Idag såg jag matchen mot Östersund och följde sedan upp med att kolla in HBK-TV-inslaget med ordförande Tony Karlsson. Östersundsmatchen var en fin upplevelse, även om motståndet kanske inte var det bästa och vi brände på tok för många chanser. Men det var även en njutning att se den välgjorda och proffsiga tv-intervjun. Det märks att bolaget Oh My, som HBK plockat in för kommunikation, är något alldeles speciellt.
Och själva innehållet i intervjun – det var också njutningsfullt, nu när allt faktiskt ser så mycket bättre ut än vad det kunde ha gjort. Jag får rysningar när jag tänker på matchen på Olympia och vad den betytt för vår klubb. Efter att ha sett Tony Karlsson-intervjun fantiserade jag mig tillbaka till det där ögonblicket när jag stod bakom HIF-målet och för en millisekund hann tänka "ta mig tusan – den kan gå in" följt av obeskrivlig eufori när nätet rasslade till. Jag sträckte upp armarna som då och öppnade munnen på samma sätt som jag sett mig skrika på tv-bilderna – och ja, genom kroppen strömmade faktiskt en liten dos av de fantastiska känslorna från 20 november 2016, ett sagolikt ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar