Ett lag i spillror

Två usla prestationer blev tre - och en fullt rättvis förlust mot Öis. Göteborgarna gjorde två mål, vi hade inte ens så många chanser på hela matchen.

Så vad beror vår förskräckliga säsongsinledning på? Det finns säkert många orsaker, men utan tvekan måste vår tränarstab ta på sig en stor del av skulden. Vi spelar ett system, 3-5-2, som verkar passa vår trupp särdeles illa.  Vi har placerat Höskuldur Gunnlaugsson, en offensiv spelare med ytterst begränsad defensiv, som höger wingback. Vi har ställt upp med en iskall, säkerligen fortfarande skadepåverkad Johan Oremo, som vad det verkar enbart tagits ut på gamla meriter – ja, uppenbarligen inte på vad han bidrar med idag. Vi har värvat fyra spelare – och två av dem är tydligen så dåliga att de inte fick en minuts speltid idag (Andreas Hadenius och Thomas Boakye), medan nummer tre (Dida Rashidi) spelade från start men byttes ut först av alla efter en riktigt svag insats.

Men som sagt – det finns ju andra orsaker också. Pontus Silfwer, som jag hyllat stort tidigare, har verkligen inte glimrat hittills. Marcus Mathisen har slagit bort så många passningar att han knappt kan hamna i topp tre i passningsprocenten, även om han inte missar en enda passning till i år. Malkolm Nilsson har visat att han tyvärr är långt ifrån att fylla Isak Petterssons skor. Och våra ungdomar, som Alexander Berntsson och Andreas Bengtsson, verkar inte utvecklas.

Två spelare får godkänt hittills: Peter Larsson, som jag varit tveksam till tidigare, och Gabriel Gudmundsson, som är den enda som skapar något offensivt. Möjligen kan Kosuke Kinoshita också räknas in här – det har i alla fall känts lite spetsigare där framme då få minuter han spelat.

Nollade mot Norrby

Vi har ju tyvärr spelat en hel del i andradivisionen på senare år. Men frågan är om vi någon gång har gjort två så svaga superettanmatcher i rad. Mot Degerfors hade vi flyt och vann, idag fick vi vad förtjänade och åkte på stryk med 0-2 mot Norrby. Det är faktiskt – om jag inte har fel för mig – första gången någonsin som vi förlorar med mer än ett mål hemma i en superettanmatch som betyder något (den bedrövliga avslutningen mot AFC 2016 var ju betydelselös).

Kan vi vända det här och bli ett topplag? Eller är det strid kring de nedre strecken som vi får rikta in oss på istället, precis som så många andra lag som trillat ur allsvenskan, men som vi hittills lyckats undvika? Nej, jag ska inte måla allt svart än så länge, 28 omgångar återstår och vi har trots allt tagit tre poäng på två matcher. Det är så klart fortfarande fullt möjligt att vi får igång både spelet och resultaten, men det känns som en utopi idag.

En inställd premiär mot en VM-premiär

Premiärmatchen mot HIF sköts ju upp och nytt datum är satt till den 14 juni. Klubbchef Susanne Nilsson verkar överlycklig och säger att hon ”tror att både våra fans och HIF:s håller med om att en försommarkväll med bra väder känns mer lockande än snö och blåst”. Förutom att jag undrar hur vår klubbchef kan spå väder två månader i förväg så måste jag upplysa HBK om att det i sommar spelas ett stort mästerskap: VM i fotboll. Premiärmatchen i VM är den 14 juni, klockan 17. Det betyder att ingen som vill se VM-premiären hemma på tv (och det är det nog många som vill) kommer att hinna till Örjans vall till matchstart, om man inte bor fem minuter ifrån arenan. Risken är alltså att publiksiffran på denna match – kanske årets största – blir usel. Riktigt svagt planerat av HBK.

Klyschor räcker – tre poäng är tre poäng

"Det gäller att sätta sina chanser" och "det är målen som räknas" må vara klyschor – men de är ju klyschor för att de är sanna. Vi slog Degerfors och tog tre poäng, det är det som fotboll går ut på. Men förutom målen skapade ingenting, medan hemmalaget åtminstone hade en handfull heta chanser.

Trots det svaga spelet så tycker jag att flera spelare kan lyftas fram idag. Backlinjen var stabil och Peter Larsson oerhört stark. Andreas Hadenius bäst på mittfältet, mer passningsskicklig än förväntat och dessutom målskytt. Och Gabriel Gudmundsson kändes (trots att vi knappt hade några anfall) hela tiden farlig, och fixade ju det andra målet nästan på egen hand med bollvinst, bollförflyttning, passning i rätt läge – och så kyligt avslut.

Analys av truppen inför premiären

Det blev aldrig någon premiär i påskhelgen och därför sköts också den traditionsenliga truppanalysen upp. Men imorgon är det snart äntligen dags – och därmed också tid för truppanalys.

Målvakt
Malkolm Nilsson är given etta. Nilsson har varit habil under försäsongen, men har också släppt in några bollar som han kanske borde ha tagit. Tyvärr får man konstatera att Isak Pettersson nog var ett strå vassare.
Bakom Nilsson ska Simon Andersson sitta på bänken. Andersson saknar i princip seniorerfarenhet, och kanske skulle han vara darrig om han slängdes in i superettan. Å andra sidan är det en riktig talang, som nyligen höll nollan i tre raka U17-landskamper, och får han bara förtroendet kan han kanske växa till våra nästa HBK-fostrade a-landslagsmålvakt.
Därför hoppas jag att Otto Martler, som sägs vara inplockad som tredjemålvakt, inte får chansen före Simon Andersson om Malkolm Nilsson blir skadad. Visst, måhända att Andersson riskerar att tappa in någon boll som Martler tagit, men jag föredrar att ge en lovande egen produkt a-lagserfarenhet framför att låta en avdankad föredetting hindra en ung talangs utveckling.

Försvarare
Vi har konsekvent kört med trebackslinje under försäsongen. I min senaste analys oroades jag över att vi saknade uppbackning här, men sedan dess har framför allt Jesper Westerberg och i viss mån även Andreas Hadenius visat att de kan vikariera som en av tre mittbackar.
Därmed känns det inte lika tunt bakom givna trion Marcus Mathisen-Peter Larsson-Alexander Berntsson. Dessa tre olika mittbackstyper kan förhoppningsvis bli en bra enhet där deras olikheter bidrar till både stabilitet och kreativitet. Lite orolig är jag trots allt för vad som exempelvis skulle hända om snart 34-åriga, och ganska skadedrabbade, Peter Larsson skulle åka på en långtidsskada. Vem tar då hans centrala position i mittförsvaret?
Längst bak i kön finns 17-åringen Isac Larsson, som nyligen debuterat i U17-landslaget, men gissningsvis inte får någon speltid alls i serien i år.

Wingbacks
Thomas Boakye har varit en positiv överraskning under försäsongen. Nyförvärvet har visat pigga initiativ framåt och demonstrerat att han behärskar wingbackpositionen både till höger och vänster. Det har höjt konkurrensen och gett oss bredd.
Just nu ser Boakye ut att konkurrera ut Andreas Bengtsson som vänsterback. Bengtsson spelade förra året alla seriematcher utom den som han var avstängd i och har också fått spela med U21-landslaget. Han har så pass mycket kvalitet att han bör kunna ta sig in i startelvan igen, om han bara kämpar för det.
Då kan Boakye istället möjligen få flytta över till höger. Där har offensiva islänningen Höskuldur Gunnlaugsson – som också är aktuellt för ett par andra positioner – spelat på slutet. Gunnlaugsson är en ettrig spelare och riktigt vass på fasta situationer, men absolut inte på ”en helt annan nivå än Kristinn Stiendorsson”, som vår ordförande Tony Karlsson skröt om i somras.
Till höger är också Jesper Westerberg ett alternativ. Veteranen kan bidra med erfarenhet och vinnarskalle, även om jag känner att han ibland snarare kan vara tjurig än den pådrivare vi behöver. Westerberg har tyvärr senaste åren varit lika bra som före skadan 2015, men hittills i år har han visat fina takter och på Superettannivå håller han.

Innermittfält
Jag förstår mer och mer varför Igor Krulj kallade Pontus Silfwer en önskevärvning när han anslöt i somras. Silfwer har en naturlig pondus; utstrålar både klass och trygghet. Han är för mig den enda som är helt given på innermittfältet.
Bredvid honom får antagligen Dida Rashidi plats. Rashidi – ett för mig helt oskrivet kort när han värvades – har varit bra under försäsongen och inte minst visat att han hotar ordentligt i offensiven. Han kan bli en sensation i år.
Den andra centrala mittfältsvärvningen, Andreas Hadenius, har varit mer svårbedömd. Han glänser inte, men det är å andra sidan inte hans roll. Förhoppningsvis kan han ge oss stadga.
Förutom dessa finns Jonathan Svedberg, som trots att nyligen fyllde 19 år har samlat på sig en hel del seniorerfarenhet. Svedberg är inte långt ifrån att få starta och fortsätter utvecklingen kan han vara given i startelvan mot slutet på säsongen.
Även Oscar Peterson är nyligen fyllda 19. Han har fått mer och mer speltid, och utmanar säkert snart om en startelvaplats.
Med i leken är också mångsidige Höskuldur Gunnlaugsson.
Och så finns ungdomarna Emil Tot Wikström och Isac Harrysson, samt förhoppningsvis senare i år Alexander Arvidsson, men med tanke på konkurrensen så lär deras speltid bli ytterst sparsam.

Anfall
I truppanalysen vid årsskiftet lade jag fram tre möjliga skytteligavinnare: Johan Oremo, Gabriel Gudmundsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson. Sedan dess har Kosuke Kinoshita öst in mål för HBK. Här finns alltså fyra riktigt vassa anfallare (även om Haraldsson visat svag form under försäsongen och Oremo naturligt nog kan ha en bit kvar efter långtidsskadan), med olika spetskvaliteter. Det kan bli en rolig och riktigt målrik säsong om det lossnar för två-tre av dem.
Bakom kvartetten väntar måltjuven Rasmus Wiedesheim-Paul, som har som mål att starta 10 matcher i år, på sin chans. Ett sjätte alternativ är att spela "Höggi" Gunnlaugsson här, men han har nog lättare att ta en startelvaplats på någon annan position.