Gudomlig förlust

För andra gången den här månaden mötte vi en asagud – sist var det Frej, nu Brage. Idag hade vi dessutom Gud borta. Och då gick det illa.

Taffligt försvarsspel på alla tre målen. Kan vi skylla på konstgräset?

Marcus Mathisen var väldigt mycket Marcus Mathisen. Först briljanta aktioner vid 2-1-målet: brytningen som skapar chansen och sedan avslut i mål. Därefter slarvig i försvaret, och så står det 2-2. Och sedan en helt onödig satsning när han redan har gult kort – ridå!

Reflektioner efter AFC

Återigen 2-1 mot en toppkonkurrent – nu är vi på allsvensk plats! En fin insats, där AFC (förutom de första minuterna) skapade väldigt lite.

Jonathan Svedberg gjorde både mål och assist. Är han på väg mot ett genombrott nu när han hamnat högre upp i banan?

Första segern mot AFC på femte försöket. Undrar vilken ort de spelar i om vi möter dem nästa år också? Och vilket namn de bär?

Efter att ha sett Island på VM så känns det lite märkligt att se hur klena våra islänningar är i närkamperna. Men Höskuldur Gunnlaugsson – som så många gånger förr – inblandad i avgörandet. Gott så.

När hade vi senast tio seriematcher i rad utan förlust? Någon gång i början av millenniet?

Molnen har spruckit upp

Idag för exakt två år sedan var HBK:s situation på många sätt likadan som nu. Vi spelade i Superettan, hade hunnit med tolv omgångar och spelet hade delvis varit knackigt. Så många likheter – och så mycket som skiljer.

2016 låg vi – trots alltså att spelet långt ifrån alltid stämde – på första plats i tabellen. Ändå var kritiken massiv. Exempelvis pumpade Himlen är blå ut fyra kritiska artiklar på tre dagar. "Hur i helvete kan vi vara så här dåliga", var en formuleringarna.

2018 ligger vi – trots att vi inte (i mina ögon) fått färre poäng än vi förtjänat i en enda match  – på FEMTE plats i tabellen. Ändå är kritiken även när vi inte spelat bra betydligt mildare och mer nyanserad.

2016 skrev jag ett inlägg med rubriken "Himlen alltid grå för Himlen är blå" där påpekade att vi ligger etta i tabellen och att det ensidiga negativa fokuset hos HÄB skadar HBK. Då blev jag kallad "rättshaverist" av en återkommande besökare på bloggen.

2018 är jag glad över att molnen spruckit upp över HÄB, så att även de kan se att Himlen är blå – ibland.

2016 tränades vi av Janne Jönsson. 2018 tränas vi av Igor Krulj. Hur har det påverkat supporterkritiken?

Och så för att vara tydlig: Jag tycker att HÄB gör ett hästjobb och är väldigt glad av sajten finns och är så aktiv. Tack.

Oh, Oremo!

Han stod på noll mål i år, förra årets dyra sommarvärvning Johan Oremo. Men vem minns egentligen det nu? Ett så härligt nickmål, långt in på övertiden. Underbart!

Det börjar förresten att bli en trevlig vana att ta 2-1-segrar mot Helsingborg efter sent avgörande.

Glömde vi "en match i taget"?

"En match i taget" brukar vara framgångsrika lags mantra. Möjligen är det tråkigt, men bättre än att göra som HBK – tala om att ta nio poäng på tre matcher, innan den första ens är spelad. Det var kanske bidragande till att det blev flopp direkt: en poäng mot nästjumbon Frej på hemmaplan.

Som matchen gestaltade sig får det ändå räknas som en vunnen poäng istället för två förlorade. Vi låg ju under med 0-2 med tjugo minuter kvar, och hade en straff emot oss vid 1-2. Då är 2-2 ett hyfsat resultat, trots allt. Och vi har nu åtta matcher i rad utan förlust – en fin svit.

En annan sak: Har vi verkligen inga juniorer som förtjänar att få känna på hur det är att sitta på bänken i seniorsammnhang? Idag hade vi två vakanser på vår bänk, som i övrigt bara bestod av tonåringar.

För många poäng för topplagen

Historiskt sett har två poäng per match alltid räckt till minst en kvalplats i Superettan. Ofta har det till och med med varit tillräckligt för att vinna serien.

