Analys av truppen inför 2022

Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva uppleva Superettan så snart igen. Men nu kommer den. Är vi redo? Jo, det tror jag nog efter att ha gått igenom truppen – även om den i dagsläget framstår som något obalanserad, med extremt många mittfältare och få backar. Dessutom är truppen nog för stor just nu (28 man), men vi kan räkna med att minst ett par försvinner.

Målvakt
Malkolm Nilsson har haft en fin utveckling på senare år och kommer säkerligen att kunna glänsa i Superettan – om vi får behålla honom, vilket jag trots allt tror. Bakom är Malte Påhlsson en helt okej reserv. Det här är en stark position.

Ytterbackar
Andreas Bengtsson har hängt i under många år och är en habil vänsterback – även om jag gärna hade önskat att han hade lite fler verktyg i offensiven än att springa ner till kortlinjen och skicka in inlägg av varierande kvalitet.
På andra kanten kan Phil Ofosu-Ayeh bli riktigt bra – om han inte skadar sig igen, vilket väl ändå får ses som ganska troligt. I så fall får Thomas Boakye vikariera igen och det gör han ju oftast med den äran. Boakye kan dock behövas även på andra positioner.
Bakom denna trio finns bara unga Isac Larsson, som aldrig varit nära en startplats. Lite för tunt och skadekänsligt alltså och det behövs en värvning.

Mittbackar
Andreas Johansson och Joseph Baffo är båda två egentligen för bra för Superettan. Medan den förstnämnda stannar gissar jag att Baffo försvinner. Då får Alexander Berntsson kliva in – och det klarar han galant i Superettan. Där bakom finns Gabriel Wallentin, som återvänder från lån, Isac Larsson och Taulant Parallangaj. Det kan nog räcka, men en skada på Ante G vore katastrofalt.

Yttermittfält
Samuel Kroon och Emil Tot Wikström gjorde båda succé i Superettan 2020. Trots duons betydligt svagare 2021 så räknar jag med att de kommer att leverera även 2022.
Annars finns alternativ som Simon Lundevall, Thomas Boakye och Erik Ahlstrand – plus uppflyttade juniorer som Pontus Carlsson, Oscar Murro, Melvin Sjöland och kanske Johan Gudmundsson. Lite för många totalt sett och jag hoppas att vi bryter kontraktet med floppen Lundevall för att spara pengar.

Innermittfältet
Precis som i mittförsvaret är de två ordinarie, Joel Allansson och Amir Al-Ammari, egentligen på tok för bra för andradivisionen. Al-Ammari är nog förlorad för oss, men jag tror att Allansson stannar.
Bredvid honom torde Erik Ahlstrand och Jonathan Svedberg ligga bäst till – om inte lovordade talangen Kazper Karlsson får och tar chansen. Längre bak finns Albin Ahlstrand och Melvin Sjöland. Gott om alternativ här också, således.

Anfall
Sadat Karim är en skicklig spelare, men ingen stor målskytt. Kanske kan nyförvärvet Villiam Dahlström axla den rollen. Det blir också intressant att se om Alexander Johansson, som ju öst in mål i ungdomssammanhang, kan få det att lossna på seniornivå. Bakom dem finns veteranen Mikael Boman, som numera mest känns trött, men förhoppningsvis kan leverera på Superettan-nivå. Även Johan Gudmundsson finns med i leken som en möjlig joker.

Vi välkomnar Villiam

Ryktet stämde – Villiam Dahlström är klar för HBK. En riktigt bra värvning, sett till att vi numera är ett superettan-lag. Och som bonus så slipper vi att han gör mål på oss framöver. 

En anfallare på ingång och en himmel i graven

Villiam Dahlström gjorde måhända ingen succé i allsvenskan i år, men det är en anfallare som har levererat rejält i superettan. Dessutom är han som 24-åring fortfarande utvecklingsbar. Det skulle alltså vara riktigt trevligt om han anslöt till HBK. Och blir det så är väl forwardbesättningen 2022 klar: Sadat Karim och denne Dahlström som anfallspar, Alexander Johansson som (åtminstone till en början) pigg inhoppare, Mikael Boman som rutinerad reserv och unge Johan Gudmundsson som möjlig joker.

