Dubbla avsked

 ”Hacke” Andersson var lagkapten och spelade sin sista HBK-match när jag jublade över SM-guldet på Örjans vall 1997. Nu finns han inte mer, alldeles för tidigt och otroligt sorgligt. Detta var ett avsked som vi verkligen inte hade önskat oss.

Ett annat, betydligt mer väntat, avsked kom från Ante G. Precis som jag slog fast efter sista omgången så lägger han nu skorna på hyllan och blir istället assisterande tränare. Det är helt rätt beslut. Ante är fortfarande en skicklig fotbollsspelare på många sätt, men den senaste säsongen visade också tydligt att han inte alltid längre hänger med. Hade han fortsatt är risken att minnet av hans insatser hade solkats ner av svaga prestationer på slutet – och kanske hade han fått en ny skada så att han inte själv kunnat ta beslutet att sluta. Som assisterande tränare kan han säkert göra stor nytta, även om det sällan är de bästa spelarna som blir de bästa tränarna.

Allsvenskan 2025!

Kontraktet är säkrat! Att det blev storförlust idag betyder ingenting, särskilt inte som vi faktiskt – precis som Johan Lindholm tar upp i sitt tal efter matchen – var bättre än AIK så länge det var 11 mot 11. Och apropå det röda kortet: jag har nog aldrig blivit så förvånad över en utvisning.

HBK-spelarna är naturligtvis hjältar som tagit oss igenom säsongen med ett säkrat kontrakt. Men största hjälten är så klart Johan Lindholm, som tog över en vissen, stukad och hunsad grupp, som av sin tränare fått veta att man var sämst av alla, och gjorde den till ett av allsvenskans bästa lag. Jag ser verkligen fram emot 2025. Visst, det finns ett par luckor truppbygget, men det finns också mycket spännande talang som kan explodera.

Och ja – Ante G har naturligtvis spelat sin sista allsvenska match. Det syntes om inte annat i slutet av matchen, när han sprang upp i anfallet för att ta sista chansen att bli allsvenskans äldsta målskytt någonsin. Nästa år är han med all sannolikhet assistent till Johan Lindholm. Det kan nog bli bra, det också.

Trams om allsvenskans bästa vänsterback

Det är den tiden på året då diverse tabloider skriver artiklar om att rika klubbar ”vill ha” fattigare klubbars spelare. För det mesta är detta rent trams. Det är klart att alla allsvenska lag skulle vilja ha allsvenskans bästa vänsterback, men det betyder ju inte att de får honom.

För om HBK:s ledning säljer Vinicius Nogeira till en allsvensk konkurrent för ”ett par miljoner” som Expressen uppger börjar jag verkligen fundera över deras mentala hälsa.

Vinicius har i år, som back i ett lag som stora delar av säsongen varit allsvenskans sämsta, hittills gjort ÅTTA assist. Det är fantastiskt bra siffror. Om vi spelar i allsvenskan 2025 under Johan Lindholms ledning, särskilt om det blir med ett anfallspar som Naeem Mohammed och Yannick Agnero längst fram, är det inte omöjligt att han skulle kunna dubbla den siffran. Då skulle klubbar ute i Europa betala åtminstone det tiodubbla för honom, kanske till och med det tjugodubbla.

Och för den som tvekar kan vi jämföra med Elliot Stroud, som är vänsterback och lika gammal som Vinicius, men har ett kortare kontrakt. Honom sägs Mjällby begära över 20 miljoner kronor för. Visst, Stroud är svenskfostrad, vilket är en stor fördel för lag som numera har få svenskar, som exempelvis MFF – men det är också det enda som skulle göra honom mer attraktiv än Vinicius.

Vinicius kom dessutom till HBK billigt från Varberg, mot att Bois fick en bra vidareförsäljningsklausul. Eftersom vi inte får behålla alla pengarna när vi säljer honom finns det ännu mindre skäl att rea ut honom billigt.

Från sämst till ett av de bästa

Jag åkte med hela familjen till Örjans vall – och fick se ett av allsvenskans just nu bästa lag vinna igen. Det är en helt otrolig scenförändring från i våras, då vi var allsvenskans sämsta lag, trots att truppen kanske var bättre då än nu med spelare som Naeem Mohammed, Viktor Granath, Amir Al-Ammari och Phil Ofosu-Ayeh. Johan Lindholm ska hyllas och han ska hyllas rejält.

Trots tredje raka segern är det inte helt klart med nytt allsvenskt kontrakt. Men att alla tre kamratföreningarna (Göteborg, Norrköping och Värnamo) ska vinna samtidigt som vi förlorar, det borde inte kunna inträffa. Å andra sidan vågar jag inte vara 100 procent säker, för nästan alla bottenlag har ju plockat rejält med poäng nu på sistone.

Dagens match kan ha varit Andreas Johanssons sista som spelare på Örjans vall. Det känns gott att ha varit på plats och hyllat honom efter segern. Ante G lär dessutom få behålla rekordet ett tag, eftersom det enda nuvarand hotet, Kalmars Romario, nu knappast får spela allsvenskt 2025.

Allt är härligt!

Åh, så tungt det var när Kalmar helt oförtjänt vände mot BP i slutminuterna igår och vi plötsligt var nära direktnedflyttning. Åh, så härligt det är nu när vi helt välförtjänst norpar tre poäng mot vår favoritmotståndare Häcken och seglar upp på säker mark.

Vi har haft vår beskärda del av otur och svaga domslut. Därför känns det ännu härligare att vi idag har marginalerna på vår sida och får ett mål, som faktiskt är hårfint offside, godkänt.

Härligt också att Blair Turgott, som missat, slarvat och sumpat på löpande band och idag inledde med att kasta bort ännu en fin chans, fick avgöra. Han har inte haft det lätt, men trots allt jobbat på oförtrutet och inte heller klagat.

Och vilken härlig vänsterback vi har i Vinicius Nogueira. Nu ligger han till och med tvåa i allsvenskans assistliga, trots att han spelar back i ett bottenlag. Extremt imponerande.

Värt att notera i dagens match är också att Noah Söderberg för andra matchen i rad saknas i den 20 man stora matchtruppen. En tydlig signal på att det var ett helt onödigt lån.

Istället för Söderberg får vi kanske se Måns Andersson på HBK:s innermittfält nästa år. Visst, de senaste åren har vi ganska ofta skrivit kontrakt med ungdomar som sedan får begränsat med speltid, men kanske kan den tråkiga trenden brytas med Johan Lindholm vid rodret.

Så skönt med en seger!

Det finns en enda sak som är bra med att sällan vinna – det känns så skönt när man trots allt gör det! Dagens 3-1-seger mot Sirius innebar stor lättnad och glädje. Jag är långt ifrån säker på att vi grejar kontraktet, men det ser nu betydligt ljusare ut än det gjorde för bara några timmar sedan. Och det HBK som skapats under Johan Lindholm är något helt annat än det vi fått se under större delen av säsongen.

Matchen som sådan var intressant. I första halvlek visade vi upp en effektivitet som påminde om våren och fick in två bollar, medan vi i andra brände en hel del. Så damp bollen plötsligt ner framför Gisli Eyjolfssons fötter – och det var avgjort. Vilken lättnad det var för islänningen att till slut få spräcka målnollan syntes också tydligt, han har ju bränt några riktigt fina lägen tidigare.

Också kul att sådant som HBK brukar anses vara dåligt på gav effekt. Idag blev det både två hörnmål och ett mål av en inhoppare.

I och med Gisli Eyolfssons och Niilo Mäenpääs mål idag har hela 13 HBK:are gjort mål i allsvenskan i år. Jag kan inte minnas att det någonsin varit så många olika målskyttar under någon tidigare allsvensk säsong. Guldåren 1997 och 2000 får jag det till 12 olika målskyttar. Någon som har koll?

Två ansikten – och något som grinar

En riktigt bra första halvlek, kanske årets bästa, där vi borde fått in en eller ett par bollar – och så står det ändå bara 0-0. Och en andra halvlek där vi är tillbakatryckta konstant och släpper in ett mål efter en felträff av en motståndare. Ja, detta var verkligen en match med två ansikten och oturen grinar oss i åtminstone ett av dem just nu.

Johan Lindholm har nu varit tränare i sex matcher. De har gett tre poäng. Jag tycker nog att vi förtjänat åtminstone det dubbla. Det glädjer mig att se att vi blir allt bättre, särskilt med tanke på hur vår tidigare tränare grävde oss allt djupare ner i dyn.

Samtidigt måste naturligtvis även Lindholm kritiseras när han gör märkliga saker. Det är smått obegripligt att han väntade så länge med bytena idag. Redan efter ungefär en timmes spel gick det att se att vi behövde få in nytt bod på plan, men bytena dröjde och dröjde. När de väl genomfördes kunde vi för första gången i andra halvlek lyfta spelet åtminstone lite grann, även om vi aldrig var nära att kvittera.

Och till sist: Läsare av den här bloggen har säkert noterat att jag ganska ofta varit kritisk mot Ante G. Idag var han lysande. Jag gissar att det handlar till stor del handlar om att han taggar upp och njuter av det som troligen var en av de sista matcherna inför storpublik.

På bottenkryssning

Efter att ha vägrat att spela oavgjort under hela säsongen har vi gett oss ut på en ordentlig kryssning den här veckan – tre raka kryss mot bottenkollegor, nu senast mot IFK Norrköping.

Tre poäng på tre matcher är ingen lysande utdelning, men heller ingen katastrof, just eftersom även våra konkurrenter har missat att ta segrar. Idag syntes det dessutom ganska tydligt att vi var slitna i andra halvlek. Det är också tydligt att Johan Lindholm har fått möblera om i startelvorna för att ha så pigga ben som möjligt på plan.

Matchen som sådan var helt okej och även om vi blev snuvade på en eller ett par straffar så ska vi också vara tacksamma för att Norrköpings till synes helt korrekta mål dömdes bort. Att få en sådan gåva av domaren är verkligen sällsynt för oss luttrade HBK:are.

