Visst är en hemmamatch mot seriejumbon den typ av matcher som man bör vinna och visst fanns det lägen att utöka målskörden till två strutar. Men jag känner ändå mest lättnad över att Syrianska inte fick in bollen i den där riktigt heta chansen på övertid. 1-2 hade inte bara varit grymt orättvist, det hade också inneburit att vi varit kvar under strecken och att Syrianska fått häng på oss.
Varför skapade vi så få chanser fram till sista kvarten? Min analys är enkel: vi hade två centrala mittfältare som låg alldeles för lågt. De vann inga andrabollar och gjorde inga djupledslöpningar. Det gjorde att Mikael Boman och Gudjon Baldvinsson var alldeles för isolerade. Antonio Rojas hade gjort fler djupledningslöpningar efter en halv minut än vad Andreas Landgren och Kristoffer Thydell gjort under hela tiden som de spelade tillsammans. Målet kom ju också bara minuter efter att Rojas kommit in.
För övrigt har Marcus Antonsson ett hyfsat målsnitt mot just Syrianska - han har gjort mål på dem i alla tre matcher som spelats i år (en i cupen, två i serien).
Dwayne Miller var bra på två saker: att rädda bollar och att maska.
Att håna sin egen spelare är ett ovärdigt beteende, men jag hoppas att Stefan Selakovic upplevde att vi trots allt är en majoritet på läktarna som förstått innebörden av ordet supporter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar