Det går inte att slå MFF

Nej, det går verkligen inte att slå MFF för HBK. För går det inte när vi spelar som igår, då går det nog aldrig.

Vi gör en fullständigt lysande första halvlek, pepprar på med heta chanser, får in två bollar men kunde fått in det dubbla – och så är det ändå oavgjort i paus. I andra halvlek är vi något svagare, men med i matchen. Så kommer 2-3. Trist, men vi hade kunnat resa oss, det visade vi i första. Så gör Tim Rönning sin tavla – och allt dör. Att Stuart Baxter verkar skylla det målvaktsmisstaget på Erko Tougjas känns märkligt, men sannolikt är det ett sätt att skydda målvakten, som naturligtvis är en oerhört utsatt position. Även 2-5 är Rönnings mål, när han släpper ut ett relativt löst skott från kanten rakt på fötterna på MFF:s farligaste spelare.

Nej, jag vill verkligen inte skylla allt på Tim Rönning. Men när vi inför matchen såg spelarna känna på gräset utbrast min dotter: ”Är det han den dåliga målvakten? Varför spelar de med honom?”. Nu skulle jag inte kalla henne fotbollskännare, men tyvärr tvingas jag – som ändå länge hoppats att Rönning kan visa sig vara en kapabel allsvensk målvakt – konstatera att han inte duger om vi ska klara det allsvenska kontraktet. På alla andra positioner tycker jag att vi nog har tillräckligt bra klass i startelvan (men kanske inte där bakom), men på målvaktspositionen måste vi bli bättre.

Blir vi det med Oscar Linnér? Högst tveksamt. Han har gjort ett par bra år, sedan mest suttit på bänken eller bråkat. Men kanske kan vi helt enkelt inte få in något bättre.

Det verkar också bli en ganska rejäl omstöpning av truppen i sommar. Stuart Baxter pratar om att ”spelare ska ersättas” och det är väl då William Lykke, vars lån bryts, samt Emmanuel Yeboah och Otso Liimatta, vars lån båda tar slut under sommaren. Kanske kan ytterligare någon lämna, exempelvis de rutinerade som i princip varit utan speltid i vår: Niilo Mäenpää och Joel Nilsson.

Baxter vill gärna ha in en spelare med ”X-factor”. Det är klart, det vill ju alla. Vi som varit med ett tag minns när Fidde Andersson utlovade en ”Oh shit”-spelare. Vi får väl helt enkelt se vad det blir.

Alltid två – men nu alla för HBK

Så kom den då till slut – årets första seger. Och vi kan konstatera att Stuart Baxter har en fin trend. Det har blivit två mål i alla hans matcher, men vi gör fler och fler av dem: först 0-2 mot Kalmar, sedan 1-1 mot Elfsborg och så då 2-0 mot Örgryte igår.

Segern var odiskutabel och känslan var redan från början att den nog skulle komma. Vi hade mängder med mer eller mindre heta halvchanser före 1-0, medan Öis i princip inte skapade något alls på hela matchen i öppet spel, däremot en del på fasta situationer. Intressant nog skiljer sig inte xG-värdena åt särskilt mycket, men det säger nog mest om hur bristfälligt det sättet att mäta är.

Segern igår var verkligen en laginsats och det går att hylla många: Ludvig Arvidsson som gör sitt första allsvenska mål och är inblandad även i 1-0, Tim Rönning som visade fina reflexer och hindrade Öis från att komma in i matchen, Hussin Carneil som kommer in i det allt mer och står för en stor del av vår offensiva kreativitet, Omar Faraj som sliter oerhört. En position som jag dock blir allt mer och mer förtjust i är vårt mittbackspar Pascal Gregor och Erko Tougjas. Det var länge sedan som jag kände mig så trygg med ett par HBK-mittbackar.

Härligt också att se glädjen i omklädningsrummet efteråt. Den här segern behövde vi, framför allt mentalt.

Samtidigt tycker jag att vi ska vara något försiktiga med att dra alltför stora växlar. Örgryte var riktigt svaga och jag har svårt att se att de ska kunna stanna i allsvenskan. Men nu kan vi nästa helg åka till Malmö med allt att vinna – denna gång bokstavligen, eftersom det ju alltid blir 0 poäng mot MFF.

Utanför planen har vi också i veckan sett ännu ett förslag om hur vår arena ska se ut. En gång i tiden var jag ytterst engagerad i denna fråga, men nu har jag nog närmast blivit blasé, eftersom förslagen varit så många och inget förverkligats. Just denna gång känns det dock som att det kan bli verklighet, med en tämligen solid politisk uppbackning. För egen del tycker jag att det ser bra ut och jag gläds framför allt över att vi inte behöver flytta under byggtiden. HBK:s ledning är också glad.

