Mycket mer än tre poäng på spel Ikväll

Jag uttryckte viss skepsis mot hur väl Jesper Westerbergs initiativ #slutsåltörjan skulle falla ut. Men idag måste jag ge en stor eloge till både Westerberg och alla andra som jobbat hårt för att få upp intresset. Trots att jag själv inte befunnit mig i närheten av svenska västkusten senaste veckorna har jag känt att temperaturen inför matchen stigit mer och mer. Hoppas verkligen att det blir en succé, med bra arrangemang och stor publik - och naturligtvis seger. Jag är lite rädd att det kan bli ett antiklimax om någon av dessa tre faktorer fallerar. Och då är risken att initiativet rinner ut i sanden och intresset punkteras fullständigt  för lång tid framöver.

En rutinerad återvändare och en ung dito

Återvändare från utlandet är vi inte bortskämda med i HBK och det är naturligtvis glädjande när en spelare trots allt väljer att komma tillbaka till oss. Tyvärr har jag ändå lite svårt att förstå upphetsningen över att Ivo Pekalski anslutit.

För det första: På den position som Pekalski ska spela på har vi antagligen den allra bredaste besättningen. Pontus Silfwer, Marcus Mathisen, Jonathan Svedberg, Oscar Petersson, Andreas Hadenius och (om han kan kämpa sig tillbaka) Alexander Arvidsson är några av dem som kan spela här. Risken är att vi ger Peklaski speltid på bekostnad av våra egna talanger. Möjligen kan det vara en kortsiktig vinst, men en förlust på längre sikt.

För det andra: Peklaski är en bra spelare – när han är i matchform. Nu har han, om jag förstått det rätt, inte spelat något sedan han lämnade oss i augusti förra året. Frågan är hur lång tid det dröjer innan han är i form igen? Kanske lagom till att serien tar slut om drygt tre månader och han återvänder till England?

Däremot tycker jag att det är helt rätt att vi ger Alexander Johansson ett a-lagskontrakt. Johansson är ju faktiskt också en återvändare – han var några år i MFF. Hoppas nu att han kan ta sina målgörarinstinkter till seniornivå också – det är ju rätt många anfallstalanger som försvinner vid just det här steget.

Halvtid på kvalplats

För fyra omgångar sedan konstaterade jag att lagen i toppen hade alldeles för många poäng – hela fem lag minst två poäng per match i snitt och HBK låg under kvalstrecket. Men nu har den märkliga Superettan rättat till sig, och trots att vi tappat poäng två matcher i rad så kan man konstatera att vi ligger på kvalplats när Superettan gått in i halvtidspaus. Jag skulle inte bli förvånad om vi ligger där efter 30 omgångar också.

Rasmus Wedesheim-Paul har lånats ut till Värnamo. Helt rätt eftersom han behöver speltid. Med tanke på att även Dida Rashidi försvunnit under våren borde det kanske finnas rum för en offensiv förstärkning nu. Hittills har jag dock inte noterat några rykten.

Jesper Westerbergs initiativ #slutsåltörjan drog igång efter HIF-matchen. Riktigt positivt! Tyvärr tror jag dock att det blir långt ifrån slutsålt mot Degerfors – intresset sjönk nog ordentligt när vi gjorde en så svag avslutning på vårsäsongen. Möjligen har vi en liten fördel av att folk i slutet av juli kommer att längta efter fotboll igen.

Division två-laget Sävedalen blir motståndet i cupen. Helt klart överkomligt, även om det för min del gärna fått bli ett Skånelag, så jag haft nära till matchen.

Gudomlig förlust

För andra gången den här månaden mötte vi en asagud – sist var det Frej, nu Brage. Idag hade vi dessutom Gud borta. Och då gick det illa.

Taffligt försvarsspel på alla tre målen. Kan vi skylla på konstgräset?

Marcus Mathisen var väldigt mycket Marcus Mathisen. Först briljanta aktioner vid 2-1-målet: brytningen som skapar chansen och sedan avslut i mål. Därefter slarvig i försvaret, och så står det 2-2. Och sedan en helt onödig satsning när han redan har gult kort – ridå!

Reflektioner efter AFC

Återigen 2-1 mot en toppkonkurrent – nu är vi på allsvensk plats! En fin insats, där AFC (förutom de första minuterna) skapade väldigt lite.

Jonathan Svedberg gjorde både mål och assist. Är han på väg mot ett genombrott nu när han hamnat högre upp i banan?

Första segern mot AFC på femte försöket. Undrar vilken ort de spelar i om vi möter dem nästa år också? Och vilket namn de bär?

Efter att ha sett Island på VM så känns det lite märkligt att se hur klena våra islänningar är i närkamperna. Men Höskuldur Gunnlaugsson – som så många gånger förr – inblandad i avgörandet. Gott så.

