Det går inte att slå MFF

Nej, det går verkligen inte att slå MFF för HBK. För går det inte när vi spelar som igår, då går det nog aldrig.

Vi gör en fullständigt lysande första halvlek, pepprar på med heta chanser, får in två bollar men kunde fått in det dubbla – och så är det ändå oavgjort i paus. I andra halvlek är vi något svagare, men med i matchen. Så kommer 2-3. Trist, men vi hade kunnat resa oss, det visade vi i första. Så gör Tim Rönning sin tavla – och allt dör. Att Stuart Baxter verkar skylla det målvaktsmisstaget på Erko Tougjas känns märkligt, men sannolikt är det ett sätt att skydda målvakten, som naturligtvis är en oerhört utsatt position. Även 2-5 är Rönnings mål, när han släpper ut ett relativt löst skott från kanten rakt på fötterna på MFF:s farligaste spelare.

Nej, jag vill verkligen inte skylla allt på Tim Rönning. Men när vi inför matchen såg spelarna känna på gräset utbrast min dotter: ”Är det han den dåliga målvakten? Varför spelar de med honom?”. Nu skulle jag inte kalla henne fotbollskännare, men tyvärr tvingas jag – som ändå länge hoppats att Rönning kan visa sig vara en kapabel allsvensk målvakt – konstatera att han inte duger om vi ska klara det allsvenska kontraktet. På alla andra positioner tycker jag att vi nog har tillräckligt bra klass i startelvan (men kanske inte där bakom), men på målvaktspositionen måste vi bli bättre.

Blir vi det med Oscar Linnér? Högst tveksamt. Han har gjort ett par bra år, sedan mest suttit på bänken eller bråkat. Men kanske kan vi helt enkelt inte få in något bättre.

Det verkar också bli en ganska rejäl omstöpning av truppen i sommar. Stuart Baxter pratar om att ”spelare ska ersättas” och det är väl då William Lykke, vars lån bryts, samt Emmanuel Yeboah och Otso Liimatta, vars lån båda tar slut under sommaren. Kanske kan ytterligare någon lämna, exempelvis de rutinerade som i princip varit utan speltid i vår: Niilo Mäenpää och Joel Nilsson.

Baxter vill gärna ha in en spelare med ”X-factor”. Det är klart, det vill ju alla. Vi som varit med ett tag minns när Fidde Andersson utlovade en ”Oh shit”-spelare. Vi får väl helt enkelt se vad det blir.

Alltid två – men nu alla för HBK

Så kom den då till slut – årets första seger. Och vi kan konstatera att Stuart Baxter har en fin trend. Det har blivit två mål i alla hans matcher, men vi gör fler och fler av dem: först 0-2 mot Kalmar, sedan 1-1 mot Elfsborg och så då 2-0 mot Örgryte igår.

Segern var odiskutabel och känslan var redan från början att den nog skulle komma. Vi hade mängder med mer eller mindre heta halvchanser före 1-0, medan Öis i princip inte skapade något alls på hela matchen i öppet spel, däremot en del på fasta situationer. Intressant nog skiljer sig inte xG-värdena åt särskilt mycket, men det säger nog mest om hur bristfälligt det sättet att mäta är.

Segern igår var verkligen en laginsats och det går att hylla många: Ludvig Arvidsson som gör sitt första allsvenska mål och är inblandad även i 1-0, Tim Rönning som visade fina reflexer och hindrade Öis från att komma in i matchen, Hussin Carneil som kommer in i det allt mer och står för en stor del av vår offensiva kreativitet, Omar Faraj som sliter oerhört. En position som jag dock blir allt mer och mer förtjust i är vårt mittbackspar Pascal Gregor och Erko Tougjas. Det var länge sedan som jag kände mig så trygg med ett par HBK-mittbackar.

Härligt också att se glädjen i omklädningsrummet efteråt. Den här segern behövde vi, framför allt mentalt.

Samtidigt tycker jag att vi ska vara något försiktiga med att dra alltför stora växlar. Örgryte var riktigt svaga och jag har svårt att se att de ska kunna stanna i allsvenskan. Men nu kan vi nästa helg åka till Malmö med allt att vinna – denna gång bokstavligen, eftersom det ju alltid blir 0 poäng mot MFF.