Det enda smolket i glädjebägaren är att bara en enda ståplatsläktare finns för hemmasupportrar, på ena kortsidan. Andra kortsidan viks till bortasupportrar. Jag gillar den överblick man få på långsidan, men föredrar ståplats – nu kommer jag att behöva välja. Dessutom kan det nog bli så att ståplatsläktaren på hemmasidan i många matcher säljer slut, samtidigt som det är halvtomt på andra ståplatsläktaren. Det känns dumt.

Baxters första poäng

Vi tar poäng mot ett av allsvenskans topplag och vi är rejält tillbakatryckta i slutet – ändå kändes dagens 1-1-match mot Elfsborg som en förlust när domaren blåste av. Vi är i desperat behov av en seger, och vi hade nog fått en sådan om inte idioter i Elfsborgs klack fått matchen avbruten. Före avbrottet hade Elfsborg knappt haft en chans på 75 minuters spel och vi var närmare 2-0 än Elfsborg en kvittering. Efter extrapausen var vi helt lamslagna. Fy fan vad trist det känns.

Kanske kan det dock, med lite perspektiv på matchen, ändå kännas lite bättre. Ännu en förlust hade varit förödande. Nu finns något att bygga på i alla fall.

Jag måste också säga att jag gillar att Stuart Baxter, som vill få spelarna att våga, själv visar mod – som när han behöll spelare i offensiva positioner när vi hade defensiva fasta mot oss. Där visar han att vi går för de tre poängen. Glädjande att se. Och visst var sådant mycket vanligare i fotboll på den tiden då Baxter senast tränade HBK, eller minns jag fel?

Ny tränare – samma resultat

Stuart Baxter sa att han inte skulle ändra så mycket. Det gjorde han inte heller – och det såg ganska mycket ut som det gjort tidigare i år. Resultatet blev även det bekant: en förlust. Naturligtvis sågar jag inte Stuart Baxter för det, han kan mycket väl visa sig vara rätt man för att vända det här på sikt.

Helt utan förändringar var det dock inte. Varken Otso Liimatta eller Hussein Carneil fick en enda minuts speltid. Det är två skickliga spelare, men de saknar båda två såväl tyngd som snabbhet. En tydlig signal om att Baxter prioriterar sådant.

Andra förändringar var att Erko Tougjas för första gången i år på riktigt spelade ytterback (tidigare har han varit uppsatt där men i praktiken varit vänster inneback) och att Emmanuel Yeboah var tagen till nåder igen. Båda två ser jag som positiva, även om Tougjas är bättre som innerback.

Jag noterar också att Baxter enbart gjorde två byten, trots att HBK under större delen av matchen var tillbakatryckt. Och framför allt noterar jag att ingen annan verkar ha noterat det. Ska vi gissa att gnället på HÄB:s forum varit monumentalt om Johan Lindholm agerat lika passivt med byten vid underläge?

Baxter bekräftad

Så var det då bekräftat: Det blir en HBK-comeback för Stuart Baxter. Som jag skrev igår är detta antagligen den allra bästa lösningen just nu. Det ska bli ytterst intressant att se hur såväl formation som startelva ser ut mot Kalmar på söndag – och hur spelet förändras. Baxter själv säger i en intervju med TV4:s Bollklubben att han bara tänker fokusera på att förändra några få saker i början, vilket så klart är klokt.

Och även om vi hoppas på det bästa finns faktiskt chansen att Baxter blir historisk på ett negativt sätt: som den förste HBK-tränaren som trillar ur allsvenskan två gånger med klubben.

Back to Baxter

När jag började följa HBK på 1980-talet var Stuart Baxter lagets tränare. Nu tyder allt på att han blir det igen. Baxter är nog bästa möjliga valet just nu – en erfaren röst, som samtidigt lär ha hyfsat bra koll på truppen eftersom han pikant nog har varit Johan Lindholms mentor. 

Lindholm sparkad – vem tar över?

En gång i tiden var HBK en klubb som inte sparkade tränare. Inte nu längre. Janne Andersson fick kicken i november 2009, Lasse Jacobsson i novmeber 2010, Pep Clotet Ruiz i juli 2011, Jens Gustafsson i november 2014, Janne Jönsson i juni 2017, Igor Krulj i maj 2019 och Magnus Haglund i augusti 2024. Och nu, i maj 2026, ryker alltså Johan Lindholm.

