I normala fall är detta den period då intresset för HBK är som störst. Allsvensk premiär i luften, en luft full av löften om en framgångsrik säsong. Man ser hoppingivande på nyförvärven och visst ser det väl ut som att tränaren nu till slut fått ihop en hygglig startelva och spelidé?
I år saknas dessa känslor nästan helt. Det klantiga hanterandet av vår bästa spelare 2024, Vinicius Nogueira, mannen som skulle göra succé i det nya spelsättet och ge oss en ekonomisk boost, lägger sordin på stämningen. Det är både sorg och ilska jag känner, kanske mest av allt sorg över att den klubb jag älskar inte sköts bättre än så här.
Nåja – det förflutna är förflutet, det går inte att ändra och det enda man kan göra är att arbeta utifrån de förutsättningar som nu finns. Och visst pirrar det ändå lite i magen inför premiären, det måste jag medge. Idag börjar allsvenskan och så här ser jag på truppen.
Målvakt
Dubbel-Tim gjorde det mycket bra förra året. Rönning och Erlandsson startade hälften av matcherna var och hade båda två flera toppar och några dalar. Här finns absolut ingenting att klaga på och dessutom är truppen säkrad med en tredjemålvakt, Zacharias Nilsson, som ska få regelbunden matchning i Astrio.
Vilken Tim blir det då som får chansen i premiären? Rönning är det troliga valet. Och på sikt är han väl också rätt att satsa på: Han är yngre, har längre kontrakt och kan kanske (även om målvakter sällan säljs) bli en framtida utlandsförsäljning. Men Erlandsson är också fullt kapabel och jag blir inte förvånad om han också gör tvåsiffrigt antal matcher i år.
Mittbackar
Veteranerna Ante G och Joseph Baffo är borta. In har istället dansken Pascal Gregor samt Skövdes Filip Schyberg kommit. Det är inte nödvändigtvis en nedgradering; Ante G:s bristande snabbhet syntes ganska rejält i fjol och Joseph Baffo hade inte heller sin bästa HBK-säsong.
Förutom nyförvärven är det framför allt tre man som konkurrerar här: veteranen Martin Olsson, tonåringen Bleon Kurtulus och mittemellan Gabriel Wallentin.
Av dess fem man känns endast Pascal Gregor helt given, medan Filip Schyberg – trots en del fina insatser under försäsongen – verkar vara utesluten som startman, åtminstone nu till en början. Jag skulle gissa att HBK vill spela Bleon Kurtulus, inte minst för att öka hans värde inför en eventuell försäljning i sommar eller efter säsongen. Vem som tar den sista startplatsen av Olsson och Wallentin känns mer osäkert, men jag skulle tro att Olsson trots allt går före.
Som mittbacksreserv kan vi också räkna in Gustav Friberg. Han går in på sitt tredje HBK-år och har bara en enda start i serien, men som trupputfyllnad duger han gott. Och kanske, kanske kan vi trots allt få se de där jätteinkasten resultera framåt.
Wingbackar
HBK:s klart starkaste position – tills strulet med och förlusten av Vinicius. Fortfarande finns hög kvalitet i André Boman på högerkanten. Vänsterkantens Pawel Chrupalla har ett grymt tillslag, men han skulle allra helst spela högre upp där han få vara mer offensiv och mindre defensiv.
Bakom dessa två är det dock lövtunt. Visst kan man flytta ut en mittback som Bleon Kurtulus eller Marcus Olsson, men då tappar man den offensiv som är hela meningen med vår 3-4-3/5-4-1-uppställning. Visst är Gustav Friberg ursprungligen en vänsterback, men under två år har HBK inte vågat spela honom. Visst gjorde Alex Hall några matcher som wingback, men han var nyss på väg att lånas ut till tredjedivisionen och kan knappast vara någon att räkna med.
Nej, det här är sannolikt vår båda bästa (topp) och sämsta (bredd) position bland utespelarna. En skada kan tvinga oss att byta spelsystem helt.
Innermittfältare
Två platser finns för dessa mer tillbakadragna roller i 3-4-3. Och det saknas sannerligen inte kandidater. HBK-veteranen Joel Allansson och finnen Niilo Mäenpää verkar vara förstavalen, även om Mäenpää också kan användas högre upp.
Men utmanarna är många. Albin Ahlstrand hajpades inför förra säsongen och fick tröja nummer 10, men har inte lyckats gå i storebror Eriks fotspår ännu. Gisli Eyjolfsson deltog i alla matcher förra säsongen som han var tillgänglig, men hoppade in och ut ur startelvan. Denna säsongen kan bli liknande för honom, särskilt som han också kan spela ett hack upp i banan. Iddrisu Moro har kallats supertalang, men verkar inte ha imponerat under sin första tid här. Förhoppningsvis kan ha snart acklimatisera sig. Nyförvärvet Aleksander Damnjanovic Nilsson har haft svårt att göra något större intryck under försäsongen, men bör så klart också vara ett alternativ som startspelare vad det lider. Ynglingen Måns Andersson har visat intressanta takter under försäsongen, men är sannolikt ändå en bit ner i hackordningen.
Ja, det är många som slåss om platserna här, kanske för många. Men tyvärr saknar jag den riktiga spetsen, till exempel hade jag hoppats mer på både Damnjanovic och Moro. Förhoppningsvis kan de visa mer framöver. Denna position är motsatsen till läget för wingbackarna: här har vi bäst bredd men sämst topp.
Anfall
Ska de offensiva ytterpositionerna räknas som anfallare eller mittfältare? Det fins det lite diskussion om, men här tar jag upp dem som anfallare enligt siffrorna 3-4-3.
Den enda position i den offensiva trion där vi har en given startspelare är dock i mitten. Här knyts oerhört stora förhoppningar till Yannick Agnero. Och visst – det han visade i höstas var grymt bra. Det kan bli succé. Men det är fortfarande en ung kille utan alltför mycket seniorerfarenhet och han kan få svackor. Jag är lite orolig över att vi kan vara alltför beroende av hans dagsform.
Bakom Agnero i mitten verkar Blair Turgott vara förste reserv. Turgott har inte varit bra sedan han värvades, men ska ha cred för att han inte klagar utan jobbar på. Andra alternativ här kan vara Naeem Mohammed och möjligen Alex Hall.
Då två ytterkantsplatserna känns betydligt svårare att sia om vem som startar. Naeem Mohammed hoppas vi alla kommer tillbaka i fin form, då kan det bli riktigt roligt. Mohammed kommer definitivt att få sina chanser, även om han kanske inte är startspelare redan i premiären.
Andra startalternativ här är framför allt mittfältare. Närmast att starta tror jag att Birnir Snær Ingason och Villiam Granath är.
Ingason sades vara på väg bort, men har plötsligt börjat göra mål igen. Jag hoppas fortfarande att han ska kunna visa varför han utsågs till isländska ligans bäste 2023. Granath är en helt annan spelartyp, mer hårdjobbande, men med mindre flärd. Jag uppskattar även detta – och att han tog ett hundår 2023 för att sedan vara redo för betydligt mer speltid 2024.
Men det finns fler alternativ: Gisli Eyjolfsson spelade en hel del här under 2024, liksom Niilo Mäenpää. Den senare lär dock starta på innermittfältet istället. Albin Ahlstrand kan säkert passa här, om han får till det. Ivorianen Marvin Illary sägs påminna om Mohammed, men verkar inte vara redo för allsvenskan ännu. 16-åringen Ludvig Arvidsson har inte gjort bort sig under försäsongen och kan säkert få ett par minuter här och där.