Forwardsförbannelsen

I decennier har HBK haft minst en egen produkt i startelvan. Totalt 753 matcher är sviten uppe i nu. Det är något att vara extremt stolt över.

Men har ni tänkt på att vi ytterst sällan, om ens någonsin, får fram egna anfallsprodukter som håller i allsvenskan? Visst har vi spelare som gör mycket mål som juniorer, men när det vankas seniorspel så misslyckas de alla.

Bara under de senaste fem-sex åren har anfallslöften som Alex Hall, Alexander Johansson, Oliver Hintsa, Lorent Mehmeti och Johan Gudmundsson fått a-lagskontrakt för att sedan antingen inte slå sig in i startelvan eller få chansen men misslyckats med att leverera på allsvensk nivå. Några år tidigare var det Rasmus Wiedesheim-Paul, som ju höll i superettan, men inte i allsvenskan. Ja, jag kan faktiskt inte minnas senaste egna forwardstalangen som blev en bra allsvensk målskytt. Kan det vara så långt tillbaka som Niklas Gudmundsson? Eller möjligen om man vill räkna in Marcus Antonsson, även om han nästan var vuxen när han flyttade till HBK:s akademi.

Visst finns spelare som Niklas son Gabriel eller Sead Haksabanovic, som stundtals spelat i anfallspositioner, men sedan etablerat sig längre ned i banan.

Samtidigt finns det mängder med mittfältare, försvarare och målvakter som tagit steget från HBK:s juniorled till att bli riktigt bra spelare på allsvensk eller till och med internationell nivå. Men forwards får vi alltså inte fram. Det torde stämma till eftertanke och analys. 

Kanske kan Ludvig Arvidsson bli den som till slut lyckas, även om 16-åringen inte heller än så länge gjort mål i allsvenskan. Eller kanske Malte Persson, ännu en spelare som gör mycket mål i juniormatcherna och nu också får a-lagskontrakt. Låt oss hoppas att någon av dem, eller allra helst båda, kan bryta forwardsförbannelsen!

Dubbla känslor för Haksabanovic

Nytt halvår – och snart dags för riktig fotboll igen. I helgen är det dags för bortamöte med MFF. Skönt nog ser vi dock ut att slippa Sead Haksabanovic.

Att Haksabanovic har skrivit på för Malmö har rört upp en del känslor bland vissa HBK:are. Inte hos mig. Vi hade aldrig kunnat konkurrera om honom nu. Att lägga de pengarna som MFF betalt skulle riskera hela klubbens existens. Självklart ska han då kunna skriva på för någon annan.

För Haksabanovic som person har jag själv dubbla känslor. Jag kommer aldrig att glömma att han skrev på nytt kontrakt och såg till att vi fick ordentligt betalt. Men hans tveksamma attityd gentemot Rysslands slakt av ukrainare skaver rejält fortfarande. Och att klappa MFF:s fula klubbmärke när han precis värvats dit känns fullständigt onödigt.

En något mindre uppmärksammad värvning är Gustav Fribergs utlåning till Gefle. Det är säkert helt rätt för honom och troligen också för HBK. Friberg kan tyvärr inte beskrivas som annat än en flopp, sett till de förväntningar som fanns när han värvades. Samtidigt är han sympatisk och lojal och har aldrig klagat på den uteblivna speltiden utan kämpat på. Det skulle vara kul om han verkligen kunde utvecklas, komma tillbaka nästa år och ta en plats i HBK, men det förutsätter väl att vi säljer Vinicius Nogeira.

För övrigt var det intressant att höra Jonathan Svedberg beskriva Igor Kruljs idéer om hur HBK ska spela i senaste Sigges cirkus. Eller snarare brist på idéer. För om jag förstod Svedberg rätt lät Krulj i princip spelarna själva bestämma. Med tanke på att den gode Igor inte heller var särskilt intresserad av att spelarna skulle träna hårt så känns det som att till och med jag kunde gjort ett bättre jobb än han gjorde.

Nere i dalarna igen

En sak är säker: för oss HBK:are blir det inga jämntjocka presationer och ingen mellanmjölk i år. Spelet är antingen i djupa dalar eller på höga berg. Allt som oftast har prestationerna varit av det förstnämnda slaget, och totalt sett har vi fler poäng än vi förtjänar.