Jag kan konstatera att Johan Lindholm – till skillnad från sina fyra senaste företrädare – aldrig åkt ur en serie med HBK. Såväl Janne Jönsson som Magnus Haglund fick till och med chansen att först åka ut ur allsvenskan en gång och sedan vara på väg att dra ner klubben en gång till innan de till slut fick gå.

Jag kan också konstatera att ingen tränare sedan Pep fått så lite tid av HBK:s styrelse; knappt ett år och nio månader. Till och med den katastrofale Igor Krulj fick vara kvar längre tid innan han fick foten när HBK var på väg ner i tredjedivisionen.

Jag kan också notera att ingen HBK-tränare, vad jag vet någonsin, sparkats så här tidigt på året.

Så är det då dåligt att Lindholm nu får kicken? Inte nödvändigtvis, så klart. Jag hoppas naturligtvis att förändringen och det nya tränarnamnet kan leda till positiva förändringar och bättre resultat. Någon plan för vem som ska ta över verkar dock inte finnas. Ordförande Pelle Nilsson själv verkar till och med erkänna att beslutet tagits snabbt och utan att man tänkt på något mer än resultaten (alltså inte missnöje med hur spelet ser ut, talangutvecklingen, ledarskapet och allt möjligt annat som kan vara anledningar till att en tränare får gå). Det känns verkligen inte förtroendeingivande.

Som lök på laxen kan vi konstatera att vi nu återigen ska betala lön till en tränare som vi inte längre använder. Visst har väl kvar nästan ett helt år på Magnus Haglunds kontrakt också, även om den summan bokföringsmässigt skrevs av häromåret?

Inte bra – men en man var sämre

Väldigt sällan, men någon enstaka gång, kan jag känna en trötthet och uppgivenhet inför allt som har med fotboll att göra. Idag är en sådan dag. Jag orkar inte med en så usel domarinsats, som till 100 procent avgör dagens match. Hur ska man kunna känna lust och glädje till denna sport, när det så uppenbart är en enda man, som har till uppgift att inte synas, som avgör allt. Den måhända klaraste utvisning som skådats detta decennium på Örjans vall – en tidigare varnad BP-spelare dyker ett par meter framför domaren som tydligt markerar att det är en filmning – ger inget rött kort. Det är en fullständigt obegriplig tolkning av reglerna av domaren.

Strax därefter gör BP 0-1, sedan spelar mannen som borde varit utvisad fram till 0-2 innan han själv föser in 0-3. Vi reducerar till 1-3, men vad gör det – domaren har avgjort matchen för länge sedan. Ja, det finns inget annat sätt att beskriva det.

Betyder det att HBK:s insats i övrigt var bra? Nej. Men inte heller så usel som många vill få det till. Spelet var tämligen jämnt fram till första målet. Hade vi fått det som vi skulle ha haft, alltså spel med en man mer under nästan hela andra halvlek, då hade vi med största sannolikhet vunnit idag.

Men vad mer är dåligt då, om vi ändå ska ta upp sådant? Jodå, en hel del.

Tim Rönning må göra fina räddningar ibland, men står också för hårresande misstag titt som tätt. Idag lät han den lösa passningen till 0-3 passera in i mål. Det är knappast chockerande att William Lykke fick chansen en match, oavsett vad Rönning själv tycker.

Rocco Ascone verkar, istället för att växa med uppdraget, ha drunknat under trycket från att ha utsetts till lagkapten. Han är fegare och långsammare än han var förut. Först när matchen var avgjord vågade han spela ut – och då pangade han till skottet som gav vårt enda mål. Varför inte våga tidigare? Det fanns ju lägen.

Otso Liimatta är en bra spelare. Men i ett spelsystem som verkar bygga på långa bollar från backlinjen kommer han inte till sin rätt. Då kan vi lika gärna spela med både Malte Persson och Omar Faraj, som kan hjälpas åt att stångas där uppe.

Marvin Illary såg så lovande ut under försäsongen. Men hans självförtroende är fullständigt kört i botten. Här finns talangen, nu gäller det att locka fram den igen. Annars fick risken att han också kör fast och tappar allt, som Iddrisu Moro gjort.

Ytterbackarna Rami Kaib och André Boman kom båda in som friska fläktar på lån från Elfsborg. Men när de väl blev HBK:are permanent så har båda tappat kvalitet. Vad beror det på? Och varför får inte Joel Nilsson chansen – för inte var det väl som näst intill hundraprocentig bänkvärmare vi värvade honom?

