En gnällig och ryggradslös före detta hjälte

 ”Familjen kunde inte sova”, gnäller Sead Haksabanovic. En Sead Haksabanovic som befann sig på ett tryggt avstånd på sisådär 100 mil från fronten i Ukraina. Den front där tusentals människor dödats och miljontals familjer splittrats, när kvinnor och barn flyr medan alla män över 18 måste stanna kvar. En Sead Haksabonovic som själv har rötter i ett land där folkmord har genomförts av galna ledare.

Men Sead Haksabanovic ”har inte tänkt säga något” om alla dessa drabbade människor, som mördas och jagas iväg av den stat som han tjänar miljontals kronor i. Istället lyfter han fram hur viktigt att ”vara på god fot med laget /.../ för jag ska ju tillbaka dit” och säger att han själv ”inte är rädd för något”. Mörker.

Och apropå mörker: 0-4 mot Elfsborg gjorde ingen glad. Ska bli mycket intressant att se hur vi klarar oss i Superettan i år – kan bli både fågel, fisk och mittemellan känns det som.

Mörker, mörker och skratt

Det är krig i Europa och mitt HBK-intresse, som redan var på en låg nivå, håller sig nu i princip bara levande på sparlåga. Jag har personligen blivit nära berörd och denna blogg har fått låg prioritet.

Men likväl har det inte gått att undgå att notera vissa saker. Mest av det mörkare slaget. En storförlust mot svaga HIF, tunga skador i backlinjen, en Sead Haksabanovic som inte klarar av att uttrycka vanlig mänsklig anständighet, en Malkolm Nilsson som inte vill förlänga kontraktet, en RWP i ett annat svenskt lag.

Ett ljus i mörkret är ändå årsredovisningen: nästan fyra miljoner kronor plus är väldigt bra.

Till sist trots allt ett skratt! Tänk att man kan vara heltidsanställd som sportjournalist och inte ha en aning om hur man stavar till en spelare i regionens största lag. Det är ju inte första gången.

Fint, underkänt och felstavat

En fin insats och en (visserligen betydelselös) poäng borta mot Djurgården. Roligt att se. Och extra roligt att se ett par debutanter från start, Taulant Parallangaj och Kazper Karlsson, och en debutant i målprotokollet, Alexander Johansson.

Och ändå så får jag ge cupspelet underkänt, totalt sett. Prestationerna påminner alltför mycket om förra året: starka insatser som ger kryss mot storlag, och svaga insatser som inte ger seger mot lag som vi bör slå.

Imponerande förresten med de konsekventa felstavningarna på Taulant Parallangaj av HP:s journalist. Hur kan man anstränga sig så lite när man ska göra sitt jobb?

Blågul hyllning enda höjdpunkten

HBK spelade i Ukrainas färger mot Brage. Det var dagens höjdpunkt.

Matchen som sådan innehöll få höjdpunkter för ett HBK-hjärta. Det var inte orättvist att Brage vann, även om utvisningen på Joseph Baffo – som i praktiken ledde till straffen som avgjorde matchen – var bisarr. Men det kan bli ett mycket tufft år i Superettan om vi ska vara så här tandlösa.

Vi kryssar vidare

Missade målchanser, alldeles för många kryss och oflyt med domare – så kan man sammanfatta HBK:s 2021. 2022 års tävlingssäsong inleds tyvärr med att vi upprepar de två förstnämnda.

Visst är 1-1 mot BP knappast någon katastrof, men det är lite oroande att både Villiam Dahlström och Sadat Karim brände högkaratiga lägen och att matchbilden såg ut som den ofta gjorde 2021: efter ledningsmål drog oss tillbaka, för att sedan – efter den väntade kvitteringen – återigen driva upp tempot, men utan att kunna fixa segermålet.

Kul dock att Pontus Carlsson fick göra tävlingsdebut.

Fina resultat och kategoriska avfärdanden

Smällen att vi åkte ur allsvenskan har varit tuff för mig att hantera. Trots att två månader gått så har jag fortfarande inte fått tillbaka särskilt mycket intresse för HBK. Men nu närmar sig tävlingsmatcherna och förhoppningsvis vaknar glöden igen.

Ett träningsläger i Portugal har avverkats, inklusive tre matcher med fina resultat: 1-2 mot FCK, 2-1 mot Vålerenga och samma siffror mot Brentfords B-lag. Detta är siffror som ett allsvenskt lag hade varit nöjda med och ett allsvenskt lag borde vi ju vara. Men frågan är hur mycket resultaten egentligen är värda – dels är det försäsong, dels är det motståndare av en kvalitet som vi inte kommer att träffa på i år.

