En inställd premiär är en premiär det också

En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet, sa Ulf Lundell. Och visst, en inställd premiär är sannerligen en premiär som väcker saknad och irritation, om än inte bitterhet, hos mig.

Beslutet är måhända det rätta, men jag har svårt att förstå varför klubbchefen Susanne Nilsson i tisdags så tvärsäkert viftade bort risken att premiären skulle bli inställd, bara för att ett dygn senare meddela att det blir så – särskilt eftersom det uppenbarligen inte bara var snöfallet som påverkade, utan även de kalla nätterna fram till lördag. För prognosen har – vad jag har sett – hela tiden varit likadan och talat om minusgrader på nätterna före premiären. Och snön är redan idag torsdag helt borta från planen.

Spelarna och HBK förvirrade kring målen?

HBK utlovade att vara hundra procent transparenta med de individuella målen som spelarna satt upp. De individuella målen ska hjälpa HBK att nå allsvenskan och spelarna ska ständigt påminnas om dem.

Och ja: en påminnelse är kanske nödvändig. För tyvärr verkar spelarna själva, alternativt HBK:s hemsidesansvarig, inte veta vilka mål som de har satt upp. De mål som kommuniceras på hemsidan skiljer sig i flera fall från dem som kommuniceras i Facebookfilmen, som lades upp igår.

* Johan Oremo har som mål att göra 10 mål enligt hemsidan, men att göra minst 12 mål enligt Facebookfilmen.
* Höskuldur Gunnlaugsson har som mål att göra minst 10 assist enligt hemsidan, men att vinna Superettan enligt Facebookfilmen.
* Gabriel Gudmundsson har som mål att komma till fler avslut enligt hemsidan, men att göra tio mål enligt Facebookfilmen.
* Alexander Berntsson har som mål att spela alla matcher enligt hemsidan, men att laget ska hålla flest nollor av alla lag i Superettan enligt Facebookfilmen.

Denna förvirring sprider ett löjes skimmer över de offentligt kommunicerade målen. Om inte spelarna själva vet vad som gäller, varför då framhäva hur viktiga de individuella målen är?

Många mål målet för många

HBK-spelarnas individuella mål för säsongen har publicerats på hemsidan. En sak kan man konstatera: de varierar rätt ordentligt, både i hur konkreta de är och hur svåra de är att uppnå.

Kosuke Kinoshita har till exempel fått lätt hybris efter att ha gjort några baljor mot tredjedivisionslag och sätter upp som mål att göra minst 20 mål. Då bör man ha i åtanke att en enda spelare har lyckats med detta i Superettan sedan 2004 och att japanen hittills har gjort ett enda seriemål i Sverige. Som kontrast har den notoriske måltjuven Johan Oremo satt upp ett mål om att göra hälften så många strutar.

Tittar man på ungdomarna kan man se att det skiljer sig ordentligt i ambitionsnivå och kaxighet. Isac Harrysson och Simon Andersson nöjer sig med att drömma om att få debutera i superettan, Emil Tot-Wikström vill göra debut från start – men Oscar Petersson "ska dominera" och Rasmus Wiedesheim-Paul starta i tio matcher.

Jag undrar också om Jesper Westerberg, Andreas Hadenius och Isac Larsson inte har några målsättningar i år (Otto Martler räknar jag bort). De är i alla fall inte med på listan på hemsidan, även om Westerberg ser ut att vara med på bilden.

Och jag ställer mig också något frågande till hemsidans formulering att det är "individernas samlade prestationer som avgör om vi vinner eller inte". Brukar det inte vara så att många (de flesta?) framgångsrika lag istället betonar kollektivets vikt?

Snöbollen, hemsidan och det uteblivna tacket

Efter cup-sortin studsade vi tillbaka och lekte bort Husqvarna med 4-0. Kosuke Kinoshita hittade återigen nätmaskorna, två gånger dessutom, och kan kanske – för mig något oväntat – bli den där anfallaren som öser in målen i år. Å andra sidan har väl alla hans mål kommit mot lag från tredjedivisionen.

