Så uppgivet – på plan och i mig

Jag och HBK:s spelare har en sak gemensamt – vi orkar knappt bli upprörda och besvikna längre. All kraft har liksom runnit ur både dem och mig, verkar det som.

Gårdagens insats mot Häcken var faktiskt ingen katastrof. Vi gör ett mål, de två. Domaren plockar, obegripligt nog, bort vårt mål. Men som sagt: varken jag eller HBK:arna blir särskilt upprörda längre.

Vad är det då som gått fel? Uppenbarligen var det inte tränaren, för det går inte särskilt mycket bättre under Stuart Baxter än vad det gjorde under Johan Lindholm. Väldigt mycket har dock inte blivit som planerat, det är uppenbart.

Det kanske allra märkligaste är att flera av de mer rutinerade spelare som spelade med oss i fjol och som vi hoppades kunna förlita oss på – Rocco Ascone, André Boman, Rami Kaib, Joel Allansson – i år verkar vara sämre än tidigare. Samtidigt har inte en enda av de ungdomar som vi hoppades på lyckats slå igenom. Dessutom har de mer namnkunniga nyförvärven Omar Faraj och Joel Nilsson visat sig, precis som jag förutspådde här och här, inte alls vara det vi behöver. Och det nyförvärv som jag trots allt trodde på, Otso Liimatta, får inte spela alls längre – men verkar vara bra nog för topplagen i serien. Ytterst märkligt.

Några egentliga nya nyförvärv kan vi inte heller hoppas på. Provspelande målvakten Maksymilian Boruc har ingen imponerande meritlista, men duger säkert gott som andramålis. En målvakt som hjälper oss att klara kontraktet är han dock med all sannolikhet inte.

Vad göra nu då? Tja, trots alla förluster är det faktiskt inte särskilt många poäng upp till strecken. Kvalplatsen är absolut inom räckhåll, och skulle vi lyckas ta två segrar i rad är det inte heller långt till säker mark. Kommer vi att göra det? Troligen inte, så fullständigt befriade på geist som HBK:arna ser ut att vara nu. 

Jag brukar inte ge mig in i allt för mycket diskussioner om vilka spelare, eller vilken uppställning, som vi ska ha. För det är min fotbollskunskap alltför begränsad, och jag ser ju inte spelarna dagligen. Men det känns som ett ytterst märkligt slöseri, särskilt när det går så dåligt för oss, att inte använda Marvin Illary mer. Han är bollskicklig, snabb, irrationell och det händer nästan alltid något kring honom. Till nästa match hoppas jag att han kan få chansen från start.

Hattrick i skitmål

Det är mörkt att vara HBK:are i år. Mörkare blev det idag. 0-3 mot Djurgården är egentligen inte så mycket att säga om. Stockholmarna var så klart bättre, men vi gjorde ingen dålig match. Alla tre målen är riktiga skitmål.

Först försöker Hussein Carneil att dribbla i straffområdet, blir av med bollen och så sitter 0-1.

0-2 är ännu värre. Vi fixar en hörna, men slår bort den genom riktigt slarv. Rami Kaib (för övrigt bättre än på länge och dagens bäste HBK:are) försöker jobba tillbaka bollen, men får ett slag över ansiktet och måste därför gå ut från planen. Några sekunder senare spelar sig Djurgården igenom just där Kaib saknas och så sitter bollen i vårt mål igen.

Och så då 0-3, där Pascal Gregor missar en enkel boll helt, vilket betyder ännu ett baklängesmål.

Nu har vi spelat sex matcher med Johan Lindholm som tränare och sex med Stuart Baxter. Lindholms matcher gav målskillnaden 4-12, Baxters 6-14. Minus 8 för båda två alltså. Kanske var allt inte bara tränarens fel. Med det sagt: Jag tror fortfarande på Baxter.

Finns det då något ljus i tunneln? Jodå. Vi är faktiskt fortfarande bara fyra poäng från säker mark. Det är inte omöjligt att ta igen.

Utanför plan så sägs både Erko Tougjas och Rocco Ascone ha dragit till sig intresse, men vi har nobbat buden. Det tycker jag är klokt. Det är två skickliga och fortfarande unga spelare med långa kontrakt. Även om ingen av dem gjort ett strålande 2026 så behöver vi dem i truppen om vi ska ha en rimlig chans att klara kontraktet – alternativt att vi får så bra betalt att vi faktiskt kan spetsa truppen.

Så klarar vi kontraktet

Efter att ha sett mästerskapsmatcher brukar det kännas som en helt annan sport att kolla HBK igen. Inte igår. Vi inledde med att göra ett mål som om det kommit i VM sannolikt utsetts till världsmästerskapets vackraste. Nu får Hussein Carneil nöja sig med titeln allsvenskans vackraste 2026.

Sedan var det tyvärr slut på det roliga. Inom någon minut hade VSK kvitterat och var snart också i ledningen, fullt rättvist. Efter att domaren hittat ett felaktigt rött kort var det tack och godnatt. Eller borde i alla fall ha varit. Men vi bjöd ändå upp rejält under återstoden av första halvlek, även om någon riktigt het chans inte vaskades fram.

I andra såg det betydligt sämre ut och VSK kunde mycket väl ha gjort dubbelt så många mål. Om man ska se något positivt så är det att vi inte vek ner oss fullständigt, faktiskt hade ett par heta chanser, inklusive ett stolpskott och nog borde fått en straff.

Hallandspostens krönikör lyckas dock – som så ofta förr – inte se något positivt, varken det fina spelet under avslutningen på första halvlek eller chanserna som trots allt skapades i slutet på andra. Han hävdar, utan att på något sätt underbygga det, att vi inte hade haft en chans även om vi spelat elva mot elva. Han väljer att lyfta fram att VSK träffat stolpen, men undviker att nämna HBK:s stolpträff, sannolikt för att befästa sin egen tes genom att bortse från det som motsäger den, en dödssynd bland journalister. Han visar sin fullständiga okunnighet när han klagar på att HBK inte hade någon erfaren reservmålvakt – och känner alltså inte till att transferfönstret ännu inte öppnat. Skämskudde deluxe, JOW!

Nu ligger vi fast förankrade i botten, även om det ”bara” är fyra poäng upp till säker mark. Jag måste säga att jag är förvånad. Årets HBK är i mina ögon det mest talangfulla på många år. Vi har spelare av fin klass på ett par positioner och en hel hop lovande unga talanger. Vad som saknas är väl framför allt två saker: en stabil målvakt och målfarlig anfallare av klass. Och visst, jag fattar att det är ganska grundläggande. Har man ingen som stoppar bollar på ett bra sätt och en som sätter dem i nät – ja, då vinner man inte många matcher. Tyvärr verkar inte heller Kalle Johnsson vara på väg tillbaka, vilket annars skulle lösa ett av de två problemen.

Runt om bland oss HBK:are är det, fullt begripligt, dystert. Syndabockar letas överallt. Mest kreativt är att ge nyanställde klubbchefen Fredrik Olsson skulden. Det är möjligt att han inte är rätt man på rätt plats (om det vet jag faktiskt ingenting), men det är definitivt inte hans fel att vi ligger där vi ligger. Och visst hade hans lön istället kunnat ges till en medelmåttig spelare som fyllt ut truppen, men det hade knappast gett oss segern igår (eller tidigare under säsongen).

En del pratar om att vi borde börja om i Superettan och rensa ut. Jag undrar vem det är som ska rensas ut. Vilka i truppen är extremt överbetalda? Några enstaka möjligen. Och om det handlar om att rensa ut bland de anställda och/eller i styrelsen, vem vill ni ha in istället? Är ni medvetna om att vi bytt tränare, styrelse och klubbchef/sportchef en hel del under ett och ett halvt decennium och ändå förblivit ett jojolag?

Så vad göra då? För min del är det tämligen enkelt. Vi fortsätter som nu. Vi är bara fyra poäng bakom, det är nitton omgångar kvar, och vi har en trupp full av lovande spelare. Det kan gå åt helvete, som det gjort så många gånger förr, men jag tror att vi klarar kontraktet.

Ännu en dansk – eller en Kalle?

När ett mästerskap pågår är det lätt att HBK sjunker långt bak i medvetandet. Extra mycket blir det så när vi haft en så trist vår som i år. Men så klart pågår en hel del HBK-aktivitet.

Framför allt handlar det om att införskaffa en ny målvakt. Expressen lyckades få till en riktigt spännande rubrik om att HBK kan värva från Arsenal, men det handlar alltså om den danske junioren Luca Martin Nygaard som nyligen spelat i danska andradivisionen – och då ska vi minnas att William Lykke, som många var missnöjda med, spelat i ett topplag i danska högstadivisionen.

Enligt Stuart Baxter är det dock fler namn som är aktuella, minst fyra stycken. Mest spännande är naturligtvis Kalle Johnsson. Han vore så klart något helt annat än ännu en ung dansk som ska värma bänken. Skulle vi få in honom kan det mycket väl vara skillnaden mellan nedflyttning och nytt kontrakt. Låt oss hoppas att det bli så.

Det går inte att slå MFF

Nej, det går verkligen inte att slå MFF för HBK. För går det inte när vi spelar som igår, då går det nog aldrig.

