På övre halvan!

Efter segern mot J-Södra i första omgången låg vi på övre halvan. Men efter 1-3 förlusten mot Öis i omgång 2 åkte vi ner på nedre halvan. Där har vi varit sedan dess, med jumboplatsen efter förlusten mot Öster i början av maj som absolut bottennapp.

Men när det är som mörkast blir det alltid ljusare. Igor Krulj fick sparken och idag, när omgång 20 är slutspelad, ligger vi återigen på övre halvan av Superettan, för första gången sedan omgång 1.

Tre poäng blåste in på kontot

De tre poängen såg ut att blåsa iväg, för då HBK fick motvind istället för medvind efter paus dominerade Västerås fullständigt. När VSK:s reducerade och strax efteråt kvitterade var jag inte förvånad. Desto mer förvånad när vi sedan faktiskt lyckades sticka upp och skapa chanser, till och med en straff. Och riktigt överraskad när vi fick in 3-2 – det är sällan som vi lyckats komma tillbaka i år.

Den ofta ifrågsatte Sadat Karim har nu gjort sex spelmål i serien, lika många som hyllade RWP. Kan vara värt att komma ihåg.

Skönt för Mikael Boman att äntligen få göra mål, efter de senaste matchernas bommande. Och riktigt snyggt var det.

Erik Ahlstrand och Dusan Djuric borta med skador redan före matchen och idag utgick Andreas Bengtsson, Jonathan Svedberg och Mikael Boman. Tur att det är tio dagar till nästa match.

Utanför planen har det varit medlemsmöte, där det tyvärr verkar som att svaren var få och luddiga. Som jag sagt tidigare så har HBK ropat ”vargen kommer” gällande ekonomin så många gånger nu att jag knappt orkar bry mig. Särskilt inte som man uppenbarligen ändå hade pengar att värva Mikael Boman i juni, när säsongen i princip redan var körd.

Äntligen en seger mot Dalkurd

Det tog fyra försök, men till slut lyckades vi besegra de Uppsala-baserade kurdiska dalkarlarna från Gästrikland. Och lika chanslösa som vi var mot Öis i veckan, lika kassaskåpssäker kändes den här segern. Inte ens efter Thomas Boakyes märkliga – men onödiga – utvisning kändes det farligt. Istället var vi närmare 3-0 än motståndarna en reducering.

Kul för Malkolm Nilsson att få hålla nollan och göra några fina räddningar, inte minst eftersom jag klagade på hans svaga prestationer för några dagar sedan. Mikael Boman, som jag också var missnöjd med, fortsätter däremot tyvärr att arbeta in sitt nya smeknamn Bom-man, med ännu en hårresande miss idag.

Även om vi fortfarande ligger på nedre halvan så har vi faktiskt inte förlorat hemma sedan 14 maj – alltså för snart tre månader sedan. Härligt om vi kan bli det starka hemmalag vi en gång var.

Utanför planen har en ny produkt från akademin fått a-lagskontrakt: Oliver Hintsa, son till Fredrik Ljungbergs polare Abbe Hintsa. Med Hintsa har vi nu sex anfallare i truppen (RWP, Karim, Boman, Oremo, Alex Johansson och Hintsa), men inte en enda utpräglad yttermittfältare (möjligen med undantag av Emil Tot Wikström), även om många (inklusive Hintsa) kan spela ytter. Jag hoppas och gissar att vi ser till att balansera om truppen en del till nästa år.

Märkligt nog ser jag att en del argumenterar för att vi ska skriva nytt kontrakt med Johan Oremo, men skicka iväg Sadat Karim, som har kontrakt nästa år. Om nu Karim är en flopp med sina fem mål på 19 seriematcher (17 starter och 2 inhopp) i år, hur ska man då beskriva Oremos sex mål på 28 matcher (18 starter och 10 inhopp) förra året? Oremo spelade dessutom i ett topplag i fjol, medan vi i år är ett lag på nedre halvan. Han är också extremt skadedrabbad och fem år äldre än Karim.

