Reflektioner efter Sirius

Det viktigaste var inte att vi fick en poäng, även om den också var viktig. Det viktigaste var att vi äntligen spelade riktigt bra. 1-1 slutade gårdagens match mot Sirius, men vi var faktiskt närmast segern och hade ordentligt oflyt med marginalerna, medan Sirius mål var riktigt onödigt. Nu kan man våga tro på HBK igen.

Yannick Agnero har varit uppsnackad, men inte motsvarat förväntningarna alls hittills. Igår visade han äntligen klass – skottet som gav 1-0 kan vara årets mål i allsvenskan och höjde säkert hans värde med ganska många miljoner. Samtidigt som han ofta ser kantig ut och tappar enkla bollar så kan han ur ingenting skapa farliga målchanser, ett attribut som lär locka större klubbar inom kort.

Naeem Mohammed ser också ut att vara på väg att bli den superanfallare han var fram till skadan i somras. Precis som 2023 så tror jag att det kan lossna rejält för honom så snart första bollen sitter i nätmaskorna.

I försvaret visade Bleon Kurtulus också klass, framför allt i spelet med boll. Han har redan blivit en riktigt viktig bricka och det är härligt att se. Även han lär snart försvinna för ett antal miljoner.

Och utanför plan är det spännande att se att podden Sigges cirkus ska ta ett rejält snack med Jesper Westerberg, på sistone rejält ifrågasatt. Det blir intressant att höra och kanske är det också läge att skicka in lite egna frågor.

Mjällby bättre på allt

Som HBK:are har vi tyvärr blivit vana vid känslan av tomhet och hopplöshet efter en match under det senaste decenniet. Jag ska inte säga att det är sämre än någonsin, för den senaste smärtan är alltid den värsta, men det har gått oerhört snabbt nedåt de senaste månaderna. Administrativt slarv, mörkläggning, misslyckade nyförvärv och nu match på match med erbarmliga prestationer.

Idag kändes nästan varenda Mjällbyspelare som starkare, snabbare, uthålligare och mer teknisk än varenda HBK-spelare. Även om vi hade riktigt flyt med målet precis före paus så var vi aldrig nära poäng. Att xG är ett löjligt mått kan man se efter den här matchen: HBK var inte speciellt långt efter Mjällby enligt detta sätt att räkna, men i verkligheten chanslöst.

Fanns det något bra då? Jo, så klart. Joel Allansson var faktiskt briljant i första halvlek och krönte det med framspelningen till målet. Filip Schyberg gjorde inte bort sig i sin startdebut. Yannick Agnero fick till slut göra mål, även om han i övrigt var väldigt svag och säkert hämmades av sin tidiga onödiga varning. Naeem Mohammed blixtrade till ett par gånger. Bleon Kurtulus visar flera gånger klass, även om sista målet nog delvis är hans. Ludvig Arvidsson är pigg och han får faktiskt gärna starta på söndag.

Marginaler emot – men rättvis förlust

Nej, det är ingen katastrof, varken dagens förlust eller säsongsinledningen med tre poäng på fyra matcher. Men det är en grym besvikelse att den känsla av nystart och hopp om framtiden som uppstod i höstas grusats så hårt.

I matchen idag hade vi trots allt faktiskt marginalerna emot oss. Första målet kommer efter att Norrköping fått ett inkast när bollen, av allt att döma, inte var över linjen. Andra målet ser på tv-bilderna ut att vara hårfint offside och skottet går in tack vare att det tar på Gabriel Wallentins ben. Och tredje målet uppstår för att samma Wallentin halkar. Med detta sagt: Norrköpings seger var naturligtvis fullt rättvis.

Att jag kan säga ”vad var det jag sa” är en klen tröst när det gäller vår forward Yannick Agnero. För jag varnade ju för att binda allt för mycket hopp till honom. Att han står på noll mål än så länge kan man acceptera, men han har knappt ens kommit till något läge, vinner få dueller och ordnar inte många frisparkar. Visst är han en talang, men det är värt att minnas att han spelade bara hade lyckats göra ett enda seniormål innan han kom till HBK.

