det var så här vi tänkte oss 2019: massor av mål av Sadat Karim, säkert försvarsspel och stabila trepoängare. Synd bara att vi kastade bort inledningen av säsongen.

Att konkurrens är nyttigt är Jesper Westerberg ett bevis på. Ganska medioker under säsongsinledningen, men riktigt bra efter att han petats av Edvin Kurtulus och sedan kommit tillbaka in i startelvan efter Kurtulus avstängning. Idag assist till både 1-0 och 2-0.

Och apropå konkurrens. Det blir intressant att se hur vi formerar anfallet när Mikael Boman är spelklar. Jag är inte hundra procent säker på att Boman – med totalt ett mål på 27 a-lagsmatcher under två års spel i Danmark – kommer att vara given.

Riktigt glädjande att både RWP och Alexander Berntsson förlängt sina kontrakt. Det har ju tyvärr blivit en ovana att vi tappar våra unga spelare som Bosman.

Klasskillnad när toppen mötte botten

Det var botten mot toppen i Superettan – och visst var det klasskillnad på HBK och Mjällby. Två snabba mål i första halvlek och sedan knappt en enda het reduceringschans för motståndarna. Synd bara att det är vi som varit bottenlaget fram till idag, för hade vi spelat så här under hela säsongen hade vi vunnit Superettan.

Dusan Djuric är nästan för bra för den här nivån. Han ligger bakom båda målen idag, när han slår frisparken till 1-0 och sedan fixar straffen till 2-0. Hur kunde han misslyckas i Gais och Dalkurd? Var det inspirationen som saknades?

Skönt för Sadat Karim att äntligen få sätta dit den, efter stolpträffar, målvaktsräddningar och bortdömda mål, Hoppas att han får sova gott i natt.

Alltså, är Erik Ahlstrand verkligen bara 17 år? Och hade aldrig spelat en seniormatch för mindre än ett halvår sedan? Obegripligt.

Har Tony redan slutat?

På den här länken står att vår klubbchef Tony Karlsson slutat idag, trots tidigare besked att han skulle vara kvar till transferfönstret stänger. Men länken går inte att hitta från HBK:s hemsida, utan ligger dold, trots att den borde synas under ”Nyheter”. Snacket om transparens ekar allt mer ihåligt, tycker jag.

Och så – om HBK nu plockar bort länken – här är informationen:

Vargen kommer – och Boman

Förra måndagen skickade HBK:s styrelse ut en apell om med rubriken "Utsatt ekonomiskt läge i HBK" och bad om hjälp från "alla med HBK-hjärta". Idag, en vecka senare, värvar vi en ny, dyr spelare – trots att hoppet om allsvensk plats 2020 i princip är ute. Hur var det nu – kommer vargen den här gången eller var uppmaningen för en vecka sedan bara struntprat?

Med detta sagt: sportsligt är naturligtvis Mikael Boman en jätteintressant förstärkning. Välkommen tillbaka, Bosse!

Bommar och Boman

Erik Ahlstrand sköt över öppet mål, Thomas Boakye sköt utanför öppet mål, Rasmus Wiedesheim-Paul sköt och sköt och sköt men prickade målvakten hela tiden, Sadat Karim sköt i mål men hans passningsläggare var offside, Alexander Johansson försökte skjuta men fumlade med bollen – ja, det var missarnas eftermiddag på Örjans vall igår. Och därmed bara en poäng till ett överlägset HBK.

Fyra segrar på de fem matcherna fram till transferfönstret öppnar krävs för att uppflyttningshoppet ska leva, skrev jag häromdagen. Nu missade vi redan i första matchen, och då är det alltså fyra raka som behövs, annars kan vi fullständigt glömma allsvenskan 2020, anser jag. Trots det verkar vi – som alldeles nyss var i enorm ekonomisk nöd – vara på väg att värva den gamle hjälten Mikael Boman. Visst var Boman riktigt bra när han var här senast, men han är knappast billig i lön och har dessutom ett halvår kvar på kontraktet. Varför inte vänta till hans kontrakt går ut i december – då kostar han inget i övergångssumma och vi sparar in lönen under den här säsongen?

En strategi inför silly season

Hur ska vi göra när transferfönstret öppnar den 17 juli? Det avgörs de närmaste veckorna, tänker jag.

Den 17 juli har precis halva Superettan, 15 omgångar, spelats. Ligger vi då i närheten av en kvalplats eller till och med allsvensk plats – ja, då kan vi göra som Magnus Haglund antyder att han vill göra: värva på de positioner där vi är tunna.
Men vi bör också försöka släppa någon eller några centrala mittfältare. Vi har ju ett överflöd av spelare där, samtidigt som Dusan Djuric och Joel Allansson är givna i startelvan. Spelare som gissningsvis sitter på dyra kontrakt, som Pontus Silfwer och Andreas Hadenius, får gärna skeppas iväg, eftersom alternativen är så många: Erik Ahlstrand, Jonathan Svedberg, Emil Tot Wikström, Oscar Petersson (som alltså fortfarande inte har gjort en minut i serien i år).

