Ny tränare – samma resultat

Stuart Baxter sa att han inte skulle ändra så mycket. Det gjorde han inte heller – och det såg ganska mycket ut som det gjort tidigare i år. Resultatet blev även det bekant: en förlust. Naturligtvis sågar jag inte Stuart Baxter för det, han kan mycket väl visa sig vara rätt man för att vända det här på sikt.

Helt utan förändringar var det dock inte. Varken Otso Liimatta eller Hussein Carneil fick en enda minuts speltid. Det är två skickliga spelare, men de saknar båda två såväl tyngd som snabbhet. En tydlig signal om att Baxter prioriterar sådant.

Andra förändringar var att Erko Tougjas för första gången i år på riktigt spelade ytterback (tidigare har han varit uppsatt där men i praktiken varit vänster inneback) och att Emmanuel Yeboah var tagen till nåder igen. Båda två ser jag som positiva, även om Tougjas är bättre som innerback.

Jag noterar också att Baxter enbart gjorde två byten, trots att HBK under större delen av matchen var tillbakatryckt. Och framför allt noterar jag att ingen annan verkar ha noterat det. Ska vi gissa att gnället på HÄB:s forum varit monumentalt om Johan Lindholm agerat lika passivt med byten vid underläge?

Baxter bekräftad

Så var det då bekräftat: Det blir en HBK-comeback för Stuart Baxter. Som jag skrev igår är detta antagligen den allra bästa lösningen just nu. Det ska bli ytterst intressant att se hur såväl formation som startelva ser ut mot Kalmar på söndag – och hur spelet förändras. Baxter själv säger i en intervju med TV4:s Bollklubben att han bara tänker fokusera på att förändra några få saker i början, vilket så klart är klokt.

Och även om vi hoppas på det bästa finns faktiskt chansen att Baxter blir historisk på ett negativt sätt: som den förste HBK-tränaren som trillar ur allsvenskan två gånger med klubben.

Back to Baxter

När jag började följa HBK på 1980-talet var Stuart Baxter lagets tränare. Nu tyder allt på att han blir det igen. Baxter är nog bästa möjliga valet just nu – en erfaren röst, som samtidigt lär ha hyfsat bra koll på truppen eftersom han pikant nog har varit Johan Lindholms mentor. 

Lindholm sparkad – vem tar över?

En gång i tiden var HBK en klubb som inte sparkade tränare. Inte nu längre. Janne Andersson fick kicken i november 2009, Lasse Jacobsson i novmeber 2010, Pep Clotet Ruiz i juli 2011, Jens Gustafsson i november 2014, Janne Jönsson i juni 2017, Igor Krulj i maj 2019 och Magnus Haglund i augusti 2024. Och nu, i maj 2026, ryker alltså Johan Lindholm.

Jag kan konstatera att Johan Lindholm – till skillnad från sina fyra senaste företrädare – aldrig åkt ur en serie med HBK. Såväl Janne Jönsson som Magnus Haglund fick till och med chansen att först åka ut ur allsvenskan en gång och sedan vara på väg att dra ner klubben en gång till innan de till slut fick gå.

Jag kan också konstatera att ingen tränare sedan Pep fått så lite tid av HBK:s styrelse; knappt ett år och nio månader. Till och med den katastrofale Igor Krulj fick vara kvar längre tid innan han fick foten när HBK var på väg ner i tredjedivisionen.

Jag kan också notera att ingen HBK-tränare, vad jag vet någonsin, sparkats så här tidigt på året.

Så är det då dåligt att Lindholm nu får kicken? Inte nödvändigtvis, så klart. Jag hoppas naturligtvis att förändringen och det nya tränarnamnet kan leda till positiva förändringar och bättre resultat. Någon plan för vem som ska ta över verkar dock inte finnas. Ordförande Pelle Nilsson själv verkar till och med erkänna att beslutet tagits snabbt och utan att man tänkt på något mer än resultaten (alltså inte missnöje med hur spelet ser ut, talangutvecklingen, ledarskapet och allt möjligt annat som kan vara anledningar till att en tränare får gå). Det känns verkligen inte förtroendeingivande.

Som lök på laxen kan vi konstatera att vi nu återigen ska betala lön till en tränare som vi inte längre använder. Visst har väl kvar nästan ett helt år på Magnus Haglunds kontrakt också, även om den summan bokföringsmässigt skrevs av häromåret?

Inte bra – men en man var sämre

Väldigt sällan, men någon enstaka gång, kan jag känna en trötthet och uppgivenhet inför allt som har med fotboll att göra. Idag är en sådan dag. Jag orkar inte med en så usel domarinsats, som till 100 procent avgör dagens match. Hur ska man kunna känna lust och glädje till denna sport, när det så uppenbart är en enda man, som har till uppgift att inte synas, som avgör allt. Den måhända klaraste utvisning som skådats detta decennium på Örjans vall – en tidigare varnad BP-spelare dyker ett par meter framför domaren som tydligt markerar att det är en filmning – ger inget rött kort. Det är en fullständigt obegriplig tolkning av reglerna av domaren.

Strax därefter gör BP 0-1, sedan spelar mannen som borde varit utvisad fram till 0-2 innan han själv föser in 0-3. Vi reducerar till 1-3, men vad gör det – domaren har avgjort matchen för länge sedan. Ja, det finns inget annat sätt att beskriva det.

Betyder det att HBK:s insats i övrigt var bra? Nej. Men inte heller så usel som många vill få det till. Spelet var tämligen jämnt fram till första målet. Hade vi fått det som vi skulle ha haft, alltså spel med en man mer under nästan hela andra halvlek, då hade vi med största sannolikhet vunnit idag.

Men vad mer är dåligt då, om vi ändå ska ta upp sådant? Jodå, en hel del.

Tim Rönning må göra fina räddningar ibland, men står också för hårresande misstag titt som tätt. Idag lät han den lösa passningen till 0-3 passera in i mål. Det är knappast chockerande att William Lykke fick chansen en match, oavsett vad Rönning själv tycker.

Rocco Ascone verkar, istället för att växa med uppdraget, ha drunknat under trycket från att ha utsetts till lagkapten. Han är fegare och långsammare än han var förut. Först när matchen var avgjord vågade han spela ut – och då pangade han till skottet som gav vårt enda mål. Varför inte våga tidigare? Det fanns ju lägen.

Otso Liimatta är en bra spelare. Men i ett spelsystem som verkar bygga på långa bollar från backlinjen kommer han inte till sin rätt. Då kan vi lika gärna spela med både Malte Persson och Omar Faraj, som kan hjälpas åt att stångas där uppe.

Marvin Illary såg så lovande ut under försäsongen. Men hans självförtroende är fullständigt kört i botten. Här finns talangen, nu gäller det att locka fram den igen. Annars fick risken att han också kör fast och tappar allt, som Iddrisu Moro gjort.

Ytterbackarna Rami Kaib och André Boman kom båda in som friska fläktar på lån från Elfsborg. Men när de väl blev HBK:are permanent så har båda tappat kvalitet. Vad beror det på? Och varför får inte Joel Nilsson chansen – för inte var det väl som näst intill hundraprocentig bänkvärmare vi värvade honom?

Nu ökar kraven på Johan Lindholms avgång. Kanske blir det så att han får sparken. Vi minns ju att Expressen i höstas verkade vara tämligen säker på att Lindholm skulle få gå. Min gissning är att matchen mot Kalmar blir avgörande. Ligger vi fortfarande sist efter den är det nog adjöss med Lindholm.

På jumboplats – orättvist nog

Vi förlorade mot mästarna – och åkte ner på jumboplats. Det är inte riktigt vad vi förtjänar, tycker jag. Säsongsinledningen har, med undantag av den värdelösa insatsen mot Degerfors, varit helt okej och vi borde nog haft något mer poäng. 

