Stolpe ut!

Det är verkligen stolpe ut nu, på mer än ett sätt. Tre matcher i rad har vi skapat riktigt vassa målchanser mot ett topplag, varit ytterst nära både poäng och seger – och sedan åkt på grymma baklängesmål i slutskedet. Idag illustrerades de förbannade marginalerna nästan övertydligt, när vi först fick se Naeem Mohammeds stolpskott rulla ut i planen för att sedan se Djurgårdens studsa in.

Samtidigt som vi nu svär över marginaler emot oss och svaga avslut så är det kanske dags att fundera på om det verkligen bara är otur vi har. Under de senaste tre säsongerna har vi haft det tungt under hösten, inte minst med målskyttet. Blir vi för lättlästa för motståndarna? Är anfallarna slutkörda efter hårt defensivt jobb på tunga planer? Eller är det något annat som spökar?

Nu blir det en extremt viktigt match mot Degerfors nästa helg. Seger då och läget ser plötsligt betydligt ljusare ut. Men värmlänningarna är så smått en mardrömsmotståndare. På de fyra senaste matcherna har vi tre förluster och en oavgjord. Jag är rädd att det kan bli fiasko om en vecka.

Så förbannat orättvist

Just nu upplever vi 2021 i repris. Efter att vi varit ett stolpskott ifrån seger mot ett topplag förra omgången åker vi idag på en fullständigt orättvist förlust mot ett annat topplag.

Elsborg skapar bokstavligt talat inte en målchans under 88 minuter. Sedan kommer ett helt ologiskt 0-1-mål. Innan dess har domaren fegat ur och bland annat låtit en Elfsborgare, som tydligt själv visste att han borde åkt ut, vara kvar på plan. Det är så otroligt bittert.  

Och samtidigt tar Sirius en seger när en Värnamospelare halkar på övertid. Förbannat!

Sex före Sirius

Nej, det är ju inte matcher som denna som vi måste ta poäng i för att klara kontraktet. Och nej, det var inte orättvist att Häcken vann. Men när vi hade 2-1 och först en boll i stolpen och sedan ett glidtacklingsskott i fritt läge – ja, då kändes det inte alls långt borta med en seger.

Och sedan, bara sekunder senare: svagt positionsspel av Jonathan Svedberg och en Marko Johansson som får bollen på sig men ändå släpper in den. 2-2. Besvikelse, men ändå en poäng mer än vi räknat med före match eller i halvtid. Sedan går ridån ner på övertid, med 2-3-målet.

Tungt också att flera möjliga nedflyttningskonkurrenter tagit segrar denna omgång. Lokaltidningen har skrivit ännu en krönika och slagit fast (läs: gissat) hur många poäng som krävs för att klara kontraktet. Men det enda vi vet är att HBK måste ha tre lag bakom sig. Hur många poäng dessa tre lag tar är omöjligt att sia om. Däremot kan vi vara 100 procent säkra på att laget på kvalplats kommer att heta Sirius och ligga sex poäng efter oss, men ha betydligt bättre målskillnad än vi har, när denna omgång är färdigspelad. Det känns på intet sätt som ett betryggande avstånd.

Vi vinner äntligen igen

Att vinna de rätta matcherna, de mot de svåraste konkurrenterna, har varit en akilleshäl för HBK under några år. Det är en av anledningarna till att gårdagens seger mot Sirius känns extra skön. Uppsalalaget är nu nio poäng efter oss, med bara åtta matcher kvar. Visst kan de fortfarande komma ikapp oss, men risken känns numera rätt liten.

För ett par veckor sedan kallade jag matchen mot BP för en taktisk förlust, som tränaren fick ta på sig ansvaret för. Helgens seger kan också tillskrivas taktiken. Att oväntat peta bästa målskytten Viktor Granath, som känts tyngre och tyngre på senare, och ge tidigare målmissaren Jack Cooper Love chansen i par med Naeem Mohammed visade sig vara helt rätt. JCL spräckte först sin allsvenska HBK-nolla och spelade sedan fram Mohammed till 2-0.

En annan anfallare som dock inte fått chansen i HBK, och inte heller kommer att få det, är Lorent Mehmeti. Det känns synd. Han är tydligen så intressant att ett lag i Superettan som gjort flest mål i den serien och sannolikt spelar i Allsvenskan 2024 bedömer att han är bra nog. Då borde han, som ung egen talang, åtminstone ha fått chansen att visa upp sig i en handfull matcher hos oss, tycker jag – särskilt som offensiven inte varit briljant i år.