Men för att nå toppstrid skulle jag gissa att vi behöver omkring 12 poäng under de fem kommande omgångarna – alltså vinst i fyra av fem matcher. Vinner vi inte så många matcher och är alltså inte är med i toppen den 17 juli – ja då tycker jag att vi bara bör kapa kostnader och släppa iväg Andreas Hadenius och/eller Pontus Silfwer och sedan rikta in oss på spel i Superettan 2020 också.

Gudmundsson springer vidare till Holland

Gabriel Gudmundsson går till Groningen. Mycket bra av flera skäl. Gudmundsson hade knappast skrivit nytt kontrakt, han har inte varit särskilt framgångsrik i år och vi slipper se honom i en annan svensk klubb, i alla fall den närmaste tiden. Men framför allt får vi in välbehövliga pengar i ett ekonomiskt ansträngt läge, och har dessutom en vidareförsäljningsklausul som kanske någon gång i framtiden kan ge oss ordentligt med cash.

Däremot är det lite märkligt av Tony Karlsson att säga att det var nu eller aldrig om vi ville ha betalt för Gudmundsson. Vi hade ju – om han lämnat efter att kontraktet gått ut – så klart fått utbildningsbidrag, även om jag är osäker på hur högt det blivit.

Och så kör vi tydligen igång Snöbollen 2.0. Visst är det lite bittert att behöva göra det mindre än två år efter att vi löste ut de förra riskkapitalisterna, men helt rätt av ledningen att göra vad som krävs.

Första hemmasegern på ett halvår

Det var nästan ett halvår sedan sist, men igår tog vi till slut en seger i en tävlingsmatch på hemmaplan. Och det var inte bara resultatet som gladde, även spelet var riktigt fint. Är det detta som är den verkliga Haglund-effekten? Låt oss hoppas, men också hoppas att vi inte åker på nytt bakslag mot Västerås nästa helg.

Dusan Djurics första HBK-mål på över ett decennium var hyfsat snyggt.

Och Erik Ahlstrand fick göra sitt första seniormål någonsin. Kul. Och jag kan – i motsats till en del andra – förstå att Sadat Karim, som lidit så mycket av sin måltorka, låg kvar och grämde sig över sin häpnadsväckande miss.

Gabriel Gudmundsson sägs vara på väg bort i sommar. Visst vore det roligt att behålla honom, men kan vi få betalt och slipper se honom i ett annat svenskt lag så är det positivt. Och Gudmundsson har ju inte varit så framgångsrik i år.

Andreas Hadenius är tillbaka i HBK-träning. Men Haglund verkar inte överdrivet entusiastisk. Och det är inte svårt att förstå – vi har ju ett överflöd av centrala mittfältare, vilket exempelvis syns i att Oscar Petersson fortfarande inte har gjort en minut i serien i år.

Tråkigt, begripligt och trevligt

Ännu en ny förlust fick vi uppleva i helgen, när serieledarna tog alla tre poängen. Ett tråkigt besked.

Ännu ett nytt ledarbyte får vi, när Tony Karlsson lämnar posten som klubbchef. Ett begripligt besked. Jag förstår att den utsatta positionen har tärt på honom. Långt ifrån allt Tony har gjort har varit rätt, men jag tycker att han har fått på tok för mycket kritik.

Ännu ett nytt kontrakt skrivs med Dusan Djuric. Ett trevligt besked. För några månader sedan sågade jag motsvarande beslut, men Djuric har visat sig vara en riktig tillgång på plan.

Noll markering och noll poäng

Om TFF-segern i Haglunds debut gett oss en självförtroendeboost så försvann den efter en minut. Då tyckte HBK:arna att en Gaisare inte behövde markeras i straffområdet med resultatet att 0-1 rasade in. Tjugo minuter senare upprepades samma typ av icke-markering och 0-2 var ett faktum.

Visst, tids nog kom vi över chocken, och två tredjedelar av matchen är helt okej, även om vi skapar för få heta chanser. Å andra sidan var det inte konstigt att Gais lade sig på försvar i ledning.

RWP har verkligen blommat ut. Kunde förutom det snygga målet fått in ett par bollar till. Hoppas att vi förlänger med honom å det snaraste. För övrigt var varningen han fick idag bland det märkligaste jag sett.

Dusan Djuric riktigt bra igen. Det är bara att erkänna: jag hade fel när jag sågade värvningen. Men visst gör det lite extra ont att tänka på att vi kunde fått en tre år yngre Djuric 2016. Var hade HBK varit idag om han inte valt de kurdiska miljardärernas pengar istället för sin moderklubb då?

På spaning efter Haglund-effekt

Det var ett tag sedan jag såg HBK live, men idag i Trelleborg var jag på plats för att spana in en eventuell Haglund-effekt.

I första halvlek syntes det inte mycket till av någon sådan. Vi hade som vanligt svårt att skapa chanser, men släppte å andra sidan inte till mycket bakåt heller. Jag saknade framför allt spelare som kunde hota från kanterna.

Andra halvlek var däremot betydligt piggare, inte minst sedan RWP bytts in och Gabriel Gudmundsson flyttats ut som ytter. Då fick vi plötsligt ett hot på kanten, vilket i sin tur tvingade TFF att försvara där och lämna mer yta i mitten. Ändå föll målet från högerkanten, efter ett fint inspel från Edvin Kurtulus och en snygg skarv av Håkan Svensson jr.