Även i matchen mot Mjällby spelade vi riktigt fint, fram till det svaga försvarsspelet vid 0-1-målet. Sedan var vi tyvärr aldrig riktigt nära, men gårdagens insats var faktiskt inte så usel som många verkar anse. Tittar man på xG (ja, jag vet att det inte är ett perfekt mått) var Mjällby, som alltså är svenska mästare, bara något bättre. Att det nu till och med reses krav på Johan Lindholms avgång är faktiskt smått löjligt. 

Med det sagt är jag inte okritisk. Jag begriper inte varför Oliver Kapsimalis byttes ut i halvtid mot den i år högst mediokre Rami Kaib. Jag har svårt att förstå varför Rocco Ascone satt på bänken istället för att springa runt på planen, även om Aleksander Damnjanovic Nilsson inte gjorde bort sig som hans ersättare. Jag fattar inte varför inte Marvin Illary, som såg så lovande ut på försäsongen, inte fick chansen tidigare när vi jagade kvittering. Också målvaktsbytet var svårt att förstå, även om jag inte tycker att det var fel att till slut ge William Lykke chansen och inte heller – som många andra – beskyller honom för förlusten.

Mål-Otso målar igen

För första gången i år både lyckas vi genomföra en match där vi både spelar bra och tar poäng.  Härligt! Mål-Otsos Liimattas mål var riktigt snyggt och det kunde blivit fler. Trots Hammarbys stora bollinnehav så skapar vi faktiskt minst lika många chanser – ja, vi vinner till och med (det visserligen tveksamma) måttet xG. 

Spelarna slet ordentligt på planen och alla kan kvittera ut fina betyg, men jag vill också ge en eloge till tränarstaben som kastade om rejält i uppställningen och fick till en riktig lyckoträff med en 5-4-1-uppställning. Mycket lovande att vi kan spela på olika sätt, det ger större möjligheter att välja rätt taktiskt upplägg.

En eloge också för att Johan Lindholm inte är rädd för att ge de unga chansen, även om det innebär att nyförvärv får nöta bänk, som idag när Oliver Kapsimalis petade Rami Kaib som vänsterback.

Jag vill också lyfta fram Omar Faraj. Den som följer bloggen vet att jag varit något tveksam till om han kan leva upp till hajpen, men dagens insats var riktigt imponerande. Sliter och kämpar, och inblandad i en hel del framåt. Han ska bli intressant att se framöver.

Poängglädje och förlängningsglädje

Så spräckte HBK äntligen sin poängnolla. Viktigt naturligtvis – och än viktigare för att det inte var välförtjänt. Ännu en match med svagt spel och noll poäng hade kunnat vara förödande för självförtroendet. Nu spelade vi visserligen inte bra, men har på något sätt till och med lyckats kravla oss över kvalstrecket.

Svagt spel var det alltså mot IFK Göteborg, men vi hade marginalerna med oss. De gulvita fick ett mål (korrekt) bortdömt, hade en nick i ribban och prickade dessutom stolpen. Vi hade väldigt lite, förutom det riktigt snygga målet, där det är tre fina prestationer på rad av Pascal Gregor, Ludvig Arvidsson och Omar Faraj.

Men varför ser det så erbarmligt ut i spelet hittills i år? Det kändes ju så fint där i januari-februari. Tja, jag sitter ju inte på inside-info, men jag kan konstatera att de tre spelare som jag hade störst förhoppningar på – Marvin Illary, Oliver Kapsimalis och Rocco Ascone – inte alls har kunnat leverera som jag hoppats. För Kapsimalis del beror det ju på en skada och han var riktigt vass mot AIK. Men Illary verkar vara helt under isen och fick inte ens plats på bänken mot Göteborg, medan Ascone än så länge inte får ut så mycket av den skicklighet vi vet att han besitter. Detta kombinerat med att Otso Liimatta i mina ögon passar mycket bättre centralt än på en kant, att Rami Kaibs svagheter i defensiven exponeras alldeles för ofta i nya systemet och att Tim Rönning långt ifrån glänst så här långt är i mina ögon viktiga delkomponenter. Ska man se det positivt kan man säga att det finns stor potential för förbättring.

