Svar på tal

Ah, dessa underbara 1-0-segrar. Särskilt skönt är det att vi, precis som brukligt, knappt släpper till en målchans när väl segermålet är inprickat.

Bänka Fredrik Olsson, föreslog jag. Tur att Janne Jönsson tar ut laget och inte jag.

För övrigt måste jag säga att jag är väldigt förvånad över att HBK inte vill rätta den felaktiga matchrapporten från ÄFF-matchen. Vad är det för mening att skriva matchrapporter om man struntar i att beskriva matchens avgörande situationen korrekt?

En lord och en dansk på besök

Förra året hade vi en kung från Ghana, nu kan vi få en lord från samma land. Men Lord Ofosuhene fick inte förlängt hos FFF och sades häromdagen vara klar för Halmia. Det känns väl inte jättespännande, särskilt inte eftersom han varit skadad senaste månaderna. Vi har ju också offensiva ungdomar i väldigt fin form, både på kanten och i anfallet, som jag gärna hade gett chansen på de positioner där Ofosuhene är tänkt att konkurrera.

Då är det andra namnet Marcus Mathisen mer intressant. Han har meriter från danska ungdomslandslag, har deltagit några matcher hos storlaget FCK och kan spela både mittback och innermittfältare. Det verkar i första hand handla om ett lån, men jag tycker inte att det vore fel med en permanent övergång om han håller klassen.

Det är vår igen

Mitt i sommaren kom våren tillbaka: en stabil 1-0-seger till HBK igen. Visst är det roligt med många mål, men jag måste säga att jag gärna byter de senaste matchernas berg-och-dalbana mot trygga uddamålssegrar.

Stojan Lukics onödiga hands höll på att ställa till det, men som tur var upptäckte den assisterande domaren att även Ryan Finley tog med handen. Att det var ett felaktigt mål syns tydligt på ÄFF:arens reaktion – han tittar både på domaren och den assisterade innan han ens börjar jubla. Men är inte Janne Jönssons offentliga sågning av Fredrik Liverstams uppträdande som kapten lite märkligt?

Alexander Ruud Tveter har inte bara gjort nio mål i nio olika matcher – det är dessutom vid samtliga nio tillfällena HBK:s första målet i matchen. Smått otroligt. Läge att byta ut honom efter att han gjort sitt mål, kanske?

Apropå byte av anfallare – om jag ska vara mer seriös så undrar jag om inte Fredrik Olsson borde få börja på bänken nästa match. Jag skulle gärna se Sead Haksabanovic på topp igen för att få honom mer delaktig i spelet, och Olsson har inte riktigt fått till det efter sin skada. Kanske är det bättre att slänga in honom när motståndarbacken blivit lite trötta. Då kan en pigg Olsson antagligen såra ordentligt i djupledslöpningarna.

Sjukdomen antagligen bara en dimridå

Mohammed Ali Khan har rapporterats vara sjuk i några månader, trots att han gjorde en (usel) match från start mitt i sjukdomen. Men precis som vi anat var det antagligen ingen sjukdom – MAK har brutit kontraktet. Jag hoppas att han fått köpa sig ut och inte fått gå gratis.

Lördag, söndag, måndag och framtiden

På söndag är det äntligen dags igen för HBK-match. Det var visserligen ett tag sedan, men hur HP kan få 22 dagar att bli en månad övergår mitt förstånd. Motståndare är Ängelholm, en klubb som vi plockat en hel del spelare från på senare år och möjligen kommer ännu en före detta ÄFF:are snart att spela för oss. Vårt lördagsbarn var inte särskilt lyckat – kanske är måndag en bättre veckodag för HBK?

Fredrik Liverstam är tillbaka, men Mohammed Ali Khan är tydligen fortfarande sjuk. Nu skulle jag bra gärna vilja att någon frågade vad för slags sjukdom det egentligen rör sig om.

Nyss flyttade vi upp sju juniorer i a-truppen, och nu har vi flest pojklandslagsspelare av alla svenska lag. Vi går en spännande framtid till mötes.

Juniorer kommer in – vilka på väg bort?

När jag började följa HBK i slutet på 1980-talet kom det fram nya, lovande juniorer titt som tätt. Men aldrig har jag varit med om att sju ungdomar lyfts in i a-truppen (även om en del av dem lär ha fått kontrakt redan för några månader sedan). Det är väldigt glädjande att vi så tydligt satsar på ungt och eget. Kanske kan vi hoppas på att vi är på väg att hitta tillbaka till vår talangproducerande tid?

Namnen i sig är inga större överraskningar – Gabriel Gudmundsson, Alexander Arvidsson, Rasmus Wiedesheim-Paul och Jonathan Svedberg har alla fått speltid i superettan, medan David Struski Persson och Adrian Hallsö har suttit på bänken och Ardian Berisha spelat i a-laget i träningsmatcher. HP uppger att två spelare till har fått kontraktserbjudande och eftersom det finns tre andra spelare som fått chansen i a-lagssammanhang (Emil Elveroth, Emil Håkansson och Henrik Johansson) är min gissning att det är två av dem.

Med den nya septetten är vår tidigare så tunna a-lagstrupp plötsligt väldigt bred och består av 25 spelare plus den utlånade Malkolm Nilsson, vilket alltså kan bli 27 om de två juniorerna skriver på eller kanske till och med 28 eftersom vi, märkligt nog, jagar innermittfältare. Det är naturligtvis alldeles för många och indikerar att ett flertal spelare är på väg bort, antingen nu i sommar eller vid säsongens slut.