Haglund-effekten då? Ja, 4-4-2 var nog ett klokt steg. Dessutom valde han att göra ett hyfsat tidigt byte, som förändrade matchbilden. Tränarbytet i kombination med den självförtroendeboost som dagens seger innebär kan nog mycket väl ge oss en nystart. Allsvenskan 2020 är fortfarande möjlig!

Krulj ut – Haglund in

Till slut gick det inte längre att predika tålamod och tro för HBK:s ledning. Mannen som tog oss ner från allsvenskan, som misslyckades med att ta oss tillbaka och som sedan parkerade oss som jumbo i Superettan fick silkessnöret. Det var naturligtvis helt rätt – om man med seriens bästa trupp ligger på seriens sämsta plats måste något till slut göras.

Om Magnus Haglund är rätt man att ta över? Det vet jag inte. Men den här gången vågar jag själv känna tro. Och sämre kan det ju inte gå. Dessutom är det naturligtvis en bonus att en person med fotbollskunnande ska ta över sportchefsrollen.

Jumbo i Superettan

Dalkurd vann en match och Frej tog en poäng – och vips var vi jumbo. Jumbo i Superettan.

Men snart är kanske denna desperationens tid förbi. Inte ens Tony Karlsson talar längre om ”tro” och ”tålamod”, när Fotbolldirekt konfronterar honom med uppgifter om att Igor Krulj är nära att få sparken.

Historia skrivs – positivt och negativt

Nio av elva i startelvan har spelat i våra egna ungdomsled, liksom samtliga tre avbytare. Totalt tolv  hemmafostrade HBK:are var på plan idag, något som aldrig hänt under de tre decennier som jag följt klubben och sannolikt aldrig innan dess heller. Historiskt, alltså.

Tyvärr är vi också historiskt dåliga. Inte sämst genom alla tider, dock – men man får gå tillbaka mer än ett halvt sekel för att hitta en så här svag HBK-placering. Imorgon vid den här tiden kan vi mycket väl vara jumbo i andradivisionen, på plats 32 av alla svenska lag. Uselt.

Historisk på sitt eget sätt blir nog också Igor Krulj. Han kommer med all sannolikhet att bli den första HBK-tränaren, under den tid som jag följt laget, som lämnar klubben i en lägre division än när han tillträdde. Jag hoppas bara att det inte blir två divisioner lägre.

För övrigt är det tråkigt att att HBK fortsätter den nästan förolämpande attityden gentemot oss besvikna supportrar. Tidigare har man jämfört Igor Krulj med Nordens mest framgångsrika tränare och använt ”dokumentärserien” Blå till propaganda. Nu låter man motståndartränaren lägga ut orden om hur bra HBK var idag, kallar Östers två ribbskott ”slumpmässiga” och förbigår med total tystnad att Öster hade fler heta chanser än vi.

En ny förlust – och katastrofal kommunikation

Vi ställde upp med samma startelva som mot Syrianska, precis som då inledde vi med ett tidigt mål och precis som då hjälpte det inte. Den här gången blev det dock ännu värre än sist, och tredje förlusten på fyra senaste är ett faktum.

I veckan jämförde Tony Karlsson vår tränare Igor Krulj med Ståle Solbakken. Solbakken har visserligen sex ligatitlar med FCK, men Igor har å andra sidan tagit ner HBK från allsvenskan, etablerat klubben på Superettannivå och dessutom lyckats degradera Tvååkar. Kanske är det ändå Alex Ferguson som är en mer lämplig jämförelse, Tony?

Dokumentärserien Blå skulle skildra HBK ”inifrån, bakom kulisserna”. Förebilden sades vara Netflixsuccén ”Sunderland 'til I die”, som inte minst ger en röst åt frustrerade och ledsna supportrar.
Initiativtagaren Christian Albinsson påstod att ”även om det händer något som inte är till HBK:s fördel så ska det med”. Och vad gör man då, när det kokar mer bland oss HBK:are än vad jag någonsin kan minnas under de drygt 30 år då jag följt klubben? Man släpper ett avsnitt med exakt noll skildringar inifrån, med exakt noll av den frustration som finns i och runt klubben, och med exakt noll detaljer som inte är till HBK:s fördel. Jag känner mig nästan personligt förolämpad, när min klubb tror att jag är så dum att jag köper det här. Vad blir det i Blå nummer fyra – en odyssé genom de framgångsrika åren kring millenieskiftet, där Tom Prahl står i centrum?

Tro!

Vi har en stark tro på det vi håller på med, utropar HBK:s ledning, och uppmanar oss andra att också tro. Jag tog dem på orden och plockade fram vår nya inmarschslåt.

När Höggi går så stannar Igor?

En av ganska få HBK:are som inte kan beskyllas för HBK:s svaga seriestart är offensivt skicklige Höskuldur Gunnlaugsson. Islänningen har fått exakt noll minuter i serien. Och fler blir det inte heller – nu lånas han ut till Breidablik i hemlandet under resten av året.

”Vi tog inte hit ’Höggi’ för att han skulle få sitta på en bänk”, kommenterar sportchef Tony Karlsson. Nej, det är klart – men ett smartare alternativ vore kanske att använda truppens skickligaste inläggsspelare?

Höggi får alltså byta bänknötande i ett lag på undre halvan av svenska andradivisionen mot kvalspel i Europa League. Är Breidabliks ledning dum i huvudet? Troligen inte – de vet nog vad de gör. Men vad jag ska svara om HBK:s dito är mer oklart.

Mest intressant i den här utlåningen tror jag ändå är det faktum att den överhuvudtaget sker. För hade vi varit på väg att byta tränare, som en del spekulerar i, så hade vi sannolikt avvaktat den nye tränarens bedömning innan vi skickat iväg en av våra mer talangfulla spelare.

2019 det nya 2018?

Vi möter ett dåligt lag, ett lag som kanske till och med vill förlora, ett lag som skänker oss en 1-0-ledning efter ett par minuter – och ändå misslyckas vi med att vinna. Uruselt.

Och vi fortsätter alltså att kopiera 2018 i princip exakt – efter en bortaseger i premiären följde då som nu dubbla tvåmålsförluster, först en på hemmaplan och sedan en på bortaplan, och därefter oavgjort på hemmaplan, efter att vi haft ledning men släppt in ett självmål.

Dusan Djuric var tillbaka på Örjans vall i en blå tröja, för första gången på över tio år. Jag har ju inte varit överlycklig över den värvningen, men Dusan får klart godkänt idag.

Vad har Höskuldur Gunnlaugsson och Oscar Petersson gjort för ont? Noll minuter i serien efter fyra omgångar för två spelare som ändå fick hyfsat med speltid under den framgångsrika försäsongen. Det är ju knappast så att resten av truppen imponerat storligen.

Vi slutar ändå med något positivt. Efter dagens match har 16 HBK:are fått spelminuter i årets Superettan – och hela 11 av dem kommer från vår ungdomsverksamhet. Ja, vi hade faktiskt kunnat ställa upp en hel startelva enligt 4-4-2 med dem, inklusive målvakt.

Det hade kunnat vara värre

Visst känns det mest dystert kring HBK just nu. Men det hade faktiskt kunnat vara värre. Vi hade kunnat inleda serien med noll mål på tre matcher. Vi hade kunnat spela hemmapremiär inför 197 åskådare. Vi hade kunnat vara uppköpta av en miljardär, som sedan övergett oss. Vi hade kunnat heta Halmstads BK, men vara registrerade i Borås och spela våra matcher i Växjö. Vi hade kunnat vara Dalkurd.

Exakt som 2018

2018 inledde vi seriespelet med en uddamålsvinst på bortaplan, men förlorade sedan med två mål på hemmaplan och därefter med två mål på bortaplan. Målskillnaden efter tre omgångar var 2-5. Efter dagens förlust mot Brage har vi inlett exakt likadant och har exakt samma målskillnad.

Värt att minnas: Efter den svaga inledningen följde under 2018 10 raka matcher utan förlust. Men kommer Igor Krulj få chansen att återigen vända trenden? Jag är tveksam. Och som trogna bloggläsare nog känner till så ropar jag ytterst sällan på tränarens avgång, men nu är det nära.

Förlusten mot Örgryte sist berodde till stor del på individuella misstag. Men dagens match var en rent erbarmlig prestation – knappt någon målchans framåt, medan Brage kunde fått in både en och två bollar till.

Det såg inte så snyggt ut när Thomas Boakye byttes ut och inte ens hälsade Emil Tot Wikström in på planen.

Efter tre matcher: Noll minuter på plan för Höskuldur Gunnlaugsson, noll minuter på plan för Oscar Petersson, noll minuter i 18-mannatruppen för Dusan Djuric.

Negativt hattrick

Det var verkligen inte bara Alexander Berntssons fel att vi förlorade igår. Men hans hattrick i misslyckade ingripanden var tungt att skåda – först fummel med bollen, sedan en halvmissad brytning och till sist ett felpass. Och så pang-pang-pang av ett högeffektivt Örgryte.

Ska man ta till en klyscha så får vi ta andra halvlek med oss. Då spelade vi faktiskt helt okej. Och jag tycker att det var rätt att ge Berntsson chansen att revanschera sig under de sista 45 minuterna.

Två stolpträffar i premiären, en ribbträff igår. Vi har inte riktigt marginalerna med oss.

2018 inledde vi seriespelet med att vinna med uddamålet på bortaplan och förlorade sedan med två mål i hemmapremiären. 2019 – exakt samma sak. Låt oss hoppas att likheterna slutar där.

Snåla betyg och en utebliven värvning

Nej, det blev ingen ny anfallare för oss innan transferfönstret stängde. Det behöver inte vara en katastrof – Sadat Karim kan mycket väl hålla en hel säsong och annars kan kanske någon av våra ungdomar ta chansen, om de skulle få den.

Men visst känns det lite surt när man läser vilka namn som enligt HP var aktuella: Shkodran Maholli, Mikael Boman, Diego Montiel, Ricky Yarsuvat och Adi Nelic. Och när man sedan ser vår klubbchef tala om att vi inte skulle hitta någon ”till vilket pris som helst” funderar åtminstone jag på hur mycket bättre de ekonomiska möjligheterna sett ut om vi inte värvat den där sista mittfältaren till vårt redan överbefolkade innermittfält. Särskilt som Dusan Djuric – som kontrakterades av klubben för snart en och en halv månad sedan och tränat med oss ännu längre – tydligen fortfarande inte är redo för att ens ingå i truppen.