Det är också deprimerande hur svag scoutingen varit. Att bara ett enda av sex nyförvärv (Pascal Gregor) spelar regelbundet är faktiskt obegripligt uselt. De två afrikanerna kan kanske bli något i framtiden och Filip Schyberg har väl hela tiden varit tänkt att skolas in, men att Pawel Chrupalla inte längre ens får hoppa in och att Aleksander Damnjanovic Nilsson hittills står på noll minuter är smått skrämmande. Vad är den långsiktiga planen?

Samtidigt gläds jag ändå över att oglamorösa och hårt kämpande spelare som Gustav Friberg och Villiam Granath visar sig vara så stabila och att en 16-åring som Ludvig Arvidsson är den anfallare som är närmast att hitta målet.

17 år som ger hopp

Han sköt och han sköt. Till slut nickade han istället – och fixade en underbart härlig och rättvis seger i allra sista minuten. 17-årige Bleon Kurtulus är guld värd, både idag och i framtiden, när han kommer att ge oss många sköna miljoner. Redan före målet hade han varit bäste HBK:are på plan.

En märklig känsla var det att se HBK så fullständigt överlägset mot ett annat allsvenskt lag. Öster var uppenbarligen ute efter 0-0, med hopp om att någon kontring kanske skulle resultera. Det är en helt acceptabel taktik från en nykomling, men det var ändå förvånande att se hur ytterst mediokra de var, särskilt med tanke på deras tidigare resultat. Samtidigt var det frustrerande att se hur trubbiga vi själva var – mängder med hyfsade chanser, men Östermålvakten hade knappt behövt anstränga sig innan Bleon skallade in den.

Härligt också att se 16-årige Ludvig Arvidsson få chansen när vi jagade mål, före till exempel Blair Turgott. Det var dessutom Arvidsson som fixade frisparken som sedan Joel Allansson rutinerat flyttade tio meter närmare mål innan vi avgjorde.

Förutom Arvidsson fick vi även en annan allsvensk debutant i Filip Schyberg. Även det roligt. Nu har alla utespelare i a-lagstruppen spelat, med undantag av tre nyförvärv (Aleksander Damnjanovic Nilsson, Iddrisu Moro och Marvin Illary) och vår nummer 10 Albin Ahlstrand. Just det känns inte riktigt lika bra.

Varningsflaggor för nya Örjan

En gång i tidernas begynnelse var denna blogg starkt engagerad i arenafrågan. Jag föreslog till och med att ett enfrågeprti borde startas. Sedan dess har mycket vatten flutit i Nissan. Mängder med förslag och idéer har lanserats för att sedan förkastas. Örjans vall har lappats och lagats.

Nu finns ett nytt förslag: en ny Örjans vall på nästan samma plats. Den här gången får jag känslan av att det kan vara allvar, trots den skyhöga prislappen på 845 miljoner kronor. Och visst, det låter inte dumt. Hybridgräs får man väl acceptera. Placeringen längs Nissan är klassik och härlig.

Men några varningsflaggor vill jag ändå resa.

I utredningen, som jag inte tror att så många har läst, sägs att maxkapciteten i allsvenska matcher ska vara cirka 9 000 åskådare (sid 16). Visserligen är vårt publiksnitt ett par tusen lägre än så, men vi har varje år matcher som drar över 10 000 åskådare. Tar vi ett lite längre perspektiv, vilket jag tycker att vi ska eftersom en ny arena ska stå i kanske ett sekel, så hade vi 2004 ett snitt på 9 112 – alltså till och med högre än vad maxkapaciteten nu uppges bli. Sedan dess har Halmstads kommun vuxit med cirka 20 000 invånare och lär nog fortsätta att växa, om än i måttligare takt.

I utredningen sägs också att Örjans vall kommer att behöva vara stängd en hel säsong för nybygget (sid 36). Kan HBK överleva med ”hemmamatcher” i Göteborg, Falkenberg eller Borås under ett helt år? Jag är ytterst tveksam. Ekonomin kommer att ta ruskig skada, den sportsliga kapaciteten likaså och publikintresset riskerar att minska rejält. Den känsla av hajp som jag ändå uppfattat uppstått bland Halmstads yngre invånare efter pandemin kan nog tyvärr dö ut lika snabbt som den utvecklades, om det inte finns möjlighet att hänga på Örjan.

