Hattrick i skitmål

Det är mörkt att vara HBK:are i år. Mörkare blev det idag. 0-3 mot Djurgården är egentligen inte så mycket att säga om. Stockholmarna var så klart bättre, men vi gjorde ingen dålig match. Alla tre målen är riktiga skitmål.

Först försöker Hussein Carneil att dribbla i straffområdet, blir av med bollen och så sitter 0-1.

0-2 är ännu värre. Vi fixar en hörna, men slår bort den genom riktigt slarv. Rami Kaib (för övrigt bättre än på länge och dagens bäste HBK:are) försöker jobba tillbaka bollen, men får ett slag över ansiktet och måste därför gå ut från planen. Några sekunder senare spelar sig Djurgården igenom just där Kaib saknas och så sitter bollen i vårt mål igen.

Och så då 0-3, där Pascal Gregor missar en enkel boll helt, vilket betyder ännu ett baklängesmål.

Nu har vi spelat sex matcher med Johan Lindholm som tränare och sex med Stuart Baxter. Lindholms matcher gav målskillnaden 4-12, Baxters 6-14. Minus 8 för båda två alltså. Kanske var allt inte bara tränarens fel. Med det sagt: Jag tror fortfarande på Baxter.

Finns det då något ljus i tunneln? Jodå. Vi är faktiskt fortfarande bara fyra poäng från säker mark. Det är inte omöjligt att ta igen.

Utanför plan så sägs både Erko Tougjas och Rocco Ascone ha dragit till sig intresse, men vi har nobbat buden. Det tycker jag är klokt. Det är två skickliga och fortfarande unga spelare med långa kontrakt. Även om ingen av dem gjort ett strålande 2026 så behöver vi dem i truppen om vi ska ha en rimlig chans att klara kontraktet – alternativt att vi får så bra betalt att vi faktiskt kan spetsa truppen.

Alltid två – men nu alla för HBK

Så kom den då till slut – årets första seger. Och vi kan konstatera att Stuart Baxter har en fin trend. Det har blivit två mål i alla hans matcher, men vi gör fler och fler av dem: först 0-2 mot Kalmar, sedan 1-1 mot Elfsborg och så då 2-0 mot Örgryte igår.

Segern var odiskutabel och känslan var redan från början att den nog skulle komma. Vi hade mängder med mer eller mindre heta halvchanser före 1-0, medan Öis i princip inte skapade något alls på hela matchen i öppet spel, däremot en del på fasta situationer. Intressant nog skiljer sig inte xG-värdena åt särskilt mycket, men det säger nog mest om hur bristfälligt det sättet att mäta är.

Segern igår var verkligen en laginsats och det går att hylla många: Ludvig Arvidsson som gör sitt första allsvenska mål och är inblandad även i 1-0, Tim Rönning som visade fina reflexer och hindrade Öis från att komma in i matchen, Hussin Carneil som kommer in i det allt mer och står för en stor del av vår offensiva kreativitet, Omar Faraj som sliter oerhört. En position som jag dock blir allt mer och mer förtjust i är vårt mittbackspar Pascal Gregor och Erko Tougjas. Det var länge sedan som jag kände mig så trygg med ett par HBK-mittbackar.

Härligt också att se glädjen i omklädningsrummet efteråt. Den här segern behövde vi, framför allt mentalt.

Samtidigt tycker jag att vi ska vara något försiktiga med att dra alltför stora växlar. Örgryte var riktigt svaga och jag har svårt att se att de ska kunna stanna i allsvenskan. Men nu kan vi nästa helg åka till Malmö med allt att vinna – denna gång bokstavligen, eftersom det ju alltid blir 0 poäng mot MFF.

Utanför planen har vi också i veckan sett ännu ett förslag om hur vår arena ska se ut. En gång i tiden var jag ytterst engagerad i denna fråga, men nu har jag nog närmast blivit blasé, eftersom förslagen varit så många och inget förverkligats. Just denna gång känns det dock som att det kan bli verklighet, med en tämligen solid politisk uppbackning. För egen del tycker jag att det ser bra ut och jag gläds framför allt över att vi inte behöver flytta under byggtiden. HBK:s ledning är också glad.

Det enda smolket i glädjebägaren är att bara en enda ståplatsläktare finns för hemmasupportrar, på ena kortsidan. Andra kortsidan viks till bortasupportrar. Jag gillar den överblick man få på långsidan, men föredrar ståplats – nu kommer jag att behöva välja. Dessutom kan det nog bli så att ståplatsläktaren på hemmasidan i många matcher säljer slut, samtidigt som det är halvtomt på andra ståplatsläktaren. Det känns dumt.