Stockholmssyndromet

Nej, den nya uppställningen som var så framgångsrik mot Värnamo var ingen mirakelmedicin. Vi åkte för andra bortamatchen i rad på en storförlust.

Men egentligen är det inte så konstigt att vi förlorar. För det första är AFC ett av seriens bästa lag, och har allra bäst hemmastatistik i Superettan. För det andra var vår tunna trupp ordentligt sargad. En tredjedel av spelarna som startat i år, sex av arton, saknades. Det var borta på grund av skador (Simon Silverholt och Alexander Arvidsson), sjukdomar (Fredrik Liverstam och Mohammed Ali Khan), en avstängning (Kristoffer Fagercrantz) och en försäljning (Junes Barny). När vi bara har tolv utespelare med a-lagskontrakt tillgängliga är konkurrensen i princip obefintlig och det gör att spelare som kanske inte borde startat ändå måste göra det.

Något positivt ändå: två nya debutanter i Jonathan Svedberg och Rasmus Wiedesheim-Paul och dessutom för första gången David Struski Persson på bänken.

Och efter dagens resultat kan vi konstatera att vi efter halva serien ligger trea, på allsvensk kvalplats, samma placering som vi slutade på 2012. Det kommer att bli en kamp ända in i slutet, är min gissning. Men ska vi ha någon chans krävs det nog att truppen dels inte tunnas ut ytterligare, dels håller sig någorlunda frisk framöver.

För övrigt verkar vi inte trivas strax norr om Stockholm. Tre bortamatcher mot lag från det området har slutat med tre förluster: Sirius, Frej och AFC.

Två borta – men ändå hård konkurrens

Drygt 30 minuter i sin debut i startelvan fick Alexander Arvidsson. Sedan rök korsbandet igen. Otroligt tråkigt, men skönt att höra att det inte är den gamla skadan som gått upp. Och att det går att komma tillbaka trots flera knäskador är ju Marcus Johansson ett bevis på.

Att Junes Barny försvinner till marockanska Difaa El Jadida är däremot bra. Barny har visserligen varit ordinarie sedan han kom till HBK, men har aldrig riktigt fått ut den kapacitet som vi anade under försäsongen 2014. Därför är det bättre att vi får en liten slant för honom nu och ger andra spelare chansen.

Så behöver vi nu, när två centrala mittfältare försvunnit, förstärka i den lagdelen? Nej, jag tycker inte det. Vi har ju lika många innermittfältare tillgängliga som vid säsongsstarten, med den skillnaden att Junes Barny har ersatts av Ivo Pekalski (som ju, precis som Arvidsson, fortfarande höll på med rehab när säsongen drog igång). Och ska vi nu fortsätta med 4-4-2 blir konkurrensen ändå tuff om de två platserna i startelvan, med Antonio Rojas, Kristoffer Fagercrantz, Sead Haksabanovic, Rebin Asaad och möjligtvis Jonathan Svedberg som möjliga andra alternativ.

Och så kan vi glädja oss åt lite välbehövliga slantar när båda Marcus Antonsson och Kalle Johnsson bytt klubb. Bra!

Omvända siffror

2-5 senast blev 5-2 idag. En skön revansch. Och det märktes sannerligen att HBK:arna var taggade från start efter bottennappet senast. Två riktigt snygga mål i inledningen och synnerligen vackert spel av den offensiva trion Sead Haksabanovic, Alexander Ruud Tveter och Fredrik Olsson genom nästan hela matchen.

4-4-2 för första gången i år och årets troligen bästa insats. Är sambandet så enkelt? Eller var det tack vare en halv ny startelva som det gick så bra?

Jag fick för första gången se Alexander Arvidsson och han imponerande ordentligt. Hoppas verkligen inte att skadan är allvarlig.

Även Ivo Pekalski såg jag för första gången i HBK. Han stack inte ut, men kommer säkerligen att bli bättre och bättre. Han var också en av få som klarade av att sno bollen från Värnamos imponerande Jebali.

Värnamo hade alltså före dagens match bara släppt in tio mål – lika få som vi och Sirius.

Vår egen defensiv har inte heller längre så imponerande siffror. Dagens två baklängesmål, båda efter fasta situationer, kändes lite onödiga. Nog kunde Stojan Lukic åtminstone ha slängt sig efter frisparken och hörnvarianten borde vi varit beredda på, samtidigt som Lukic inte heller vid detta mål gjorde en hundraprocentig insats.

Frågor från Frej

Frej-matchen var den första seriematchen i år som jag missade att följa och det var naturligtvis riktigt deprimerande att se resultatet i efterhand.  Eftersom jag inte såg matchen kan jag inte göra någon fullständig analys. Men jag tycker att det är relevant att ställa vissa frågor:
1. Efter att tidigare under säsongen ha bytt noll, en, två eller max tre spelare från en match till en annan så bytte vi nu hela fyra man i startelvan. Vad hade det för betydelse?
2. I den hittills under säsongen mest kritiserade lagdelen, det centrala mittfältet, saknades alla de tre spelare som startat där flest gånger: Antonio Rojas, Junes Barny och Sead Haksabanovic. Vad hade det för betydelse?
3. Och, som en naturlig följd av fråga ett och två: Är det så att vår trupp, trots att vissa hävdar annorlunda, är för tunn? Spetsen finns där, men med endast 17 utespelare är kanske alternativen för få när skadorna, sjukdomarna och avstängningarna kommer? Det gäller ju inte bara att få ihop 11 man, det ska helst vara 11 man i form och därtill några avbytare med kapacitet att förändra matchbilden.

Och så glömmer vi inte detta: Vi toppar fortfarande serien.