Janne Andersson fabulerar

Det är trevligt att det numera finns två HBK-poddar. Och Sigges cirkus avsnitt med vår förbundskapten Janne Andersson är mycket trevligt. Men Janne framför även helt felaktiga saker, som är enkla att kontrollera – vilket dock inte någon av alla de som driver podden verkar ha gjort.

När det gäller genomgången av 2007 hävdar förbundskaptenen att Magnus Bahne skadades i slutet av juli. Det är en hel månad fel. Han påstår också att Marcus Sahlman lånats ut veckan före Bahnes skada. Det är helt fel – Sahlman hade varit utlånad i två månader. Han påstår att transferfönstret stängde siste juli. Det är fel, det stängde siste augusti.

Janne hävdar också att "de unga spanjorerna spelade istället för de unga egna spelarna" under Pep Clotet Ruiz tränartid och att HBK därmed i slutändan gick miste om pengar för de unga. Han nämner spelarna Kalle Johnsson, Emil Salomonsson, Joe Sise, Anel Raskaj, Marcus Olsson och Emir Kujovic samt lägger lite senare till Michael Görlitz som exempel på spelare som åsidosattes av Pep.

Men Jannes uppgifter är till största delen rent påhitt. Sanningen är att Kujovic inte var kvar i HBK 2011 (han hade redan lämnat för Turkiet), trion Salomonsson, Olsson och Görlitz startade samtliga 15 allsvenska matcher under Pep, Raskaj startade 10 av 15 matcher och hoppade in i 2, Sise startade 6, var avstängd i 2 och hoppade in i 6 och Kalle Johnsson startade 8 och hoppade in i 1. Det är alltså ytterst svårt att hävda att dessa spelare inte fick chansen och erfarenhet under Peps 15 matcher och att det är därför som HBK tappat, som Janne Andersson påstår.

Jannes felaktigheter är kanske omedvetna, men att han inte håller koll på grundläggande fakta – och i fallet med Pep driver en tes som ställer honom själv i bättre dager utifrån helt påhittade grunder – får mig att tvivla på om annat han påstår stämmer. Kanske bygger även andra uppgifter på grumliga minnesbilder? Jag hoppas att poddmakarna lägger in rättelser när del 2 av podden med förbundskaptenen publiceras.

Vi nollar ÖFK – som vanligt

Discovery körde Superettan-vinjetten på drabbningen mellan HBK och Östersund. Och visst – ÖFK påminner om ett superettanlag och lär sannolikt spela där 2022. Vi hade 15 hörnor, 9 avslut på mål, 64 procents bollinnehav. Ändå dröjde det till 94 minuten innan vi fick in bollen – genom ett självmål. En oerhörd lättnad. Ännu ett kryss mot svagt motstånd, som dessutom hade mängder av skador, hade känts tungt.

Alexander Berntsson gör sin första match från start – och är kanske bäst i HBK idag. Underbart roligt att se. Även Malkolm Nilsson gör en helgjuten insats, med ett par räddningar och – framför allt – ett säkert spel även i övrigt.

Tänk för övrigt sådan skillnad mot matcherna mot samma motstånd 2017 och 2019. Då fick vi försvara oss hela tiden, nu totaldominerade vi i andra halvlek.

Också kul att sviten mot Östersund höll – de har fortfarande inte fått in en boll mot oss. Någonsin.

Kryss, kryss, kryss

En sydafrikansk ny måne nickade in 0-1 – och det blev nattsvart. 0 derbypoäng på hemmaplan mot ett svagt bottenlag, det vore verkligen mörker.

Men på tredje försöket fick Samuel Kroon till slut in bollen bakom Stojan Lukic. Det gav visserligen ingen ljus stämning, men i alla fall ett jämngrått skimmer med ytterligare en enpoängare. Fast de där kryssen börjar bli lite oroväckande många nu.

På slutet lyckades vi också spela 1-1 i utvisningar. Egentligen inte så mycket att säga om. Thomas Boakyes tackling är sen och träffar fult, så rött är inte fel, men med tanke på vilken nivå domaren tidigare lagt sig på så kunde det också räckt med gult. Varbergarens röda är ju två gula, men kunde också varit ett rött direkt.

Äntligen på Örjan igen!

Sist jag var på Örjan var det också 1300-1400 andra personer där. Men annars fanns inte många likheter mellan gårdagens 0-0 mot Djurgården och 3-2-segern mot Brage i oktober 2019. Stämningen på läktarna var betydligt intensivare, även om det känns smått absurt och väldigt sorgligt att se hur många stockholmare som på något sätt lurat till sig biljetter.

I själva spelet så gjorde vi en riktigt fin första halvlek, medan Djurgården hade den andra. Men vår möjligen allra vassaste chans kom i andra – straffen som bara domaren misslyckades med att se. I slutändan är det kanske inte så överraskande att det blev mållöst, för det var ju två av allsvenskans bästa defensiver som möttes.

Biljetter!

 Idag är jag extra glad över att vara medlem i HBK.

Intressant fotboll igen!

