Forwardsförbannelsen

I decennier har HBK haft minst en egen produkt i startelvan. Totalt 753 matcher är sviten uppe i nu. Det är något att vara extremt stolt över.

Men har ni tänkt på att vi ytterst sällan, om ens någonsin, får fram egna anfallsprodukter som håller i allsvenskan? Visst har vi spelare som gör mycket mål som juniorer, men när det vankas seniorspel så misslyckas de alla.

Bara under de senaste fem-sex åren har anfallslöften som Alex Hall, Alexander Johansson, Oliver Hintsa, Lorent Mehmeti och Johan Gudmundsson fått a-lagskontrakt för att sedan antingen inte slå sig in i startelvan eller få chansen men misslyckats med att leverera på allsvensk nivå. Några år tidigare var det Rasmus Wiedesheim-Paul, som ju höll i superettan, men inte i allsvenskan. Ja, jag kan faktiskt inte minnas senaste egna forwardstalangen som blev en bra allsvensk målskytt. Kan det vara så långt tillbaka som Niklas Gudmundsson? Eller möjligen om man vill räkna in Marcus Antonsson, även om han nästan var vuxen när han flyttade till HBK:s akademi.

Visst finns spelare som Niklas son Gabriel eller Sead Haksabanovic, som stundtals spelat i anfallspositioner, men sedan etablerat sig längre ned i banan.

Samtidigt finns det mängder med mittfältare, försvarare och målvakter som tagit steget från HBK:s juniorled till att bli riktigt bra spelare på allsvensk eller till och med internationell nivå. Men forwards får vi alltså inte fram. Det torde stämma till eftertanke och analys. 

Kanske kan Ludvig Arvidsson bli den som till slut lyckas, även om 16-åringen inte heller än så länge gjort mål i allsvenskan. Eller kanske Malte Persson, ännu en spelare som gör mycket mål i juniormatcherna och nu också får a-lagskontrakt. Låt oss hoppas att någon av dem, eller allra helst båda, kan bryta forwardsförbannelsen!