Rashidi lämnar – är Hadenius näste man?

Han kom som ett yrväder en novemberdag och hade sju futsallandskamper runt halsen. Nu lämnar Dida Rashidi HBK som en bänknötare – eller till och med som en spelare utanför 18-mannatruppen. Det är ingen större överraskning, för trots att HBK haft ett tufft spelschema med tre matcher senaste veckan fick han inte ens en minuts speltid.

Nu undrar jag om vi snart får höra samma sak om det andra mittfältsförvärvet Andreas Hadenius, som inte heller han spelat en enda minut under senaste veckan och även han var helt utanför truppen mot Öster. I så fall behöver vi nog hämta in någon ny spelare i sommarfönstret.

Utklassning – men målvakten matchhjälte

Vi lekte till slut hem den här matchen – och ändå är störste matchhjälten Malkolm Nilsson. Utan hans fenomenala målvaktsspel i första halvlek hade det mycket väl kunnat vara 0-3 till Öster istället redan i halvtid och då hade vi aldrig fått med oss poäng. Nu fick vi medvind i spelet så snart vi fick medvind i vädret.

Jesper Westerberg gjorde 3 mål på sina första 168 seriematcher för HBK. Nu har han gjort 2 mål på de senaste 5 matcherna.

Två hörnmål efter hans väl avvägda hörnor och dessutom slog han en inläggsfrispark från kanten där bollen träffade både ribban och stolpen – och ändå fortsätter en del att snacka ner Höskuldur Gunnlaugsson. Fascinerande. Hans spel bygger på små marginaler och då misslyckas man titt som tätt. Men när han lyckas blir det ofta mål. Och vid ungefär varannat mål HBK gjort i år har han haft en fot med i förspelet eller avslutet.

Och så var det kul för Peter Larsson att få göra seriemål för HBK för första gången på ett decennium.

Ännu en debut i Landskrona

För sexton år sedan bevittnade jag Tomas Zvirgzdauskas debut från Landskrona IP:s bortaläktare. Idag fick jag från samma läktare se en helt annan typ av debutant: 18-årige Emil Tot Wikström, som inledde matchen mot Landskrona Bois strålande. Men så snart Boisarna lärt sig hur han spelade så kunde de för det mesta enkelt stoppa honom, på samma sätt som hela HBK:s offensiva spel avstannade efter en ganska lovande inledning. Landskrona var å andra sidan också trubbiga framåt, även om Malkolm Nilsson fick göra några fina räddningar – inte minst straffen.

Och Jesper Westerberg – du måste väl pricka öppet mål från några meters avstånd?

Sammantaget en ganska usel insats, men vi fick alltså med oss både poäng, en ny nolla och en lovande debut. Det är trots allt inget katastrofalt utfall av en svag prestation på bortaplan.

Tre vackra mål av möjliga skyttekungar

Jag utnämnde Gabriel Gudmundsson, Tryggvi Hrafn Haraldsson och Johan Oremo till möjliga skytteligasegrare redan i vintras. Men fram till idag hade det bara blivit ett enda mål från trion. Nu är målskörden fyrdubblad, efter tre mål som gav en stabil bortaseger mot Värnamo.

Alla tre målen var för övrigt riktigt fina prestationer från både avslutare och framspelare. Framför allt njöt jag av tvåan: Pontus Silfwers eleganta framspelning följd av Tryggvi Hrafn Haraldssons speed, mottagning och klassavslut. Härligt!

Första hemmanollan på ett år

Det hade lätt kunnat bli en handfull mål i matchen, men 1-0 räcker gott. Det var faktiskt första hållna nollan på Örjans vall på nästan ett år – förra gången var 20 maj 2017, om jag inte minns fel. Riktigt skönt för Malkolm Nilsson, som ju varit lite ifrågasatt, att få göra flera fina räddningar, inte minst den här.

Och inte bara första nollan – dessutom första hemmasegern i år och första matchen utan att vi drar på oss varningar. Bra!

Jag har ju varit lite skeptisk till de offentligt kommunicerade individuella målsättningarna. Idag tycker jag att vi fick se ett prov på att de kan vara negativa. Kosuke Kinoshita är så desperat att uppnå sitt smått löjliga mål om 20 strutar (löjligt eftersom en enda spelare har lyckats med det i Superettan sedan 2004) att han valde att gå på eget avslut varje gång han var i närheten av mål, trots att han åtminstone två gånger kunnat frispela medspelare i betydligt bättre lägen. Med det sagt – japanen gjorde en fin match igår, men jag är rädd att 20-målsmålsättningen kommer att bli ett ok för honom.

Äntligen dominans!

Det var så här jag mindes Superettan: dominans och säkra segrar. Men dagens match var ju faktiskt första gången i år som vi var bättre än motståndarna.

Synd att Malkolm Nilsson inte fick hålla nollan – det har han ännu inte gjort i serien i år. Men riktigt roligt att se spelare som Pontus Silfwer och Höskuldur Gunnlaugsson, som hitintills inte riktigt levt upp till förväntningarna, dominera.

Två bortasegrar av tre möjliga. Men fortfarande ingen seger hemma. Kommer den på söndag?

Hypotetisk fråga: Hur många poäng hade vi haft om vi valt detta spelsystem från första början?