Igår mot Mjällby var vi tillbaka i dalarna. Ett uselt ingripande av Tim Rönning ledde till 0-1, 0-2 kom av bara farten och 0-3 på en rätt onödig straff. Visst fanns en hel halvlek kvar att komma ikapp, men även om RWP gjorde ett snyggt reduceringsmål och Amir Al-Ammari rammade ribban så var vi aldrig riktigt nära att göra match av det.

Finns det då något positivt att ta med sig? Jodå! Kanske kan RWP få det att lossna nu när målnollan är spräckt. Och 16-årige Bleon Kurtulus gjorde inte bort sig vid sin första allsvenska start. Med tanke på att Marcus Olsson skadade sig så får unge Kurtulus förhoppningsvis fortsatt förtroende. Kanske måste vi – nu när den mittbacksbrist jag varnade för slagit till – till och med stoppa honom från att åka till U17-EM, som vi en gång i tiden gjorde med Sead Haksabanovic?

En gnällig och ryggradslös före detta hjälte

 ”Familjen kunde inte sova”, gnäller Sead Haksabanovic. En Sead Haksabanovic som befann sig på ett tryggt avstånd på sisådär 100 mil från fronten i Ukraina. Den front där tusentals människor dödats och miljontals familjer splittrats, när kvinnor och barn flyr medan alla män över 18 måste stanna kvar. En Sead Haksabonovic som själv har rötter i ett land där folkmord har genomförts av galna ledare.

Men Sead Haksabanovic ”har inte tänkt säga något” om alla dessa drabbade människor, som mördas och jagas iväg av den stat som han tjänar miljontals kronor i. Istället lyfter han fram hur viktigt att ”vara på god fot med laget /.../ för jag ska ju tillbaka dit” och säger att han själv ”inte är rädd för något”. Mörker.

Och apropå mörker: 0-4 mot Elfsborg gjorde ingen glad. Ska bli mycket intressant att se hur vi klarar oss i Superettan i år – kan bli både fågel, fisk och mittemellan känns det som.

Mörker, mörker och skratt

Det är krig i Europa och mitt HBK-intresse, som redan var på en låg nivå, håller sig nu i princip bara levande på sparlåga. Jag har personligen blivit nära berörd och denna blogg har fått låg prioritet.

Men likväl har det inte gått att undgå att notera vissa saker. Mest av det mörkare slaget. En storförlust mot svaga HIF, tunga skador i backlinjen, en Sead Haksabanovic som inte klarar av att uttrycka vanlig mänsklig anständighet, en Malkolm Nilsson som inte vill förlänga kontraktet, en RWP i ett annat svenskt lag.

Ett ljus i mörkret är ändå årsredovisningen: nästan fyra miljoner kronor plus är väldigt bra.

Till sist trots allt ett skratt! Tänk att man kan vara heltidsanställd som sportjournalist och inte ha en aning om hur man stavar till en spelare i regionens största lag. Det är ju inte första gången.

Sead hjälper oss igen

Hösten 2016 hjälpte Sead Haksabanovic oss tillbaka till allsvenskan. Sommaren 2017 hjälpte han oss att komma på rätt köl ekonomiskt (en position som tyvärr sedan slarvades bort med en bunt misslyckade nyförvärv och en katastrofal tränare). Nu hjälper han oss igen i ett återigen ansträngt ekonomiskt läge. Försäljningen från IFK Norrköping till Rubin från Kazan uppges vara på cirka 60 miljoner kronor, vilket enligt mina beräkningar bör ge en solidaritetsersättning till HBK på cirka 1,5 miljoner kronor. 

En budget eller en gissningslek?

Nej, inte kom det som en överraskning, men det är ändå trist att se att vi återigen – halvannat år efter Haksabanovic-försäljningen – har en ekonomi i gungning. Fyra miljoner kronor saknas för att budgeten för 2019 ska gå ihop, skriver HP. Men i mina ögon saknas betydligt mer, för de fyra miljoner kronorna är vad som fattas för att budgeten ska gå ihop efter att man redan skrivit upp publik-, match- och sponsorintäkter med ett par miljoner kronor. Ja, det känns faktiskt som att man först kritat ner resultatet på sista raden och sedan gissat/önskedrömt om hur pengarna ska komma in genom olika kanaler.

Så är jag orolig för HBK:s fortsatta existens? Nej, där börjar jag faktiskt bli luttrad.

Och så är alltså Per-Olof ”Pelle” Nilsson vår nya ordförande. Jag önskar honom lycka till och hoppas att han är rätt man på rätt plats.

