Bäst i år!

Årets bästa halvlek var vår första mot Örebro. 1-0 ledde vi med efter en riktigt fin prestation av Samuel Kroon, men det borde varit minst det dubbla, när Sadat Karim brände flera chanser och Erik Ahlstrand fick se sitt skott räddas in i stolpen.

Uppställningen var precis som förra veckan en diamantvariant på mittfältet. Den såg så ruggigt bra ut att jag blev orolig när vi bytte in Emil Tot Wikström och gick över till traditionell 4-4-2. Men det blev ju riktigt lyckat. Tot Wikström hittade med en underbar pass inhopparkollegan Alexander Johansson som kapades och sedan lättade Joseph Baffo in 2-0-bollen på straff.

Alexander Johansson har alltså fixat två mål och en straff på sina fyra inhopp. En extrem supersub! Borde han få chansen från start? Eller är det kanske helt rätt att ha honom som joker när motståndarna kört sig trötta?

Härligt också att se Phil Ofosu-Ayeh från start. Han håller ju en riktigt hög klass. Inte heller fel med Thomas Boakye till vänster – Boakye har mer i sitt register än Andreas Bengtsson som blir väldigt lättläst.

Och så vill jag lyfta våra egenfostrade unga mittfältare Jonathan Svedberg och Erik Ahlstrand. Svedberg syns inte så mycket, men han var väldigt nyttig som mittfältsankare, en position som känns som gjuten för honom. Ahlstrand syns desto mer, kvick i fötter och tanke, företagsam och ytterst nära att bli målskytt.

Stolpe in!

På sjätte försöket kom äntligen årets första seger i en tävlingsmatch. Och det var bokstavligen stolpe in för HBK: Dalkurd prickade Malkolm Nilssons stolpe och bollen studsade ut, Alexander Johansson prickade Dalkurds stolpe och bollen rullade in. Skönt att ha marginalerna med sig! Samtidigt skapade vi tillräckligt med chanser för att vinna det här, så flyt kan man inte kalla det.

Jag blev riktigt förtjust i dagens diamantuppställning på mittfältet, med Villiam Dahlström som offensiv spets, Jonathan Svedberg som uppsamlande kraft där bak, Erik Ahlstrand i en fri roll till vänster och Samuel Kroon i en mer traditionell ytterroll till höger. Framför allt tycker jag att den gav en oförutsägbarhet till vårt anfallsspel, inte minst när Erik Ahlstrand vandrade inåt planen.

Trevligt för övrigt att se både Jonathan Svedberg och Phil Ofosu-Ayeh tillbaka i seriespel. 

Härligt också att Alexander Johansson äntligen börjat få igång målskyttet på seniornivå. Visst påminner han om RWP?

Förlust mot Borås andralag

Ett lag som på hemmaplan får stryk av Borås andralag tar sig aldrig tillbaka till allsvenskan. Och där är vi nu.

Matchen som sådan är ytligt sett ingen katastrof, vi har tillräckligt med chanser att för att segra. Men taktiskt vinner Norrby. De är uppenbarligen bra på fasta situationer och vi låter dem få den ena efter den andra. Till slut trillar en boll in och därefter ännu en.

Vad kan man då ta med sig från denna match som är positivt? Egentligen bara en sak: Kazper Karlsson kan bli riktigt bra.

Bäst – men nöjda med en pinne

Öis var lite bättre i första halvlek, HBK helt överlägsna i andra. Ändå får vi vara nöjda med en poäng, efter en upphämtning i slutminuterna. När lyckades vi senast hämta in en tvåmålsledning så här sent i matchen?

Lyckade byten idag. Först spelar inhopparen Emil Tot Wikström fram inhopparen Alexander Johansson till 1-2, sedan spelar Sadat Karim (som fått vara kvar på planen trots två inbytta forwards) fram inhopparen Mikael Boman till 2-2.

Och så härligt att se Kazper Karlsson i sin seriedebut. Mogen i spelet och nästan komplett redan nu.

HP: HBK når knappt ens kval

Det är uppenbarligen inte bara jag som är orolig. När till och med HP:s journalister, HBK:s egen hemmaredaktion, i genomsnitt placerar klubben strax utanför kvalplats (plats 3,2 i genomsnitt) vet man att det är riktigt illa.

Och så kan vi notera att Kazper Karlsson får chansen imorgon. Spännande!

Analys av truppen inför premiären

2022 är vi tillbaka i Superettan, efter ännu en degradering. Nedflyttningen orsakades framför allt av svag offensiv.
Försäsongen har inte varit lovande. Visserligen gjorde vi fina resultat mot utländska lag i februari och vann mot ett svenskt lag i en lägre division i januari, men matchraden mot inhemskt elitmotstånd är usel. Vi har mött sex svenska elitlag, har noll segrar, två oavgjorda, fyra förluster och målskillnaden 2-11.
Anfallsspelet är alltså lika uddlöst som i fjol, samtidigt som försvaret krackelerat. Lägg till att flera viktiga spelare har eller har haft skadebekymmer och det är inte utan att jag är lite orolig inför premiären mot Öis på tisdag.
Men å andra sidan – tittar vi på truppen position för position känns den ruggigt stark med superettanmått mätt.

Målvakt
Malkolm Nilsson gjorde en fin allsvensk säsong i fjol och för första gången på många år känner jag att vi nu har en målvakt som kan vinna matcher åt oss. Lite oroande dock att han kanske har svårt att motivera sig och möjligen snart vill dra vidare. Reserven Malte Påhlsson duger gott just som reserv, men håller inte tillräckligt hög klass för att kunna ta över om Nilsson skulle dra vidare.