Fem matcher, varav två på hemmaplan, återstår, samtliga mot lag från plats nio och uppåt i tabellen. För att klara kontraktet utan kval behövs sannolikt minst två segrar. Det blir oerhört svårt, men inte omöjligt – för dagens HBK är redan så mycket bättre än det HBK Magnus Haglund lämnade efter sig för en dryg månad sedan.

Ungt hopp och gammal seghet

Vi spelade 22 allsvenska matcher utan ett enda kryss. Nu har vi plötsligt två på bara några få dagar. Om jag efter IFK Göteborg-matchen var hyfsat nöjd med en poäng var känslan efter Kalmar-matchen igår snarare att vi förlorat två poäng. Vi hade en konstant press under andra halvlek och borde nog vunnit. Å andra sidan är det kanske årets första match där vi fick färre poäng än vi förtjänade.

Yannick Agnero har nu gjort dubbelt så många seniormål i HBK som han gjort under hela sin tidigare karriär. Och ivorianen imponerar allt mer. Båda målen igår kommer ju efter att han gjort riktigt fina prestationer vid mottagning av ganska svårbemästrade bollar. Jag tror inte att någon annan HBK-anfallare hade varit i närheten av att klara av det. Om det nu går riktigt illa och vi spelar i Superettan 2025 kommer vi att ha det möjligen ruskigaste anfallsparet någonsin i andradivisionen med Yannick Agnero och Naeem Mohammed.

Om unge Agnero imponerar gäller motsatsen för mer än dubbelt så gamle Andreas Johansson. Ante G blev bortsprungen mot Mjällby och petades sedan välförtjänt. Igår var han tillbaka i backlinjen och stod stel som en staty när Dino Islamovic satte fart och sedan petade in 1-1. Innan kvitteringsmålet föll hade vi spelat riktigt bra, men efter det tappade vi helt koncepterna och lät KFF dominera resten av första halvlek. Just det spelmässiga tappet är ju inte Antes fel, men med en normalsnabb mittback hade Islamovic aldrig fått chansen att göra mål och vi hade kanske kunnat hålla fast vid den pigga matchinledningen och i slutändan ta en trepoängare.

Ett trendbrott av vikt

Visst är det surt att tappa poäng i slutminuterna mot en bottenkollega, men oj så viktig den poäng vi trots allt fixar idag är. Den är viktig för vår egen skull i tabellen och den är viktig för att den håller IFK Göteborg kvar nere i träsket – men den är framför allt viktig för att spelarna ska känna att det går att ta poäng och tro på att vi kan ordna det här. En tredje förlust med nya tränaren hade, trots att spelet blivit klart mycket bättre, sannolikt satt sig på huvudet.

Viktigt också att Yannick Agnero fick spräcka sin målnolla. Visst är han oslipad och ser ibland lite kantig ut, men får han det att lossna kan han mycket väl på egen hand skjuta oss till nytt kontrakt.

Noterade ni förresten hur nöjd Johan Lindholm såg ut när man i sändningens studio efter matchen konstaterade att hans HBK är något helt annat än Haglunds dito?

Och ja – vi får inte glömma Tim Rönning. För andra gången den här säsongen snuvar han IFK Göteborg på ett straffmål. Superbt.

Inget är nytt – och allt är nytt

Vi har blivit vana vid att förlora. Och det gjorde vi igen idag. Men även om man resultatmässigt inte kan se någon skillnad med HBK:s nya tränare Johan Lindholm jämfört med föregångaren Magnus Haglund ser det spelmässigt faktiskt väldigt mycket bättre ut än tidigare. Det finns – precis som jag var inne på efter förra matchen – en tro, en glöd, en vilja. Vi är faktiskt inte speciellt långt ifrån att få med oss en poäng mot Elfsborg som är ett av allsvenskans för närvarande starkaste lag.

En anledning till att jag gillar Johan Lindholm är naturligtvis att han verkar se på spelarna, och deras förmågor, på ett sätt som jag också gör. Idag petades säkerhetsrisken Ante G, något som ingen tränare vågat göra det senaste decenniet. Elfsborgsfloppen Noah Söderberg har fått noll minuters speltid i hans två inledande matcher. Blair Turgott är långt ner i turordningen bland anfallarna. Och den offensiva inställningen och uppställningen – oavsett om man väljer att kalla den 3-4-3 eller 3-6-1 – är något helt annat än Haglunds sorgligt passiva, tillbakadragna och fega 4-4-2 och 3-5-2.

Klarar vi det här då? Det är jag inte säker på. Men vi tar steg i rätt riktning. Jag blir inte förvånad om säsongen, precis som den gjort förr, slutar med kval mot HIF.

Tim, Tim och en ghanan

Tim Erlandsson har gjort en formidabel säsong. Värvad som andremålvakt tog han verkligen chansen när han fick det och stundtals har han varit en av allsvenskans bästa på sin position. Därför är det naturligtvis tråkigt att han nu missar resten av säsongen.

För HBK som lag är jag trots allt inte orolig. Tim nummer 2, eller nummer 1 om man tittar på tröjnumret, är också en högst duglig allsvensk målvakt. Nu får Rönning chansen mot sitt gamla lag och vill säkert gärna både visa att Elfsborg gjorde fel när de inte satsade på honom och att HBK gjorde fel när han petades. Och ska vi vara ärliga har nog Erlandssons prestationer möjligen dalat något nu i slutet.

För övrigt vore det intressant att få reda på vad som verkligen gäller kring Iddrisu Moro, en ghanansk talang som vissa hävdat ska vara klar för HBK på något så obegripligt som ett lån utan köpoption. Om han inte redan nu är en otroligt bra talang som kommer att göra skillnad på vårt innermittfält redan i höst finns det naturligtvis få anledningar att ta in honom på et sådant lån. Jesper Westerberg hävdade också att det inte heller var klart, och ingen presentation har synts på HBK:s hemsida trots att mer än en vecka gått, så än så länge tar jag uppgifterna med ett par nypor salt.

Fortsatt hopp

Vi är många HBK:are som fått upp hoppet och glädjen i veckan. Och när laguppställningen, med nytt spelsystem, presenterades så kändes det spännande.

Sedan tog det en halvminut – och bollen låg i vårt nät. Till slut blev det 1-3, ett resultat som inte är mycket att skriva hem om. Men idag tycker jag inte att resultatet är det viktigaste. Vi såg 11 HBK:are, plus fem avbytare, som fortsatte att jobba, som visade vilja, som trots att det var kört fortsatte att kämpa och försöka få in ett reduceringsmål långt in på övertiden. Vi såg helt enkelt en spelglädje som vi inte sett på länge. Det gör att jag fortsatt känner hopp.

Noll minuter för Blair Turgott. Noll minuter för Noah Söderberg. Äntligen en tränare som ser vad alla andra sett. Det ger också hopp.

Och så till sist: Det gör ont att säga det, men att Andreas Johansson fortfarande är självskriven i vår backlinje är ett svaghetstecken. Det är så många situationer där han helt enkelt inte hinner med och idag blir ett av dem ett baklängesmål. Visst gör han mycket bra också, men långsamheten är en säkerhetsrisk.

En spark i rätt riktning

Jag är ingen som skriker efter tränares avgång i parti och minut, men idag är en glädjens dag. Magnus Haglund får sparken och Johan Lindholm kommer in.

Haglund har delat HBK:s supportrar; en del har försvarat honom stenhårt, andra varit lika hårda kritiker. Jag har befunnit mig någonstans mitt emellan, sett bra saker men också haft många kritiska tankar.

Men det har varit under tidigare år. Årets HBK i Haglund-regi har varit ett riktigt svagt lag, trots att spelarna i sig håller hyfsad klass. I våras tog vi, som många påpekat, oförtjänt mycket poäng. Men efter EM har det usla spelet också (rättvist) resulterat i usel poängskörd. Haglund har dessutom levererat ett mycket svagt och märkligt transferfönster, haft en tjurskallig inställning i laguttagningarna och uppenbarligen tappat spelarnas förtroende. I det läget fanns ingen annan utväg än att kicka honom – och det borde nog ha skett tidigare.

Nu blir alltså Johan Lindholm, som många talat uppskattande om, ny tränare. Det känns oerhört bra. I HP:s tv-intervju uppträder han väldigt tryggt och förtroendegivande med ett kroppsspråk som visar att han vet vad han talar om. Att han dessutom är psykologutbildad, vill spela ”framåtlutat” och betonar vikten av att ta fram egna talanger är mumma för en luttrad HBK-supporter. Hoppet om nytt allsvenskt kontrakt har definitivt väckts igen. Det ska bli enormt intressant att se hur HBK uppträder under Lindholms styre – och även enormt intressant att se vilken startelva han väljer nu i helgen mot Mjällby.

En sak har jag dock enormt svårt att förstå. Om nu HBK:s styrelse verkligen tog beslutet i torsdags, som uppges – varför genomfördes inte tränarbytet före VSK-matchen? Pelle Nilsson påstår att det handlar om att inte skapa kaos inför den viktiga matchen mot bottenkonkurrenten, men om det var något som behövdes så var det ju att spelartruppen ruskades om, det kunde ju var och en se och uppenbarligen också styrelsen. Nej, det var verkligen synd att Lindholm inte fick chansen att leda laget i jubileumsmatchen, då hade kanske några som förtjänar det mer fått bära de vackra tröjorna.

Vackra kläder – uselt spel

Jubileumsmatchstället var snyggt, riktigt snyggt. Men flera av de spelare som fick bära det idag förtjänade det inte. Detta var en usel match, precis som den senaste och så många innan dess.

Ändå fick vi en gratischans, när historiske Yannick Agnero fixade en straff i allra sista stund. Men RWP brände – och brände troligen också broarna till allsvenskt kontrakt. Hur det här laget, med den här sportsliga ledningen, ska klara av att hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket kan jag inte se. Möjligen kan det gå med en ny tränare. 

Förutom matchdräkten såg jag en enda ljuspunkt idag: Yannick Agnero. Han lyckades inte bli någon större målskytt i danska andraligan, men kan säkert bli det i svenska andradivisionen nästa år.