Stortalang bortslumpad

Vi släpper en stortalang, som är bäst i sin åldersklass, som trots tidig ålder redan fått a-kontrakt och som (inte minst med tanke på att vi inte varit särskilt stabila bakåt på sistone) säkerligen snart kunnat konkurrera om plats i startelvan. Vi släpper honom till en andradivisionsklubbs b-lag. Priset: ett utbildingsbidrag!? Alltså det minsta vi någonsin kunnat få! Hur tusan tänker vi?

Enda förklaringen jag kan tänka mig: Vi är grymt desperata på pengar. Oerhört sorgligt. Man hade ju hoppats att Sead Haksabanovic-intäkterna inte skulle vara slut efter bara ett år. Men kanske är det detta som krävs för att vi inte ska ligga på minus när årsredovisningen summeras.

Då var då – nu är något annat

HBK:s ordförande Tony Karlsson lät smått uppgiven i en intervju med HP i veckan och uttryckte bland anat oro för att Halmstad snart inte skulle ha en elitklubb i fotboll om några år. HBK:s spelare verkade (framför allt i första halvlek) ha smittats av hans uppgivenhet och även om vi tryckte på ordentligt i andra halvlek och fick in en kvittering var det ändå nästjumbon Gefle som fick åka hem alla tre poängen.

Som om inte det var nog verkar publiken också ha gett upp. Åskådarantalet var mer än halverat jämfört med matchen mot Degerfors. Vad händer med #slusåltörjan nu?

Så vad göra? Sparka tränaren, tycker en del. En enkel utväg som i princip aldrig ger resultat, säger jag. Det blev inte bättre när Lasse Jacobsson ersatte Janne Andersson, det blev inte bättre när Pep Clotet ersatte Lasse Jacobsson, det blev inte bättre när Jens Gustfafsson ersatte Pep Clotet och det blev inte bättre när Janne Jönsson ersatte Jens Gustafsson, konstaterade jag när Jönsson petades till förmån för Igor Krulj förra sommaren. Nu kan vi lägga till att det inte blev bättre när Igor Krulj ersatte Janne Jönsson.

Men vad ska vi göra då? Tja, jag tror att vi helt enkelt ska konstatera att HBK inte är och sannolikt aldrig igen kommer att bli den klubb som vi var på 1990- och början av 2000-talet. Halmstads kommun har knappt 100 000 invånare, vilket innebär plats 18 i landet – knappast ett underlag som garanterar att vi ska vara ett etablerat allsvenskt lag. Särskilt inte som vårt upptagningsområde för både spelare, fans och sponsorer har krympt ordentligt när exempelvis Falkenberg och Varberg etablerat sig som konkurrenter istället för klubbar som vi kan värva ifrån.

Dessutom är vårt renommé – viktigt för att locka för att locka supportrar och spelare – långt ifrån vad det har varit. Tidigare visste en ung spelare att det fanns goda chanser att få en framgångsrik karriär om man valde HBK. Idag kan jag tyvärr inte se många anledningar för en ung talang att välja oss. Visst, vi släpper fram en del unga spelare i a-laget, men det var (med undantag för Sead Haksabanovic och möjligen Isak Pettersson) länge sedan någon av dem verkligen slog igenom. Vi byter tränare minst lika ofta som andra klubbar, vilket får till effekt att man inte vet hur länge den tränare som värvat en finns kvar. Och vi verkar inte heller särskilt skickliga på att hitta rätt bland värvningar. Sedan Krulj tog över förra sommaren har han hämtat in nio spelare, inklusive lånet av Ivo Pekalski. Idag startade endast fem av dem. Till exempel nöter Höskuldur Gunnlaugsson – med Tony Karlssons ord "på en helt annan nivå" än succén Kiddi Steindorsson – bänk mest hela tiden.

Och apropå uppgivenhet så konstaterar jag att även denna blogg verkar ha drabbats av detta. Detta är inlägg nummer 35 i år. Så många har jag i vanliga fall publicerat långt innan första halvåret är slut.

Snöbollen, hemsidan och det uteblivna tacket

Efter cup-sortin studsade vi tillbaka och lekte bort Husqvarna med 4-0. Kosuke Kinoshita hittade återigen nätmaskorna, två gånger dessutom, och kan kanske – för mig något oväntat – bli den där anfallaren som öser in målen i år. Å andra sidan har väl alla hans mål kommit mot lag från tredjedivisionen.