Jag ställer mig också något frågande till att man i utredningen hävdar att ”större fotbollsmatcher /.../ förväntas locka 6 000–8 000 besökare per gång” (sid 35). Det känns som att man möjligen har utgått från helt fel förutsättningar om man tror att en stor fotbollsmatch lockar 6 000 och det gör mig lite orolig för hur bra koll de som gjort utredningen egentligen har.

Sammantaget är jag ändå försiktigt positiv, men de här aspekterna måste vägas in noggrant innan beslut tas. Jag tänker mig att publikkapaciteten till att börja med inte borde vara lägre än idag (10 873) och att man redan från början måste ta höjd för att utbyggnad kan behövas. Det måste också finnas en tydlig plan för var och hur HBK ska spela under tiden bygget pågår, om nu Örjan inte är tillgänglig en hel säsong.

Skitmål de luxe avgör skitmatch

Det var de två lagen längst ned i tabellen som möttes och det syntes. En skitmatch som avgörs på ett riktigt skitmål de luxe. Skit, också!

Johan Lindholm 3-4-3 var en formation perfekt anpassad för att få ut det mesta av våra två bästa spelare: ytterbackarna Vinicius Nogueira och André Boman. Men nu är ju Vinicius bortslarvad och Boman har inte gått att känna igen hittills i år. Dessutom fick han utgå skadad idag. Kanske dags att byta spelsystem när de som vi byggde spelet för inte är med längre?

Mycket av våra anfallshopp har knutits till Yannick Agnero. Visst är han en talang, Men jag varnade redan före säsongen att det är farligt att bli alltför beroende av hans form. Hittills i år har han inte imponerat på samma sätt som i höstas. Visst är han hårt uppvaktad, men tyvärr har han också tagit en del felbeslut. Kanske dags att byta spelsystem och ge honom bättre understöd?

I mål har vi två Tim som tävlar om posten. Rönning har fått chansen i de två första matcherna, men tyvärr inte imponerat. Idag får han ta på sig målet med sitt märkliga agerande och i spelet med fötterna, som till stor del bestod i att skicka bollen långt, glänste han inte heller. Förra helgen var det inte hans fel att vi förlorade, men inte heller då stod han för någon särskilt bra prestation. Kanske dags att byta målvakt när vi har en annan Tim redo?

Också intressant att konstatera att endast ett av årets sex (sju med Zackarias Nilsson) nyförvärv startade idag och ett annat hoppade in. Det känns inte som särskilt bra scouting.

Finns det då ingenting positivt att ta med sig? Jodå, jag brukar hitta sådant och så även idag.

Gustav Friberg fick chansen efter att ha legat i frysboxen i två år. Han var naturligtvis ingen Vinicius, men faktiskt en av våra bästa spelare. Riktigt kul att se att en man som haft det så tufft men aldrig klagat ta chansen när han får den.

Och så fick vi se en egen junior göra allsvensk debutant: Måns Andersson. Sådant gläder alltid ett HBK-hjärta.

Kollaps!

Katastrofen som avslutade försäsongen följdes av en kollaps när allsvenskan drog igång. 0-5 hemma mot nykomlingen Degerfors är hiskeliga siffror. Och vad värre är – det är inte orättvisa siffror, om än kanske något för stora. Visst var vi med i första halvlek, men vi hade matchen igenom oerhört svårt att skapa någon form av farligheter, framför allt i uppställt spel, samtidigt som försvaret var ihåligt som en schweizerost.

Tyvärr fick jag också en hel del farhågor bekräftade. Yannick Agnero har så klart talangen, men är ung och ojämn. Pawel Chrupalla är bra vid fasta situationer, men en blek kopia av Vinicius i spelet. Bleon Kurtulus gjorde en hel del fina aktioner, men missade också vid alla tre spelmålen bakåt. Nej, det här var verkligen inte någon kul eftermiddag på Örjan.

Och som lök på laxen: Många har hyllat den nya tröjan, men när jag idag såg den på plan i kombination med vita byxor så kändes vår dress bara som en trist TFF-kopia.

