Allt är härligt!

Åh, så tungt det var när Kalmar helt oförtjänt vände mot BP i slutminuterna igår och vi plötsligt var nära direktnedflyttning. Åh, så härligt det är nu när vi helt välförtjänst norpar tre poäng mot vår favoritmotståndare Häcken och seglar upp på säker mark.

Vi har haft vår beskärda del av otur och svaga domslut. Därför känns det ännu härligare att vi idag har marginalerna på vår sida och får ett mål, som faktiskt är hårfint offside, godkänt.

Härligt också att Blair Turgott, som missat, slarvat och sumpat på löpande band och idag inledde med att kasta bort ännu en fin chans, fick avgöra. Han har inte haft det lätt, men trots allt jobbat på oförtrutet och inte heller klagat.

Och vilken härlig vänsterback vi har i Vinicius Nogueira. Nu ligger han till och med tvåa i allsvenskans assistliga, trots att han spelar back i ett bottenlag. Extremt imponerande.

Värt att notera i dagens match är också att Noah Söderberg för andra matchen i rad saknas i den 20 man stora matchtruppen. En tydlig signal på att det var ett helt onödigt lån.

Istället för Söderberg får vi kanske se Måns Andersson på HBK:s innermittfält nästa år. Visst, de senaste åren har vi ganska ofta skrivit kontrakt med ungdomar som sedan får begränsat med speltid, men kanske kan den tråkiga trenden brytas med Johan Lindholm vid rodret.

Så skönt med en seger!

Det finns en enda sak som är bra med att sällan vinna – det känns så skönt när man trots allt gör det! Dagens 3-1-seger mot Sirius innebar stor lättnad och glädje. Jag är långt ifrån säker på att vi grejar kontraktet, men det ser nu betydligt ljusare ut än det gjorde för bara några timmar sedan. Och det HBK som skapats under Johan Lindholm är något helt annat än det vi fått se under större delen av säsongen.

Matchen som sådan var intressant. I första halvlek visade vi upp en effektivitet som påminde om våren och fick in två bollar, medan vi i andra brände en hel del. Så damp bollen plötsligt ner framför Gisli Eyjolfssons fötter – och det var avgjort. Vilken lättnad det var för islänningen att till slut få spräcka målnollan syntes också tydligt, han har ju bränt några riktigt fina lägen tidigare.

Också kul att sådant som HBK brukar anses vara dåligt på gav effekt. Idag blev det både två hörnmål och ett mål av en inhoppare.

I och med Gisli Eyolfssons och Niilo Mäenpääs mål idag har hela 13 HBK:are gjort mål i allsvenskan i år. Jag kan inte minnas att det någonsin varit så många olika målskyttar under någon tidigare allsvensk säsong. Guldåren 1997 och 2000 får jag det till 12 olika målskyttar. Någon som har koll?

Två ansikten – och något som grinar

En riktigt bra första halvlek, kanske årets bästa, där vi borde fått in en eller ett par bollar – och så står det ändå bara 0-0. Och en andra halvlek där vi är tillbakatryckta konstant och släpper in ett mål efter en felträff av en motståndare. Ja, detta var verkligen en match med två ansikten och oturen grinar oss i åtminstone ett av dem just nu.

Johan Lindholm har nu varit tränare i sex matcher. De har gett tre poäng. Jag tycker nog att vi förtjänat åtminstone det dubbla. Det glädjer mig att se att vi blir allt bättre, särskilt med tanke på hur vår tidigare tränare grävde oss allt djupare ner i dyn.

Samtidigt måste naturligtvis även Lindholm kritiseras när han gör märkliga saker. Det är smått obegripligt att han väntade så länge med bytena idag. Redan efter ungefär en timmes spel gick det att se att vi behövde få in nytt bod på plan, men bytena dröjde och dröjde. När de väl genomfördes kunde vi för första gången i andra halvlek lyfta spelet åtminstone lite grann, även om vi aldrig var nära att kvittera.

Och till sist: Läsare av den här bloggen har säkert noterat att jag ganska ofta varit kritisk mot Ante G. Idag var han lysande. Jag gissar att det handlar till stor del handlar om att han taggar upp och njuter av det som troligen var en av de sista matcherna inför storpublik.

På bottenkryssning

Efter att ha vägrat att spela oavgjort under hela säsongen har vi gett oss ut på en ordentlig kryssning den här veckan – tre raka kryss mot bottenkollegor, nu senast mot IFK Norrköping.

Tre poäng på tre matcher är ingen lysande utdelning, men heller ingen katastrof, just eftersom även våra konkurrenter har missat att ta segrar. Idag syntes det dessutom ganska tydligt att vi var slitna i andra halvlek. Det är också tydligt att Johan Lindholm har fått möblera om i startelvorna för att ha så pigga ben som möjligt på plan.