Nu ökar kraven på Johan Lindholms avgång. Kanske blir det så att han får sparken. Vi minns ju att Expressen i höstas verkade vara tämligen säker på att Lindholm skulle få gå. Min gissning är att matchen mot Kalmar blir avgörande. Ligger vi fortfarande sist efter den är det nog adjöss med Lindholm.

På jumboplats – orättvist nog

Vi förlorade mot mästarna – och åkte ner på jumboplats. Det är inte riktigt vad vi förtjänar, tycker jag. Säsongsinledningen har, med undantag av den värdelösa insatsen mot Degerfors, varit helt okej och vi borde nog haft något mer poäng. 

Även i matchen mot Mjällby spelade vi riktigt fint, fram till det svaga försvarsspelet vid 0-1-målet. Sedan var vi tyvärr aldrig riktigt nära, men gårdagens insats var faktiskt inte så usel som många verkar anse. Tittar man på xG (ja, jag vet att det inte är ett perfekt mått) var Mjällby, som alltså är svenska mästare, bara något bättre. Att det nu till och med reses krav på Johan Lindholms avgång är faktiskt smått löjligt. 

Med det sagt är jag inte okritisk. Jag begriper inte varför Oliver Kapsimalis byttes ut i halvtid mot den i år högst mediokre Rami Kaib. Jag har svårt att förstå varför Rocco Ascone satt på bänken istället för att springa runt på planen, även om Aleksander Damnjanovic Nilsson inte gjorde bort sig som hans ersättare. Jag fattar inte varför inte Marvin Illary, som såg så lovande ut på försäsongen, inte fick chansen tidigare när vi jagade kvittering. Också målvaktsbytet var svårt att förstå, även om jag inte tycker att det var fel att till slut ge William Lykke chansen och inte heller – som många andra – beskyller honom för förlusten.

Mål-Otso målar igen

För första gången i år både lyckas vi genomföra en match där vi både spelar bra och tar poäng.  Härligt! Mål-Otsos Liimattas mål var riktigt snyggt och det kunde blivit fler. Trots Hammarbys stora bollinnehav så skapar vi faktiskt minst lika många chanser – ja, vi vinner till och med (det visserligen tveksamma) måttet xG. 

Spelarna slet ordentligt på planen och alla kan kvittera ut fina betyg, men jag vill också ge en eloge till tränarstaben som kastade om rejält i uppställningen och fick till en riktig lyckoträff med en 5-4-1-uppställning. Mycket lovande att vi kan spela på olika sätt, det ger större möjligheter att välja rätt taktiskt upplägg.

En eloge också för att Johan Lindholm inte är rädd för att ge de unga chansen, även om det innebär att nyförvärv får nöta bänk, som idag när Oliver Kapsimalis petade Rami Kaib som vänsterback.

Jag vill också lyfta fram Omar Faraj. Den som följer bloggen vet att jag varit något tveksam till om han kan leva upp till hajpen, men dagens insats var riktigt imponerande. Sliter och kämpar, och inblandad i en hel del framåt. Han ska bli intressant att se framöver.

Poängglädje och förlängningsglädje

Så spräckte HBK äntligen sin poängnolla. Viktigt naturligtvis – och än viktigare för att det inte var välförtjänt. Ännu en match med svagt spel och noll poäng hade kunnat vara förödande för självförtroendet. Nu spelade vi visserligen inte bra, men har på något sätt till och med lyckats kravla oss över kvalstrecket.

Svagt spel var det alltså mot IFK Göteborg, men vi hade marginalerna med oss. De gulvita fick ett mål (korrekt) bortdömt, hade en nick i ribban och prickade dessutom stolpen. Vi hade väldigt lite, förutom det riktigt snygga målet, där det är tre fina prestationer på rad av Pascal Gregor, Ludvig Arvidsson och Omar Faraj.

Men varför ser det så erbarmligt ut i spelet hittills i år? Det kändes ju så fint där i januari-februari. Tja, jag sitter ju inte på inside-info, men jag kan konstatera att de tre spelare som jag hade störst förhoppningar på – Marvin Illary, Oliver Kapsimalis och Rocco Ascone – inte alls har kunnat leverera som jag hoppats. För Kapsimalis del beror det ju på en skada och han var riktigt vass mot AIK. Men Illary verkar vara helt under isen och fick inte ens plats på bänken mot Göteborg, medan Ascone än så länge inte får ut så mycket av den skicklighet vi vet att han besitter. Detta kombinerat med att Otso Liimatta i mina ögon passar mycket bättre centralt än på en kant, att Rami Kaibs svagheter i defensiven exponeras alldeles för ofta i nya systemet och att Tim Rönning långt ifrån glänst så här långt är i mina ögon viktiga delkomponenter. Ska man se det positivt kan man säga att det finns stor potential för förbättring.

