Ibland säger man att någon har två vänsterfötter. Idag hade HBK istället två vänsterbackar. Det var smått obegripligt. Både Rami Kaib och Gustav Friberg är helt okej som just vänsterbackar, men någon offensiv mittfältare är Kaib inte. Förra veckan, mot AIK och deras starka högerkant, skulle det möjligen kunnat vara klokt med dubbla vänsterbackar. Men mot Degerfors?
Det var inte det enda märkliga i laguttagningen. Lika konstigt var att vi inte satsade på en enda spelare med fart och genombrottskraft i offensiven. Då är det svårt att ta sig fram till målchanser. Otso Liimatta är inte bra som högerytter, för långsam och för omständlig. I mitten passar hans kvaliteter betydligt bättre. Men att ha både honom och Hussein Carneil på planen samtidigt blir för mycket av det goda – helt enkelt för mycket av att trampa på bollen. Precis som när det gäller vänsterback så får man välja en av dem, inte båda.
Men det var ju inte därför vi förlorade. Det gjorde vi för att vi radade upp misstag efter misstag längst bak. Tim Rönning missade en utboxning och det var 0-1. Tim Rönning missade en lös fösning mot mål och det var 0-2. Pascal Gregor missade att oattackerad ta emot en boll och det var 0-3. Ja, Degerfors var verkligen inget bra lag och skapade nästan ingenting som vi inte bjöd dem på. Ändå kan de återigen vända hem från Örjans vall med en storseger i bagaget. Sorgligt.
Sorgligt är också att se de hängande huvudena hos HBK. Jag är rädd att det kommer att knyta sig rejält för det här unga laget om vi inte får en seger snart. Till exempel ser Marvin Illary, som kändes så lovande för bara någon månad sedan, nu ut som en vissen planta.
Till sist: Är det bara jag som redan börjat tröttna på allt snack om Omar Faraj? Han är ingen stor målskytt och har – förutom en enda dag – aldrig varit det. Men från tv-kommentatorer och andra medier låter det som att han är HBK:s klart lysande stjärna och att det är obegripligt att han nöter bänk. Det är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar