Analys av truppen inför 2021

Det är bara några veckor sedan säsongen avslutades, vi har inte gjort ett enda nyförvärv – och ändå känns truppen för nästa år i princip redan färdigbyggd. Kanske tillkommer det något nyförvärv, kanske lämnar någon enstaka, men så här ser jag på den nuvarande truppen.

Målvakt

Malkolm Nilsson höll rekordmånga nollor under 2020. Visserligen hade han god hjälp av en ruskigt stark backlinje, men det är ingen tvekan om att vår sista utpost också utvecklats. I allsvenskan lär han få betydligt mer att göra, men jag känner mig ändå trygg.

Bakom Nilsson finns Malte Påhlsson, som inte fick spela alls i år. Inte ens i cupen fick han chansen, och det känns lite oroväckande. Visst är Haglund en förespråkare av kontinuitet och visst ville vår manager kanske ha en omedelbar revansch i cupen efter förlusten mot J-Södra, men agerandet väcker ändå frågor om Påhlssons kapacitet. Även beslutet att registrera Marcus Sahlman i år gör att man undrar om Haglund litar på Påhlsson. Jag skulle inte bli jätteförvånad om vi knyter till oss en veteran som back up även under 2021.

Ytterbackar

Här har vi en bred uppsättning spelare och många valmöjligheter, trots att Jacob Olsson lämnade häromdagen.

På vänsterbacken har Andreas Bengtsson nu i två år varit ordinarie. Han kommer sannolikt att kunna hålla den platsen 2021 också.

På högerkanten är konkurrensen hårdare: Edvin Kurtulus gjorde det riktigt bra under första delen av säsongen och Thomas Boakye var överraskande stabil under andra halvan. Min gissning är att Haglund väljer Kurtulus i första hand och att Boakye får fortsätta att vara hjälpgubbe lite överallt på plan.

2021 kan dessutom kanske Viktor Ljung komma tillbaka från skadan och blanda sig i leken om en plats. Ljung kan spela på båda kanter. Längre bak i hackordningen finns Isac Larsson, som debuterade med ett kort inhopp 2020.

Mittbackar

Här har vi både spets och bredd. Andreas Johansson och Joseph Baffo var ett överkvalificerat mittbackspar i Superettan. Även med allsvenska mått mätt håller duon hög klass.

Alexander Berntsson är inte lika skicklig, men definitivt bra nog att vara första ersättare. Om det behövs kan dessutom både Viktor Ljung och Edvin Kurtulus spela mittback.  Tonåringarna Gabriel Wallentin och Isac Larsson är andra alternativ. Riktigt trångt alltså, och kanske blir någon av de yngre utlånad?

Yttermittfält

Samuel Kroon och Emil Tot Wikström gjorde succé på var sin kant under 2021. Kroon vann assistligan under sin debutsäsong i Superettan och kryddade det med sju mål. Tot Wikström gjorde nio mål och sex assist, trots att han bara startade 22 matcher. Det är fantastiska siffror för yttrar. Båda är fortfarande unga och säkert kommer det svackor för dem, men vi kan också se fram emot att de utvecklas ytterligare.

Bakom finns erkänt hög kapacitet i Simon Lundevall, som med en riktig försäsong i benen säkert vill ha en ordinarie tröja. Sedan har vi såklart ett alternativ i Thomas Boakye, som kan spela lite överallt. Kanske kan Erik Ahlstrand också få en del speltid på kanten under 2021. Även Oliver Hintsa är aktuell här.

Innermittfält

Det är en ynnest att Joel Allansson spelar i HBK. Mycket viktig på mitten och håller så klart allsvensk klass. Men vem får platsen bredvid?

I år inledde vi med Dusan Djuric, men han såg – efter en fin start – allt tröttare ut och kom aldrig tillbaka i startelvan efter det rasistiska utfallet. Djuric är knappast piggare 2021. Visserligen kan han säkert få hoppa in en del under året, men jag har svårt att se honom starta speciellt många matcher. Jonathan Svedberg hade istället den ordinarie tröjan under den imponerande sista tredjedelen av säsongen och kanske blir det också han som tar platsen under 2021. Erik Ahlstrand är tredje alternativet – även om han mest spelat på kanten i a-laget hittills så är han ju potentiellt en framtida storspelare på innermittfältet.

Eller så ligger det något i spekulationerna om Eric Smith – och "tårtkillen" blir Allanssons huvudpartner 2021.

Anfall

Det dröjde länge innan det lossnade för både Mikael Boman och Sadat Karim – men, oj, vad det lossnade! Boman öste in mål under hösten. Karim satte något färre, men hade fler assist. Duger de i allsvenskan? Jag vet inte – det är ju ganska vanligt att starka målskyttar i Superettan får det tufft i allsvenskan. Men jag är beredd att ge dem chansen. Kan vårt försvar leva upp till förväntningarna och våra yttrar fortsätta att producera framåt så räcker det kanske med att våra anfallare petar in en boll då och då.

Crespo Kamara finns som en joker. Att han har enorm kapacitet vet vi, men kan han få ut den? Han blev ingen succé 2020, men det var ju heller aldrig meningen – Haglund har hela tiden talat om 2021 för honom.

Och så har vi de två ungdomarna Alexander Johansson och Oliver Hintsa. De valde helt olika väg 2020: Johansson stannade kvar, slogs om en plats, men fick i princip inte någon speltid, medan Hintsa stack på lån till Tvååker där han gjorde många mål. Det gör att jag tror mer på Hintsa än Johansson 2021 – även om jag är rädd att båda två får magert med speltid.

En yngling drar vidare

Jacob Olsson väljer att inte fortsätta i HBK. Eftersom vi ville förlänga så är det så klart synd. Samtidigt är Olssons beslut lätt att förstå. Trots att de två huvudkonkurrenterna på hans position, Viktor Ljung och Edvin Kurtulus, var indisponibla stora delar av säsongen så fick han inte en enda minuts speltid – inte ens ett kort inhopp i någon match när segern redan var säkrad. Istället flyttades spelare som egentligen var tänkta på andra platser till högerbacken. Med tanke på Magnus Haglunds starka strävan efter kontinuitet (alternativt ovilja att låta nya spelare få chansen) är risken stor att Jacob Olsson fått tillbringa även hela 2021 på bänken eller utanför truppen.

Och är det någon sak som man trots allt kanske kan kritisera Magnus Haglund för så är det denna ovilja att låta nya unga, egna talanger känna på seriespel. Visst har unga spelare som redan när Haglund tillträdde hade debuterat i superettan (som RWP, Edvin Kurtulus och Emil Tot Wikström) fått speltid, men under sina snart två år som manager har Haglund bara släppt fram en enda debutant från de egna leden (Isac Larsson).

Två kontrakt – ett oväntat och ett väntat

Att Joseph Baffo skriver på och dessutom för två år – det trodde jag inte på. Men det var naturligtvis oerhört välkommet. Vårt starka försvar är ju huvudanledningen till att vi flyttas upp och förhoppningsvis kan vi försvara oss tillräckligt med poäng för att säkra kontraktet.

Även Simon Lundevall skriver på, och det var betydligt mer väntat. Lundevall är ju ett lite osäkert kort, men med en ordentlig försäsong i benen och Simon Bakkiouis magi kan han förhoppningsvis vara ett ess i rockärmen för Haglund.

Med Baffo och Lundevall är vi nu en riktigt rutinerad nykomling, med en trupp som har bit över 1000 allsvenska matcher totalt. Frågan är om det blir några värvningar alls till nästa säsong. Jo, jag tror nog att det blir någon ny, troligen en offensiv pjäs.

En stillsam silly season att vänta

Isac Harrysson lämnar HBK. Ett väntat besked – Harrysson såg visserligen spännande ut när han gjorde några inhopp 2018, men har sedan dess varit långt ifrån att få spela. Det krävdes att stora delar av truppen slogs ut i corona för att han i år skulle få några minuter. Samtidigt är det lite förvånande att en spelare som debuterade strax efter att han fyllt 17 år ska lämna klubben innan han ens blivit 20.

Efter att Isac Harrysson försvunnit, Robin Östlinds fått lägga av och Thomas Boakye skolats om till att i huvudsak ses som back är det lite tunt på mittfältet. Kanske räcker det med att Simon Lundevall skriver på ett nytt kontrakt – då har vi sju mittfältare plus Boakye – men kanske blir det också något nyförvärv.