Förutom poängen kan vi också glädja oss över en annan sak i helgen: Att Ludvig Arvidsson förlängt med klubben till och med 2028. Glädjande dels för saken i sig (att han stannar), men kanske än mer för att det är ett trendbrott. Vi har ju haft en del egna produkter som skrivit sitt första kontrakt som unga, sedan inte velat förlänga och därför gått för kaffepengar. Arvidsson visar däremot klass.

Märklig uttagning och håglöst på plan

Ibland säger man att någon har två vänsterfötter. Idag hade HBK istället två vänsterbackar. Det var smått obegripligt. Både Rami Kaib och Gustav Friberg är helt okej som just vänsterbackar, men någon offensiv mittfältare är Kaib inte. Förra veckan, mot AIK och deras starka högerkant, skulle det möjligen kunnat vara klokt med dubbla vänsterbackar. Men mot Degerfors?

Det var inte det enda märkliga i laguttagningen. Lika konstigt var att vi inte satsade på en enda spelare med fart och genombrottskraft i offensiven. Då är det svårt att ta sig fram till målchanser. Otso Liimatta är inte bra som högerytter, för långsam och för omständlig. I mitten passar hans kvaliteter betydligt bättre. Men att ha både honom och Hussein Carneil på planen samtidigt blir för mycket av det goda – helt enkelt för mycket av att trampa på bollen. Precis som när det gäller vänsterback så får man välja en av dem, inte båda.

Men det var ju inte därför vi förlorade. Det gjorde vi för att vi radade upp misstag efter misstag längst bak. Tim Rönning missade en utboxning och det var 0-1. Tim Rönning missade en lös fösning mot mål och det var 0-2. Pascal Gregor missade att oattackerad ta emot en boll och det var 0-3. Ja, Degerfors var verkligen inget bra lag och skapade nästan ingenting som vi inte bjöd dem på. Ändå kan de återigen vända hem från Örjans vall med en storseger i bagaget. Sorgligt.

Sorgligt är också att se de hängande huvudena hos HBK. Jag är rädd att det kommer att knyta sig rejält för det här unga laget om vi inte får en seger snart. Till exempel ser Marvin Illary, som kändes så lovande för bara någon månad sedan, nu ut som en vissen planta. 

Till sist: Är det bara jag som redan börjat tröttna på allt snack om Omar Faraj? Han är ingen stor målskytt och har – förutom en enda dag – aldrig varit det. Men från tv-kommentatorer och andra medier låter det som att han är HBK:s klart lysande stjärna och att det är obegripligt att han nöter bänk. Det är det inte.

Faraj nollar HBK igen

Omar Faraj såg till att HBK blev utan poäng i premiären förra året. I år upprepade han bravaden. Det enda positiva med hans klara miss på slutet var att det var han som gjorde den, inte Malte Persson. Persson har redan börjat bli en hackkyckling hos vissa supportrar, obegripligt nog.

Matchen som sådan då? Tja, försvarsspelet i första halvlek var klart underkänt där det bästa var att vi bara var i uddamålsunderläge i paus. Men offensivt var vi faktiskt bra under större delen av matchen och i andra halvlek skapar vi mer än AIK. Trist att domaren indirekt avgjorde när han helt släppte den klara målchansutvisningen då Malte Persson är på väg igenom.

Dagens stora behållning: Oliver Kapsimalis! I alla fall när han fick flytta över till vänster. Så snabb och så teknisk, vinner bollar som ingen förväntar sig och tar sig förbi gång på gång. Fixade också frisparken som sedan ledde till mål. Jag vågar drömma om ett stort genombrott i år!

Analys av truppen inför premiären

Dagarna före premiären är tiden på året då förhoppningarna är som störst. Så också i år. Men detta år är jag långt osäkrare än jag brukar vara på truppens kapacitet. Visst finns det mycket oerhört spännande talang, framför allt offensivt, men beprövad allsvensk kvalitet är det betydligt mindre av. Känslan är att vi kan hamna på övre halvan, men också komma sist.
Nåja, så här ser jag på de olika lagdelarna inför premiären imorgon, uppdelat på positipnerna i årets 4-2-3-1.