Ytterbackar
På vänsterkanten har Andreas Bengtsson härjat i princip ostörd ett par år. Bengtsson är habil, men ingen stjärna och väldigt endimensionell i sin spelstil. Nu får han konkurrens av rutinerade Marcus Olsson, som naturligtvis har kapacitet att bli ett lyft och även kan sporra Bengtsson. Samtidigt finns så klart risken att Olsson skadar sig igen.
Till höger lär Phil Ofosu-Ayeh vara förstaalternativet. Även han håller naturligtvis ruskigt hög klass, mätt i superettanmått – men kan även han snart vara skadad igen. Då lär Thomas Boakye träda in. Boakye har utvecklats under åren i HBK och även om han ibland misslyckas i de avgörande momenten gör han i princip alltid en godkänd insats, oavsett var han placeras.
Med tanke på att det på båda kanterna finns skadekänsliga spelare kan det därefter bli något tunt. Under försäsongen har unge Melvin Sjöland fått vikariera som ytterback. Andra möjliga alternativ är Joseph Baffo och Joel Allansson, även om de i första hand behövs på andra platser.

Mittbackar
Joseph Baffo och Andreas Johansson var ett av allsvenskans stabilaste mittbckspar förra året, och Baffo blev till och med uttagen till landslaget. I Superettan bör de dominera fullständigt.
Men även här ser jag risker, för även det även i år skrivs hyllningsartiklar om Ante G så har han under försäsongen varit småskadad. Det kan mycket väl vara så att hans kropp sätter stopp 2022. Mittbackskollegan Baffo har klarat sig från allvarliga skador senaste åren, men innan dess var han borta under flera år och vi kan inte utesluta en ny skada.
Bakom dem finns evige reserven Alexander Berntsson. Lojal och en jätte i luften – men hans utveckling har inte gynnats av den magra speltiden på senare år.
Taulant Parallangaj är uppflyttad från de egna leden. En frän spelare, som påminner om HBK:s mittbackar från storhetstiden kring millenieskiftet. Det ska bli spännande att se hans utveckling, även om det nog finns risk för ganska många kort och avstängningar.
Totalt sett. mycket hög klass, men varning för skador.

Yttermittfältare
Samuel Kroon och Emil Tot Wikström var fantastiska i Superettan 2020, men bleka i allsvenskan i fjol. Nu är duon tillbaka på den lägre nivån – kan det lossna igen? Vi får hoppas, men matcherna hittills under 2022 får mig att tvivla.
Simon Lundevall är också kvar. Lundevall har varit en stor flopp hittills, men vi önskar naturligtvis att han ska motbevisa oss och glänsa i år. Jag har dock väldigt svårt att se det hända – han känns seg, slö och oinspirerad.
Från ungdomsleden har vi plockat upp Pontus Carlsson, Albin Ahlstrand, Melvin Sjöland, Oscar Murro och Johan Gudmunsson som alla kan spela här. Framför allt den förstnämnda känns spännande, medan de andra nog får räkna med ytterst magert med speltid.
Dessutom kan både Erik Ahlstrand och Jonathan Svedberg ta steget ut, även om de i första hand ser ut att behövas på innermittfältet. Och Thomas Boakye kan så klart spela på båda kanterna, om han inte behövs i försvaret.
En nästan överdrivet stor bredd alltså, men finns spetsen? 

Innermittfält
Joel Allansson hade gått in i många allsvenska lag – men är skadad i premiären. Det är ett tungt avbräck, inte minst eftersom alla de övriga innermittfältsalternativen är betydligt mindre erfarna.
Erik Ahlstrand är fortfarande bara 20 år och kan bli en storspelare, men har ännu inte bevisat att han kan leva upp till våra förhoppningar.
Jonathan Svedberg var riktigt bra hösten 2020, men vilken klass håller han efter det långa skadeavbrottet?
Unge Kazper Karlsson har vi också stora förhoppningar på. Han kan säkert få bra med speltid i år. Pontus Carlsson kan spela även här. Längre bak i leden finns Albin Ahlstrand och Melvin Sjöland.
Även på innermittfältet är det alltså många som konkurrerar om platserna – men möjligen kan bristen på erfarenhet vara en black om foten.

Anfallare
Alltför få mål var huvudanledningen till att vi åkte ut förra året. Nu konkurrerar fyra spelare om två platser. Det är naturligtvis bra med konkurrens, men också ett svaghetstecken att ingen av dem är given.
Villiam Dahlström – med dokumenterad målfarlighet i Superettan – värvades in. Försäsongen skvallrar tyvärr inte om en kommande succé, även om det är för tidigt att avfärda honom. Min gissning är att Haglund kommer att ge sitt nyförvärv chansen i startelvan i inledningen av säsongen, nästan oavsett hur det går.
Sadat Karim är den av anfallarna som jag personligen rankar allra högst. Stark som en oxe och väldigt bra på att ta emot och hålla i bollen. Han har dock aldrig varit någon större målskytt i HBK:s tröja.
Alexander Johansson har däremot öst in mål i HBK:s tröja, hittills emellertid nästan bara i juniorsammanhang. Men i år är han den ende som gjort mer än ett mål under försäsongen. Kan det lossna för honom i år? Jag både tror och hoppas det.
Mikael Boman gjorde ingen bra säsong i fjol, men kan skylla på skador och sjukdom. Boman har, förutom under korta perioder, inte varit speciellt lyckad under denna andra HBK-sejour. Kan han få till det i år? Jag tvivlar.
Bakom dessa fyra finns ynglingen Johan Gudmundsson, men han får nog vara nöjd om han får göra någon minut överhuvudtaget i år.