Matchen som sådan var helt okej och även om vi blev snuvade på en eller ett par straffar så ska vi också vara tacksamma för att Norrköpings till synes helt korrekta mål dömdes bort. Att få en sådan gåva av domaren är verkligen sällsynt för oss luttrade HBK:are.

Fem matcher, varav två på hemmaplan, återstår, samtliga mot lag från plats nio och uppåt i tabellen. För att klara kontraktet utan kval behövs sannolikt minst två segrar. Det blir oerhört svårt, men inte omöjligt – för dagens HBK är redan så mycket bättre än det HBK Magnus Haglund lämnade efter sig för en dryg månad sedan.

Ungt hopp och gammal seghet

Vi spelade 22 allsvenska matcher utan ett enda kryss. Nu har vi plötsligt två på bara några få dagar. Om jag efter IFK Göteborg-matchen var hyfsat nöjd med en poäng var känslan efter Kalmar-matchen igår snarare att vi förlorat två poäng. Vi hade en konstant press under andra halvlek och borde nog vunnit. Å andra sidan är det kanske årets första match där vi fick färre poäng än vi förtjänade.

Yannick Agnero har nu gjort dubbelt så många seniormål i HBK som han gjort under hela sin tidigare karriär. Och ivorianen imponerar allt mer. Båda målen igår kommer ju efter att han gjort riktigt fina prestationer vid mottagning av ganska svårbemästrade bollar. Jag tror inte att någon annan HBK-anfallare hade varit i närheten av att klara av det. Om det nu går riktigt illa och vi spelar i Superettan 2025 kommer vi att ha det möjligen ruskigaste anfallsparet någonsin i andradivisionen med Yannick Agnero och Naeem Mohammed.

Om unge Agnero imponerar gäller motsatsen för mer än dubbelt så gamle Andreas Johansson. Ante G blev bortsprungen mot Mjällby och petades sedan välförtjänt. Igår var han tillbaka i backlinjen och stod stel som en staty när Dino Islamovic satte fart och sedan petade in 1-1. Innan kvitteringsmålet föll hade vi spelat riktigt bra, men efter det tappade vi helt koncepterna och lät KFF dominera resten av första halvlek. Just det spelmässiga tappet är ju inte Antes fel, men med en normalsnabb mittback hade Islamovic aldrig fått chansen att göra mål och vi hade kanske kunnat hålla fast vid den pigga matchinledningen och i slutändan ta en trepoängare.

Ett trendbrott av vikt

Visst är det surt att tappa poäng i slutminuterna mot en bottenkollega, men oj så viktig den poäng vi trots allt fixar idag är. Den är viktig för vår egen skull i tabellen och den är viktig för att den håller IFK Göteborg kvar nere i träsket – men den är framför allt viktig för att spelarna ska känna att det går att ta poäng och tro på att vi kan ordna det här. En tredje förlust med nya tränaren hade, trots att spelet blivit klart mycket bättre, sannolikt satt sig på huvudet.

Viktigt också att Yannick Agnero fick spräcka sin målnolla. Visst är han oslipad och ser ibland lite kantig ut, men får han det att lossna kan han mycket väl på egen hand skjuta oss till nytt kontrakt.

Noterade ni förresten hur nöjd Johan Lindholm såg ut när man i sändningens studio efter matchen konstaterade att hans HBK är något helt annat än Haglunds dito?

Och ja – vi får inte glömma Tim Rönning. För andra gången den här säsongen snuvar han IFK Göteborg på ett straffmål. Superbt.

Inget är nytt – och allt är nytt

Vi har blivit vana vid att förlora. Och det gjorde vi igen idag. Men även om man resultatmässigt inte kan se någon skillnad med HBK:s nya tränare Johan Lindholm jämfört med föregångaren Magnus Haglund ser det spelmässigt faktiskt väldigt mycket bättre ut än tidigare. Det finns – precis som jag var inne på efter förra matchen – en tro, en glöd, en vilja. Vi är faktiskt inte speciellt långt ifrån att få med oss en poäng mot Elfsborg som är ett av allsvenskans för närvarande starkaste lag.

En anledning till att jag gillar Johan Lindholm är naturligtvis att han verkar se på spelarna, och deras förmågor, på ett sätt som jag också gör. Idag petades säkerhetsrisken Ante G, något som ingen tränare vågat göra det senaste decenniet. Elfsborgsfloppen Noah Söderberg har fått noll minuters speltid i hans två inledande matcher. Blair Turgott är långt ner i turordningen bland anfallarna. Och den offensiva inställningen och uppställningen – oavsett om man väljer att kalla den 3-4-3 eller 3-6-1 – är något helt annat än Haglunds sorgligt passiva, tillbakadragna och fega 4-4-2 och 3-5-2.

Klarar vi det här då? Det är jag inte säker på. Men vi tar steg i rätt riktning. Jag blir inte förvånad om säsongen, precis som den gjort förr, slutar med kval mot HIF.