Målvakt
Jag trodde att William Lykke skulle konkurrera ut Tim Rönning och bli förstavalet, för varför låna ut en målvakt om han riskerar att inte få speltid i klubben han lånas till? Men av allt att döma är det Tim Rönning som får chansen att för tredje säsongen i rad gå in som förstemålis i HBK.
Rönning är ingen usel målvakt, men det finns en anledning till att han båda de föregående säsongerna tappat platsen i startelvan.
Lykke kan man tyvärr inte heller räkna med som en stormålvakt, även om han naturligtvis har talang, annars skulle han inte få chansen i danska U21-landslaget. Nej, detta är ingen position som jag är helt trygg med.

Ytterbackar
Rami Kaib och André Boman är förstaalternativen, och det är två bra spelare med HBK-mått mätt. Bakom finns högst kapabla reserver som Joel Nilsson och Gustav Friberg. Skulle det behövas kan även Oliver Kapsimalis och Hjalmar Åberg rycka in här.
Både spets och bredd alltså – ytterbackarna är en position vi kan vara trygga med.

Mittbackar
Fyra mittbackar konkurrerar om två platser i startelvan och jag skulle säga att de fyra är tämligen jämngoda. Pascal Gregor är den som kanske håller högst klass och är närmast att vara given, men han är avstängd i premiären. Erko Tougjas, Filip Schyberg och Gabriel Wallentin har alla kvaliteter, men än så länge är det ingen jättehög klass på dem. Jag skulle gissa att alla fyra kommer att få en hel del speltid, bland annat eftersom hela kvartetten är varningsbenägen och de kommer att vara avstängda då och då. De största förhoppningarna kan knytas till Tougjas, som kanske kan bli en riktig general när han väl anpassat sig till Sverige.
Om det behövs finns även flera andra alternativ: Hjalmar Åberg, Gustav Friberg och Olle Johansson kan alla spela här. Bredden är inget problem alltså, men totalt sett är detta ingen stark position hos oss.

Defensiva innermittfältare
Nye kaptenen Rocco Ascone är HBK:s klart viktigaste spelare i mina ögon. En klass högre än alla andra och nu även med en rejäl försäsong i benen. Kan bli en sensation.
Bredvid lär vicekapten Joel Allansson hamna. Allanssons kvaliteter kan vi och med Ascone bredvid sig kommer han nog ännu mer till sin rätt.
Men Allansson är inte given. Aleksander Damnjanovic Nilsson ser ut att gå mot en ny vår och Niilo Mäenpää kan inte räknas bort. Båda två kommer säkert att få en hel del speltid.
Breddmässigt finns även alternativ som Vincent Johansson, Måns Andersson och Olle Johansson, men det blir nog inte mycket spel i HBK för någon av dem på den här positionen.
Totalt sett ändå både bra spets och bredd.

Offensiv innermittfältare
Otso Liimatta är en riktigt fin förstärkning, en av allsvenskans bästa i slutet på förra säsongen på sin position, dock tyvärr bara på lån i HBK. HP gissar att han inte startar i premiären, och det känns smått obegripligt. Sannolikt har HP fel, som så många gånger förr.
Hussein Carneil är Liimattas främsta konkurrent. Han har haft några struliga år, men verkar ha fått en fin start i HBK. Blir han så bra som det en gång förutspåddes har HBK gjort ett fynd, men det är fortfarande en rejäl chansning. Kanske skadar han sig på nytt och så är allt tillbaka på noll.
Vincent Johansson är ett annat alternativ och Rocco Ascone har ryckt in här, men passar nog bättre ett steg ner. Krisar det kanske även Niilo Mäenpää och Måns Andersson är möjliga att sätta in här.
Totalt sett: Mycket potential, men en hel del osäkerhet, med en spelare på lån och en annan skadebenägen.

Yttermittfältare
Här finns mycket spännande ynglingar i Oliver Kapsimalis och Marvin Illary. Både två har jag väldigt stora förhoppningar på efter försäsongen. Det går dock inte att förutsätta succé när det handlar om tonåringar.
Det är också svårtippat vem som får starta; andra alternativ är Ludvig Arvidsson, Joel Nilsson och Hussein Carneil. Emmanuel Yeboah är inte heller omöjlig att tänka sig här. På tillväxt står Daniel Koffi. Kanske kan Vincent Johansson få ett eller annat inhopp.
Mycket talang således, men mycket osäkerhet också. Vi minns hur det kändes inför allsvenskan 2021, med de två (relativt) unga Emil Tot Wikström och Samuel Kroon på ytterpositionerna. Båda hade gjort succé året före, men i allsvenskan gick det inte alls. Låt oss hoppas att årets ynglingar lyckas bättre.