Utanför plan har det hänt mer spännande saker i veckan. Årsmötet gick av stapeln och med det blev årsredovisningen officiell. Jag har själv ännu inte fått tag på den, men å andra sidan verkar det inte direkt vara så lätt att utläsa så mycket ur den, av rapporterna att döma. I och med att vi köpt tillbaka Snöbollen och gett investerarna den bonus de hade rätt till samt (om jag förstått rätt) betalat av en del av de villkorade kapitaltillskotten är det svårt att veta hur mycket plus vi egentligen gick. Hur som helst – vi har nu i alla fall ett eget kapital på 8 miljoner och färre skulder/åtaganden till våra räddare i nöden. Det ska vi framför allt tacka Sead och Senad Haksabanovic för.

Utanför plan har också hbk.se gjorts om. Jag är tyvärr inte imponerad – man verkar ha förstört alla gamla länkar, vilket är särskilt tråkigt för en bloggare som jag som gillar att länka till klubbens sida. Även länkar till sajten som kommer upp om man söker exempelvis på Google är döda. Dessutom tycker jag att den nya sajten är svårnavigerad och jag har till exempel ännu inte hittat sidan där alla säsongens matcher listas – för det måste väl finnas en sådan också?

Och så är det naturligtvis – precis som Himlen är Blå uppmärksammat – mycket märkligt att Marcus Johansson inte ens har nämnts av HBK. Jämför med Isak Pettersson, som inte visade någon som helst lojalitet, aldrig hade en tanke på att stanna i klubben och gick som Bosman, men ändå fick ett officiellt tack.

Ute ur cupen – redo för serien?

Det gick som väntat – AIK vann och var ungefär så mycket bättre som man kan förvänta sig att en allsvensk tvåa är jämfört med ett nyligen degraderat lag. Som vanligt i cupen tyckte jag dock prestationen var mer intressant än resultatet i sig och då får betyget ändå bli helt klart godkänt. Synd ändå med Alexander Berntssons individuella misstag som kostade baklängesmål när vi faktiskt hade AIK lite i gungning.

Johan Oremo var tillbaka i spel och även om han inte märktes överhuvudtaget under minuterna han spelade idag så lär han bli ordentligt viktig när serien drar igång. Jag förstår tanken med kontringsspelarna Gabriel Gudmundsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson på topp eftersom AIK förväntas ha boll, men i superettan lär det oftast vara vi som dominerar och då behöver vi åtminstone en anfallare av annan typ på plan.

Själv blir jag mer och mer förtjust i Pontus Silfwer. Hela hans rörelsemönster utstrålar klass, trygghet och självsäkerhet – utan att vara nonchalant. Silfwer kommer att bli guld värd för oss i år.

För övrigt är det rätt intressant att kunna konstatera att bara en enda i dagens startelva spelade i allsvenska premiären för mindre än ett år sedan.

Nyförvärv visar klass i storseger

Efter en tveksam premiär krossade vi Syrianska med 5-0. Med lite bättre skärpa och marginalerna på vår sida hade det blivit tvåsiffrigt. Visst finns förklaringar (Syrianska spelar i en division lägre och var hårt drabbat av influensa), men det är naturligtvis ändå riktigt glädjande med en storseger. Nu blir det avgörande gruppfinal mot AIK borta – hoppas bara att det inte går som i sista gruppspelsmatchen förra året...

Precis som i cuppremiären var dock kanske själva spelet mer intressant än resultatet. Och här var det härligt att se flera spelare göra bra prestationer, inte minst nyförvärven Dida Rashidi och Thomas Boakye. Rashidi var livsfarlig i djupled, säker med bollen och tuff i duellerna. Boakye sprang förbi sin försvarare gång på gång och serverade farliga inlägg. Övriga två nyförvärv, Andreas Hadenius och Peter Larsson, var stabila utan att direkt glänsa.

Vi upprepar en dålig ovana

Det gick som det brukar när vi inleder cupen mot ett lag längre ner i seriesystemet: det blev oavgjort, precis som mot Vänersborg 2017 och Västerås 2015. Nåja, sannolikt blir det ändå matchen mot AIK som avgör om vi går vidare och även om chanserna inte är stora finns naturligtvis möjligheten att vi skräller.

Kanske mer intressant än resultatet i sig var spelet. Och där fanns tyvärr få glädjeämnen.

I första halvlek skapade vi knappt en chans, medan Oddevold kunde satt både en och två bollar till. Dessutom kändes det som att Oddevoldspelaren som gjorde målet kom förbi både Marcus Mathisen och Peter Larsson alldeles för enkelt.