Utanför planen har vi också i veckan sett ännu ett förslag om hur vår arena ska se ut. En gång i tiden var jag ytterst engagerad i denna fråga, men nu har jag nog närmast blivit blasé, eftersom förslagen varit så många och inget förverkligats. Just denna gång känns det dock som att det kan bli verklighet, med en tämligen solid politisk uppbackning. För egen del tycker jag att det ser bra ut och jag gläds framför allt över att vi inte behöver flytta under byggtiden. HBK:s ledning är också glad.

Det enda smolket i glädjebägaren är att bara en enda ståplatsläktare finns för hemmasupportrar, på ena kortsidan. Andra kortsidan viks till bortasupportrar. Jag gillar den överblick man få på långsidan, men föredrar ståplats – nu kommer jag att behöva välja. Dessutom kan det nog bli så att ståplatsläktaren på hemmasidan i många matcher säljer slut, samtidigt som det är halvtomt på andra ståplatsläktaren. Det känns dumt.

Baxters första poäng

Vi tar poäng mot ett av allsvenskans topplag och vi är rejält tillbakatryckta i slutet – ändå kändes dagens 1-1-match mot Elfsborg som en förlust när domaren blåste av. Vi är i desperat behov av en seger, och vi hade nog fått en sådan om inte idioter i Elfsborgs klack fått matchen avbruten. Före avbrottet hade Elfsborg knappt haft en chans på 75 minuters spel och vi var närmare 2-0 än Elfsborg en kvittering. Efter extrapausen var vi helt lamslagna. Fy fan vad trist det känns.

Kanske kan det dock, med lite perspektiv på matchen, ändå kännas lite bättre. Ännu en förlust hade varit förödande. Nu finns något att bygga på i alla fall.

Jag måste också säga att jag gillar att Stuart Baxter, som vill få spelarna att våga, själv visar mod – som när han behöll spelare i offensiva positioner när vi hade defensiva fasta mot oss. Där visar han att vi går för de tre poängen. Glädjande att se. Och visst var sådant mycket vanligare i fotboll på den tiden då Baxter senast tränade HBK, eller minns jag fel?

Ny tränare – samma resultat

Stuart Baxter sa att han inte skulle ändra så mycket. Det gjorde han inte heller – och det såg ganska mycket ut som det gjort tidigare i år. Resultatet blev även det bekant: en förlust. Naturligtvis sågar jag inte Stuart Baxter för det, han kan mycket väl visa sig vara rätt man för att vända det här på sikt.

Helt utan förändringar var det dock inte. Varken Otso Liimatta eller Hussein Carneil fick en enda minuts speltid. Det är två skickliga spelare, men de saknar båda två såväl tyngd som snabbhet. En tydlig signal om att Baxter prioriterar sådant.

Andra förändringar var att Erko Tougjas för första gången i år på riktigt spelade ytterback (tidigare har han varit uppsatt där men i praktiken varit vänster inneback) och att Emmanuel Yeboah var tagen till nåder igen. Båda två ser jag som positiva, även om Tougjas är bättre som innerback.

Jag noterar också att Baxter enbart gjorde två byten, trots att HBK under större delen av matchen var tillbakatryckt. Och framför allt noterar jag att ingen annan verkar ha noterat det. Ska vi gissa att gnället på HÄB:s forum varit monumentalt om Johan Lindholm agerat lika passivt med byten vid underläge?

Baxter bekräftad

Så var det då bekräftat: Det blir en HBK-comeback för Stuart Baxter. Som jag skrev igår är detta antagligen den allra bästa lösningen just nu. Det ska bli ytterst intressant att se hur såväl formation som startelva ser ut mot Kalmar på söndag – och hur spelet förändras. Baxter själv säger i en intervju med TV4:s Bollklubben att han bara tänker fokusera på att förändra några få saker i början, vilket så klart är klokt.

Och även om vi hoppas på det bästa finns faktiskt chansen att Baxter blir historisk på ett negativt sätt: som den förste HBK-tränaren som trillar ur allsvenskan två gånger med klubben.