Såg ni förresten att både Gabriel Gudmundsson och Höskuldur Gunnlaugsson tog sig för pannan efter att Jesper Westerberg överraskat alla med sitt kanonskott upp i krysset?

Reflektioner efter derbyt

Årets bästa prestation av HBK – och ändå var FFF det bättre laget i derbyt. Hur mycket berodde prestationen på att vi övergav trebackslinjen? Säkert inte mycket enligt vår tränare, som på typiskt tränarmanér före matchen sa att det ”är andra saker än spelsystem och sifferkombinationer som är det viktiga”. Nåja – jag tror inte att vi går tillbaka till trebackslinje på ett bra tag.

Räddningar på mållinjen, stenhård ribbträff, missade frilägen, bortdömt mål – och så får FFF in kvitteringen på ett självmål. Typiskt. Nåja – nu har ju Kosuke Kinoshita bara 19 mål kvar innan han nått säsongens individuella målsättning.

Visst borde det varit rött kort på FFF:aren som bara var ute efter att sänka Gabriel Gudmundsson i första halvlek. Och då hade knappast FFF kommit tillbaka.

Jonathan Svedberg riktigt bra idag. Och bara 19 år.

Roligt: HBK skriver på hemsidan om FFF att ”det var inte förrän år 2000 som man debuterade i Superettan.” Sakupplysning: Superettan skapades år 2000.

Mindre roligt: Även tredje brodern Silverholt lämnar oss. Jag önskar honom inte lycka till.

Ett lag i spillror

Två usla prestationer blev tre - och en fullt rättvis förlust mot Öis. Göteborgarna gjorde två mål, vi hade inte ens så många chanser på hela matchen.

Så vad beror vår förskräckliga säsongsinledning på? Det finns säkert många orsaker, men utan tvekan måste vår tränarstab ta på sig en stor del av skulden. Vi spelar ett system, 3-5-2, som verkar passa vår trupp särdeles illa.  Vi har placerat Höskuldur Gunnlaugsson, en offensiv spelare med ytterst begränsad defensiv, som höger wingback. Vi har ställt upp med en iskall, säkerligen fortfarande skadepåverkad Johan Oremo, som vad det verkar enbart tagits ut på gamla meriter – ja, uppenbarligen inte på vad han bidrar med idag. Vi har värvat fyra spelare – och två av dem är tydligen så dåliga att de inte fick en minuts speltid idag (Andreas Hadenius och Thomas Boakye), medan nummer tre (Dida Rashidi) spelade från start men byttes ut först av alla efter en riktigt svag insats.

Men som sagt – det finns ju andra orsaker också. Pontus Silfwer, som jag hyllat stort tidigare, har verkligen inte glimrat hittills. Marcus Mathisen har slagit bort så många passningar att han knappt kan hamna i topp tre i passningsprocenten, även om han inte missar en enda passning till i år. Malkolm Nilsson har visat att han tyvärr är långt ifrån att fylla Isak Petterssons skor. Och våra ungdomar, som Alexander Berntsson och Andreas Bengtsson, verkar inte utvecklas.

Två spelare får godkänt hittills: Peter Larsson, som jag varit tveksam till tidigare, och Gabriel Gudmundsson, som är den enda som skapar något offensivt. Möjligen kan Kosuke Kinoshita också räknas in här – det har i alla fall känts lite spetsigare där framme då få minuter han spelat.

Nollade mot Norrby

Vi har ju tyvärr spelat en hel del i andradivisionen på senare år. Men frågan är om vi någon gång har gjort två så svaga superettanmatcher i rad. Mot Degerfors hade vi flyt och vann, idag fick vi vad förtjänade och åkte på stryk med 0-2 mot Norrby. Det är faktiskt – om jag inte har fel för mig – första gången någonsin som vi förlorar med mer än ett mål hemma i en superettanmatch som betyder något (den bedrövliga avslutningen mot AFC 2016 var ju betydelselös).

Kan vi vända det här och bli ett topplag? Eller är det strid kring de nedre strecken som vi får rikta in oss på istället, precis som så många andra lag som trillat ur allsvenskan, men som vi hittills lyckats undvika? Nej, jag ska inte måla allt svart än så länge, 28 omgångar återstår och vi har trots allt tagit tre poäng på två matcher. Det är så klart fortfarande fullt möjligt att vi får igång både spelet och resultaten, men det känns som en utopi idag.

En inställd premiär mot en VM-premiär

Premiärmatchen mot HIF sköts ju upp och nytt datum är satt till den 14 juni. Klubbchef Susanne Nilsson verkar överlycklig och säger att hon ”tror att både våra fans och HIF:s håller med om att en försommarkväll med bra väder känns mer lockande än snö och blåst”. Förutom att jag undrar hur vår klubbchef kan spå väder två månader i förväg så måste jag upplysa HBK om att det i sommar spelas ett stort mästerskap: VM i fotboll. Premiärmatchen i VM är den 14 juni, klockan 17. Det betyder att ingen som vill se VM-premiären hemma på tv (och det är det nog många som vill) kommer att hinna till Örjans vall till matchstart, om man inte bor fem minuter ifrån arenan. Risken är alltså att publiksiffran på denna match – kanske årets största – blir usel. Riktigt svagt planerat av HBK.