Billiga baklängesbollar och Boman som bommar

Det såg ut att bli en total slakt. Öis stormade fram och hade 3-0 efter mindre än en halvtimme. Men Ante G:s reducering stoppade blodflödet. Sedan var matchen jämn, men om det beror på att vi ryckt upp oss eller på att Öis dragit ner på tempot är svårt att avgöra. Slutresultatet blev det samma som när vi mötte göteborgarna i våras.

En sådan här överkörning – för så kändes det länge – är naturligtvis inte enbart ett par spelares fel. Och att lyfta fram enskilda negativa prestationer är något som jag är försiktig med att göra. Men jag tycker ändå att vi måste skärskåda två spelare lite extra efter deras senaste prestationer.

Den första är Malkolm Nilsson. Jag gillar verkligen Nilssons karaktär och hans HBK-hjärta är inte att ta miste på. Men nu släpper han för tredje matchen i rad in ett billigt mål. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Kan det vara läge att testa Malte Påhlsson i helgen?

Den andre är Mikael Boman. När han värvades såg många honom som en frälsare. Själv var jag lite tveksam, och lyfte fram att han gjort ett enda mål under sina två år i Danmark. I HBK har han nu i tre matcher fortsatt med att vara extremt trubbig framför mål. Igår var det dessutom han – som ska vara så stark på huvudet – som släppte markeringen på Ailton som kunde nicka in 1-0. Hade Boman inte haft den historia som han har i HBK så hade han antagligen redan dömts ut som en fullständig flopp. Det enda vi kan hoppas på är att hans svaga prestationer beror på att han inte spelat så mycket på sistone och att det snart blir bättre.

Reflektioner efter ett familjebesök

För första gången sedan 2017 var hela familjen på Örjans vall igår kväll. Och visst borde vi ha fått se en seger. Men några erbarmliga misstag i de bakre leden i kombination med en Mikael Boman som konserverat målformen från Danmark gjorde att vi bara fick en poäng.

Tur dock att RWP nästan verkar vara på väg mot skytteligaseger. Bra jobbat av en spelare som före årets säsong inte startat en enda seriematch för oss.

Alexander Berntsson har hoppat in som targetanfallare under flera år. Men det här kan vara första gången som det draget faktiskt ger utdelning. Och även om Boman missade en del, så var det ju faktiskt han som fixade straffen efter Berntssons nick.

Jag har dömt ut de allsvenska chanserna flera gånger. Men HP verkar märkligt nog fortfarande tro att det finns en möjlighet – formuleringen ”nu är vägen mot Allsvenskan allt krokigare” måste vara årets understatement.

Hur många gånger har vi prickat stolpen i år? Måste snart vara tvåsiffrigt.

En halv säsong i ingemansland

Jag har envist hävdat att avståndet upp till toppen är för långt, både vad gäller poäng och antal lag, för att avancemang till allsvenskan ska vara möjligt. Men många HBK:are verkar ha fortsatt att tro att vi kan nå allsvenskan redan nästa år. Efter dagens förlust mot Mjällby tror jag dock att i princip alla kan vara överens om att det är superettan som gäller även 2020. Inte för att vi spelade dåligt – sett till spelet borde vi ha vunnit idag – men vi har nu alltså tio poäng upp till kvalplats och behöver passera minst sex lag. Det kommer inte att hända. Och självklart kommer vi inte heller, med det fina spel vi har numera, att tappa och åka ner under det negativa kvalstrecket. Det blir alltså nästan en halv säsong i ingenmansland, trist nog.

Dusan Djurics skada var tråkig. Djuric är ju oerhört viktig. Det positiva var att Oscar Petersson till slut fick göra årsdebut.

Mikael Boman såg okej ut i sin comeback, men borde kanske petat in något mål, efter att två gånger haft bollen bara meter från mållinjen utan att få till farliga avslut.

Hemskt vad många stolpträffar vi har i år. Knappt en enda match utan att vi prickar stolpen. Tänk om de alla hade gått in istället.