Och alltså – varför värvade vi Jesper Westermark om han inte får en enda minut när vi jagar mål? 

På väg mot rekord

2011 var ett bedrövligt HBK-år. 2024 ser ut att också bli det. Och det finns fler likheter mellan de två säsongerna.

2011 använde vi totalt 27 spelare i allsvenskan. I år har vi hittills gett 26 spelare allsvenska minuter i HBK-tröjan. Och nu är Yannick Agnero till slut, efter närmare en månad, spelklar. Får ivorianen spela mot VSK imorgon har alltså 27 spelare deltagit i allsvenskan för HBK i år – tangerat rekord. 

Seger – men mollkänsla

Vi gick vidare i cupen – som vanligt. Det var det viktiga. Spel- och resultatmässigt var 2-0-segern mot femtedivisionslaget Haga inte speciellt imponerande, men vi gjorde jobbet.

Många som suttit på bänken fick chansen från start, andra fick hoppa in, men man kan väl tyvärr inte direkt säga att insatserna förde dem närmare startelvan i allsvenskan. Nyförvärvet Jesper Westermark, som pekats ut som möjlig frälsare där framme, lämnade planen mållös och syntes knappt till alls. RWP gjorde däremot mål, men han kommer väl Magnus Haglund aldrig att ge chansen från start. Bleon Kurtulus stod för en stabil insats i mittförsvaret, och deltog också fint i det offensiva spelet, men där har väl Haglund placerat minst tre man före i hackordningen.

Segern till trots är det ändå mest mollkänslor idag. Talangulla högerbacken Emir El-Kathemi, hyllad av insatta i ungdomsverksamheten, skriver på för BP. Bedrövligt. Extra surt då vi verkligen behöver en ny högerback, eftersom André Boman bara är på lån och Thomas Boakye inte håller. Jag hör dessutom från olika håll att ungdomsspelare tröttnat på HBK:s a-lags ledning. Ett annat exempel är Dion Mehmeti, en 15-åring som tidigare spelade i HBK men nu representerar ÖIS – och gjorde två mål för P15-landslaget häromdagen och ett mål i matchen dessförinnan. Det känns som ett fullständigt mörker om nu även akademin ska börja tömmas på kvalitet – särskilt om det beror på att a-laget missköts.

Lånet sänker oss

Det finns bara en anledning att låna in spelare – man vill snabbt få in någon som höjer kvaliteten på en position där man är svag. Levererar inte lånespelarna en högre kvalitet finns det ingen anledning att spela dem.

André Boman lever till fullo upp till uppgiften som inlånad. Phil Ofosu-Ayeh drog till Indonesien och vi behövde snabbt en ersättare, eftersom vi saknade en duglig högerback. Den rollen har Boman axlat fint.

Noah Söderberg däremot – han är raka motsatsen. Efter en svag premiär mot BP var han något bättre sist mot MFF. Idag var han katastrofal. Båda de mål som Gais sätter i första halvleken är enbart hans fel. Först tappar han markeringen på en hörna och låter en gaisare skalla in 0-1. Sedan skänker han bokstavligt talat bort bollen så att en annan gaisare kan komma fri och sätta 0-2. Det är fullständigt katastrofalt. Att Söderberg spelar istället för våra egna spelare är obegripligt.

I andra halvlek lyckas vi få in 1-2 och visst finns några halvlägen att kvittera. Men vi är fortsatt oerhört tama längst fram. Inte märktes någon ljusning när superettan-målkungen Jesper Westermark kom in. Nu ska han inte dömas ut efter knappt en halv halvlek, men jag tror tyvärr inte att Westermark är en frälsare.

Nej, som jag konstaterade efter förra matchen: livet som HBK:are är tungt på så många vis. Jag har faktiskt svårt att se att det här ska vända. I ödesmatchen mot Västerås nästa omgång är dessutom vår bästa utespelare, Vinicius Nogueira, avstängd efter en fullständigt onödig stämpling på övertid.

Alltid för få anfallare – eller för många

När årets allsvenska säsong inleddes hade HBK fem anfallare i a-lagstruppen: Naeem Mohammed, Viktor Granath, Rasmus Wiedesheim-Paul, Alex Hall och Villiam Dahlström.

I slutet av våren lämnade Villiam Dahlström. Då tyckte manager Magnus Haglund att det var viktigt att fylla luckan som han lämnat efter sig i truppen med en offensiv spelare. En ny anfallare som ersättare till Dahlström värvades också kort därefter: Blair Turgott. Antalet anfallare var återigen fem.

Men plötsligt var det uppenbarligen inte längre viktigt att ha fem anfallare, för först skickades Alex Hall iväg på lån och strax därefter såldes Viktor Granath. Antalet anfallare var nere på tre.

Så skadade sig Naeem Mohammed. Bara två friska anfallare återstod. Nu började det återigen snackas om att antalet anfallare var för få och att vi behövde värva.

Så anslöt först Yannick Agnero och därefter Jesper Westermark. Antalet anfallare nådde fyra, en färre än vid säsongsstarten och lika många som nyss ansågs för få efter att Villiam Dahlström lämnat. Men se – nu är fyra anfallare tydligen för många. Enligt HP tycker Magnus Haglund att han har överskott på anfallare och därför ska Yannick Agnero skolas om till vänstermittfältare. Outgrundliga är vår managers vägar.

Tungt på många vis

För en månad sedan förlorade vi 1-5 mot MFF. Igår fick vi stryk med bara 0-1. En uppryckning? Näppeligen.

Förutsättningarna var nu bättre än på länge, med MFF mitt uppe i viktiga kvalmatcher på europeisk nivå. Vi valde dock att, till skillnad från förra månaden, gå in med en extremt passiv inställning som gav spel mot ett mål i första halvlek. Varför? Tja, det verkar i alla fall inte ha varit meningen.

I andra halvlek försökte vi oss istället på ett liknande spel som förra månaden. Det gav visserligen MFF några fina lägen när vi öppnade oss bakåt, men också ett par hyfsade kvitteringschanser. Därför kan vi inbilla oss att vi gjorde en bra match, men totalt sett hade denna match mycket väl kunnat sluta 1-5 den också. Jag skulle faktiskt säga att vår insats i Malmö var bra mycket bättre än den på Örjans vall, men säkerligen kan en del bli lurade av resultatet och tro att vi var bra igår.

Men det är inte bara resultaten som gör det tungt att vara HBK:are just nu. Spelet har under större delen av året varit erbarmligt – ja, faktiskt betydligt sämre än i fjol. Transferfönstret kan, sett till resultaten hittills, vara vårt sämsta på många år. Vi har värvat in spelare som antingen inte är spelklara ännu (Jesper Westermark och Yannick Agnero), inte håller klassen (Blair Turgott) eller av någon outgrundlig anledning petas (Niilo Mäenpää). Det som vi en gång var kända för, att ge unga och egna talanger chansen, är numera som bortblåst. De få unga HBK-talanger som finns kvar i truppen får sällan starta och istället utvecklar vi andra klubbars ungdomar som vi lånat in. Vi ger inte ens våra egna unga möjligheten att känna på den allsvenska atmosfären utan har under mer än en månad istället ställt upp med inkompletta matchtrupper där platser på bänken stått tomma. Nej, det är verkligen ingen fröjd att vara HBK:are idag och svårt att känna någon framtidstro.

För övrigt är det intressant att jämföra HP:s spelarbetyg med neutrala Bollsvenskans dito i gårdagens match. Bollsvenskan lyfter till exempel fram hur bra André Boman klarade av farlige Taha Ali matchen igenom och anser att han var HBK:s bäste utespelare, medan HP verkar tycka att Boman hade problem i inledningen och ger honom sämst betyg i hela backlinjen. Bollsvenskan noterar att Gabriel Wallentin missade rejält i markeringen i första halvlek och ger honom sämst betyg av alla HBK-backar, medan HP är helt tyst om markeringsmissarna och istället hyllar honom. Liknande skillnader har det varit även i tidigare matcher, till exempel mot BP (HP:s siffror här, Bollsvenskans här) och Värnamo (HP här och Bollsvenskan här). Jag skulle rekommendera den som vill ha en nykter syn på HBK:s insatser att titta mer på Bollsvenskan och mindre på HP.

Skulle Mohammed säljas?

Blair Turgott värvades närmare en månad innan Naeem Mohammed gick sönder i MFF-matchen. Men i en HP-intervju i veckan säger Magnus Haglund att Turgott är en ersättare för Mohammed.

Kunde alltså Magnus Haglund förutspå att Mohammed skulle skadas och plockade därför in Turgott? Nja, knappast. Jag ser istället tre möjliga förklaringar.
• Haglund har glömt hur det egentligen var och HP-journalisten är inte tillräckligt alert för att förstå vad han just hörde. Fullt troligt.
• HP-journalisten har virrat till det. Fullt troligt.
• Haglund planerade/räknade med att sälja Mohammed under sommarfönstret. Mest troligt.

Frågan är dock om Mohammed fortfarande kan komma att säljas när han är tillbaka från skadan? Troligen inte, utan att han först visat att han prestera igen, alltså först nästa sommar. Och då får vi antagligen bara småpotatis för honom, eftersom han då bara har ett halvår kvar på kontraktet.

Kan Wester från Öster ge tröster?

HBK våren 2024 och HBK hösten 2024 kommer till stora delar att vara olika lag. Tyvärr verkar de flesta förändringar vara nedgraderingar. Som en sådan får man – åtminstone på förhand – betrakta Jesper Westermark, som nu sägs vara klar. Westermark är likt Viktor Granath en skyttekung från Superettan, men siffermässigt en sämre variant av sin företrädare: den förre Österspelaren är ett år äldre, gjorde sju mål färre än Granath när han vann Superettans skytteliga och har aldrig lyckats hitta målet i allsvenskan. Visst drömmer jag om att han ska kunna göra det bra hos oss, men några större hörhoppningar vågar jag inte ha.