I andra änden av planen har Fotbolldirekt försökt placera Malkolm Nilsson i IFK Göteborg. Men den som läser artikeln får uppfattningen att det nog mest är sajten som vill ha dit honom.

Och utanför plan har personerna bakom den utmärkta HBK-bloggen Stigs Himmel tyvärr meddelat att det är slut med poddandet. Mycket tråkigt. 

Juniorerna tar över

Vi flyttar upp ytterligare en handfull juniorer: Johan Gudmundsson, Taulant Parallangaj, Oscar Murro och Melvin Sjöland.

Det är så klart kul med egna produkter, men samtidigt svårt att se riktigt hur vi tänker. Fem-sex av de spelare som tas upp – inklusive tidigare uppflyttade Albin Ahlstrand, Kazper Karlsson och Pontus Carlsson – är mittfältare. Hur mycket speltid får var och en av dem? Särskilt med tanke på att vi i nuläget redan i truppen har sju-åtta mittfältare med kontrakt nästa år och a-lagserfarenhet. Kan man hoppas att kontraktet med floppen Simon Lundevall bryts, kanske?

Det skorrar också falskt kring både HP:s påstående om att Magnus Haglund nu får som han vill med en breddning av truppen och Haglunds egna uttalande om att producera talanger är vårt sätt hävda oss. För det första använde Haglund inte flera av de spelare som han hade i årets ”tunna” trupp – varför skulle han då behöva ännu fler? För det andra har Haglund under sina 2,5 år bara låtit en enda spelare debutera i seriespel, backen Isac Larsson, och är alltså knappast någon som ger unga särskilt mycket förtroende.

En ny trupp tar form

Väldigt mycket av lusten kring fotboll dog i tisdags. Om vi inte ens klarar kontraktet när vi gör en så bra säsong som i år, när ska vi då bli ett etablerat allsvenskt lag?

Men likväl kommer jag nog ändå att känna sugen snart igen. Och då ska vi så klart ha en trupp som kan utmana i toppen av superettan. Jag tycker att det är glädjande och helt rätt att Alexander Johansson och Phil Ofosu-Ayeh får nya kontrakt.

Johansson har visserligen ännu inte gjort så stort avtryck på seniornivå, men kanske kan vi hoppas att han kan gå Ramus Wiedesheim-Paul spår: en ung måltjuv som slår igenom i superettan.

Ofosu-Ayeh är så klart en chansning – han kan vara skadad igen snart. Men jag minns hur bra han var under försäsongen i år och skulle han hålla är han superettans bästa högerback. Och går han sönder igen, ja, då lär han inte kosta så mycket för HBK.

Av övriga spelare så är det känt att Viktor Ljung och Dusan Djuric lämnar, liksom Edvin Kurtulus. De två förstnämnda har i princip inte spelat, så de blir i praktiken bara några löneposter mindre. Kurtulus kan väl sägas ersättas av Ofosu-Ayeh.

I den övriga truppen är det väl framför allt Amir Al-Ammari och Joseph Baffo samt i viss mån Joel Allansson och Malkolm Nilsson som kan vara intressanta för andra lag.

Lämnar Al-Ammari så har vi ändå bra ersättare i Erik Ahlstrand och Jonathan Svedberg samt talangerna Kazper Karlsson och nyuppflyttande Albin Ahlstrand. Försvinner även Allansson behöver vi nog värva.

Sticker Baffo kan Alexander Berntsson ersätta honom, men det är kanske ändå lite tunt i mittförsvaret – en skada på Andreas Johansson skulle vara förödande. Gabriel Wallentin kommer väl tillbaka, men han har inte spelat så mycket i tredjedivisionen med Skövde, så honom kan vi inte ha jättehöga förväntningar på. Troligen behövs alltså en värvning om Baffo lämnar.

Skulle målvakt Nilsson försvinna behöver vi också värva. Malte Påhlsson duger som back up, men är inte mannen som kan föra oss tillbaka till allsvenskan.