Värvingar i övrigt då? Tja – om Joseph Baffo lämnar så kan nog en ny mittback komma in. Och så blir jag inte förvånad om Magnus Haglund vill säkra upp med en mer rutinerad målvaktsbackup, för han lät ju inte Malte Påhlsson spela ens i cupen. Det har ju också ryktats om ett par anfallare och kanske ansluter någon av dem. Sedan är det nog stopp på värvningsfronten, samtidigt som kanske någon eller ett par unga spelare lämnar eller blir utlånade.

Hård strid i maratontabellen

2014 tog vi ett kliv upp i den tabell som visar vilka lag som varit bäst i svensk fotboll genom tiderna: maratontabellen. Då passerade vi Gais och gick upp på nionde plats. Sedan dess har vi ju tyvärr inte plockat så många allsvenska poäng och bakifrån har Örebro och Hammarby närmat sig. Just nu är ÖSK bara 15 poäng efter oss och hade vi inte gått upp så hade närkingarna med största sannolikhet skjutit ner oss på plats tio under 2021. Hammarby är än så länge fortfarande en bit bakom, men de 79 poäng som vi ligger före hade kunnat vara borta efter säsongen 2022, om vi inte också nått allsvenskan innan dess.

Men nu är vi ju allsvenska igen – och då kan vi istället blicka uppåt i maratontabellen. 35 poäng före oss ligger Örgryte. Det känns väl som ett realistiskt mål att vi trycker oss förbi dem 2021?

För bra för Superettan!

Vi gjorde vad vi skulle – slog Trelleborg och blev bästa bortalag någonsin i allsvenskan. Men det grämer mig att vi missade möjligheten att få Superettans bästa målkvot någonsin – det hade vi fått om vi inte släppt in TFF:s andra mål.

Annat man kan gräma sig över: att vi inte klarar 20 nollor och tangerar rekordet, att vi inte går hela året utan att släppa in mål på fasta situationer, att vi inte är hundraprocentiga på straffar i år, att Emil Tot Wikström inte fick möjligheten till hattrick och tvåsiffrigt antal mål på säsongen, att ingen av ungdomarna fick speltid i alla fall ett par minuter i slutet idag. Men enda anledningen till att man kan kosta på sig att gräma sig över sådana detaljer är att vi är så fullständigt överlägsna alla andra lag i serien den här hösten. Vi är helt enkelt för bra för Superettan! Och sett till de matcher som jag sett med allsvenska lag på senaste tiden är vi för bra för allsvensk bottenstrid också. Låt oss hoppas att vi kan hålla i det här – då kan 2021 bli riktigt roligt!

På dubbel rekordjakt!

Imorgon avslutas Superettan och vi möter TFF på bortaplan. Vi är redan klara seriesegrare – men vi kan faktiskt sätta några rekord. Hemsidan har noterat att vi har möjlighet att få flest bortapoäng någonsin, men vi kan faktiskt nå ett annat, ännu mer meriterande, rekord också: bäst målkvot någonsin.

Målkvoten är helt enkelt antalet gjorde mål dividerat med antalet insläppta mål och visar hur mycket vanligare det är att ett lag gör mål jämfört med släpper in mål. Bäst målkvot genom tiderna i Superettan har Kalmar FF år 2001 – 68 gjorda mål och 19 insläppta ger målkvoten 3,58. HBK har just nu 57 gjorda mål och 16 insläppta, vilket ger målkvoten 3,56. Gör vi minst ett mål mot TFF samtidigt som vi håller nollan så kommer vår målkvot att bli bättre än Kalmars rekordsiffra. Om vi släpper in ett mål måste vi göra minst fyra för att gå om Kalmar, alltså en seger med minst 4-1.

För övrigt är det riktigt kul och rättvist att bara HBK:are är nominerade till månadens spelare i Superettan i november.

En förstärkning på bänken

Pelle Olsson lyckades, mot alla tips, etablera Gefle IF i allsvenskan på 00-talet. Nu blir Olsson en del i HBK:s ledarteam inför allsvenska comebacken. Mycket bra!

Olsson, som faktiskt spelade i HBK i mitten på 1980-talet, ska vara ansvarig för scoutning och analys. I den förra rollen har han nog fuskat lite redan – jag har för mig att det var han som rekommenderade Samuel Kroon. I den senare rollen ersätter han Reine Almqvist, som av allt att döma varit en viktig del i vårt avancemang och som ska ha stort tack för sitt arbete.