Utanför plan har det hänt mer spännande saker i veckan. Årsmötet gick av stapeln och med det blev årsredovisningen officiell. Jag har själv ännu inte fått tag på den, men å andra sidan verkar det inte direkt vara så lätt att utläsa så mycket ur den, av rapporterna att döma. I och med att vi köpt tillbaka Snöbollen och gett investerarna den bonus de hade rätt till samt (om jag förstått rätt) betalat av en del av de villkorade kapitaltillskotten är det svårt att veta hur mycket plus vi egentligen gick. Hur som helst – vi har nu i alla fall ett eget kapital på 8 miljoner och färre skulder/åtaganden till våra räddare i nöden. Det ska vi framför allt tacka Sead och Senad Haksabanovic för.

Utanför plan har också hbk.se gjorts om. Jag är tyvärr inte imponerad – man verkar ha förstört alla gamla länkar, vilket är särskilt tråkigt för en bloggare som jag som gillar att länka till klubbens sida. Även länkar till sajten som kommer upp om man söker exempelvis på Google är döda. Dessutom tycker jag att den nya sajten är svårnavigerad och jag har till exempel ännu inte hittat sidan där alla säsongens matcher listas – för det måste väl finnas en sådan också?

Och så är det naturligtvis – precis som Himlen är Blå uppmärksammat – mycket märkligt att Marcus Johansson inte ens har nämnts av HBK. Jämför med Isak Pettersson, som inte visade någon som helst lojalitet, aldrig hade en tanke på att stanna i klubben och gick som Bosman, men ändå fick ett officiellt tack.

Bättre trupp i år än i fjol?

Ordförande Tony Karlsson anser att vår trupp nu är starkare än den vi hade inför premiären i fjol, säger han i en intressant färsk HBK-TV-intervju. Ett ganska kaxigt uttalande, med tanke på vilka spelare som försvunnit sedan dess: Sead Haksabanovic, Fredrik Liverstam, Aboubakar Keita, Ivo Pekalski, Isak Pettersson med flera. Jag hoppas att han har rätt, men är lite tveksam till om det stämmer.

För övrigt borde nog HBK byta omslagsbild på Facebook. Just nu syns framför allt tre spelare:  Aboubakar Keita, Sead Haksabanovic och Marcus Johansson. Ingen av dem är kvar i klubben.

Vem ska göra målen när Oremo är skadad?

Sead Haksabanovic är såld, Fredrik Olsson bortskänt till en konkurrent – och nu är Johan Oremo långtidsskadad. Det betyder att vi i truppen inte har en enda spelare som gjort mer än ett allsvenskt mål på hela säsongen. Ja, vi har faktiskt bara två killar som gjort mer än ett allsvenskt mål för HBK överhuvudtaget – de två backarna Jesper Westerberg och Fredrik Liverstam har gjort två var, men det senaste var för tre år sedan.

Sålde vi allsvenska kontraktet till West Ham?

Efter krossen av J-Södra hoppades jag och alla andra HBK:are att vi äntligen skulle få lite luft under vingarna. Istället: säsongens kanske två sämsta insatser och följaktligen två nya förluster mot Sirius och Djurgården. Det har känts fullständigt bedrövligt. Visst kan man hävda att vi bara förlorade med uddamålet mot Djurgården, men det smickrande resultatet berodde enbart på de två målvakterna.

Så vad är det då som hänt? Tyvärr tror jag att vi kan ha sålt det allsvenska kontraktet när Sead Haksabanovic gick till West Ham. Inte så att tonåringen alltid varit bäst på plan i år – långt därifrån – men med Haksabanovic på banan visste motståndarna att de aldrig visste vad som kunde hända. De var tvungna att alltid hålla koll på HBK:s nummer 10. Den dimensionen har helt försvunnit i de senaste matcherna. Våra fyra sommarnyförvärv kan säkert alla vara habila spelare, men de är inte i närheten av Haksabanovics briljans. Fast nog kommer vi att kunna dominera superettan 2018.

Men visst – vi ska inte måla fan på väggen ännu. Sundsvall verkar vara nästan lika usla och kanske kan vi kravla oss upp på kvalplats. Och kval brukar ju gå bra.

Och så hoppas jag att vi kan spräcka förlustsviten mot tredjedivisionslaget Kristianstad imorgon. Kul att cupmatchen sänds på webben, eftersom jag tyvärr inte hinner dit i tid.

Isländsk landslagsman Seads ersättare

En 20-årig islänning som redan spelat i a-landslaget – ja, Tryggvi Hrafn Haraldsson låter som en helt okej ersättare till Sead Haksabanovic. Och välbehövligt att bredda truppen, som var riktigt tunn efter att Haksabanovic och Pekalski flyttat till England.