Det blir också intressant att se hur vi ska göra med anfallsbesättningen framöver, inte minst i vinter. Då är Naeem Mohammed förhoppningsvis tillbaka, vi har tre relativt nyvärvade anfallare (Jesper Westermark, Yannick Agnero och Blair Turgott) som alla kommit till oss för att få speltid efter att ha varit petade, sitter fortfarande kvar med Rasmus Wiedesheim-Paul, får tillbaka Alex Hall och så är väl Birnir Snær Ingason numera också att betrakta som forward. Sju anfallare som slåss om max två platser känns som åtminstone två för många.

Mardrömsmotståndare gånger två

Det finns märkligheter i fotboll. En sådan är att ett lag kan ha mycket enklare för vissa motståndare och svårare för andra – oavsett hur bra dessa motståndarlag egentligen presterar i övriga matcher. HBK plockar numera ofta poäng mot Häcken, som oftast håller till i toppen av tabellen. Medan vi nästan alltid – och trots att våra spelare byts mellan åren – får stryk av BP, en egentligen högst medioker motståndare.

Därför blev jag inte så besviken efter helgens förlust, den femte raka mot BP i seriesammanhang. Jag räknade helt enkelt med noll poäng och kan bara suckande konstatera att det gick som väntat. Men visst var det trist att återigen se ett famlande, passivt och uddlöst HBK, där ingen i startelvan kan kvittera ut något högre betyg.

Vår senaste inlånade farmarspelare Noah Söderberg fick omedelbart chansen, men gladde inte någon och syntes kanske allra mest när han drog på sig ett kort. Nu ska Söderberg inte hängas efter en enda match, men jag ställde mig före matchen frågande till att Albin Ahlstrand inte får chansen. Jag är ännu mer frågande nu. Ahlstrand var bäste HBK:are, trots att han bara spelade en halv halvlek. 

Nu väntar MFF nästa helg. Inte heller mot malmöiterna plockar vi poäng särskilt ofta – senaste segern är från 2008. Men jag har faktiskt en känsla av att det inte är helt omöjligt att gneta till sig en poäng. MFF har fokuset på Europaspelet, så chansen att skrälla är större än på länge.

Elfsborg södra?

Bara några veckor efter att vi lånat in Elfsborgstalangen André Boman för att fylla en lucka i truppen (Phil Ofosu-Ayeh) lånar vi nu in ännu en Elfsborgstalang, Noah Söderberg, för att fylla ännu en lucka i truppen (Amir Al-Ammari). Och Haglund verkar ge honom stort förtroende direkt – HP hävdar att han går in i startelvan direkt mot BP.

Visst behöver vi täppa igen hålen i truppen och visst är lån av spelare som klarar av allsvenskan behändiga kortsiktiga lösningar. Men att utveckla talanger åt en konkurrent istället för att ge våra egna talanger speltid känns som just kortsiktigt. Man undra vad till exempel Albin Ahlstrand, som före säsongen hyllades, skrev på ett långt kontrakt och gavs tröja nummer 10, tänker om situationen när en inlånad spelare med en enda träning med laget omedelbart får den lediga platsen i startelvan.

En ivorian hyllas – men kan han leverera?

Så blev vår tunna trupp åtminstone lite fylligare. Yannick Agnero är klar. Jag har ju varit lite skeptisk till honom, men Magnus Haglund är närmast lyrisk så visst kan vi hoppas på succé. Med tanke på hur det gått för våra senaste forwardsvärvningar (RWP och Blair Turgott) så tillåter jag mig dock att vara något försiktig i mina förväntningar.

Dessutom verkar ännu en elfsborgian, Noah Söderberg, vara på väg att lånas in. Han blir i så fall vårt tredje elfsborgslån på ett år efter Jack Cooper-Love och André Boman. Det känns inte riktigt bra att vara farmarklubb åt boråsarna och utveckla deras unga lirare istället för våra egna. Men visst – på kort sikt behöver vi ju få in spelare utifrån, ingen tvekan om det, eftersom truppen är så liten.

En trea i en sexa

Det har inte varit lätt att vara HBK:are senaste tiden. Svaga resultat, riktigt uselt spel, viktiga spelare som lämnar och en skada på en nyckelspelare. Ångesten kom krypande. Men ikväll är hoppet tillbaka och det är härligt att vara HBK:are igen. Tre poäng i sexpoängsmatchen mot Värnamo var så otroligt välbehövligt.

För kanske första gången i år så pressar vi i början av andra halvlek tillbaka ett lag en längre period och till slut så kommer också 1-0 genom ett riktigt klassavslut av Birnir Snær Ingason. Ingason har för övrigt verkligen börjat visa varför han värvades: klassmål mot MFF, skott som räddas in i stolpen mot både AIK och Norrköping och så nu matchhjälte. Kul att se! Lite tråkigt att han fick lämna direkt efter målet i ett byte som säkert var förutbestämt, för målet hade säkert gett honom extra energi, men det räckte ju trots allt.

Nya finnen Niilo Mähenpää gjorde debut och såg också bra ut. Han verkar vara allround, med såväl teknik som närkampsspel och passningsspel av relativt god kvalitet.

Jag vill också passa på att lyfta fram Villiam Granath. Han jobbar stenhårt matchen igenom och det är också hans eviga riv och slit som gör att Ingason får bollen innan målet.

Till sist lite transferrykten: Jesper Westermark sägs vara aktuell. Han hade ett riktigt bra år i superettan i fjol (17 mål och 10 gula kort), men har bara spelat ett par minuter i allsvenskan i hela sin karriär och haft svårt att hitta nätet i polska andradivisionen i år. Kan han vara något? Möjligen, men vi har sett mängder med superettan-anfallare misslyckas i allsvenskan, så någon garanti är det inte. Jag hade betydligt hellre haft kvar Viktor Granath, men nu är stor-Granthen såld och vi behöver definitivt fylla på vår lövtunna trupp (inte heller idag fick vi ihop full bänk trots att två målvakter satt där), så jag säger inte nej.

Ett uselt fönster

För mindre än tre veckor sedan sålde vi en anfallare som under sin debutsäsong i allsvenskan i fjol pangade in nio mål. Han ansågs då inte platsa i vårt lag, men redan då påpekade jag att det var ett högt spel HBK spelade när man lät bottenkonkurrenten Västerås förstärkas.

Idag är den forna jumbon VSK snart ikapp HBK i tabellen och vår anfallsbesättning plötsligt så svag att vi funderar på att värva en kille som i hela sitt liv gjort ett enda seniormål och det i en andradivision.

Magnus Haglund säger att det gått bra för anfallare från danska andradivisionen i allsvenskan. Det stämmer – men då har det ju handlat om anfallare som faktiskt varit stora målskyttar i danska andradivisionen. Yannick Agnero är ingen sådan spelare. Han har  istället varit petad i det lag som kom överlägset sist i andradivsionen. Visst kan man drömma om att han plötsligt skulle få ett genombrott, men av allt att döma handlar det ännu en gång om att fylla en lucka med en (betydligt) sämre spelare.

Ja, det här transferfönstret kan gå till historien som det sämsta sedan den hemska vinter då Jens Gustafsson fått kicken och nästan alla bra spelare försvann för att ersättas med mediokra lirare som Kwame Karikari, Snorre Krogsgård och Mohammed Ali Khan. Den gången ledde det usla transferfönstret till nedflyttning från allsvenskan. Jag är rädd att det kan göra det i år också.

Varför spela med tio man – och ha tomt på bänken?

Vi gjorde ingen spelmässigt bra vår, men stod ändå på 18 poäng efter 12 matcher, vilket var riktigt bra utdelning. Känslan var dock att vi behövde bli vassare och förstärka truppen något under sommarfönstret för att vara säkra på att klara kontraktet.

När transferfönstret öppnade gjorde istället klubben tvärtom. Rensade rejält i truppen, släppte flera av våra få klasslirare och fick se en annan bli skadad. De få ersättare som hämtades in var ett (André Boman) eller flera (Blair Turgott) snäpp ned jämfört med sina företrädare. Eller så misslyckades klubben med att få dem spelklara på en vecka (Niilo Mäenpää).

Idag ser vi resultatet. En usel första halvlek mot jumbon Norrköping resulterade i underläge. Först när vi valde att spela elva mot elva (att spela med Blair Turgott är i praktiken som att spela med en man mindre) blev det lite tryck och det syntes varför Peking låg sist. Då grinade istället de senaste veckornas oflyt oss i ansiktet. Både Birnir Snær Ingason och Rasmus Wiedesheim-Paul (hur kan Haglund prioritera Turgott före dem?) prickade stolpen, men Norrköping kunde hålla undan till en riktigt tung seger. Hade vi spelat elva mot elva hela matchen är jag tämligen säker på att vi i alla fall inte hade förlorat.

Vår på grund av det usla transferfönstret oerhört tunna seniortrupp syns också i matchtruppen. Idag hade vi två tomma stolar på bänken, ett ytterst märkligt agerande enligt mitt sätt att se det. Nästa match är Joseph Baffo avstängd och vi kommer knappast att få någon mer än Mäenpää spelklar, så även då lär det vara tunt på bänken. Varför låter inte Haglund ett par juniorer få känna på den allsvenska atmosfären? Obegripligt.

Turbulens i truppen och i domarkåren

Nej, jag vill inte ha VAR. Men när domarteamet för andra matchen i rad står för avgörande misstag så att vi missar poäng kan man inte annat än förtvivla. Hur linjedomaren missade AIK:arens offside är svårbegripligt – den var ju så övertydlig att till och med Aftonbladet uppmärksammar den.

Inte för att vi förtjänade poäng idag. Prestationen var möjligen årets sämsta, vilket inte säger så lite med tanke på att vi haft några djupa dalar tidigare.

André Boman var dock en trevlig bekantskap. Synd att han bara är på lån.

Vårt andra nyförvärv, Blair Turgott som anslutit till oss permanent, kan dock ha stått för en av de blekaste startdebuter jag sett en HBK-anfallare göra. Låt oss hoppas att det bara handlar om att han behöver komma i matchform. Uppenbarligen var det dock inget som krävdes för André Boman, som inte heller spelar särskilt mycket i år.