Jag har fått tron tillbaka

Vi tror på det vi gör! utropade klubbledningen i slutet av april. Vi supportrar hade nog inte riktigt samma tilltro till den väg som ledningen valt. Och någon vecka senare trodde inte ledningen längre, utan sparkade Igor Krulj.

Sedan dess har Magnus Haglund undan för undan byggt upp min tilltro. Delvis med goda resultat, men framför allt tack vare flera kontraktsförlängningar. När nu också Joel Allansson, vårt mest meriterade nyförvärv utan tidigare HBK-koppling på flera år, inte bara utnyttjar förlängningsklausulen utan skriver på till och med 2021, trots att det sannolikt innebär superettanspel ett år till – ja, då kan jag inte göra något annat än tro på det här laget till 100 procent. Även om vi inte går upp i år så kan jag inte se hur vi skulle kunna misslyckas att nå allsvenskan under nästa säsong. Tack Haglund för att du gett mig tron tillbaka!

Silfwret blev till sand

Pontus Silfwer kallades ”drömvärvning” av Igor Krulj när han anslöt från Mjöndalen för två år sedan. Tyvärr har det ju visat sig att Krulj-beröm inte nödvändigtvis betyder så mycket, men visst var Pontus Silfwer spännande till en början. Sedan blev han allt anonymare, precis som så många andra spelare under vår förra tränares tid. Jag föreslog för drygt en månad sedan att han borde skeppas iväg under sommaren, och så blev också fallet idag. Och exakt som med en massa andra värvningar som gjordes under Kruljs tid så släpps han gratis, trots att kontraktstid återstår.

Vi vinner igen – men toppen fortfarande långt borta

Vi vann igen. Och vi gjorde det åter igen efter en fin insats, där vi dominerade nästan hela matchen. Hade vi haft detta spel – denna tränare – från säsongsstart hade vi säkerligen varit så överlägsna serieledare som vi var tippade. Men nu är vi tyvärr, trots tre segrar i rad, fortfarande allt för långt ifrån toppen för att allsvenskan 2020 ska vara ett realistiskt mål, inte minst eftersom nästan alla topplag tagit tre poäng denna omgång.

RWP gör mål för tredje matchen i rad. Och straffen fixade han framspelad av Sadat Karim, som satte hattrick i förra omgången. Min gissning är att Mikael Boman får inleda på bänken mot Mjällby nästa helg.

Femte nollan för året för Malkolm Nilsson i årets femtonde seriematch. Lika många nollor höll han under 30 superettan-omgångar förra året. Det är tydligt att det är anfallsspelet, inte försvaret, som varit våra akilleshäl i år, i alla fall fram tills nyligen.

En långsiktig Haglundeffekt

Resultatmässigt kan Magnus Haglunds första två månader knappast kallas succé. Vi har bara vunnit hälften av de åtta matcher som han ansvarat för, och det är inte godkänt för ett lag som antagligen har seriens bästa trupp.

Men tittar man på andra, mer långsiktiga och därmed viktigare, aspekter känns Haglund som en enorm nytändning.

Efter att Andreas Bengtsson skrivit på i veckan har nu alla våra tre unga startspelare med utgående kontrakt kritat på. I många andra klubbar hade det knappast fått någon att höja på ögonbrynen, men vi HBK:are har blivit härdade under senare år, då mängder av spelare som vi velat behålla lämnat som Bosman. Nu skriver de istället på nya kontrakt – och de gör det trots vetskapen om att det antagligen blir ännu ett år i superettan. Det tyder på att de verkligen tror på Haglund. Härligt!

Haglund har också, enligt HP, ökat träningsdosen rejält. Mycket bra och säkerligen en delförklaring till att spelarna tror på honom. Samtidigt är det sorgligt. Vi har alltså kastat bort två år på en tränare, som inte bara var fullständigt oerfaren på elitnivå utan dessutom inte ens lät spelarna träna hårt. Inte undra på att de flesta spelare stannade upp i utvecklingen, ja i flera fall till och med gick bakåt.