Kanske mest intressant från lägret är faktiskt de liveintervjuer som HP gjort, men gömt undan på hemsidan. Som en extra service har jag samlat dem här: här är Marcus Olsson, här är Alexander Johansson, här är Mikael Boman, här är Samuel Kroon och här är Magnus Haglund.

Av allt intressant som framkommer så studsar jag till över Magnus Haglunds uttalande att han ändrat ”absolut ingenting” om han skulle få spela om 2021. Visst, vi hade otur och det var små marginaler som gjorde att vi trillade ur. Men vi trillade faktiskt ur. Då borde en tränare vara öppen för att fundera och reflektera över varför det gick som det gick – och i alla fall inte kategoriskt avfärda möjligheten att vi inte gjorde exakt allt rätt. 

Baffo och bakslag

Nyss bytte vi en ung back mot en gammal. Nu ryktas en back i det äldre spannet vara på väg bort: Joseph Baffo.

Det vore naturligtvis mycket synd. Baffo håller hög klass och om han försvinner blir det väldigt tunt i mittförsvaret, eftersom både Gabriel Wallentin och Isac Larsson har lånats ut. Ante G och Alexander Berntsson är så klart bra nog för att dominera Superettan, men bakom dem skulle alltså bara Taulant Parallangaj finnas. Det räcker inte och det gör att jag tvivlar på att vi släpper Baffo – om det inte kommer ett riktigt bra erbjudande, förstås.

I helgen har vi också passat på att få stryk av Varberg. Ingen bra prestation. Nordhallänningarna gjorde, precis som de brukar, sin motståndare dåliga. Men vi får inte glömma att vi hade nästan en hel möjlig premiärstartelva borta: Malkolm Nilsson,  Marcus Olsson, Phil-Ofosu Ayeh, Joel Allansson, Jonathan Svedberg, Samuel Kroon, Alexander Johansson och Sadat Karim saknades alla.

En gammal back in och en ung ut

Marcus Olsson skriver på kontrakt med oss och Isac Larsson lämnar på lån. Det får betecknas som positiva truppförändringar.

Olsson är naturligtvis en chansning, men precis som för Phil Ofosu-Ayeh på andra kanten har han hög kapacitet och kostar sannolikt inte så mycket. Visserligen tycker jag att Andreas Bengtsson duger gott och väl som vänsterback i Superettan, men kanske kan konkurrensen lyfta honom också.

Isac Larsson, som alltså nu lämnar, skrev på a-lagskontrakt redan 2017, men har aldrig varit nära att ta en plats i laget. Förhoppningsvis kan han utvecklas på lån i Ängelholm, annars är det nog tack och hej. 

Vi inleder med vinst

Två mål framåt och nyförvärvet Villiam Dahlström gör mål i debuten. Stabilt försvarsspel med en nolla bakåt. Några a-lagsdebuter. Totalt sett en helt okej säsongspremiär denna helg, även om motståndet inte var av elitklass.

Ett litet orosmoln dock – när både Ante G och Joel Allansson gått ut sjönk kvaliteten på HBK-spelet rätt rejält.

Nu krymper truppen

28 man stor var vår trupp vid årsskiftet – minst ett par man för mycket. Och nu börjar de falla av, en efter en.

Gabriel Wallentin lånas ut ytterligare ett år till Skövde. Bra tycker jag – inte minst för att det ger en signal om att Joseph Baffo sannolikt stannar. Hade även Baffo varit på väg ut hade vi sannolikt tyckt oss behöva Wallentin som backup. Baffo verkar också vara inställd på att stanna i HBK i en HP-intervju. Som bonus kan Wallentin tas tillbaka, om han behövs i sommar (till exempel om vi har skadebekymmer).

Att Amir Al-Ammari sannolikt sticker är naturligtvis inte lika bra, men högst väntat. Al-Ammari är för bra för att harva i superettan och även om vi bara får en mindre ersättning för honom så ska vi inte klaga – han kom till oss för mindre än ett år sedan (gratis, tror jag), har verkligen levererat och nu får vi trots allt en liten peng för honom. Klubbvalet IFK Göteborg är ju dock trist, men det är ju en klassisk väg för HBK:are.

Och så har vår akademi återigen fått högsta betyg, som enda klubb i superettan. Härligt!