Utanför planen har vi nu också släppt vår bästa mittfältare, Amir Al-Ammari. Det betyder att vi nu tappat våra bästa spelare i alla tre lagdelarna på bara en dryg vecka: Phil Ososu-Ayeh i försvaret, Amir Al-Ammare på mitten och Naeem Mohammed på topp. Ytterst oroande. Precis som när Phil Ofosu-Ayeh lämnade har vi klokt nog en ersättare på plats omedelbart: Niilo Mäenpää. Finnen är dock svårbedömd, tycker jag. Han har mest agerat inhoppare i ett lag som åkt ur polska högstaligan, vilket inte låter så betryggande. Å andra sidan fick han chansen i landslagets startelvan så sent som förra månaden, vilket är lovande. Totalt sett är jag emellertid rädd att vi återigen bytt ner oss något.

Och så kan vi konstatera att vi inte heller idag fick ihop en full matchtrupp. Varför fyller vi inte på med juniorer i så fall? Eller finns det inte en enda i akademin som kan vara redo att i alla fall få värma bänk?

En silly season som verkligen är silly

När unge André Boman kom in på lån förstod vi alla att Phil Ofosu-Ayeh var på väg ut. Nu är det bekräftat.

Det är så klart både sorgligt att tappa en publikfavorit och oroande att ersätta allsvenskans bästa högerback med en spelare som inte platsar i ett allsvenskt mittenlag. Samtidigt är HBK:s agerande begripligt. Nu får vi förhoppningsvis in en del pengar på POA och ger en lojal spelare en möjlighet att själv tjäna en slant. Klokt också att vi redan i förväg hämtat in en ersättare som är habil, om än naturligtvis ett hack sämre och tyvärr bara på lån.

Men det är som sagt svårt att inte vara orolig över läget. Spelare har lämnat klubben på löpande band under detta transferfönster och i helgens match mot MFF fick vi inte ens ihop en full matchtrupp. Nu är Naeem Mohammed dessutom borta hela säsongen (efter en situation där vi inte ens fick frispark), så inte heller mot AIK på måndag kommer vi att ha tillräckligt med seniorspelare för att fylla truppen. Dessutom verkar klubben redo att släppa Amir Al-Ammari. Det känns som att det snart är dags att presentera någon spelare som faktiskt kan HÖJA klassen på startelvan, och inte bara vara ett substitut till spelare som lämnat.

Ytterligare en transfernyhet är att Pontus Carlsson bytt klubb som han är utlånad till i tredjedivisionen. Det lär dock inte beröra HBK så mycket, för min gissning är att Carlsson gjort sin sista match i HBK-dressen oavsett. Lite synd, för han kändes spännande för något år sedan.

Historiskt – och en domarskandal

Vi börjar med det som man i framtiden kommer att minnas från ikväll: Ante G är historisk som allsvenskans meste spelare. Det var mycket fint att få uppleva det på plats.

Vad de flesta inte kommer att minnas är att domarens usla insats sannolikt snuvade oss på poäng idag. När MFF:s våldsamheter, och den fördel som de gav hemmalaget, till och med är vinkeln i Aftonbladets huvudartikel från matchen – ja, då förstår man att domaren verkligen gjort en insats för MFF.

Hur armbågen som sänker Birnir Snær Ingason inte kan rendera åtminstone ett gult kort, när domaren står fem meter därifrån med fri sikt, är för mig helt obegripligt.

Med ett gult kort hade dessutom Ingason kanske inte behövt gå ut, utan kunnat bli omplåstrad på plan – och MFF hade inte fått sitt numerära överläge som gav 1-0.

Hur domaren dessutom missar den tydliga nedsparkningen av vår andra islänning, Gisli Eyjolfsson, i slutet av halvleken är än mer obegripligt. Med vår högermittfältare ur spel kan MFF enkelt spela sig fram på sin vänsterkant och sätta 2-1. Fullständigt barockt.

Smått barockt är också att vi nu, efter sommarens transferkarusell, inte ens kan få ihop en full matchtrupp ifall en enda spelare är indisponibel. Phil Ofosu-Ayeh var med i den trupp som HBK mejlade ut igår, men saknades idag och vi hade alltså bara åtta avbytare med oss. Det sägs att vår högerback, allsvenskans bäste, är på väg bort och det känns sorgligt. Thomas Boakye, ordentligt bortfintad vid både 3-1 och 4-1 idag, duger tyvärr inte. Och Gabriel Wallentin ska spela centralt. Att låna in en ung elfsborgian, och utveckla honom åt en konkurrent, är inte heller särskilt lockande. Nej, en försäljning av Phil Ofosu-Ayeh kan mycket väl komma att bli en försäljning av vårt allsvenska kontrakt, som jag känner det nu.

Och så kan man undra hur smart det var att sälja Viktor Granath, när nu Naeem Mohammed återigen är skadad. Visserligen visade ju Birnir Snær Ingason idag att han kan göra mål, men just nu har vi – som nyss hade sex anfallare – bara tre kvar. 

En transfergranath

Det sades att vi behövde fylla på anfallsbesättningen när Villiam Dahlström lämnade och det uppgavs vara förklaringen till värvningen av Blair Turgott. Det var så klart nonsens. För nu har vi istället tunnat ut våra forwardled. Först gick Alex Hall på lån till Skövde och nu säljs Viktor Granath till Västerås.

Försäljningen av Granath är högt spel av HBK. Visst, han har inte glänst i år. Och visst, han är vad det verkar just nu fjärdeval i anfallet. Men kom ihåg att han även förra året hade en svacka för att sedan komma tillbaka storartat under hösten. Att ge en potentiell räddningsplanka som VSK, som spelat mycket bra men saknat någon som kan göra mål, en riktigt vass målskytt känns väldigt riskabelt. Granath är dessutom en helt annan spelartyp än våra andra anfallare, en spelartyp som vi mycket väl kan komma att behöva snart. 

Å andra sidan är det naturligtvis inte dumt att få två miljoner kronor för fjärdevalet i anfallet.

I och med de senaste trupprörelserna har vi, om jag räknar rätt, just nu endast 18 utespelare. Det betyder att om en enda spelare är skadad, avstängd eller sjuk så får vi inte ens får ihop en full matchtrupp. Visst, vi kanske värvar någon eller några nya, men det tar inte sällan ett tag innan nyförvärv är spelklara, både rent formellt och fysiskt. Nej, det här känns inte riktigt bra, faktiskt.

Hall ger mig rätt

När vi värvade Blair Turgott sades det att han behövdes för att fylla ett hål i truppen när Villiam Dahlström lämnat. Jag dömde ut detta resonemang som nonsens, eftersom truppen absolut inte saknade anfallare även utan Dahlström, och spådde att någon forward var på väg ut.

Idag visar det sig att jag hade rätt, eftersom vi nu skeppar iväg en av våra sex anfallare. Alex Hall sticker till Skövde på lån och det är nog en bra lösning för alla. Skövde har haft extremt svårt att göra mål och får nu in en spelare som åtminstone tidigare varit en riktigt vass måltjuv, Hall får chansen att få känna på seniorfotboll och HBK kan förhoppningsvis få tillbaka en ung spelare som kan konkurrera om en startplats 2025.

Samtidigt är det tydligt att truppen nu, efter utlåningarna av först Gustav Friberg och sedan Alex Hall, är något för tunn (bara 19 utespelare och 17 ska vara med i varje matchtrupp) och det kommer säkert in en ny mittfältare snart.

Dubbla känslor för Haksabanovic

Nytt halvår – och snart dags för riktig fotboll igen. I helgen är det dags för bortamöte med MFF. Skönt nog ser vi dock ut att slippa Sead Haksabanovic.

Att Haksabanovic har skrivit på för Malmö har rört upp en del känslor bland vissa HBK:are. Inte hos mig. Vi hade aldrig kunnat konkurrera om honom nu. Att lägga de pengarna som MFF betalt skulle riskera hela klubbens existens. Självklart ska han då kunna skriva på för någon annan.

För Haksabanovic som person har jag själv dubbla känslor. Jag kommer aldrig att glömma att han skrev på nytt kontrakt och såg till att vi fick ordentligt betalt. Men hans tveksamma attityd gentemot Rysslands slakt av ukrainare skaver rejält fortfarande. Och att klappa MFF:s fula klubbmärke när han precis värvats dit känns fullständigt onödigt.

En något mindre uppmärksammad värvning är Gustav Fribergs utlåning till Gefle. Det är säkert helt rätt för honom och troligen också för HBK. Friberg kan tyvärr inte beskrivas som annat än en flopp, sett till de förväntningar som fanns när han värvades. Samtidigt är han sympatisk och lojal och har aldrig klagat på den uteblivna speltiden utan kämpat på. Det skulle vara kul om han verkligen kunde utvecklas, komma tillbaka nästa år och ta en plats i HBK, men det förutsätter väl att vi säljer Vinicius Nogeira.

För övrigt var det intressant att höra Jonathan Svedberg beskriva Igor Kruljs idéer om hur HBK ska spela i senaste Sigges cirkus. Eller snarare brist på idéer. För om jag förstod Svedberg rätt lät Krulj i princip spelarna själva bestämma. Med tanke på att den gode Igor inte heller var särskilt intresserad av att spelarna skulle träna hårt så känns det som att till och med jag kunde gjort ett bättre jobb än han gjorde.

Turgott in – någon ut?

Blair Turgott sägs vara klar för HBK. Jamaicanen uppges vara en ersättare för Villiam Dahlström. Det känns som nonsens, eftersom Dahlström inte gjort en minut i HBK senaste året (han var för övrigt den enda utespelaren i HBK:s trupp som inte fick speltid under vårsäsongen) och alltså knappast lämnat något hål i truppen.

Snarare är Turgott-värvningen ett underkännande av HBK:s övriga forwardsbesättning, för vi har ju absolut inte brist på anfallare. Tvärtom är det faktiskt redan trångt där, med fem forwards som konkurrerar om två platser, då Birnir Snær Ingason numera också spelar på topp. För i synnerhet Rasmus Wiedesheim-Paul, utan en enda start under våren, men även Viktor Granath, petad nu på slutet och målskytt i bara en enda match i år, torde denna värvning vara en signal om att Haglund inte har något större förtroende för dem. Ska vi gissa att någon av dem är på väg bort?

Eller kan Blair Turgott möjligen vara ersättare till Naeem Mohammed, enda forwarden som glänst i år och kanske jagas av större klubbar?

En härlig sommardag

På sommarens första dag fick vi en perfekt avslutning på vårsäsongen. Tre riktigt snygga mål och en billig straff gav oss största allsvenska segern på nästan sju år.

Många roliga saker förutom storsegern. Härligt att lojale Villiam Granath, som jobbat på och aldrig klagat, nu får visa varför HBK värvade honom i fjol och fixa ännu ett mål. Härligt att se lika lojale Gustav Friberg, som nött bänk otaliga matcher, äntligen få ett par minuter på plan. Härligt att se hur Amir Al-Ammari vuxit när han fått kaptensbindeln och idag får spräcka sin målnolla för året.

Efter tolv omgångar har nu tio HBK:are gjort mål i allsvenskan. Förra året var det nio målskyttar på hela året.

Utanför plan har det inte varit lika ystert kring HBK den senaste veckan. Aftonbladets avslöjande om en legendarisk HBK-ledares agerande har så klart skakat om. HBK:s styrelse gav sin bild i HP häromdagen. Jag har ingen som helst egen kunskap om vad som hänt, men det är tydligt – inte minst från vittnesmål även från andra tidigare HBK:are – att ledarens agerande inte varit problemfritt. Samtidigt behöver inget ha skett som i lagens mening är ett brott. I mina ögon förefaller HBK:s agerande i huvudsak ha varit korrekt, om än kanske något senfärdigt. Samtidigt är det bra att sådant här lyfts, för att förebygga och hindra att unga människor råkar illa ut.

Utanför plan har också Villiam Dahlström varit det senaste året. Nu lämnar han till slut HBK. Värvningen av honom blev en flopp, men inte heller han har någonsin klagat och det är bara att önska honom lycka till i karriären framöver.

Nollade i Borås – som vanligt

Elfsborg borta innebär nästan alltid förlust. Därför känner jag ingen djupare sorg över att vi tar noll poäng även idag.

Första halvlek såg dock riktigt fin ut och även inledningen på andra – innan vi släpper in första målet. Därefter är vi närmast chanslösa. RWP skjuter ett skott utanför när målvakten är långt ute och har en nick, men annars vi inga vassa chanser förrän det är för sent och 0-2-bollen redan gått in. Det målet hade för övrigt antagligen inte hamnat i HBK:s bur om inte fyrtornet Gabriel Wallentin i slutet spelat forward. Helt rätt dock att lyfta honom och gå för kvitteringen.

Kul ändå att se att Birnir Snær Ingason ser ut att acklimatisera sig till forwardspositionen. Jag brukar inte så ofta skriva hur laget borde tas ut, men det vore intressant att se honom tillsammans med RWP i matchen mot Gais nästa helg. Naeem Mohammed tror jag tyvärr att vi kan räkna bort då efter dagens skada.

Alldeles för bussigt

HBK hade nog tänkt parkera bussen idag mot Djurgården. Men istället tvingades man hoppa på den och fick en tyngre resa än det var tänkt. Och sedan satt man kvar på bussen drygt en kvart och lät bussigt nog Djurgården dominera och i praktiken avgöra matchen.

Därefter jämnade spelet ut sig och andra halvlek är helt okej. Å andra sidan är det inte så konstigt, eftersom matchen som sagt nästan var avgjord.

Onödigt av Joseph Baffo att dra på sig en varning idag igen. Nu har vi verkligen den mittbackskris som jag förvarnade om för ett par veckor sedan – risken är stor att bara Gabriel Wallentin är tillgänglig mot Elfsborg på fredag.

Vi byter – så bra

Det fortsätter att svänga om HBK – idag gör vi en toppinsats igen! 3-0 mot favoritmotståndaren Häcken är riktigt härligt.

En återkommande kritik av Magnus Haglund har genom åren varit att han sällan ändrar om i startelvan, utan samma spelare får chansen gång på gång. Inte heller har han gjort särskilt många byten i matcherna och ofta väldigt sent. I år har den bilden kommit på skam – vi har ändrat friskt både vad gäller spelsystem och vilka som startar. Ganska ofta kommer också tidiga byten i matchen. Och se så bra det (ofta) har blivit! Idag tar vi in fyra nya spelare i startelvan jämfört med senaste matchen. Alla fyra – Tim Erlandsson, Villiam Granath, Gisli Eyjolfsson och Gabriel Wallentin – gör toppeninsatser. De tre utespelarna gör alla antingen mål eller assist och Tim Erlandsson är strålande där bak.

Totalt har nu, efter bara 9 omgångar, 19 spelare varit med i startelvan. Målskyttet är utspritt på hela 9 spelare. Det är exakt samma siffror vad gäller antalet spelare i startelvan och antalet målskyttar som efter 30 omgångar i fjol.

Vilket klassmål 2-0 var förresten. Amir Al-Ammaris slår en perfekt passning och Naeem Mohammeds löpning, första två touch och avslut är på riktigt hög nivå. Hade Mohammed varit några år yngre hade vi snart sett honom i en storliga, men jag tror att intresset är ganska svalt för en anfallare som fyller 28 i år och bara har drygt en säsong i en högstaliga bakom sig.

Nere i dalarna igen

En sak är säker: för oss HBK:are blir det inga jämntjocka presationer och ingen mellanmjölk i år. Spelet är antingen i djupa dalar eller på höga berg. Allt som oftast har prestationerna varit av det förstnämnda slaget, och totalt sett har vi fler poäng än vi förtjänar.

Igår mot Mjällby var vi tillbaka i dalarna. Ett uselt ingripande av Tim Rönning ledde till 0-1, 0-2 kom av bara farten och 0-3 på en rätt onödig straff. Visst fanns en hel halvlek kvar att komma ikapp, men även om RWP gjorde ett snyggt reduceringsmål och Amir Al-Ammari rammade ribban så var vi aldrig riktigt nära att göra match av det.

Finns det då något positivt att ta med sig? Jodå! Kanske kan RWP få det att lossna nu när målnollan är spräckt. Och 16-årige Bleon Kurtulus gjorde inte bort sig vid sin första allsvenska start. Med tanke på att Marcus Olsson skadade sig så får unge Kurtulus förhoppningsvis fortsatt förtroende. Kanske måste vi – nu när den mittbacksbrist jag varnade för slagit till – till och med stoppa honom från att åka till U17-EM, som vi en gång i tiden gjorde med Sead Haksabanovic?

Första bra men andra sämst

Vi låg inför denna allsvenska omgång på andra plats i allsvenskan. Men vad få, om ens någon, noterat är att alla våra segrar kommit efter bra resultatmässiga prestationer i första halvlek. 6-2 var vår förstahalvleks-målskillnad före dagens match – 1-5 motsvarande för andra halvlek.

Därför var det ingen överraskning att vi förlorade idag, trots ledning i halvtid med 2-1. Det kändes som att HBK:arna blev chockade efter 2-2-kvitteringen, som kom från ingenstans efter en slumplyra som flaxade in i krysset. Men fyra insläppta på en halvlek är naturligtvis katastrofalt dåligt och inte på något sätt acceptabelt.

Varför är vi då så mycket sämre i andra än första? Kanske blir vi helt enkelt slitna av att ständigt jaga boll, trots Texas påstående i HP att ”inget allsvenskt lag slår HBK i fysen”. Oavsett så måste Magnus Haglund och hans gäng analysera våra svaga andra halvlekar och hitta ett botemedel – annars finns risken att det sätter sig på hjärnan.

Jag förutspådde förra veckan att en mittback snart vara avstängd. Så blir det också. Efter dagens gula kort kommer Gabriel Wallentin att få sitta på läktaren mot Mjällby. Det blir intressant att se Haglunds val. Får Bleon Kurtulus chansen, drar han ner Jonathan Svedberg som back eller är det slut med 3-5-2?

Något positivt från dagens match finns trots allt: Viktor Granath spräckte sin målnolla och fyllde på med ytterligare ett mål. Låt oss hoppas att han snart kan peta in ett par strutar till – mål som förhoppningsvis också kan ge poäng.

Tillbaka på silverplats efter 20 år

För tjugo år sedan slutade HBK tvåa i allsvenskan efter MFF. Nu är vi tvåa i tabellen igen – kanske för första gången sedan dess.

Det var återigen en riktigt fin insats som gav dagens seger. Värnamo fick ha mycket boll, men kom inte till särskilt många lägen, medan HBK var sylvassa framför mål.

Naeem Mohammed lyfte jag upp som en potentiell skyttekung inför allsvenskan. Efter en svag start har han nu gjort tre mål på de två senaste matcherna. Skyttekungstiteln går säkert till MFF:s Isak Kiese Thelin, men Mohammed borde kunna nå 15 strutar i år.

”Vinicius Nogeira kan kanske bli allsvenskans bäste vänsterback”, skrev jag inför säsongen. Det var en bra förutsägelse. Brassen är stabil defensivt, och riktigt vass offensivt. Idag står han för två riktigt fina assist till de två första målen.

Marcus Olsson hyllade jag dock inte innan allsvenskan startade, tvärtom. Men han kommer verkligen till sin rätt som vänster inneback i 3-5-2-uppställning. Och idag sätter han själv 1-0 mycket snyggt innan han skarvar fram till 3-0.

Bra också att vi idag inte drar på oss en enda varning. Just nu känns truppen faktiskt riktigt bred, med dugliga möjliga ersättare på nästan varenda position.

Kan det bli mittbacksbrist?

Vår 3-5-2-uppställning igår blev en succé. Men frågan är om vi ändå måste överge den snart. För att den ska fungera krävs tre mittbackar och just nu har vi bara fyra friska sådana i truppen. Och jag tror som sagt att det dröjer innan Ante G är spelklar igen.