Back to Baxter

När jag började följa HBK på 1980-talet var Stuart Baxter lagets tränare. Nu tyder allt på att han blir det igen. Baxter är nog bästa möjliga valet just nu – en erfaren röst, som samtidigt lär ha hyfsat bra koll på truppen eftersom han pikant nog har varit Johan Lindholms mentor. 

Lindholm sparkad – vem tar över?

En gång i tiden var HBK en klubb som inte sparkade tränare. Inte nu längre. Janne Andersson fick kicken i november 2009, Lasse Jacobsson i novmeber 2010, Pep Clotet Ruiz i juli 2011, Jens Gustafsson i november 2014, Janne Jönsson i juni 2017, Igor Krulj i maj 2019 och Magnus Haglund i augusti 2024. Och nu, i maj 2026, ryker alltså Johan Lindholm.

Jag kan konstatera att Johan Lindholm – till skillnad från sina fyra senaste företrädare – aldrig åkt ur en serie med HBK. Såväl Janne Jönsson som Magnus Haglund fick till och med chansen att först åka ut ur allsvenskan en gång och sedan vara på väg att dra ner klubben en gång till innan de till slut fick gå.

Jag kan också konstatera att ingen tränare sedan Pep fått så lite tid av HBK:s styrelse; knappt ett år och nio månader. Till och med den katastrofale Igor Krulj fick vara kvar längre tid innan han fick foten när HBK var på väg ner i tredjedivisionen.

Jag kan också notera att ingen HBK-tränare, vad jag vet någonsin, sparkats så här tidigt på året.

Så är det då dåligt att Lindholm nu får kicken? Inte nödvändigtvis, så klart. Jag hoppas naturligtvis att förändringen och det nya tränarnamnet kan leda till positiva förändringar och bättre resultat. Någon plan för vem som ska ta över verkar dock inte finnas. Ordförande Pelle Nilsson själv verkar till och med erkänna att beslutet tagits snabbt och utan att man tänkt på något mer än resultaten (alltså inte missnöje med hur spelet ser ut, talangutvecklingen, ledarskapet och allt möjligt annat som kan vara anledningar till att en tränare får gå). Det känns verkligen inte förtroendeingivande.

Som lök på laxen kan vi konstatera att vi nu återigen ska betala lön till en tränare som vi inte längre använder. Visst har väl kvar nästan ett helt år på Magnus Haglunds kontrakt också, även om den summan bokföringsmässigt skrevs av häromåret?

Inte bra – men en man var sämre

Väldigt sällan, men någon enstaka gång, kan jag känna en trötthet och uppgivenhet inför allt som har med fotboll att göra. Idag är en sådan dag. Jag orkar inte med en så usel domarinsats, som till 100 procent avgör dagens match. Hur ska man kunna känna lust och glädje till denna sport, när det så uppenbart är en enda man, som har till uppgift att inte synas, som avgör allt. Den måhända klaraste utvisning som skådats detta decennium på Örjans vall – en tidigare varnad BP-spelare dyker ett par meter framför domaren som tydligt markerar att det är en filmning – ger inget rött kort. Det är en fullständigt obegriplig tolkning av reglerna av domaren.

Strax därefter gör BP 0-1, sedan spelar mannen som borde varit utvisad fram till 0-2 innan han själv föser in 0-3. Vi reducerar till 1-3, men vad gör det – domaren har avgjort matchen för länge sedan. Ja, det finns inget annat sätt att beskriva det.

Betyder det att HBK:s insats i övrigt var bra? Nej. Men inte heller så usel som många vill få det till. Spelet var tämligen jämnt fram till första målet. Hade vi fått det som vi skulle ha haft, alltså spel med en man mer under nästan hela andra halvlek, då hade vi med största sannolikhet vunnit idag.

Men vad mer är dåligt då, om vi ändå ska ta upp sådant? Jodå, en hel del.

Tim Rönning må göra fina räddningar ibland, men står också för hårresande misstag titt som tätt. Idag lät han den lösa passningen till 0-3 passera in i mål. Det är knappast chockerande att William Lykke fick chansen en match, oavsett vad Rönning själv tycker.