I andra halvlek blev det bättre, men vi dominerade ändå inte särskilt eftertryckligt. Kul för Kosuke Kinoshita att fördubbla sina tävlingsmål för HBK, men anfallskollegan Gabriel Gudmundsson kom ingen vart överhuvudtaget. Och Tryggvi Hrafn Haraldsson, som jag utnämnt till möjlig skytteligavinnare, fick nöta bänk hela tiden trots att vi jagade mål. Underligt.

Vad gäller nyförvärven så kändes det rätt märkligt att hälften av dem satt på bänken. Är det verkligen bänknötare som vi ska hämta in utifrån? Av de två som startade visade Tomas Boakye att han bra på att komma till inlägg, men sämre på att få kvalitet i dem. Peter Larsson imponerade framför allt i luften, men var som sagt lättpasserad vid målet.

Och så har vi fått en del nyheter utanför plan. Otto Martler skriver på och precis som jag hoppades  är han uttalad tredjemålvakt. Dessutom slutar Susanne Nilsson som klubbchef. Jag tycker att det känns som att hon alldeles nyligen utnämndes, och även om jag inte kan bedöma hur hon har skött sig (det där märkliga uttalandet hon gjorde nyligen är ju självklart bara en detalj) så är det naturligtvis ett misslyckande att någon lämnar en central post så snart efter tillträdet.

En tredjemålvakt på väg in?

Otto Martler sägs vara på ingång. Jag hoppas att han i så fall är tänkt som tredjemålvakt, som han var i Gais förra året – det skulle kännas surt om talangen Simon Andersson hamnade utanför matchtruppen på grund av en spelare som tränar en gång i veckan. Och som just tredjemålvakt kan han vara en vettig förstärkning, för jag har ingen aning vem som annars skulle fylla på om någon av Malkolm Nilsson eller Simon Andersson blir skadad. I vanliga fall finns ju oftast någon lovande junior som kan värma bänk i händelse av skada, men nu har vi ju lyft upp den lovande junioren i a-truppen.

Utan segrar och utan att få vara supporter?

Visst, träningsmatcher ger inga poäng och resultaten är inte det viktiga. Men noll segrar på två hemmamatcher mot seriekonkurrenter ger inte precis känslan att Tony Karlsson kaxiga uttalande skulle stämma. Själv har jag bara sett vissa delar av matcherna och vågar inte uttala mig alltför mycket. Och nu blir det allvar nästa gång – tävlingspremiär med en bortamatch mot Oddevold.

Är det förresten någon mer än jag som är förvånad, besviken och lite oroad över att vår klubbchef verkar sätta likhetstecken mellan "supportrar" och "klacken"? I den här intervjun säger Susanne Nilsson att HBK i år har samlat supportrarna på ett ställe på Örjan. Vad menar hon? Alla vi som ger HBK vårt stöd, både på och utanför Örjan, är för tusan supportrar. Hur vi stödjer klubben må variera, men att högste tjänstemannen inte tycker att jag är en supporter till klubben som jag har stöttat i decennier – ofta i en miljö där jag varit tämligen ensam – känns faktiskt lite sårande.

Ska jag dra det ännu lite längre så är det ju faktiskt så att de som köper seriekort på den nya klacksektionen får ett ordentligt rabatterat pris, vilket alltså betyder att de stödjer klubben med en mindre summa än övriga som köper årskort. Ja, man skulle till och med kunna tolka det som att klubben sponsrar dessa klackmedlemmar ekonomiskt genom det låga priset. Så vem är egentligen störst "supporter" – den som köper ett klackårskort för 600 kronor eller den som köper ett årskort på sektionen bredvid och därmed bidrar med 2500 kronor till HBK:s kassa?

Bättre trupp i år än i fjol?

Ordförande Tony Karlsson anser att vår trupp nu är starkare än den vi hade inför premiären i fjol, säger han i en intressant färsk HBK-TV-intervju. Ett ganska kaxigt uttalande, med tanke på vilka spelare som försvunnit sedan dess: Sead Haksabanovic, Fredrik Liverstam, Aboubakar Keita, Ivo Pekalski, Isak Pettersson med flera. Jag hoppas att han har rätt, men är lite tveksam till om det stämmer.

För övrigt borde nog HBK byta omslagsbild på Facebook. Just nu syns framför allt tre spelare:  Aboubakar Keita, Sead Haksabanovic och Marcus Johansson. Ingen av dem är kvar i klubben.