Intressant också att notera HP:s spelarbetyg efter premiären i tisdags. Många lokaltidningar brukar haussa sina lag, men HP verkar vilja göra tvärtom. Vi möter alltså på bortaplan det lag som tippas komma tvåa i serien, vi vinner och vi har ett halvdussin heta chanser (mål, straff, två stolpträffar, en riktigt het nick och ett skott i friläge precis utanför stolpen), medan motståndarna faktiskt inte skapar en enda riktigt het målchans. Ändå ger HP dubbelt så många spelare betyget 2 på den femgradiga skalan, jämfört med hur många som får 4. En tvåa betyder att spelaren inte nådde nivån ”bra” (det är en trea). Fyra av de elva i startelvan, mer än en tredjedel av spelarna, var alltså inte ”bra” i tisdags. Märkligt.

Reflektioner efter en premiärseger

Pontus Silfwer fick chansen från straffpunkten, Gabriel Gudmundsson prickade stolpen och Emil Tot Wikström upprepade bravaden – men, nej, det är tydligt att det är Sadat Karim som ska göra målen för oss i år. Så otroligt skönt att ha en så vass målskytt där framme.

Efter seniordebuten i den beramade Östersundsmatchen var jag överraskad och imponerad av Erik Ahlstrand. Idag var jag mindre överraskad men ännu mer imponerad. Kanske var 17-åringen till och med bäst på plan idag, även om han hade fin konkurrens av ett par andra HBK:are.

Och vilket betongförsvar vi har. Jönköping, som ändå tippats tvåa och bara förlorat mot svenska mästarna under försäsongen, hade knappt några målchanser på hela matchen.

Nu längtar jag redan till lördag!

Analys av truppen inför premiären

Efter en imponerande silly season och en fantastiskt fin försäsong är det ingen överraskning att vi tippas som vinnare i Superettan. Särskilt inte när man betänker att vi har hård konkurrens på nästan alla positioner. Inför premiären mot J-Södra imorgon är det nu dags för den traditionella truppanalysen.

Målvakt
Malkolm Nilsson har nu ett års rutin som förstekeeper. Det verkar ha gjort honom gott och kanske kan han växa ut till vår nye stormålvakt. Möjligen har också konkurrensen från nye andremålvakten Malte Påhlsson sporrat. Påhlsson har ju, trots sin ungdom, gedigen seniorerfarenhet från Halmia och har sett stabil ut under de ganska få minuter som han spelat.

Ytterbackar
Här finns fin spets. Andreas Bengtsson ser ut att gå en ny vår till mötes nu när han är skadefri och känns given till vänster. Veteranen Jesper Westerberg är en vinnarskalle till höger. Och Thomas Boakye kan rycka in på både kanter, när han inte spelar högre upp i banan. Möjligen var jag för någon månad sedan lite orolig över bredden, men Edvin Kurtulus har gjort ett par matcher på positionen och fått lovord. Även Isac Larsson har spelat några minuter här, precis som Jacob Olsson, som ännu inte fått en plats i a-lagstruppen.

Mittbackar
Jag måste erkänna att jag nog underskattat betydelsen av Andreas Johansson. Med Ante G har vi plötsligt fått ett nästan ogenomträngligt mittförsvar, även om det säkerligen inte enbart är hans förtjänst. Bredvid Johansson har glädjande nog Alexander Berntsson fått chansen. Jag har alltid varit svag för honom, och det känns helt rätt att ge en ung spelare chansen att lära av Ante G. Veteranen Peter Larsson är dock ett riktigt fint alternativ på bänken. Dessutom har vi ett helt koppel ungdomar som väntar på sin chans: Gabriel Wallentin, Isac Larsson och Edvin Kurtulus. Möjligen återkommer även Andreas Hadenius från sitt lån i sommar – han verkar inte få spela så mycket i Dundee.

Yttermittfältare
Gabriel Gudmundsson slog igenom med dunder och brak förra året. Under försäsongen verkar det dock ha knutit sig lite för honom, och han har ännu inte hittat målet. Men ibland glömmer vi nog att han fortfarande är tonåring, och både speeden och talangen finns där för att han ska kunna bli riktigt vass i år.
Vem som tar andra kantpositionen är mer osäkert – konkurrensen är hård och på hög nivå. Tomas Boakye har skött sig fint när han fått chansen högre upp i banan i år, Höskuldur Gunnlaugssons känsliga fötter levererar ofta fina inlägg, Emil Tot Wikström känns riktigt spännande och måltjuven Rasmus Wiedesheim verkar funka på kanten också. Tot Wikström sägs få platsen i premiären, men vem som i slutändan gör flest matcher där känns omöjligt att sia om.
Till alla dessa kantalternativ kan vi även lägga ungdomarna och offensiva hoten Alexander Johansson och Isac Harrysson, som dock båda sannolikt får nöja sig med enstaka inhopp i år.