Förutom poängen kan vi också glädja oss över en annan sak i helgen: Att Ludvig Arvidsson förlängt med klubben till och med 2028. Glädjande dels för saken i sig (att han stannar), men kanske än mer för att det är ett trendbrott. Vi har ju haft en del egna produkter som skrivit sitt första kontrakt som unga, sedan inte velat förlänga och därför gått för kaffepengar. Arvidsson visar däremot klass.

Märklig uttagning och håglöst på plan

Ibland säger man att någon har två vänsterfötter. Idag hade HBK istället två vänsterbackar. Det var smått obegripligt. Både Rami Kaib och Gustav Friberg är helt okej som just vänsterbackar, men någon offensiv mittfältare är Kaib inte. Förra veckan, mot AIK och deras starka högerkant, skulle det möjligen kunnat vara klokt med dubbla vänsterbackar. Men mot Degerfors?

Det var inte det enda märkliga i laguttagningen. Lika konstigt var att vi inte satsade på en enda spelare med fart och genombrottskraft i offensiven. Då är det svårt att ta sig fram till målchanser. Otso Liimatta är inte bra som högerytter, för långsam och för omständlig. I mitten passar hans kvaliteter betydligt bättre. Men att ha både honom och Hussein Carneil på planen samtidigt blir för mycket av det goda – helt enkelt för mycket av att trampa på bollen. Precis som när det gäller vänsterback så får man välja en av dem, inte båda.

Men det var ju inte därför vi förlorade. Det gjorde vi för att vi radade upp misstag efter misstag längst bak. Tim Rönning missade en utboxning och det var 0-1. Tim Rönning missade en lös fösning mot mål och det var 0-2. Pascal Gregor missade att oattackerad ta emot en boll och det var 0-3. Ja, Degerfors var verkligen inget bra lag och skapade nästan ingenting som vi inte bjöd dem på. Ändå kan de återigen vända hem från Örjans vall med en storseger i bagaget. Sorgligt.

Sorgligt är också att se de hängande huvudena hos HBK. Jag är rädd att det kommer att knyta sig rejält för det här unga laget om vi inte får en seger snart. Till exempel ser Marvin Illary, som kändes så lovande för bara någon månad sedan, nu ut som en vissen planta. 

Till sist: Är det bara jag som redan börjat tröttna på allt snack om Omar Faraj? Han är ingen stor målskytt och har – förutom en enda dag – aldrig varit det. Men från tv-kommentatorer och andra medier låter det som att han är HBK:s klart lysande stjärna och att det är obegripligt att han nöter bänk. Det är det inte.

Faraj nollar HBK igen

Omar Faraj såg till att HBK blev utan poäng i premiären förra året. I år upprepade han bravaden. Det enda positiva med hans klara miss på slutet var att det var han som gjorde den, inte Malte Persson. Persson har redan börjat bli en hackkyckling hos vissa supportrar, obegripligt nog.

Matchen som sådan då? Tja, försvarsspelet i första halvlek var klart underkänt där det bästa var att vi bara var i uddamålsunderläge i paus. Men offensivt var vi faktiskt bra under större delen av matchen och i andra halvlek skapar vi mer än AIK. Trist att domaren indirekt avgjorde när han helt släppte den klara målchansutvisningen då Malte Persson är på väg igenom.

Dagens stora behållning: Oliver Kapsimalis! I alla fall när han fick flytta över till vänster. Så snabb och så teknisk, vinner bollar som ingen förväntar sig och tar sig förbi gång på gång. Fixade också frisparken som sedan ledde till mål. Jag vågar drömma om ett stort genombrott i år!