Rocco Ascone verkar, istället för att växa med uppdraget, ha drunknat under trycket från att ha utsetts till lagkapten. Han är fegare och långsammare än han var förut. Först när matchen var avgjord vågade han spela ut – och då pangade han till skottet som gav vårt enda mål. Varför inte våga tidigare? Det fanns ju lägen.

Otso Liimatta är en bra spelare. Men i ett spelsystem som verkar bygga på långa bollar från backlinjen kommer han inte till sin rätt. Då kan vi lika gärna spela med både Malte Persson och Omar Faraj, som kan hjälpas åt att stångas där uppe.

Marvin Illary såg så lovande ut under försäsongen. Men hans självförtroende är fullständigt kört i botten. Här finns talangen, nu gäller det att locka fram den igen. Annars fick risken att han också kör fast och tappar allt, som Iddrisu Moro gjort.

Ytterbackarna Rami Kaib och André Boman kom båda in som friska fläktar på lån från Elfsborg. Men när de väl blev HBK:are permanent så har båda tappat kvalitet. Vad beror det på? Och varför får inte Joel Nilsson chansen – för inte var det väl som näst intill hundraprocentig bänkvärmare vi värvade honom?

Nu ökar kraven på Johan Lindholms avgång. Kanske blir det så att han får sparken. Vi minns ju att Expressen i höstas verkade vara tämligen säker på att Lindholm skulle få gå. Min gissning är att matchen mot Kalmar blir avgörande. Ligger vi fortfarande sist efter den är det nog adjöss med Lindholm.

På jumboplats – orättvist nog

Vi förlorade mot mästarna – och åkte ner på jumboplats. Det är inte riktigt vad vi förtjänar, tycker jag. Säsongsinledningen har, med undantag av den värdelösa insatsen mot Degerfors, varit helt okej och vi borde nog haft något mer poäng. 

Även i matchen mot Mjällby spelade vi riktigt fint, fram till det svaga försvarsspelet vid 0-1-målet. Sedan var vi tyvärr aldrig riktigt nära, men gårdagens insats var faktiskt inte så usel som många verkar anse. Tittar man på xG (ja, jag vet att det inte är ett perfekt mått) var Mjällby, som alltså är svenska mästare, bara något bättre. Att det nu till och med reses krav på Johan Lindholms avgång är faktiskt smått löjligt. 

Med det sagt är jag inte okritisk. Jag begriper inte varför Oliver Kapsimalis byttes ut i halvtid mot den i år högst mediokre Rami Kaib. Jag har svårt att förstå varför Rocco Ascone satt på bänken istället för att springa runt på planen, även om Aleksander Damnjanovic Nilsson inte gjorde bort sig som hans ersättare. Jag fattar inte varför inte Marvin Illary, som såg så lovande ut på försäsongen, inte fick chansen tidigare när vi jagade kvittering. Också målvaktsbytet var svårt att förstå, även om jag inte tycker att det var fel att till slut ge William Lykke chansen och inte heller – som många andra – beskyller honom för förlusten.

Mål-Otso målar igen

För första gången i år både lyckas vi genomföra en match där vi både spelar bra och tar poäng.  Härligt! Mål-Otsos Liimattas mål var riktigt snyggt och det kunde blivit fler. Trots Hammarbys stora bollinnehav så skapar vi faktiskt minst lika många chanser – ja, vi vinner till och med (det visserligen tveksamma) måttet xG. 

Spelarna slet ordentligt på planen och alla kan kvittera ut fina betyg, men jag vill också ge en eloge till tränarstaben som kastade om rejält i uppställningen och fick till en riktig lyckoträff med en 5-4-1-uppställning. Mycket lovande att vi kan spela på olika sätt, det ger större möjligheter att välja rätt taktiskt upplägg.

En eloge också för att Johan Lindholm inte är rädd för att ge de unga chansen, även om det innebär att nyförvärv får nöta bänk, som idag när Oliver Kapsimalis petade Rami Kaib som vänsterback.

Jag vill också lyfta fram Omar Faraj. Den som följer bloggen vet att jag varit något tveksam till om han kan leva upp till hajpen, men dagens insats var riktigt imponerande. Sliter och kämpar, och inblandad i en hel del framåt. Han ska bli intressant att se framöver.