Innermittfält
Det här är nog den position där konkurrensen är som hårdast. Högklassiga nyförvärvet Joel Allansson är given, men vem som får de andra två platserna är svårare att säga. Pontus Silfwer är sedan länge en Igor-favorit, och är säkert förarsätet just nu, men konkurrensen är knivskarp. 17-årige Erik Ahlstrand har varit sensationellt bra när han fått chansen och sägs få starta imorgon. Två andra unga – men ganska rutinerade – talanger, Oskar Pettersson och Jonathan Svedberg, är båda födda 1999, med mindre än en månads mellanrum. Just verkar Pettersson ha tagit sig förbi Svedberg i hackordningen, men det kan nog ändras under säsongen. Emil Tot Wikström kan också spela här, liksom Höskuldur Gunnlaugsson. Och till detta getingbo lades alltså nyligen Dusan Djuric. Han har onekligen talangen, men håller kroppen 2019?

Anfallare
Enda positionen där vi saknar bredd – men sannerligen inte spets. Sadat Karim har öst in mål under försäsongen och är rättmätigt favorit till att vinna seriens skytteliga. Men vad har vi bakom honom efter att Johan Oremo gått sönder? Med mindre än ett dygn till premiären och bara några få dygn före transferdeadline är ännu är inget nyförvärv presenterat. Visst har vi ungdomar som Rasmus Wiedesheim Paul och Alexander Johansson, men vågar vi lita till att de kan fylla Karims skor om olyckan skulle vara framme? Knappast. Ett annat alternativ är att sätta Gabriel Gudmundsson här, men är han rätt man för en roll som ensam forward?

Reflektioner efter genrepet

Vi möter ett allsvenskt lag – och släpper inte till en enda målchans under mer än 80 minuter. Visserligen har Elfsborg sedan i slutet av matchen något farligt skott, men försvarsspelet under den här försäsongen kan faktiskt inte betecknas som något annat än lysande, särskilt med tanke på att vi mött så många allsvenska lag.

Lysande är också Sadat Karims målskytte. Han, som alltså bara har en säsong i Superettan bakom sig, öser fullständigt in mål mot allsvenskt motstånd.

Och så fick jag med egna ögon se Dusan Djuric i en HBK-tröja för första gången på över 10 år. Han gjorde det helt okej, men konkurrensen på hans position är tuff och jag undrar hur många matcher han egentligen kommer att få starta i år.

Även Edvin Kurtulus såg jag för första gången i en seniormatch för HBK. Han såg rejäl ut och blir nog en bra back up på ytterbackspositionen.

Bra och dåliga nollor

Det blev 0-0 mot våra halländska grannar nere i Spanien. Det var tyvärr inte enda nollan – det var också noll webbsändningar från matchen och noll journalister på plats. Därför fick vi hålla tillgodo med en matchrapport författad utifrån ett samtal med vår tränare. Jag förstår faktiskt inte att HP och HN, som ju är samma bolag och har samma chefredaktör, misslyckas med att skicka åtminstone en journalist när storlagen i de båda tidningarnas upptagningsområden möts.

Noll förluster mot svenskt motstånd i år under ordinarie tid. Det är faktiskt riktigt imponerande, särskilt som vi mött fyra allsvenska lag.

Edvin Kurtulus spräckte sin nolla i antalet seniormatcher, och ska (enligt vår tränare) ha gjort en bra debut. Välbehövligt, för vi är riktigt tunna på ytterbackspositionerna, där Kurtulus – som jag förstått det – spelade.

Noll i betyg ger jag inte till dokumentären Blå – absolut inte. Jag gillar verkligen tanken bakom Blå och även om det ju är långt till nivån som ”Sunderland 'Til I Die” lagt fast så håller produktionen hög klass.  Men riktigt så översvallande som andra verkar vara är jag inte efter premiäravsnittet. Det var ju ganska tillrättalagt, och åtminstone jag ser en del problem i att en styrelseledamot är producent och att HBK:s kommunikatör är redaktör. Vad för slags kritik mot exempelvis styrelse- eller kommunikationsarbetet kommer att släppas igenom?

För övrigt var det ganska tragikomiskt att läsa HP:s chefredaktörs text om Blå. Viveka Hedbjörk menar alltså att dokumentären är att betrakta som ”vilket frilansjobb som helst”. Med andra ord: vi som läsare kan räkna med att det även i annan HP-journalistik finns intressekonflikter. Nästa gång blir det kanske en dokumentär om kommunpolitiken producerad av en politiker som HP köper in?

Obesegrade efter 90 – men utslagna

Precis som senast vi gick till kvarten pressade vi ett allsvenskt lag, men föll i slutskedet. Visst var det extra bittert att det var AFC-spelaren som skulle ha haft rött kort som avgjorde, men sådan är ju fotbollen.

Sadat Karim, Joel Allansson och Andreas Johansson – vilka nyförvärv vi har gjort!

Det ändrar ju ingenting, men det gladde mig ändå att höra AFC-spelaren i intervjun efter matchen erkänna att han han hade tur som fick spela vidare.

Vi har alltså mött tre allsvenska lag i cupen och inte förlorat efter 90 minuter mot något av dem. Jag känner mig riktigt förväntansfull inför seriepremiären.

Märkligt förresten att Hallandsposten inte kan se skillnad på våra två ghananer. Två av de tre missade chanserna i första halvlek som tidningen tillskriver Sadat Karim var det Thomas Boakye som hade.