Tim, Tim och en ghanan

Tim Erlandsson har gjort en formidabel säsong. Värvad som andremålvakt tog han verkligen chansen när han fick det och stundtals har han varit en av allsvenskans bästa på sin position. Därför är det naturligtvis tråkigt att han nu missar resten av säsongen.

För HBK som lag är jag trots allt inte orolig. Tim nummer 2, eller nummer 1 om man tittar på tröjnumret, är också en högst duglig allsvensk målvakt. Nu får Rönning chansen mot sitt gamla lag och vill säkert gärna både visa att Elfsborg gjorde fel när de inte satsade på honom och att HBK gjorde fel när han petades. Och ska vi vara ärliga har nog Erlandssons prestationer möjligen dalat något nu i slutet.

För övrigt vore det intressant att få reda på vad som verkligen gäller kring Iddrisu Moro, en ghanansk talang som vissa hävdat ska vara klar för HBK på något så obegripligt som ett lån utan köpoption. Om han inte redan nu är en otroligt bra talang som kommer att göra skillnad på vårt innermittfält redan i höst finns det naturligtvis få anledningar att ta in honom på et sådant lån. Jesper Westerberg hävdade också att det inte heller var klart, och ingen presentation har synts på HBK:s hemsida trots att mer än en vecka gått, så än så länge tar jag uppgifterna med ett par nypor salt.

Fortsatt hopp

Vi är många HBK:are som fått upp hoppet och glädjen i veckan. Och när laguppställningen, med nytt spelsystem, presenterades så kändes det spännande.

Sedan tog det en halvminut – och bollen låg i vårt nät. Till slut blev det 1-3, ett resultat som inte är mycket att skriva hem om. Men idag tycker jag inte att resultatet är det viktigaste. Vi såg 11 HBK:are, plus fem avbytare, som fortsatte att jobba, som visade vilja, som trots att det var kört fortsatte att kämpa och försöka få in ett reduceringsmål långt in på övertiden. Vi såg helt enkelt en spelglädje som vi inte sett på länge. Det gör att jag fortsatt känner hopp.

Noll minuter för Blair Turgott. Noll minuter för Noah Söderberg. Äntligen en tränare som ser vad alla andra sett. Det ger också hopp.

Och så till sist: Det gör ont att säga det, men att Andreas Johansson fortfarande är självskriven i vår backlinje är ett svaghetstecken. Det är så många situationer där han helt enkelt inte hinner med och idag blir ett av dem ett baklängesmål. Visst gör han mycket bra också, men långsamheten är en säkerhetsrisk.

En spark i rätt riktning

Jag är ingen som skriker efter tränares avgång i parti och minut, men idag är en glädjens dag. Magnus Haglund får sparken och Johan Lindholm kommer in.

Haglund har delat HBK:s supportrar; en del har försvarat honom stenhårt, andra varit lika hårda kritiker. Jag har befunnit mig någonstans mitt emellan, sett bra saker men också haft många kritiska tankar.

Men det har varit under tidigare år. Årets HBK i Haglund-regi har varit ett riktigt svagt lag, trots att spelarna i sig håller hyfsad klass. I våras tog vi, som många påpekat, oförtjänt mycket poäng. Men efter EM har det usla spelet också (rättvist) resulterat i usel poängskörd. Haglund har dessutom levererat ett mycket svagt och märkligt transferfönster, haft en tjurskallig inställning i laguttagningarna och uppenbarligen tappat spelarnas förtroende. I det läget fanns ingen annan utväg än att kicka honom – och det borde nog ha skett tidigare.

Nu blir alltså Johan Lindholm, som många talat uppskattande om, ny tränare. Det känns oerhört bra. I HP:s tv-intervju uppträder han väldigt tryggt och förtroendegivande med ett kroppsspråk som visar att han vet vad han talar om. Att han dessutom är psykologutbildad, vill spela ”framåtlutat” och betonar vikten av att ta fram egna talanger är mumma för en luttrad HBK-supporter. Hoppet om nytt allsvenskt kontrakt har definitivt väckts igen. Det ska bli enormt intressant att se hur HBK uppträder under Lindholms styre – och även enormt intressant att se vilken startelva han väljer nu i helgen mot Mjällby.

En sak har jag dock enormt svårt att förstå. Om nu HBK:s styrelse verkligen tog beslutet i torsdags, som uppges – varför genomfördes inte tränarbytet före VSK-matchen? Pelle Nilsson påstår att det handlar om att inte skapa kaos inför den viktiga matchen mot bottenkonkurrenten, men om det var något som behövdes så var det ju att spelartruppen ruskades om, det kunde ju var och en se och uppenbarligen också styrelsen. Nej, det var verkligen synd att Lindholm inte fick chansen att leda laget i jubileumsmatchen, då hade kanske några som förtjänar det mer fått bära de vackra tröjorna.