Central anfallare
Omar Faraj har det snackats mycket om, men borträknat de fem mål han gjorde på Örjans vall i fjol så har han inte varit någon stor målskytt i sin karriär. Det är kanske inget problem bara någon annan (Illary, Kapsimalis, Carneil, Liimatta?) stiger fram och gör målen, men när vi har en enda central anfallare så får han gärna ha näsa för mål.
Malte Persson är ett annat alternativ. Egen produkt, som jobbar hårt. Kan mycket väl bli en habil allsvensk spelare, men inte heller han är någon målmaskin.
Emmanuel Yeboah har vi på lån några månader till. Han har tyvärr inte alls motsvarat förväntningarna, även om ingen kan klaga på hans arbetskapacitet. Ett enda mål i allsvenskan i fjol, och det kom på straff. Nej, Yeboah får nog nöja sig med inhopp i vår.
Jesper Westermark är också fortfarande kvar i truppen, men lär inte få speltid i år.
Totalt sett hade jag gärna sett en stabilare målskytt här, men besättningen på positionen får ändå ses som okej.

Bottenbetyg för guide

Allsvenska premiären närmar sig och som vanligt har jag skaffat mig minst en av kvällstidningarnas guider. I första hand sker det för att få lite koll på de andra lagen, men självklart är det intressant att se vad de skriver om HBK.

I år köpte jag Expressens variant, av den enkla anledningen att jag inte hittade Aftonbladets i en enda av de tre butiker jag tittade i. Det skulle jag inte ha gjort. Årets version är nog den sämsta på många år, åtminstone HBK-kunskapen. Här är några av de skrattretande detaljerna:

• De fem experterna som får svara på frågor HBK:s trupp uppger att truppens viktigaste spelare är Joel Allansson (2), Ludvig Arvidsson, Omar Faraj och ingen alls (denna femte expert dillar bara om spelare som lämnat). Jag tror att i princip alla hyfsat insatta hade svarat Rocco Ascone på denna fråga, men Ascone nämns inte – vad jag har sett – med ett ord någonstans, förutom att han finns med bland de listade spelarna i truppen.

• Ludvig Arvidsson lyfts alltså fram av en ”expert” som HBK:s viktigaste spelare. Han rankas också på ett annat ställe i guiden som den nionde bästa tonåringen i hela allsvenskan. Samtidigt ger Expressen honom en geting, alltså bottenbetyget, i listningen av spelartruppen, ett betyg som bara en enda annan HBK:are får.

• I listningen av spelartruppen är det fullt med konstiga saker: Rami Kaib uppges vara inlånad från Elfsborg. Hjalmar Åberg och Olle Johansson påstås vara utlånade hela året till Laholm (i verkligheten är ingen av dem är utlånad hela året, Åberg är inte utlånad alls). Däremot missar Expressen att Måns Andersson faktiskt är utlånad till just Laholm. Gustav Friberg uppges ha kommit till HBK från Gefle och Jesper Westermark från Varberg (eftersom de var utlånade till de klubbarna), men Gabriel Wallentin (som också kom tillbaka till HBK efter ett lån) har inte kommit till HBK från den utlånade klubben.

Även i övrigt är guiden tämligen kass och ointressant. Det finns få reportage förutom lagtexterna och samtliga handlar om storstadslag. Redaktören för guiden uppger att man har ”getingbetyg på samtliga (!) spelare”, men har tydligen missat att det i de flesta lag finns spelare som inte får getingbetyg (i HBK får inte Daniel Koffi och Iddrisu Moro betyg och det är begripligt).

Nej, de 109 kronor som detta kostar kan ni spara. Alternativt leta upp Aftonbladets variant, den kan svårligen vara sämre.

Smällar, stor trupp och podd

Efter två 0-4-smällar i rad i träningsmatcherna efter den fina MFF-prestationen har förväntningarna och förhoppningarna sänkts rejält kring HBK nu en dryg vecka före seriestart. Traditionsenligt tippas vi botten, men jag håller med Johan Lindholm om att det nog framför allt är för att folk är osäkra på var de har HBK i och med den stora spelaromsättningen.

För egen del är jag mindre orolig. Visst har vi många nya och hyfsat osäkra kort, men totalt sett tycker jag att dagens HBK är bättre än det som avslutade allsvenskan i fjol. Framför allt är potentialen större, med flera unga som kan få sitt genombrott. Men visst – det är osäkert läge, det är det.