Efter ett par veckors EM-distraktion var den intressanta fotbollen tillbaka idag – och jag upplevde faktiskt inte kvalitetsskillnaden så enorm som den brukar kännas efter ett internationellt mästerskap.

I matchen som sådan stod HBK upp bra och skapade fler chanser än det upphaussade hemmalaget innan första målet föll. Sedan satsade vi offensivt, utan att skapa något riktigt hett och jag var på väg att notera ännu en bitter uddamålsförlust när Amir Al-Ammari slog ett väl avvägt inspel, Sadat Karim kontrollerat nickade bollen vidare och Marcus Antonsson satte dit den rättvisa kvitteringen med ett klassavslut. Det är möjligt att jag glömt något, men visst känns det som att det var oerhört länge sedan vi fick in en kvittering på övertid?

Marcus Antonsson har alltså gjort fem av våra åtta mål. Fortsätter han med samma målsnitt så når han över 15 mål när säsongen summeras. Det vore ju visserligen trevligt, men kan å andra sidan leda till att det nog blir svårt att behålla honom 2022.

Och på det personliga planet var det kul att se min 12-årige son bli helt galen över kommentatorernas ensidighet. Hade de svårt att vara objektiva på grund av att det för en gångs skull var publik, kanske?

Ungt och gammalt

Häromveckan skrev vi nytt kontrakt med en 39-åring. Nu får en kille som föddes några år efter att Ante G debuterat i allsvenskan för HBK, 16-årige mittfältaren Kazper Karlsson, också a-lagskontrakt. Mittfältstalangen, som redan suttit på bänken i allsvenskan, knyts upp till sommaren 2024. Ska bli intressant att se hur bra han är – Magnus Haglund är ju närmast lyrisk!

Ett år till med Ante

I slutet på 2018 värvade vi Andreas Johansson. Jag kände mig lite tveksam, bland annat eftersom han var så gammal. Det har jag fått äta upp. Nu – 2,5 år senare – har Ante G visat att han inte bara håller utan fortfarande är en av de bästa i allsvenskan på sin position. Och nu spelar han alltså med oss ännu ett år. Härligt!

Och det är faktiskt, trots att EM fortfarande är i full gång, dags för allsvensk match igen redan på söndag.  Vi har haft ett fint uppehåll, med segrar mot både Häcken och Mjällby. Dessutom kanske det blir möjligt för oss att gå på Örjans vall igen redan nästa månad. Härligt, det också!

Locatelli eller Al-Ammari?

Tankarna på HBK har varit få under de senaste veckorna. Det närmaste en påminnelse om klubben som jag känt var när jag såg Italien spela sin andra EM-match – och då syftar jag i huvudsak på italienarnas kläder, även om en och annan kanske skulle kunna blanda ihop Manuel Locatelli och Amir Al-Ammari.

Skämt åsido – det har ju hänt en del kring vår bollklubb också. Vår gamle spelare Marcus Olsson har rehabtränat med oss, spelat med U21 och kan möjligen bli aktuell igen för a-laget. Det skulle inte vara helt fel: Olsson har visserligen varit skadad, men han skulle kunna bli ett utmärkt alternativ som ytterback.

På just ytterbacken skulle det annars kunna bli lite tunt. Det låter som att Edvin Kurtulus vill sticka till ett annat lag. Dumt gjort av honom, skulle jag bedöma – det vore nog smartare att få en eller ett par säsonger som ordinarie i HBK först. Men Kurtulus verkar ofta ha bestämda tankar, som åtminstone för en utomstående ser ut att vara lätt självcentrerade. Han har ju till exempel tidigare sagt att han inte vill spela ytterback utan istället konkurrera som mittback, istället för att som de flesta andra säga: " Jag spelar där tränaren vill ha mig".

En annan möjlig "ersättare" till Edvin Kurtulus är Viktor Ljung, som nu till slut gjort comeback i a-laget. Mycket roligt för Ljung, men jag är tveksam till om han skulle klara av att gå in i allsvenskan nu. Vi får inte glömma att han inte spelat i en högstadivision på mer än fem år.

Dessutom har Samuel Kroon (efter en betydligt kortare frånvaro än Ljung) gjort comeback – och direkt visat sin farlighet. Härligt! Hoppas att han kan nå – och gärna överträffa – fjolårets succéprestationer.

Och så har Torbjörn Arvidsson lämnat oss. Jag unnar honom verkligen chansen att få uppleva ett utlandsäventyr. Och Hajduk i Split låter faktiskt rent underbart.

Sead hjälper oss igen

Hösten 2016 hjälpte Sead Haksabanovic oss tillbaka till allsvenskan. Sommaren 2017 hjälpte han oss att komma på rätt köl ekonomiskt (en position som tyvärr sedan slarvades bort med en bunt misslyckade nyförvärv och en katastrofal tränare). Nu hjälper han oss igen i ett återigen ansträngt ekonomiskt läge. Försäljningen från IFK Norrköping till Rubin från Kazan uppges vara på cirka 60 miljoner kronor, vilket enligt mina beräkningar bör ge en solidaritetsersättning till HBK på cirka 1,5 miljoner kronor.