De tre mittbackar som startade igår – Joseph Baffo, Gabriel Wallentin och Marcus Olsson – drar på sig rejält med varningar per spelad minut, så avstängningarna lär dugga tätt. Visst kommer säkert Bleon Kurtulus att få chansen från start då, men snart försvinner han till U17-EM och missar därmed de tre sista omgångarna före sommaruppehållet. Om inte tidigare så är min gissning att vi är tillbaka i en fyrbackslinje någon gång då.

Rätt Kurtulus vann

Äntligen gör HBK en bra match i allsvenskan 2024! Och vi får tre rättvisa poäng! Underbart! Den nya 3-5-2-uppställningen kan inte betraktas som något annat än succé.

Mest uppmärksamhet idag fick förstås debuten för Bleon Kurtulus. Och visst var det härligt att se. Möta storebrorsans lag och banka dem, inför familj och vänner – det kan knappt bli bättre. Grattis, Bleon! Och tack för att du stannade i HBK och inte drog norrut som storebröderna.

Dagens store HBK:are var dock faktiskt en annan: Jonathan Svedberg. Svedberg har fått mycket skäll i år – och det har varit rättvist. Men idag är han magnifik, och avgör matchen med en ytterst exakt passning till Naeem Mohammeds 1-0 innan han själv behärskat placerar in 2-0 med sitt första allsvenska mål. Även flera andra gånger var Svedbergs passningar nära att nå fram till Mohammed och det är faktiskt också han som skjuter skottet som en hammarbyare ostraffat leker handbollsmålvakt på. En lysande insats, Svedberg!

Enda orosmomentet är den enorma mängd varningar vi drar på oss. Visst, det är bra att vi har tuffat till oss, men ett par av dagens varningar var inte på grund av tufft spel utan kom efter protest och bortsparkad boll. Det är onödigt, även om en förklaring är en kinkig domare. Nu är Amir Al-Ammari avstängd i nästa match och vi har fyra viktiga spelare som står på två varningar och riskerar avstängning till matchen därefter.

En fantastisk svit – som kan brytas

I decennier har HBK alltid haft minst en spelare i startelvan från den egna akademin. Det har inte varit ovanligt att mer än hälften av startspelarna är HBK:are från grunden. Men nu kan faktiskt allt brytas.

Vår förstemålvakt är numera Tim Rönning. Det är första gången sedan 2016 som vi inte har en HBK-produkt i den rollen. Noll ur-HBK:are här alltså, sannolikt.

I försvaret är tre av fyra positioner självskrivna: Phil Ofuso-Ayeh, Joseph Baffo och Vinicius Nogueira. Ingen har en bakgrund i HBK:s juniorled. Fjärde man blir sannolikt HBK:aren Gabriel Wallentin – men det är inte omöjligt att Marcus Olsson får platsen. Då skulle det vara noll ur-HBK:are här.

På mittfältet har hittills sju spelare fått speltid i allsvenskan. Endast två av dem, Jonathan Svedberg och Albin Ahlstrand, är HBK:are från grunden. Nu är är Ahlstrand avstängd och Svedberg har inlett säsongen svagt, så det är inte omöjligt att han petas. Då blir här noll ur-HBK:are.

I anfallet ligger Naeem Mohammed och Viktor Granath klart först i kön. Ingen har HBK-bakgrund. HBK-produkterna Rasmus Wiedesheim-Paul och Alex Hall känns långt borta från startelvan. Noll ur-HBK:are här också alltså.

Det är alltså långt ifrån omöjligt att den fantastiska sviten bryts imorgon. Det skulle vara sorgligt.

Kanske finns också en liten delförklaring till årets viljelösa och uppgivna spel i att vi numera har så få spelare med Halmstadsbakgrund i laget? De som spelar för sin moderklubb har kanske lite högre benägenhet att kämpa för laget.

Trist mot pojkarna – som vanligt

BP är numera nästan alltid en tuff nöt för HBK. Matcherna mot pojkarna från västra delen av huvudstaden slutar oftast i bedrövelse. Så det var inte något klokt val jag gjorde när jag idag för första gången i år tog mig till Örjans vall för att se HBK live.

Och efter bara någon minut låg vi under, efter en kavalkad av HBK-misstag. Först går Vinicius bort sig i nickduellen, därefter ger Marcus Olsson brommapojken på kanten gott om tid och enorma ytor att måtta ett inlägg, sedan håller varken Phil Ofosu-Ayeh eller Villiam Granath någon som helst koll på spelare utan tittar bara boll och till sist står Tim Rönning som fastfrusen på linjen, trots att nicken faktiskt inte är så välplacerad. Hade en enda av dem gjort vad man kan begära hade det aldrig blivit mål.

Sedan är det en lång transportsträcka till förlusten, där vi skapar oerhört lite. Ändå krävs det en domarinsats av den sämre kalibern för att vi ska förlora idag.

Först viftas brommapojken som i straffområdet dämpar bollen med en rakt utsträckt arm bort.

I andra halvlek tillåter domaren en annan brommapojk att riva ner Joel Allansson med något som liknar ett brottargrepp så att det blir 0-2.

Med en schyst domare hade vi alltså kunnat ha 1-1 idag. Hade det varit rättvist? Nej, vi var usla idag. Och ändå var det årets kanske bästa allsvenska insats. Det säger en hel del om statusen på HBK idag.

VSK hade flyt med domaren

Efter vår seger mot Västerås förra helgen har det varit en del snack om att vi hade flyt med domaren. Då är det intressant att studera detta FB-inlägg.

Inlägget är från en VSK-supporter, placerad nästan i linje med mållinjen, som tagit bilder på den situation där bollen dansade kring mållinjen och andra situationer. Inte på en enda bild är bollen över mållinjen. Fotografen skriver själv i kommentarerna att han aldrig såg bollen över linjen. Det är alltså oerhört svårt att hävda att domaren borde dömt mål.

På en annan av bilderna ser man att Tim Erlandsson tydligt har båda händerna runt bollen innan VSK:aren nickar bort den i den situation som ledde till straffen. Det är alltså tydligt att domaren absolut inte skulle gett VSK straff.

Summa summarum: Det var rätt att inte blåsa mål och det var definitivt helt fel att ge VSK straff. Var det något lag som gynnades av domaren i avgörande situationer var det alltså Västerås.

Ironiskt och sorgligt när Ante missar rekordet

Det är onekligen både ironiskt och sorgligt. Under lång tid har det tjatats om att Ante G aldrig är skadad och att han är på väg att slå rekord i antalet allsvenska matcher. Nu, när han faktiskt är på vippen att ta över rekordet – ja, då ÄR han skadad.

Dessutom är det inte vilken skada som helst, utan en spricka i benet. Sådant läker troligen inte i brådrasket på en 42-årig kropp. Jag skulle gissa att vår mittbacksveteran blir borta en stor del av säsongen. Rekordet kommer han naturligtvis ändå att slå tids nog, om inte annat genom att HBK ger honom ett inhopp sent i någon match.

Skadan ger bekymmer både på kort, och eventuellt även längre, sikt. Nu till helgen saknas båda ordinarie mittbackarna. Gabriel Wallentin får naturligtvis spela och är ett bra alternativ, men vem ska ta platsen bredvid? Jag tror knappast att 16-åringen Bleon Kurtulus kastas in från start utan att ha gjort en minut i allsvenskan innan dess. Jonathan Svedberg vikarierade där en gång i fjol och gjorde det bra, men jag skulle bli mycket förvånad om Magnus Haglund inte väljer erfarne Marcus Olsson. 

På längre sikt blir skadan trots allt möjligen inte lika kännbar. Visserligen har Ante G varit bra under de två senaste matcherna, men Gabriel Wallentin är som sagt ett bra alternativ och nu får han chansen att verkligen skaffa sig allsvensk erfarenhet. Säkerligen kan unge Kurtulus också få känna på hetluften i några inhopp och kanske snart vara redo att ersätta i startelvan vid nästa skada eller avstängning (för sådana får vi nog räkna med kommer att drabba både Wallentin och Baffo). 

En repris och nya orättvisa poäng

Det blev en snudd på 100 procentig repris på förra helgen. En HBK-back gör 1-0 efter en fast situation från vänster efter bara ett par minuter, därefter har vi några bra minuter men blir sedan i princip konstant tillbakapressade, vår målvakts-Tim gör en fantastisk insats och motståndarna missar en straff.

Fast dagens vinst mot Västerås var faktiskt etter värre än segern mot IFK Göteborg förra helgen. Mot Göteborg skapade vi ändå lite framåt förutom målet, men idag fanns inget anfallsspel överhuvudtaget.

Var VSK:s boll som tog i stolpen inne? Omöjligt att avgöra utifrån reprisbilderna och är man inte säker är det naturligtvis rätt att inte blåsa mål. De VSK:are som klagar kan ju trösta sig med att laget fick en helt feldömd straff, sannolikt delvis som kompensation, strax därefter.

Med det sagt – idag kan jag nästan känna lite med västeråsarna. Vi är verkligen inte bra idag och vi förtjänar inte att vinna. Men visst var det 3 oerhört viktiga poäng som åkte in på kontot.

Fem gula kort idag och Joseph Baffo är därmed redan, efter tre omgångar, avstängd. Gabriel Wallentin är en fullt kapabel ersättare, men visst är det lite oroande med så många spelare som redan börjat samla gula kort, särskilt som vi ju också har en del andra spelare borta med diverse skavanker.

Vad är det så som gör att vi år faktiskt svarat för tre riktigt svaga prestationer i allsvenskan? Är det möjligen saknaden efter Erik Ahlstrand som är större än vi trodde? Tänkta ersättaren Birnir Snær Ingason har verkligen inte kommit till sin rätt hittills, men det är för tidigt att döma ut honom. Islänningen skulle dock sannolikt passa bättre i ett lag som åtminstone ibland för spelet. Kan vi vara ett sådant lag?

Orättvisaste segern på år och dag

Tre poäng förlåter allt. Tre poäng är vad allt handlar om. Och vi tog tre poäng.