Truppen verkar också ha satt sig på riktigt och bli i största laget: 26 man stor efter att det till slut blev Olle Johansson och Måns Andersson som lånas ut lite mer permanent till Laholm samt att Iddrisu Moro ser ut att få ta steget ner till fjärdedivisionen.

Jesper Westermark ser däremot ut att stanna kvar och lyfta lön ett tag till. Man tycker att han, som bosatt i Göteborg, exempelvis kunde nappa på något erbjudande från ett superettanlag i närheten av den staden. Men man ska också respektera att han har kontrakt – vi får skylla oss själva (eller kanske egentligen Magnus Haglund) för att vi sitter i den här sitsen. För egen del dömde jag ut honom som en sämre variant av Viktor Granath redan från början.

Vi kan också notera att HP startar en ny HBK-podd. Inga avsnitt är släppta ännu, så svårt att avgöra kvaliteten, men alla initiativ som kan öka intresset kring vår klubb är så klart välkomna. 

Liimatta kom – nu värvas Carneil

Kommer Liimatta kan Carneil också värvas, skrev jag för någon vecka sedan. Så kom Liimatta och nu har också Carneil värvats. Mycket bra, tycker jag så klart. Otso Liimatta är klass här och nu, medan Hussein Carneil kan bli klass om ett litet tag, när han kommit i ordning efter skador och allmänt kaos, kanske lagom till att Liimattas lån går ut i sommar.

Det enda negativa är väl att våra unga, egenfostrade talanger hamnar längre ifrån spel. Just nu är a-truppen 26 man stor och då har jag ändå räknat bort de båda till Laholm korttidsutlånade Hjalmar Åberg och Olle Johansson. Gissningsvis får även någon eller ett par av Vincent Johansson, Måns Andersson och Daniel Koffi ta steget ner till LFK och då blir plötsligt andelen egenfostrade spelare i a-truppen väldigt liten.

Bästa mot Malmö på decennier

Visst, det blev förlust mot MFF idag. Det visste vi ju att det skulle bli, för det blir det alltid. Men vi spelade faktiskt så bra att MFF:arna bara fick slå ifrån sig under slutfasen. Det här är nog vår bästa prestation i Malmö på ett par decennier.

Riktigt många fina, individuella prestationer idag också. Marvin Illary var briljant. Skicklig på att hålla hålla i bollen, skicklig på att sno bollen från motståndare, skicklig på att ta sig förbi. Otso Liimatta osar också klass. Han kommer att skapa enormt mycket. Rocco Ascone vet vi hur bra han är och nu orkar han 90 minuter också. Malte Persson, som det hackats på en del, gjorde sin bästa match i HBK hittills och fick också bli målskytt. Tim Rönning stod för flera snygga räddningar. Pascal Gregor var riktigt stabil där bak, trots en tidig varning. Ja, man hade kunnat rada upp fler.

Tänk alltså hur mittfält/anfall kan komma att se ut i allsvenska premiären om en månad: Ascone-Allansson, Illary-Liimatta-Kapsimalis, Faraj. Så bra och så kul offensiv har vi nog inte haft sedan 00-talet. Det kan bli en njutbar allsvensk säsong. 

Får Liimatta debutera på hybridmatta?

Så blev det till sist officiellt med Otso Liimatta. Skönt, även om det är synd att han bara är vår till den 1 augusti. Intressant också att vår nye finne ska kunna vara spelklar redan till MFF-matchen i helgen. Kan det bli då vi bryter den ruskigt dystra MFF-sviten?

1-0 gånger 2

Mycket var sig likt från förra helgen. Ny cupmatch mot ett lag från en lägre serie, ny 1-0-seger. Laguppställningen var dock något förändrad och vi fick bland annat se William Lykke tävlingsdebutera; en trevlig upplevelse även om man ibland sitter med hjärtat i halsgropen när det spelas smånätt längst ned.

Eftersom MFF, precis som väntat, piskade Karlstad med ganska många mål så krävs nu en seger i Malmö för att vi ska gå vidare. Chansen får betecknas som mycket liten, men MFF är – vad det verkar – inte riktigt samma lag som de brukar vara. Idag krävdes det en, i mina ögon något tveksam, utvisning för att de skulle kunna spela ut värmlänningarna.

Offensiven var vår stora svaghet förra året och även om vi vunnit våra två cupmatcher så har inte en enda offensiv spelare gjort mål ännu. Det oroar lite. Men enligt uppgift ska Otso Liimatta har varit på plats för att skåda in Skedalaheds matta och sina blivande lagkamrater. Ror vi honom i land så känner jag att vi faktiskt har en offensiv som kan överraska rejält.