Analys av truppen inför premiären

I normala fall är detta den period då intresset för HBK är som störst. Allsvensk premiär i luften, en luft full av löften om en framgångsrik säsong. Man ser hoppingivande på nyförvärven och visst ser det väl ut som att tränaren nu till slut fått ihop en hygglig startelva och spelidé?
I år saknas dessa känslor nästan helt. Det klantiga hanterandet av vår bästa spelare 2024, Vinicius Nogueira, mannen som skulle göra succé i det nya spelsättet och ge oss en ekonomisk boost, lägger sordin på stämningen. Det är både sorg och ilska jag känner, kanske mest av allt sorg över att den klubb jag älskar inte sköts bättre än så här.
Nåja – det förflutna är förflutet, det går inte att ändra och det enda man kan göra är att arbeta utifrån de förutsättningar som nu finns. Och visst pirrar det ändå lite i magen inför premiären, det måste jag medge. Idag börjar allsvenskan och så här ser jag på truppen.

Målvakt
Dubbel-Tim gjorde det mycket bra förra året. Rönning och Erlandsson startade hälften av matcherna var och hade båda två flera toppar och några dalar. Här finns absolut ingenting att klaga på och dessutom är truppen säkrad med en tredjemålvakt, Zacharias Nilsson, som ska få regelbunden matchning i Astrio.
Vilken Tim blir det då som får chansen i premiären? Rönning är det troliga valet. Och på sikt är han väl också rätt att satsa på: Han är yngre, har längre kontrakt och kan kanske (även om målvakter sällan säljs) bli en framtida utlandsförsäljning. Men Erlandsson är också fullt kapabel och jag blir inte förvånad om han också gör tvåsiffrigt antal matcher i år.

Mittbackar
Veteranerna Ante G och Joseph Baffo är borta. In har istället dansken Pascal Gregor samt Skövdes Filip Schyberg kommit. Det är inte nödvändigtvis en nedgradering; Ante G:s bristande snabbhet syntes ganska rejält i fjol och Joseph Baffo hade inte heller sin bästa HBK-säsong.
Förutom nyförvärven är det framför allt tre man som konkurrerar här: veteranen Martin Olsson, tonåringen Bleon Kurtulus och mittemellan Gabriel Wallentin.
Av dess fem man känns endast Pascal Gregor helt given, medan Filip Schyberg – trots en del fina insatser under försäsongen – verkar vara utesluten som startman, åtminstone nu till en början. Jag skulle gissa att HBK vill spela Bleon Kurtulus, inte minst för att öka hans värde inför en eventuell försäljning i sommar eller efter säsongen. Vem som tar den sista startplatsen av Olsson och Wallentin känns mer osäkert, men jag skulle tro att Olsson trots allt går före.
Som mittbacksreserv kan vi också räkna in Gustav Friberg. Han går in på sitt tredje HBK-år och har bara en enda start i serien, men som trupputfyllnad duger han gott. Och kanske, kanske kan vi trots allt få se de där jätteinkasten resultera framåt.

Wingbackar
HBK:s klart starkaste position – tills strulet med och förlusten av Vinicius. Fortfarande finns hög kvalitet i André Boman på högerkanten. Vänsterkantens Pawel Chrupalla har ett grymt tillslag, men han skulle allra helst spela högre upp där han få vara mer offensiv och mindre defensiv.
Bakom dessa två är det dock lövtunt. Visst kan man flytta ut en mittback som Bleon Kurtulus eller Marcus Olsson, men då tappar man den offensiv som är hela meningen med vår 3-4-3/5-4-1-uppställning. Visst är Gustav Friberg ursprungligen en vänsterback, men under två år har HBK inte vågat spela honom. Visst gjorde Alex Hall några matcher som wingback, men han var nyss på väg att lånas ut till tredjedivisionen och kan knappast vara någon att räkna med.
Nej, det här är sannolikt vår båda bästa (topp) och sämsta (bredd) position bland utespelarna. En skada kan tvinga oss att byta spelsystem helt.