Fast jag kan faktiskt inte minnas en så orättvis HBK-seger. Två gånger tog bollen i HBK:s ribba, en gång räddade Tim Rönning en straff, några andra gånger stod han för vassa räddningar och när Rönning var utan chans smet bollarna lyckligtvis på rätt sida stolpen. Spelmässigt såg det dessutom långa stunder ut som att vi mötte ett bra lag, typ Malmö – men det var alltså troliga bottenkonkurrenten IFK Göteborg.

Tre poäng ger också naturligtvis rejält med arbetsro jämfört med att vara nollade efter två omgångar. Men det usla spelet oroar. Visst är det härligt att vi har en riktigt bra målvakt i Tim Rönning, som på egen hand kan fixa rätt många poäng, och försvaret var väl okej idag, men mittfält och anfall är under isen. Det finns trots allt lägen att sätta fler bollar, men slarvas en hel del i avgörande lägen.

En stjärnsmäll mot Sirius

Jag fruktade 0-4. Det blev resultatmässigt inte riktigt så illa, bara 0-3 mot Sirius. Men insatsen idag var bland de bedrövligaste premiärer jag bevittnat. Totalt andefattigt och inte en enda målchans värd namnet skapades mot ett lag som allmänt tippas på nedre halvan.

Flera av spelarna som vi tror att vi kan förlita oss på stod för svaga prestationer. De båda rutinerade mittbackarna förlorade var sin duell vid de två första målen och släppte dessutom fram ytterligare heta chanser, POA slog bort fler bollar än någonsin och inte heller så bra som vanligt defensivt, AAA var seg och usel matchen igenom, Jonathan Svedberg syntes bara vid två tillfällen; när han blev bortgjord vid 0-1 och när han gjorde självmål, Joel Allansson sprang som vanligt förgäves på kanten och forwardsparet Viktor Granath och Naeem Mohammed var totalt osynliga.

Finns det då något bra med dagens insats? Ja, de tre nyförvärven i startelvan får godkänt. Tim Erlandsson räddade oss från utklassning, Vinicius Nogeuira var både stabil defensivt och visade vilja offensivt och Birnir Snær Ingason glimmade till några gånger. Men det blir en tidig ångestmatch mot IFK Göteborg nästa helg – svaga Blåvitt hemma är sannolikt den typen av matcher där vi behöver tre poäng om kontraktet ska klaras.

Analys av truppen inför premiären

Allsvenskan har redan dragit igång, men HBK har fortfarande inte spelat.
Årets HBK-trupp känns strået vassare än fjolårets, vilket givetvis inte är en garanti för att vi klarar nytt kontrakt men naturligtvis ändå glädjande.
Mina positiva känslor har dock fått sig en liten törn efter de senaste resultaten och den osäkerhet som finns i laget inför premiären, där Gisli Eyjolfsson och Tomas Boakye definitivt är borta medan Tim Rönning och Naeem Mohammed är osäkra. Alla utom Boakye ser jag som mycket viktiga inslag i årets trupp. Jag upplever faktiskt en fara för att vi åker på ett riktigt bakslag imorgon, särskilt om HP:s uppgifter om startelvan stämmer. Risken är att vi har en ofokuserad Tim Rönning där bak, en Ante G som lätt blir bortspelad på konstgräset i mittförsvaret, en Joel Allansson som inte alls kommer till sin rätt på kanten och ett anfall där sylvasse Naeem Mohammed saknas. Jag blir inte förvånad om vi vänder hem med svansen mellan benen efter ännu en 0-4-match då.
Nåja, än vet vi inte hur det går, än lever hoppet. Nu spottar jag ur mig klassikern: truppanalys inför premiären.

Målvakt
Det såg skakigt ut ett tag, när Malkolm Nilsson, Malte Påhlsson och Marko Johansson alla lämnade. Men så bra det blev.
Tim Rönning har gjort en fin försäsong och kommer – som han själv är inne på – nog bättre till sin rätt i HBK än i Elfsborg.
Tim Erlandsson är en riktigt rutinerad andramålvakt som inte kommer att göra bort sig om han får chansen.
Målvaktsbesättningen är alltså minst en klass bättre än i fjol.

Ytterbackar
Phil Ofosu-Ayeh är allsvenskans kanske bästa högerback. Vinicius Nogueira kan kanske bli allsvenskans bästa vänsterback. Det är en riktigt stark duo.
Men bakom ser det svagare ut. Marcus Olsson är endimensionell och har nått sitt bäst före-datum. Gustav Friberg fick några enstaka matcher på våren i fjol, men har sedan aldrig varit nära en plats i laget. Tomas Boakye har, vad det verkar, varit skadad hela vintern och är fortfarande frisk. Nej, här får vi verkligen hoppas att de två ordinarie kan spela nästan varje match.
Möjligheten finns ju också att flytta ut en mittback. Gabriel Wallentin spelade någon match på kanten i fjol, Bleon Kurtulus är också ett alternativ. Joel Allansson har ju också spelat ytterback i någon match.
Totalt sett får vi dock ranka ytterbackarna ett snäpp upp från i fjol, i och med att vi nu har en rejäl vänsterback också.

Mittbackar
Ante G fortsätter att hyllas i pressen. Men vi som faktiskt ser HBK inser att tiden nu nog faktiskt sprungit ifrån veteranen. Resultaten när han är på plan är inte heller imponerande. Risken finns att Magnus Haglund håller fast vid honom lite för länge.
Joseph Baffo finns det däremot inte så mycket att klaga på, mer än att han ibland är lite för hetsig.
Låt oss hoppas att Gabriel Wallentin snart är Baffos parhäst. Visserligen fortfarande lite orutinerad och kan göra misstag, men på det hela taget en rejäl mittback med mycket fint luftspel.
Bleon Kurtulus är också med. Det skulle förvåna mig om 16-åringen inte får känna på allsvenskan i år, även om debuten kanske dröjer till efter 17-årsdagen.
Totalt sett håller mittförsvaret ungefär samma klass som i fjol.

Yttermittfältare
Under 2023 saknade HBK renodlade yttrar i startelvan. 2024 ser annorlunda ut – i alla fall delvis.
Birnir Snær Ingason utsågs till isländska ligans bästa spelare i fjol och kan bli en sensation på vänsterkanten. Han är given i startelvan.
Men vem får chansen på andra kanten? Villiam Granath är också i första hand en ytter. Han hade ett tungt 2023, med noll matcher från start. Kanske kan 2024 bli bättre, även om han troligen mest får nöta bänk i år också.
Ett annat intressant kantalternativ är talangen Albin Ahlstrand, som skulle kunna bli storebror Eriks ersättare rakt av. Ahlstrand dy visade spännande takter i början av försäsongen, men verkar nu ha sjunkit nedåt i hackordningen. Kanske inte så underligt, unga spelare tenderar att vara mycket upp och ner.
Mångsidige islänningen Gisli Eyjolfsson är en annan kandidat och kanske den som när säsongen är summerad har spelat flest matcher, även om han just nu tyvärr är skadad.
Tomas Boakye kan ju också spela här, men frågan är när han är redo.
Däremot hoppas jag slippa att vi plockar ut Jonathan Svedberg eller Joel Allansson hit – framför allt Allansson är betydligt bättre i mitten.
Totalt sett: ungefär samma klass som i fjol, men mycket hänger på hur väl Ingason lyckas. Om han inte får till det kan avsaknaden av Ahlstrand den äldre bli kännbar.

Innermittfältare
Amir Al-Ammari var okej under 2023. Under 2024 har han varit mer än okej – ja, faktiskt riktigt bra. Jag blir förvånad om han stannar hela säsongen. Vi får nog räkna med en försäljning för småslantar (ett halvår kvar på kontraktet) i sommar, men fram till dess hoppas – och tror – jag att AAA visar högsta klass.
Bredvid honom finns flera möjliga alternativ: i första hand Jonathan Svedberg och Joel Allansson men även Gisli Eyjolfsson och Albin Ahlstrand. Svedberg och Allansson är hyggliga allsvenska spelare som klarar av att göra jobbet. De två sistnämnda är mer spännande, men också mer svårbedömda och konkurrerar nog i första hand om en ytterplats, i alla fall så länge AAA är kvar.
Samma klass som 2023 eller möjligen något bättre tack vare AAA:s uppryckning, blir det sammanfattande betyget.

Anfall
Naeem Mohammed sågades fullständigt av Simon Bakkioui. Men sedan, sannolikt efter att Bakkiouis magi gjort sitt, exploderade han. Måhända tar jag i något, men jag ser faktiskt ghananen som en möjlig skytteligavinnare 2024, om utvecklingen fortsätter. Låt oss hoppas att han är redo för spel imorgon och sedan slipper skador under året.
Viktor Granath gjorde ännu fler mål än Mohammed under 2023, men några av dem var från straffpunkten. Totalt sett är han ändå en habil allsvensk anfallare och ett bra komplement till Mohammed.
Rasmus Wiedesheim-Paul har hämtats hem för att ytterligare spetsa till anfallet. Men RWP har sett ruskigt svag ut under försäsongen och verkar inte heller ha rätt attityd. Är det en risk att vi får se Alexander Johansson-scenariot upprepas – alltså att en ung, HBK-fostrad anfallare viker ner sig och drar vidare? Det skulle vara synd. Jag hoppas att RWP biter ihop och visar belackarna, inklusive mig, att han klarar av allsvenskan.
Alex Hall är fjärde man i anfallet. Han hyllades för sina juniorinsatser i fjol, men som vi sett så många gånger är steget stort till seniornivå, inte minst för forwards. Här kan vi ha förhoppningar, men inga förväntningar.
Totalfloppen Villiam Dahlström är femte forwardsalternativet – om nu Haglund alls ser honom som ett alternativ. HBK har velat se gotlänningen lämna och han är den enda friska i seniortruppen som inte är med i morgondagens matchtrupp. Jag tror inte att det blir några fler matcher för Dahlström i a-laget, men man ska aldrig säga aldrig.
Totalt sett är klassen här i nivå med 2023, eller möjligen något bättre med tanke på Mohammeds utveckling.