Och så har dessutom Jonatan Svedberg förlängt och Oscar Petersson flyttats upp i a-truppen. Riktigt bra. Att Simon "Lill-Hacke" Andersson flyttar till Göteborg för studier är inte lika roligt, men man kan ju inte få allt.

Ska bli riktigt intressant att se hur startelvan formeras på lördag. Kan det bli debut för både Pontus Silfwer och Tryggvi Hrafn Haraldsson kanske?

Ivo följer Sead till England

Det går knappt en dag utan transfernyheter som rör HBK – idag blev Ivo Pekalski klar för Oxford. Det är helt okej att casha in för honom, särskilt som det finns kapabla ersättare i exempelvis Marcus Mathisen. Men truppen är riktigt tunn nu och även om rubriken här säger att vi inte ska värva så säger Tony Karlsson något annat i själva artikeln. Vi har ju trots allt släppt sex spelare det här transferfönstret, varav hela fem är mittfältare, och bara hämtat in tre, varav två mittfältare.

Tony Karlssons uttalanden är för övrigt ganska ofta motstridiga, till exempel säger han idag till Fotbollskanalen att det vi har gjort under transferfönstret tidigare inte har haft någon koppling till Haksabanovic-affären överhuvudtaget, medan han i HP säger att Silfwer-värvningen gjordes med baktanken att Pekalski och/eller Haksabanovic kunde lämna.

Och så har Alexander Arvidsson skadat knät igen och måste opereras. Det är hans fjärde knäskada på två år och tyvärr tvivlar jag på att han någonsin kommer att spela i HBK igen.

Tack för allt, Sead!

Så har han då till slut lämnat oss – Sead Haksabanovic går till West Ham. Närmare 35 miljoner kronor (gissningsvis 3,5 miljoner euro) och en vidareförsäljningsklausul är fina pengar. Men vi kommer att sakna dig något enormt, Sead. Stort tack för dina insatser på plan och för ditt stora HBK-hjärta. Du är en sann HBK-hjälte.

Nu väntar ett riktigt viktigt arbete för HBK-ledningen. Hur ska miljonerna förvaltas på bästa sätt? Ska vi satsa hårt på att klara oss kvar med ytterligare några namnkunniga nyförvärv? Eller ska vi ge den nuvarande truppen chansen att klara kontraktet och i värsta fall börja om i Superettan med en riktigt solid ekonomi?

Intressant för övrigt att det blir just West Ham, Fredrik Ljungbergs gamla klubb, för Sead. Men blåste inte The Hammers oss på utbildningsbidraget den gången?

En storseger och en taktisk triumf

Efter sju bedrövelser (oavgjorda) och nio sorger (förluster) fick vi igår äntligen uppleva segerns sötma igen. Och som vi fick göra det – mål på mål på mål på mål på mål på mål.

J-Södra må ha varit usla och vi må ha haft en del flyt, men storsegern kan också beskrivas som Igor Kruljs taktiska triumf. Han hade sina två värvningar i startelvan och fick se nyförvärven leverera tre mål, han satte Kosuke Kinoshita på högeryttern för första gången och belönades med tre assist från japanen, han tog in Andreas Bengtsson i laget igen och fick ett mål och ett assist från vänsterbacken, han petade lagkaptenen Fredrik Liverstam och tackades med stabilt försvarsspel från det unga mittbacksparet Alexander Berntsson och Marcus Johansson, han lät Ivo Pekalski få fortsatt förtroende trots att Marcus Mathisen var tillgänglig igen och fick se mannen från Lund göra en stormatch på innermittfältet, han lät Sead Haksabanovic fortsätta centralt där han trivs som bäst och fick se en supertalang på ordentligt spelhumör. Ja, Krulj är, som jag noterat ett par gånger tidigare, inte rädd för att gå sin egen väg och just nu känns det som att det kommer att bli väldigt spännande att följa med på hans resa.

Lite smolk i glädjebägaren idag dock, när våra närmaste konkurrenter dels fick gratispoäng på årets mest bisarra straff, dels avgjorde i slutsekunderna. Nåja, vi får väl se till att ta de 30 poäng som brukar krävas för att klara kontraktet. Spelar vi som igår är det långt ifrån omöjligt.

För övrigt sägs Ivo Pekalski vara på väg till Pep Clotet Ruiz klubb Oxford. Och den här gången ska vi faktiskt få bra betalt. Det förklarar värvningen av Pontus Silfwer – både behovet av en ny innermittfältare och det faktum att vi hade råd att köpa loss honom.