Innermittfältare
Två platser finns för dessa mer tillbakadragna roller i 3-4-3. Och det saknas sannerligen inte kandidater. HBK-veteranen Joel Allansson och finnen Niilo Mäenpää verkar vara förstavalen, även om Mäenpää också kan användas högre upp.
Men utmanarna är många. Albin Ahlstrand hajpades inför förra säsongen och fick tröja nummer 10, men har inte lyckats gå i storebror Eriks fotspår ännu. Gisli Eyjolfsson deltog i alla matcher förra säsongen som han var tillgänglig, men hoppade in och ut ur startelvan. Denna säsongen kan bli liknande för honom, särskilt som han också kan spela ett hack upp i banan. Iddrisu Moro har kallats supertalang, men verkar inte ha imponerat under sin första tid här. Förhoppningsvis kan ha snart acklimatisera sig. Nyförvärvet Aleksander Damnjanovic Nilsson har haft svårt att göra något större intryck under försäsongen, men bör så klart också vara ett alternativ som startspelare vad det lider. Ynglingen Måns Andersson har visat intressanta takter under försäsongen, men är sannolikt ändå en bit ner i hackordningen.
Ja, det är många som slåss om platserna här, kanske för många. Men tyvärr saknar jag den riktiga spetsen, till exempel hade jag hoppats mer på både Damnjanovic och Moro. Förhoppningsvis kan de visa mer framöver. Denna position är motsatsen till läget för wingbackarna: här har vi bäst bredd men sämst topp.

Anfall
Ska de offensiva ytterpositionerna räknas som anfallare eller mittfältare? Det fins det lite diskussion om, men här tar jag upp dem som anfallare enligt siffrorna 3-4-3.
Den enda position i den offensiva trion där vi har en given startspelare är dock i mitten. Här knyts oerhört stora förhoppningar till Yannick Agnero. Och visst – det han visade i höstas var grymt bra. Det kan bli succé. Men det är fortfarande en ung kille utan alltför mycket seniorerfarenhet och han kan få svackor. Jag är lite orolig över att vi kan vara alltför beroende av hans dagsform.
Bakom Agnero i mitten verkar Blair Turgott vara förste reserv. Turgott har inte varit bra sedan han värvades, men ska ha cred för att han inte klagar utan jobbar på. Andra alternativ här kan vara Naeem Mohammed och möjligen Alex Hall.
Då två ytterkantsplatserna känns betydligt svårare att sia om vem som startar. Naeem Mohammed hoppas vi alla kommer tillbaka i fin form, då kan det bli riktigt roligt. Mohammed kommer definitivt att få sina chanser, även om han kanske inte är startspelare redan i premiären.
Andra startalternativ här är framför allt mittfältare. Närmast att starta tror jag att Birnir Snær Ingason och Villiam Granath är.
Ingason sades vara på väg bort, men har plötsligt börjat göra mål igen. Jag hoppas fortfarande att han ska kunna visa varför han utsågs till isländska ligans bäste 2023. Granath är en helt annan spelartyp, mer hårdjobbande, men med mindre flärd. Jag uppskattar även detta – och att han tog ett hundår 2023 för att sedan vara redo för betydligt mer speltid 2024.
Men det finns fler alternativ: Gisli Eyjolfsson spelade en hel del här under 2024, liksom Niilo Mäenpää. Den senare lär dock starta på innermittfältet istället. Albin Ahlstrand kan säkert passa här, om han får till det. Ivorianen Marvin Illary sägs påminna om Mohammed, men verkar inte vara redo för allsvenskan ännu. 16-åringen Ludvig Arvidsson har inte gjort bort sig under försäsongen och kan säkert få ett par minuter här och där.

Tack för 2024, Vinicius!

Till slut ser Vinicius-soppan att få sin upplösning: en utlåning till Vålerenga under 2025 med köpoption. Det är nog det bästa möjliga i denna situation, både för HBK och Vinicius själv. Men så sorgligt att vi slarvat bort vår bästa spelare och sannolikt bara får en spottstyver för honom. Tack för att vi fick njuta under ett år och lycka till framöver, Vinicius!

Westermark stannar på västkusten

Det var en ytterst märklig värvning redan från början. Jesper Westermark hade aldrig gjort mål i en högstadivision och hade bara en enda säsong nått tvåsiffrigt i en andradivision. Ändå plockades han som 31-åring in för att skjuta oss kvar i Allsvenskan. Redan från början var jag skeptisk och tyvärr har han inte gjort någonting för att rubba den uppfattningen. Nu blir det en utlåning till Varberg hela året, vilket är bra, även om vi tyvärr fortsätter att betala en del av hans (gissningsvis höga) lön.

Det är bara att önska Westermark lycka till, för trots att han knappt fått spela så har han jobbat på och aldrig klagat. Sådant uppskattas.