Ny tränare – samma resultat

Stuart Baxter sa att han inte skulle ändra så mycket. Det gjorde han inte heller – och det såg ganska mycket ut som det gjort tidigare i år. Resultatet blev även det bekant: en förlust. Naturligtvis sågar jag inte Stuart Baxter för det, han kan mycket väl visa sig vara rätt man för att vända det här på sikt.

Helt utan förändringar var det dock inte. Varken Otso Liimatta eller Hussein Carneil fick en enda minuts speltid. Det är två skickliga spelare, men de saknar båda två såväl tyngd som snabbhet. En tydlig signal om att Baxter prioriterar sådant.

Andra förändringar var att Erko Tougjas för första gången i år på riktigt spelade ytterback (tidigare har han varit uppsatt där men i praktiken varit vänster inneback) och att Emmanuel Yeboah var tagen till nåder igen. Båda två ser jag som positiva, även om Tougjas är bättre som innerback.

Jag noterar också att Baxter enbart gjorde två byten, trots att HBK under större delen av matchen var tillbakatryckt. Och framför allt noterar jag att ingen annan verkar ha noterat det. Ska vi gissa att gnället på HÄB:s forum varit monumentalt om Johan Lindholm agerat lika passivt med byten vid underläge?

Två nya spelare – och ett nytt system

Det blev inte tre nya spelare till premiärträningen, men väl två: Joel Nilsson och Daniel Koffi (tidigare beskriven med efternamnsstavningen Coffey).

Nilsson har jag ju varit tveksam till, men nu när han är HBK:are så hoppas jag så klart att han motbevisar mig. Han verkar – precis som den han ersätter i princip rakt av i truppen, Villiam Granath – i alla fall vara en hårt jobbande vinnarskalle, och sådana attribut är aldrig fel. Som en hel del påpekat är det inte heller dumt med erfarenhet, så jag hälsar Joel Nilsson välkommen.

Jag noterar dock att Granath samtidigt sägs vara klar för Nilssons tidigare klubb Mjällby. Hade Nilsson varit bättre än Granath hade de svenska mästarna naturligtvis plockat hem honom istället.

Det andra nyförvärvet Daniel Koffi har beskrivits som väldigt teknisk och skicklig 1-mot-1. Det känns spännande. Men man vet ju aldrig. Vi minns att Iddrisu Moro hajpades som en supertalang, men han har på ett år inte kommit ett steg närmare a-laget, verkar det som.

Ännu mer intressant än de nya spelarna är dock att Johan Lindholm nu bekräftar att vi i år ska utgå från en fyrbackslinje. Det överraskar mig lite grann, eftersom truppen är proppfull med mittbackar. Nu lär minst en av Erko Tougjas, Filip Schyberg och Pascal Gregor få nöta bänk – kanske till och med två om Bleon Kurtulus är kvar. Att Kurtulus stannar får dock ses som osannolikt; på dagens träning körde han på egen hand i gymmet.

Även Vinicius Nogueira får ses som förlorad. Bulgarisk media skriver att han är klar för Ludogorets Razgrad och analyserar hur han ska passa in i deras spel. Det är så klart tråkigt att tappa en så bra spelare, men Ludogorets lär i alla fall betala bra och det var hela tiden tämligen osannolikt att Vinicius skulle komma tillbaka i HBK-tröjan.

Från Ljungby och Tallinn

Lagbygget inför nästa säsong har satt igång. Igår presenterade HBK med bara någon timmes mellanrum två mittbackar: unge Hjalmar Åberg från egna akademin men ursprungligen från Ljungby och estländske landslagsmannen Erko Tougjas. Riktigt glädjande, båda två. Åberg utsågs nyligen till bäste back i P19-allsvenskan och Tougjas låter riktigt spännande på Jesper Westerbergs beskrivning: snabb (det kan vi behöva där bak), styr och ställer (vi behöver en ledartyp), vinnarmentalitet (ja tack!). Dessutom är han både lång och vänsterfotad. Vi kan för övrigt notera att Tougjas bara för några dagar sedan gjorde mål för estniska landslaget.

Intressant är också att Tougjas får ett så långt kontrakt (till 2029) och att vi av allt att döma fått honom billigt mot att Flora Tallinn får en saftig vidareförsäljningsklausul. 

Kontrakten för dessa två mittbackar torde innebära att Marcus Olsson och Bleon Kurtulus inte spelar med oss nästa år. Det är fullt väntat och fullt rimligt. Olsson har visserligen startat tio matcher i år och hoppat in en del, men han fyller 38 i vår och det är dags för generationsväxling. Kurtulus har fått sitt stora genombrott i år, men ska vi få något betalt för honom så måste han säljas i vinter – och jag tror också att han själv nu vill ta nästa steg.