Ingen parkerad buss mot bussbolaget

Våra kommande motståndare AFC har, som det bussbolag de i praktiken är, kuskat runt från ort till ort genom åren. Just nu har de parkerat i Eskilstuna. Vår mittfältare Pontus Silfwer passar på att, möjligen oavsiktligt, håna dem inför matchen. ”Vi ska inte åka dit och parkera någon buss”, slår han fast i intervjun på HBK:s hemsida. Trevligt, både den inställning och det faktum att vi inte är ett bussbolag.

Ett svullet knä, en spännande dokumentär och en fin akademi

Johan Oremo är knäskadad – ännu en gång. Riktigt tråkigt. Oremo har ju stundtals visat klass i HBK, även om skadorna begränsat hans speltid. Tyvärr är det tveksamt om vi kommer att få se honom i HBK igen, tror jag.

Igor Krulj öppnar nu för anfallslån. Det kan nog vara klokt. Även om truppsidan listar sex spelare som anfallare så är faktist minst hälften av dem mer mittfältare i dagens HBK.

Betydligt mer upplyftande var att se HBK:s planer på en dokumentärserie. Förutom att det som supporter ska bli otroligt spännande att se den så kan den kanske även få upp intresset för klubben, både lokalt och runt om i Sverige.

Och så är det naturligtvis riktigt kul att vår akademi fortsatt bedöms hålla högsta klass.

En budget eller en gissningslek?

Nej, inte kom det som en överraskning, men det är ändå trist att se att vi återigen – halvannat år efter Haksabanovic-försäljningen – har en ekonomi i gungning. Fyra miljoner kronor saknas för att budgeten för 2019 ska gå ihop, skriver HP. Men i mina ögon saknas betydligt mer, för de fyra miljoner kronorna är vad som fattas för att budgeten ska gå ihop efter att man redan skrivit upp publik-, match- och sponsorintäkter med ett par miljoner kronor. Ja, det känns faktiskt som att man först kritat ner resultatet på sista raden och sedan gissat/önskedrömt om hur pengarna ska komma in genom olika kanaler.

Så är jag orolig för HBK:s fortsatta existens? Nej, där börjar jag faktiskt bli luttrad.

Och så är alltså Per-Olof ”Pelle” Nilsson vår nya ordförande. Jag önskar honom lycka till och hoppas att han är rätt man på rätt plats.

Ett-ett gav ett avancemang

Ett-ett mot ett lag från ettan – nej, det är inget förstklassigt resultat. Men vad gör egentligen det, när det räcker för att ta oss vidare i cupen. Ett avancemang i en grupp med två allsvenska lag är faktiskt en riktigt stark prestation i sig.

Sadat Karim visar att vi nog inte behöver sakna Kosuke Kinoshita i år.

Jag vill dessutom uppmärksamma HP:s artikelserie om HBK:s ekonomi och relaterade frågor. Jag är ju tidvis kritisk mot lokaltidningen, så därför ska tidningen också få beröm när den gör något bra. Det är också glädjande att HP verkar ha insett att man ska behandla engagemanget på supportersajter som något positivt, som visar vad HBK-intresserade vill läsa om, istället för att inte låtsas om det.

En värvning jag beklagar

Han har nobbat oss ett antal gånger, han har haft ytterst svårt att ta en startplats i ett lag på nedre halvan av Superettan, han tar upp löneutrymme när vi har ett ekonomiskt ansträngt läge och han riskerar att hindra våra unga mittfältstalanger från speltid. Nej, jag är verkligen inte glad över att HBK nu öppnar stora famnen för Dusan Djuric. Men – som jag skrivit tidigare – när han nu är HBK:are igen så kommer jag självklart att ge honom mitt stöd när han bär de blåsvarta kläderna.

Långt ifrån planen händer också intressanta saker. Per-Olof Nilsson är föreslagen som ny ordförande. HP:s intervju med honom skrapar lite på ytan och ger inte någon speciellt tydlig bild av honom, men jag hoppas naturligtvis att han kan bli bra i rollen.

Lokaltidning utan lokalkännedom?

Den första HBK-match jag såg var mot IFK Göteborg 1989. Stefan Lindqvist fixade två straffar som Tommy Frejdh sköt in bakom Thomas Ravelli och satte sedan trean på egen hand. Att Göteborg reducerade i slutet betydde inget, segern var hur stabil som helst. Lindqvist var en riktig HBK-hjälte detta succéår, då vi faktiskt var nära att nå slutspelet som nykomlingar. Han gjorde till och med debut i landslaget som HBK:are samma år.

Döm om min förvåning när nu Hallandsposten i en ingress skriver att Lindqvist var "en viktig kugge på IFK Göteborgs centrala mittfältet (sic)", istället för att berätta om Lindqvists oerhört centrala funktion i HBK. HP väljer också märkligt nog att publicera en bild av honom i randig pyjamas, istället för exempelvis den egna arkivbild från den härliga sommardagen 1989 där jag själv syns i bakgrunden i publiken. Visserligen nämns i förbifarten att Lindqvist är Halmstadfostrad, men det är ju smått löjligt att lokaltidningen inte berättar mer om hans HBK-koppling.

I topp i gruppen!