Högre eller lägre nivå, Tony?

En vass isländsk vänsterytter som är på "en helt annan nivå än Kristinn Steindorsson när han kom hit". Så beskriver vår ordförande/manager vårt färska nyförvärv Höskuldur Gunnlaugsson. Med tanke på att vi dessutom skeppat iväg tre spelare gratis för att få hit honom så är det omöjligt att inte få höga förväntningar på en isländsk vulkanexplosion på vänsterkanten i höst.

Men Tony Karlssons ord är en sak, statistiken säger något annat. Likheterna mellan Kiddi och Gunnlaugsson är många – både är alltså vänsteryttrar, båda kommer från Breidablick och båda har blivit utsedda till årets unga spelare på Island. Men medan Kiddi hade gjort 31 mål på 72 matcher i isländska ligan när han kom hit så har Gunnlaugsson bara nätat 11 gånger på 67 matcher. Är detta verkligen "en helt annan nivå än Kristinn Steindorsson när han kom hit"? För du talar väl inte om en lägre nivå, Tony?

Men nej, jag väljer jag naturligtvis att hoppas på succé. Och som en bonus: med Gunnlaugsson på vänsterkanten kan dessutom kanske Sead Haksabanovic ta över som släpande anfallare och äntligen få komma med mer i spelet igen.

Krulj obesegrad och Jönsson till Japan

Ännu en match mellan ett gult och ett blått lag, ännu en match som kunde slutat hur som helst, ännu en match som vi säkerligen förlorat med uddamålet i våras – men Igor Krulj vet ännu inte hur det känns att lämna planen med noll poäng som huvudtränare i HBK.

Med tanke på hur matchen utvecklade sig är jag riktigt nöjd med en poäng, men det kändes som att vi hade mängder med fina lägen där den sista touchen och sista passningen är något slarvig. Och såg ni hur arg och besviken en omarkerad Sead Haksabanovic blev när Gabriel Gudmundsson valde att skjuta i slusekunderna istället för att passa honom? Där kunde vi fått första bortasegern mot IFK Göteborg sedan år 2000 och första allsvenska bortasegern överhuvudtaget sedan 2014...











Dagens andra stora nyhet är så klart att Janne Jönsson lämnar klubben på riktigt. Förklaringen att han släppte tränarsysslan för att kunna fokusera på transferbiten ekar därmed ännu mer ihåligt – det är ju precis nu när transferfönstret öppnar som vi hade behövt en manager. Å andra sidan är det nog bara bra att Igor kan fortsätta med sitt förändringsarbete i den riktning som han själv vill, utan att behöva visa hänsyn till sin företrädare.

Samtidigt vill jag tacka Janne Jönsson för hans insatser i klubben under den här sejouren. Någon succé blev det verkligen inte, men inte heller det fiasko som många vill få det till. HBK av idag har en bättre och – framför allt – betydligt mer utvecklingsbar trupp än vad vi hade när Janne Jönsson fick jobbet i slutet på 2014. Och, bland annat tack vare att Jönsson tidigt släppte fram Sead Haksabanovic, har vi också en betydligt ljusare ekonomisk framtid.

Nja till Ojamaa

Henrik Ojamaa är första realistiska namnet som dyker upp i HBK:s silly season (Emir Kujovic räknar jag tyvärr bort).

På Himlen är Blås forum verkar folk ganska entusiastiska, men för egen del känns det mer tveksamt. Ojamaa sägs vara en poängspelare, och har visserligen stått för några mål och assist i skotska ligan, men mitt första intryck är snarare att det är en riktig hoppjerka som lämnar klubb efter klubb – 17 klubbyten på tio år är rätt anmärkningsvärt, även om flera är lån. Och visserligen har han spelat 27 landskamper – men på dem stått för noll mål och en ynka assist. Dessutom minns jag andra offensiva estländare som Ingemar Teever och Tarmo Neemelo, som inte alls lyckades i allsvenskan.

För övrigt antyder Janne Jönsson att vi även kan komma att släppa fler spelare förutom Sead Haksabanovic under transferfönstret. Ska vi gissa att Alexander Henningsson, med noll starter i år och senaste matchen till och med utanför 18-mannatruppen, går tillbaka till Öster? Det blir ju inte heller lättare för honom eftersom vi uppenbarligen är på jakt efter nya spelare på hans position.