Nu är det mörkt

Nej, det är naturligtvis inte på bortaplan mot serieledarna som vi ska ta våra poäng. Men lite tungt är det så klart att se HBK göra ännu en match där vi skapar en hel del, men ändå blir nollade.

Vi är fortfarande bara tre poäng från kvalplatsen, men ändå ser det riktigt mörkt ut nu. För med tanke på målskillnaden och det faktum att Öis och Degerfors möts i sista omgången så behöver vi med all sannolikhet minst sex poäng på de tre avslutande omgångarna för att ens ha chans på kvalplatsen. Det blir ruggigt svårt.

Ett par ljuspunkter hittade jag ändå idag, ljuspunkter som hade kunnat ge hopp om vi inte var så långt in på säsongen och låg på en så hopplös plats i tabellen. Oliver Kapsimalis påminde om den man som såg så lovande ut under försäsongen, med flera fina offensiva aktioner. Och Pascal Gregor visade sig plötsligt vara en spelfördelare av klass. Var – och varför– har dansken gömt den kvaliteten fram till nu?

Men vad har hänt med Tom Trybull? Tysken var en riktigt fin injektion när han kom, nu är han betydligt mer medelmåttig. Min teori: Alla de gula kort som han drog på sig de första omgångarna har gjort honom osäker. Nu kan han inte spela det spel som han verkligen är bra på. Det innebär att de gula korten uteblir, men också att den extra gnista som gjorde honom till en klasspelare har släckts.

Utanför planen händer dramatiska saker. Jesper Westerberg har sagt upp sig. Det är sannolikt ett klokt beslut av Westerberg och i slutändan även bra för HBK. Westerberg har med all sannolikhet brunnit för sitt jobb och slitit stenhårt för HBK. Men värvningarna under hans tid har – med några få lysande undantag – varit medelmåttiga eller totalt misslyckade. Det har också, under de intervjuer som gjorts med honom, känts som att han är plågad av pressen och har svårt att hantera kritik. Jag får känslan att Westerberg känt sig orättvist behandlad. Till slut är det säkert bättre att släppa allt och gå vidare.

Jag vill dock rikta ett varmt tack till Westerberg för hans slit och hans HBK-hjärta och önskar honom lycka till med nästa steg i livet.

Så förbannat trött på MFF

Jag är så förbannat trött på detta. På att möta på MFF. Det spelar ingen roll hur matchen ser ut, vi får stryk ändå.

Precis som i våras är det idag – i synnerhet i första halvlek – vi som är bättre och skapar mer, men MFF får in nästan varenda boll. Medan Sead Haksabanovics skott går stolpe in så går Rocco Ascones skott stolpe ut. Vi har mer än dubbelt så många skott som MFF, mer än dubbelt så många bollkontakter i straffområdet. Och ändå kommer det i historien att se ut som att MFF var överlägsna. Som lök på laxen får MFF ett tämligen tydligt offsidemål godkänt till 0-3.

 Ja, jag är så förbannat trött på detta. Och på MFF.

Fredagskänsla med seger!

Ibland kan fotboll vara enkelt. In med några tunga spelare på topp, tjoffa upp bollen – och vips har vi både kvitterat och tagit ledningen.

Rättvist var det kanske inte. Men så skönt, så skönt. Och ändå rättvist på så sätt att vi flera gånger haft marginaler emot oss. En riktig fredagskänsla att njuta av!

Och ja – idag var Tim Rönning bra, det måste sägas eftersom han fått en hel del (rättmätig) kritik på sistone.

Apati, apati – en HBK-apati!

Jag har blivit smått apatisk gällande HBK. Inte minst syns det på bloggen här. Drygt två dygn har gått sedan förlusten mot Hammarby och jag har inte ens fått ut ett inlägg.

Men det är kanske inte så konstigt. Käftsmällen när Tim Rönning tappar bort bollen på övertid var hård. Inte för att en poäng kanske hade betytt så mycket i tabellen, men jag blir bara tom när jag tänker på allt.

För övrigt har alltså Rönning nu i två matcher i rad tabbat sig vid samma stolpe och orsakat det baklängesmål som i slutändan blir avgörande. Det är alldeles för svagt av en välbetald nyckelspelare. Intressant är att HP, precis som förra gången, försöker rädda honom från kritik.