Precis som förväntat

Det var ju ett givet utfall, sett till vår säsong. Det var givet att vi i årets viktigaste match – för första gången den här säsongen – skulle släppa in två mål på hemmaplan. Och det var givet att motståndarna skulle avgöra med bara minuter kvar. Ja, jag måste erkänna att jag faktiskt räknade med det här och inte ens orkar vara besviken.

Idag kan vi dock inte, till skillnad från så många gånger den här säsongen, skylla på någon annan. Att göra en av årets sämsta insatser – kanske den allra sämsta – när allt ska avgöras, det är bedrövligt. Till och med det mål vi ändå lyckades göra var extremt billigt.

Superettan 2022. Oj, vad jag inte längtar.

Och vi blev ju ändå historiska. I alla tider kommer folk att stirra på allsvenska tabellen 2021 och undra: Hur fan lyckades HBK åka ur med mindre än ett insläppt mål per match? Alltid något.

En seger – men för liten

1-0 på bortaplan i första kvalmatchen kan anses som ett riktigt bra resultat. Och visst, jag hade absolut tagit det på förhand. Men tänk så mycket bättre 2-0 hade varit.

Och vi var riktigt nära. En Marcus Antonsson med bättre självförtroende hade satt minst en boll. Några ynglingar med bättre beslutsfattande framför straffområdet hade även de fixat minst ett mål. Samtidigt skapar HIF inte en enda het chans mot oss på hela matchen (nej, Discovery, en lös nick fem meter utanför mål är inte en het chans).

HIF är så dåliga att vi utan problem borde kunna nolla dem även på tisdag. Men 1-0 är bräckligt – vis av erfarenhet den här säsongen säsongen kan ett slumpmål eller ett domarmisstag ge helsingborgarna ett mål och då är ju allt öppet. Vi får hoppas att vi sätter ett snabbt 1-0 även på tisdag och sedan täpper till bakåt.

Vi kan bli historiska

Fotbollsallsvenskan har spelats i nästan 100 år. Men aldrig någonsin har ett lag som släppt in mindre än ett mål per match åkt ur serien. Det nedflyttade lag med bäst försvarsspel genom tiderna är Brage, som åkte ur 1990 med 26 insläppta på 22 matcher, ett snitt på 1,18 mål per match.

Vi slutar årets allsvenska med 26 insläppta mål på 30 matcher, ett snitt på 0,87 baklängesmål per match. Om vi förlorar kvalet mot Helsingborg blir vi alltså – med god marginal – historiska.

Ett givet utfall

Det var ett givet utfall, sett till den säsong som vi har haft. En finfin prestation och ytterst nära att det ska räcka. Men istället för att Östersund får in sitt stolpskott så sätter Degerfors en boll i slutminuterna. Ja, det var så givet att jag knappt orkar vara upprörd. Vi har upplevt dessa matcher så många gånger under 2021.

Mer upprörd är jag över MFF:s skandalösa arrangemang och domarens enorma feghet. Mängder av folk i publiken var alltså INNE PÅ PLAN i slutminuterna. Vem hade kunnat garantera HBK:arnas säkerhet, om vi hade fått in en boll? Och under de fem övertidsminuterna är det avbrott i 3 minuter (ja, jag har klockat) – och domaren lägger bara till en och en halv! Hur kan man låta en förening som inte klarar av sitt arrangemang GYNNAS av att publiken förstör matchen? Fy fan!

Vi nollar alltså svenska mästarna två gånger. Alla andra lag har totalt sett bara lyckats en enda gång. Egentligen helt otroligt att vi får kvala.

Hur går det då mot Helsingborg i kvalet? Tja, som sagt – med den här säsongen i åtanke finns det ett givet utfall. Fan vad trist det ska bli med Superettan 2022!

Vi förlorar alltså bara tio matcher i år. Inget lag som förlorat så få har någonsin varit närheten av att behöva kvala, sedan det blev 16 lag i serien. Närmast kommer IFK Göteborg i fjol, med tio förluster och sex poäng ner till kvalstrecket.