Sist hade vi en tredjedel av truppen magsjuk. Då blev det bara en poäng mot allsvenskt motstånd. Nu, när det återigen vankades allsvenskt motstånd, var nästan alla friska – då blev det seger!

Vilka nyförvärv vi har gjort. Sadat Karim sylvass där framme, Joel Allansson högklassig på mitten och Ante G bättre än jag någonsin kunnat ana.

Måhända är jag lite för euforisk nu, men visst känns det som att i princip alla i startelvan hade kunnat ta plats i en allsvensk startelva? Och vi har ju också skickliga spelare på bänken i år.

Vi har alltså inte släppt in ett enda spelmål på två bortamatcher mot allsvenskt motstånd. Ohyggligt stabilt.

Härnäst på menyn: Karlstad BK, nykomlingar i tredjedivisionen. Inte kan vi väl missa gruppsegern mot dem, väl? Även om värmlänningarna gjort det riktigt bra hittills.

”Star quality” i superettans bottenskikt?

Mannen som nobbat oss så många gånger fortsätter att röra upp känslor. I en ytterst märklig text på Himlen är Blå argumenterar Håkan Ericsson för att HBK ska värva Dusan Djuric. Inte för Djurics spelmässiga kvaliteter, nej då, utan för hans – hör och häpna! – ”star quality”. Ericsson verkar mena att Djuric, som inte fick förlängt av ett lag på superettans nedre halva, i denna aspekt överglänser Ante G, en av allsvenskans bästa försvarare och stor profil i det lag som tog silvret 2018. Det är närapå oförskämt, faktiskt.

Och om vi ändå skulle värva Dusan Djuric, ja då hade effekten bland annat blivit att Erik Ahlstrand, en hälften så gammal spelare som redan visat att han duger på den här nivån, hamnat längre ifrån startelvan. Mycket dumt, tycker jag.

Sjukt bra!

En tredjedel av truppen var sjuk, varav ett par av våra mest givna startspelare. Men elvan som fick chansen i cuppremiären spelade sjukt bra. Sjukt härligt att ta hem en poäng till sjukstugan.

Och Erik Ahlstrand – vilken sjukt bra debut från start! Även några sjukt snygga räddningar av Malkolm Nilsson är värda att nämna. Och ett sjukt stabilt försvarsspel över hela linjen.

Mina dubbla besked om Dusan Djuric

En klubblös Dusan Djuric tränar med HBK. Det har vi varit med om förr, mer än en gång. En klubblös Dusan Djuric säger att det är här han vill vara. Det har vi hört förr, mer än en gång. Jag hoppas verkligen att HBK den här gången säger ett tydligt ”nej tack”.

Men om klubben – mot all vett och sans – ändå skriver kontrakt med Dusan Djuric, ja då kommer jag självklart att stå bakom honom när han bär de blåsvarta kläderna. Det finns, som jag ser det, inget annat möjligt agerande om man är en supporter.

För övrigt är det smått fascinerande att det tog lokaltidningen tre dygn att snappa upp den kontroversiella nyheten. LJ Larsson publicerade sin Dusan-bild på Twitter den 8 februari, HP publicerade sin text den 11 februari.

Överkörda – men redo för bortförklaringar

Efter årets första match kände jag mig förväntansfull. Efter match nummer två känns det lite mer som det ofta gjort de senaste åren – smått uppgivet.

0-4 på hemmaplan mot ett danskt andradivisionslag (som exempelvis krossades fullständigt av MFF häromveckan) är ruskigt uselt, även om hemsidan gör sitt bästa för att bortförklara förlusten och Igor är inne på samma spår hos HP. Visst fick vi storstryk av Premier League-laget Crystal Palace i somras, men förutom det kan jag inte hitta att vi förlorat så stort på hemmaplan sedan 2011.

Korpen flyger hem igen

Är Tryggvi Hrafn Haraldsson på väg bort, undrade jag i förrgår. Ja, blev svaret idag. Eller kanske inte bort – snarare flyger korpen hem igen. Har vi dessutom fått betalt så är det en ordentlig bonus – hos oss flög ju korpen aldrig, även om han flaxade till fint några enstaka gånger.

Fin start på säsongen

Det blev en fin säsongspremiär idag. Segrar gör alltid gott, nyförvärven såg intressanta ut, båda målvakterna fick hålla nollan tack vare fina räddningar, större delen av truppen luftades.

Om jag såg rätt var det bara Jonathan Svedberg, Isak Harrysson och Tryggvi Hrafn Haraldsson som inte spelade något alls. De förstnämnde var skadad, den andre är fortfarande ung, men att islänningen inte fick en minut är överraskande. Är han på väg bort?

Ett lån ut – och ett in?

Andreas Hadenius lånas ut till skotska jumbon Dundee under ett halvår. Bra för honom, som får möjlighet att spela mer regelbundet och skaffa sig nya erfarenheter. Och bra för HBK, som frigör lite löneutrymme och möjligen kan få tillbaka en bättre spelare om ett halvår.

Ska vi gissa att vi nu plockar in en yttermittfältare på lån från FCK? Det är ju den position som Igor Krulj anser att vi bör förstärka.

Lite roligt för övrigt att HP inte kan skilja på Dundee FC och Dundee United FC. Det är ungefär som att säga att Hadenius lämnar Halmia...