Men nej – visst är allt inte Rönnings fel, långt därifrån. Många spelare är betydligt svagare än de borde vara. Och som jag konstaterade redan i somras har i princip alla ledarfunktioner i klubben misslyckats.

Ska vi se något ljus i mörkret? Jodå, det går att göra. Vi är inte avhängda ännu. Otroligt nog är vi vid en seger på fredag bara tre poäng från kvalplats.

Underkänt över hela linjen

Ja, det var dumt av mig att hoppas, som jag gjorde efter förra segern. Igår mot Elfsborg var vi istället hopplöst dåliga igen, över hela planen. Som lök på laxen kryddade vi med ett par usla individuella prestationer.

Riktigt illa var 0-1-målet. Först blir Pascal Gregor förbisprungen alldeles för lätt, sedan släpper innermittfältet en fri elfsborgare i straffområdet och till slut väljer Tim Rönning att inte göra en enkel fotparad utan försöker istället ta en boll, som sannolikt annars gått i stolpen och ut, med handen – och styr den i eget mål. När vi möter ett så bra lag som Elfsborg på bortaplan är det i princip kört om vi inleder så tafatt. Nu fick vi sedan plågas i ytterligare nästan 90 minuter.

Att Tim Rönning, som bara räddade fyra skott på mål och släppte in lika många, lyfts fram som HBK:s bäste av HP är ganska skrattretande. Nej, det var inte bara hans fel att vi förlorade, men bra var han inte. Hade han inte gjort misstaget vid 0-1 så hade matchen kanske levt betydligt längre.

Men det var som sagt inte bara de individuella misstagen som avgjorde. Vi var usla rakt igenom. Möjligen kan Marvin Illary och någon inhoppare till få godkänt, men i övrigt ger jag underkänt rakt över.

Petad bäst på plan

Det finns en fördel med att ligga sist i allsvenskan och redan vara inställd på spel i Superettan: Jag kan titta på HBK:s matcher utan ångest. Det är faktiskt njutningsfullt. Extra mycket när det ser ut som igår; en finfin insats som kröns med en fullt rättvis vinst efter ett segermål i slutminuterna av en egen produkt.

Inför matchen hade var våra två största (enda?) stjärnor, Rocco Ascone och Tom Trybull, otillgängliga. Då går Joel Allansson in och gör sin bästa prestation på lång tid. Så ska man ta en petning. Och det visar hur viktigt det är med en trupp där många kämpar om startplatserna. Och ja – även den andra ersättaren Niilo Mäenpää gjorde det bra.

Enda problemet nu? Att jag kanske lite grann börjar hoppas på nytt allsvenskt kontrakt och snart säkert blir besviken igen.

Har ni förresten noterat att vi väldigt mycket i skymundan har värvat japanen Maru Miyagi? 

Trist och traj

Ännu en match i allsvenskan 2026 och ännu en förlust. Det har blivit så självklart att jag inte ens sörjer längre.

I normala fall hade jag nog blivit ordentligt upprörd över IFK Göteborgs felaktiga frispark som dels gav 0-1, dels såg till så att Tom Trybull var hämmad resten av matchen med ett gult kort – och nu även felaktigt är avstängd i nästa match. Jag hade också gnällt över att vi faktiskt (enligt trubbiga måttet xG) skapade betydligt mer än hemmalaget och således förlorade orättvist. Men nej – jag har redan resignerat.

Mest upprörd är jag kanske istället över samtliga tv-kommentatorers tramsiga sätt att uttala vår nya tysks namn: Trajbull! Varför ett engelskt uttal på en tysk i svensk tv?

Hej igen, Superettan!

En vecka levde jag på det nyfunna hoppet – sedan släcktes det igen igår med en förlust mot Degerfors. Visserligen återstår tio omgångar, men nu är vi åtta poäng och en hemskt massa mål ifrån kvalplatsen. Det kommer inte att gå. Inte för att jag kommer att ge upp förrän det är teoretiskt klart, men nu är det läge att börja planera för Superettan 2027.

När jag tittar på min analys inför säsongen, då jag kände mig osäker och tippade att vi kunde komma på allt från övre halvan till sist i tabellen, så kan jag konstatera att på i princip alla punkter där jag hade farhågor har det gått illa. Redan då påpekade jag att vi hade behövt en central anfallare med näsa för mål, men saknade en sådan. Jag pekade på ett mittförsvar utan riktig klass och varnade för risken för att våra hajpade unga yttrar skulle bli uppkäkade i allsvenskan. 