Men i år ser det ut att bli annorlunda. Trots att alla topplag utom HBK tappade poäng senaste omgången så har hela fem lag två poäng eller fler i genomsnitt, med drygt en tredjedel av serien spelad. Fortsätter det så här så kommer 2018 alltså att bli den svåraste Superettan genom tiderna att gå upp ifrån. Inte så bra. Den kommande dryga veckan blir därmed extremt viktig, med matcher mot både HIF och AFC. Tyvärr tror jag att vi kan komma att lida ganska ordentligt av att ha ett tuffare spelschema än AFC, som får åtta dagars vila till matchen nästa söndag, medan vi alltså har spelat tre dagar tidigare.

Dock ska vi inte gå sakerna i förväg allt för mycket. Först måste ju Frej besegras imorgon. Vi har halva backlinjen avstängd och Täbyiterna får inte underskattas även om de ligger på nedflyttningsplats – de slog ju Öster senast.

Japaner, japaner, japaner

Ett äkta hattrick av allas vår japan Kosuke Kinoshita i första halvlek – och ändå blev det nervöst i en halvtimme i andra. Slarvigt att släppa in Varberg i matchen, men vi får samtidigt får vi vara tacksamma för tre poäng – det förtjänade vi nog inte sett till prestationen.

När gjorde förresten någon HBK:are senast ett äkta hattrick? Jag kan faktiskt inte minnas att det någonsin har skett under de tre decennier som jag följt laget.

Jag har ju hånat Kinoshitas målsättning på 20 seriemål i år. Det kanske jag får äta upp. Och det skulle smaka gott.

Rashidi lämnar – är Hadenius näste man?

Han kom som ett yrväder en novemberdag och hade sju futsallandskamper runt halsen. Nu lämnar Dida Rashidi HBK som en bänknötare – eller till och med som en spelare utanför 18-mannatruppen. Det är ingen större överraskning, för trots att HBK haft ett tufft spelschema med tre matcher senaste veckan fick han inte ens en minuts speltid.

Nu undrar jag om vi snart får höra samma sak om det andra mittfältsförvärvet Andreas Hadenius, som inte heller han spelat en enda minut under senaste veckan och även han var helt utanför truppen mot Öster. I så fall behöver vi nog hämta in någon ny spelare i sommarfönstret.

Utklassning – men målvakten matchhjälte

Vi lekte till slut hem den här matchen – och ändå är störste matchhjälten Malkolm Nilsson. Utan hans fenomenala målvaktsspel i första halvlek hade det mycket väl kunnat vara 0-3 till Öster istället redan i halvtid och då hade vi aldrig fått med oss poäng. Nu fick vi medvind i spelet så snart vi fick medvind i vädret.

Jesper Westerberg gjorde 3 mål på sina första 168 seriematcher för HBK. Nu har han gjort 2 mål på de senaste 5 matcherna.

Två hörnmål efter hans väl avvägda hörnor och dessutom slog han en inläggsfrispark från kanten där bollen träffade både ribban och stolpen – och ändå fortsätter en del att snacka ner Höskuldur Gunnlaugsson. Fascinerande. Hans spel bygger på små marginaler och då misslyckas man titt som tätt. Men när han lyckas blir det ofta mål. Och vid ungefär varannat mål HBK gjort i år har han haft en fot med i förspelet eller avslutet.

Och så var det kul för Peter Larsson att få göra seriemål för HBK för första gången på ett decennium.

Ännu en debut i Landskrona

För sexton år sedan bevittnade jag Tomas Zvirgzdauskas debut från Landskrona IP:s bortaläktare. Idag fick jag från samma läktare se en helt annan typ av debutant: 18-årige Emil Tot Wikström, som inledde matchen mot Landskrona Bois strålande. Men så snart Boisarna lärt sig hur han spelade så kunde de för det mesta enkelt stoppa honom, på samma sätt som hela HBK:s offensiva spel avstannade efter en ganska lovande inledning. Landskrona var å andra sidan också trubbiga framåt, även om Malkolm Nilsson fick göra några fina räddningar – inte minst straffen.

Och Jesper Westerberg – du måste väl pricka öppet mål från några meters avstånd?

Sammantaget en ganska usel insats, men vi fick alltså med oss både poäng, en ny nolla och en lovande debut. Det är trots allt inget katastrofalt utfall av en svag prestation på bortaplan.