När hade vi senast tio seriematcher i rad utan förlust? Någon gång i början av millenniet?

Molnen har spruckit upp

Idag för exakt två år sedan var HBK:s situation på många sätt likadan som nu. Vi spelade i Superettan, hade hunnit med tolv omgångar och spelet hade delvis varit knackigt. Så många likheter – och så mycket som skiljer.

2016 låg vi – trots alltså att spelet långt ifrån alltid stämde – på första plats i tabellen. Ändå var kritiken massiv. Exempelvis pumpade Himlen är blå ut fyra kritiska artiklar på tre dagar. "Hur i helvete kan vi vara så här dåliga", var en formuleringarna.

2018 ligger vi – trots att vi inte (i mina ögon) fått färre poäng än vi förtjänat i en enda match  – på FEMTE plats i tabellen. Ändå är kritiken även när vi inte spelat bra betydligt mildare och mer nyanserad.

2016 skrev jag ett inlägg med rubriken "Himlen alltid grå för Himlen är blå" där påpekade att vi ligger etta i tabellen och att det ensidiga negativa fokuset hos HÄB skadar HBK. Då blev jag kallad "rättshaverist" av en återkommande besökare på bloggen.

2018 är jag glad över att molnen spruckit upp över HÄB, så att även de kan se att Himlen är blå – ibland.

2016 tränades vi av Janne Jönsson. 2018 tränas vi av Igor Krulj. Hur har det påverkat supporterkritiken?

Och så för att vara tydlig: Jag tycker att HÄB gör ett hästjobb och är väldigt glad av sajten finns och är så aktiv. Tack.

Oh, Oremo!

Han stod på noll mål i år, förra årets dyra sommarvärvning Johan Oremo. Men vem minns egentligen det nu? Ett så härligt nickmål, långt in på övertiden. Underbart!

Det börjar förresten att bli en trevlig vana att ta 2-1-segrar mot Helsingborg efter sent avgörande.

Glömde vi "en match i taget"?

"En match i taget" brukar vara framgångsrika lags mantra. Möjligen är det tråkigt, men bättre än att göra som HBK – tala om att ta nio poäng på tre matcher, innan den första ens är spelad. Det var kanske bidragande till att det blev flopp direkt: en poäng mot nästjumbon Frej på hemmaplan.

Som matchen gestaltade sig får det ändå räknas som en vunnen poäng istället för två förlorade. Vi låg ju under med 0-2 med tjugo minuter kvar, och hade en straff emot oss vid 1-2. Då är 2-2 ett hyfsat resultat, trots allt. Och vi har nu åtta matcher i rad utan förlust – en fin svit.

En annan sak: Har vi verkligen inga juniorer som förtjänar att få känna på hur det är att sitta på bänken i seniorsammnhang? Idag hade vi två vakanser på vår bänk, som i övrigt bara bestod av tonåringar.

För många poäng för topplagen

Historiskt sett har två poäng per match alltid räckt till minst en kvalplats i Superettan. Ofta har det till och med med varit tillräckligt för att vinna serien.

Men i år ser det ut att bli annorlunda. Trots att alla topplag utom HBK tappade poäng senaste omgången så har hela fem lag två poäng eller fler i genomsnitt, med drygt en tredjedel av serien spelad. Fortsätter det så här så kommer 2018 alltså att bli den svåraste Superettan genom tiderna att gå upp ifrån. Inte så bra. Den kommande dryga veckan blir därmed extremt viktig, med matcher mot både HIF och AFC. Tyvärr tror jag att vi kan komma att lida ganska ordentligt av att ha ett tuffare spelschema än AFC, som får åtta dagars vila till matchen nästa söndag, medan vi alltså har spelat tre dagar tidigare.

Dock ska vi inte gå sakerna i förväg allt för mycket. Först måste ju Frej besegras imorgon. Vi har halva backlinjen avstängd och Täbyiterna får inte underskattas även om de ligger på nedflyttningsplats – de slog ju Öster senast.

Japaner, japaner, japaner

Ett äkta hattrick av allas vår japan Kosuke Kinoshita i första halvlek – och ändå blev det nervöst i en halvtimme i andra. Slarvigt att släppa in Varberg i matchen, men vi får samtidigt får vi vara tacksamma för tre poäng – det förtjänade vi nog inte sett till prestationen.

När gjorde förresten någon HBK:are senast ett äkta hattrick? Jag kan faktiskt inte minnas att det någonsin har skett under de tre decennier som jag följt laget.

Jag har ju hånat Kinoshitas målsättning på 20 seriemål i år. Det kanske jag får äta upp. Och det skulle smaka gott.