Jag missade dock i min analys att vårt innermittfält inte skulle klara av att leverera. Man kan ju se vilken skillnad det blivit när vi fått in en klasspelare som Tom Trybull, tyvärr alldeles för sent.

Delvis fel hade jag också gällande Tim Rönning. Visserligen började han inte särskilt förtroendeingivande, men sedan uppehållet han han hållit hög klass. Det verkar intressant nog som att Rönning faktiskt lyckas bättre när han inte är konkurrensutsatt, utan säker på sin position som nummer 1. Något att ha med sig inför nästa säsong? 

Vad mer ska man då tänka på inför Superettan 2027? Tja, det är svårt att säga nu, och beror helt på vilka som stannar. Om någon eller ett par av truppen högklassiga spelare (ja, det finns några sådana) stannar vore det så klart mycket bra. Då finns också något att bygga kring. Annars är det kanske i Superettan 2027 som Oliver Kapsimalis, Marvin Illary, Malte Persson, Vincent Johansson och Måns Andersson och några till kan få chansen att på riktigt visa om de hör hemma i elitfotbollen.

Och så till sist: Att Hallandspostens krönikör återigen blundar för verkligheten på för att driva sin tes är så oerhört tröttsamt. Vi har absolut INTE haft minst antal avslut på mål, det är bara att titta i den officiella statistiken som finns här. Kan inte någon pensionera JOW snart?

Ett nytt hopp!

Vilken märklig känsla. Känslan som uppstår efter en seger, en seger med ett avgörande i sista minuten. En så underbar känsla. Jag kan inte minnas senast det kändes så här.

För jag hade nästan gett upp. Vi gjorde en bra match, hade chanser nog för att avgöra (vilket Kalmar i ärlighetens namn också hade), men som vanligt förtvivlat svårt att göra mål. Svaga avslut eller snygga räddningar – ja, bollen gick helt enkelt inte in. Förrän den gjorde det. Ett otroligt viktigt mål av Ludvig Arvidsson. Hoppet lever, särskilt som Degerfors förlorade och vi möter värmlänningarna i nästa omgång.

Matchen som sådan var alltså en inte alls dum insats av HBK. Och nyförvärvet Tom Trybull gav oss något som vi verkligen saknat, en stark bollvinnare på mitten. Han satte nog fler glidtacklingar än vad HBK:s alla andra mittfältare gjort under hela säsongen. Detta kan bli riktigt bra.

Nu har vi faktiskt tre tävlingsmatcher i rad utan förlust, för i veckan säkrade vi också, precis som vanligt, gruppspel i Svenska cupen. Insatsen mot Skövde var väl inte lysande, men seger är egentligen det enda viktiga. Precis som idag. Ja, hoppet lever – jag måste upprepa det! Låt oss njuta!

Poäng – men till vilken nytta?

Nej, det blev ingen förlust idag. Den trista sviten är åtminstone bruten. Men enpoängare kommer inte att rädda kontraktet. Vi är så långt efter att vi måste vinna matcher mot bottenkonkrrenter. Och vi var förvisso inte långt ifrån att göra det, men även Öis kunde mycket väl ha segrat.

Matchen som sådan var alls ingen katastrof. Startelvan såg för en gångs skull ut i princip exakt som jag ville. Tyvärr fortsätter vi att i avgörande lägen slarva och ha oflyt – som när André Boman halkade och det blev 0-1.

Tom Trybull fick göra debut och det såg i huvudsak lovande ut, med passningsspel som försökte vinna mark, starkt närkampsspel och lugn med bollen. Men visst verkar han också vara något seg. Kanske blir det bättre när ringrosten är borta. Nu hoppas vi att Ajdin Zeljkovic också snart är spelklar och att han kan ge oss den skärpa på topp som vi verkligen saknat i år – och även idag.

För övrigt tycker jag att det är bra att Stuart Baxter nu bekräftat att det var hans eget beslut att inte ge Otso Liimatta speltid. Jag är något trött på konspirationsteorierna som envist upprepats bland kommentarerna här på bloggen.