Vi gör en fullständigt lysande första halvlek, pepprar på med heta chanser, får in två bollar men kunde fått in det dubbla – och så är det ändå oavgjort i paus. I andra halvlek är vi något svagare, men med i matchen. Så kommer 2-3. Trist, men vi hade kunnat resa oss, det visade vi i första. Så gör Tim Rönning sin tavla – och allt dör. Att Stuart Baxter verkar skylla det målvaktsmisstaget på Erko Tougjas känns märkligt, men sannolikt är det ett sätt att skydda målvakten, som naturligtvis är en oerhört utsatt position. Även 2-5 är Rönnings mål, när han släpper ut ett relativt löst skott från kanten rakt på fötterna på MFF:s farligaste spelare.

Nej, jag vill verkligen inte skylla allt på Tim Rönning. Men när vi inför matchen såg spelarna känna på gräset utbrast min dotter: ”Är det han den dåliga målvakten? Varför spelar de med honom?”. Nu skulle jag inte kalla henne fotbollskännare, men tyvärr tvingas jag – som ändå länge hoppats att Rönning kan visa sig vara en kapabel allsvensk målvakt – konstatera att han inte duger om vi ska klara det allsvenska kontraktet. På alla andra positioner tycker jag att vi nog har tillräckligt bra klass i startelvan (men kanske inte där bakom), men på målvaktspositionen måste vi bli bättre.

Blir vi det med Oscar Linnér? Högst tveksamt. Han har gjort ett par bra år, sedan mest suttit på bänken eller bråkat. Men kanske kan vi helt enkelt inte få in något bättre.

Det verkar också bli en ganska rejäl omstöpning av truppen i sommar. Stuart Baxter pratar om att ”spelare ska ersättas” och det är väl då William Lykke, vars lån bryts, samt Emmanuel Yeboah och Otso Liimatta, vars lån båda tar slut under sommaren. Kanske kan ytterligare någon lämna, exempelvis de rutinerade som i princip varit utan speltid i vår: Niilo Mäenpää och Joel Nilsson.

Baxter vill gärna ha in en spelare med ”X-factor”. Det är klart, det vill ju alla. Vi som varit med ett tag minns när Fidde Andersson utlovade en ”Oh shit”-spelare. Vi får väl helt enkelt se vad det blir.

Alltid två – men nu alla för HBK

Så kom den då till slut – årets första seger. Och vi kan konstatera att Stuart Baxter har en fin trend. Det har blivit två mål i alla hans matcher, men vi gör fler och fler av dem: först 0-2 mot Kalmar, sedan 1-1 mot Elfsborg och så då 2-0 mot Örgryte igår.

Segern var odiskutabel och känslan var redan från början att den nog skulle komma. Vi hade mängder med mer eller mindre heta halvchanser före 1-0, medan Öis i princip inte skapade något alls på hela matchen i öppet spel, däremot en del på fasta situationer. Intressant nog skiljer sig inte xG-värdena åt särskilt mycket, men det säger nog mest om hur bristfälligt det sättet att mäta är.

Segern igår var verkligen en laginsats och det går att hylla många: Ludvig Arvidsson som gör sitt första allsvenska mål och är inblandad även i 1-0, Tim Rönning som visade fina reflexer och hindrade Öis från att komma in i matchen, Hussin Carneil som kommer in i det allt mer och står för en stor del av vår offensiva kreativitet, Omar Faraj som sliter oerhört. En position som jag dock blir allt mer och mer förtjust i är vårt mittbackspar Pascal Gregor och Erko Tougjas. Det var länge sedan som jag kände mig så trygg med ett par HBK-mittbackar.

Härligt också att se glädjen i omklädningsrummet efteråt. Den här segern behövde vi, framför allt mentalt.

Samtidigt tycker jag att vi ska vara något försiktiga med att dra alltför stora växlar. Örgryte var riktigt svaga och jag har svårt att se att de ska kunna stanna i allsvenskan. Men nu kan vi nästa helg åka till Malmö med allt att vinna – denna gång bokstavligen, eftersom det ju alltid blir 0 poäng mot MFF.

Utanför planen har vi också i veckan sett ännu ett förslag om hur vår arena ska se ut. En gång i tiden var jag ytterst engagerad i denna fråga, men nu har jag nog närmast blivit blasé, eftersom förslagen varit så många och inget förverkligats. Just denna gång känns det dock som att det kan bli verklighet, med en tämligen solid politisk uppbackning. För egen del tycker jag att det ser bra ut och jag gläds framför allt över att vi inte behöver flytta under byggtiden. HBK:s ledning är också glad.

Det enda smolket i glädjebägaren är att bara en enda ståplatsläktare finns för hemmasupportrar, på ena kortsidan. Andra kortsidan viks till bortasupportrar. Jag gillar den överblick man få på långsidan, men föredrar ståplats – nu kommer jag att behöva välja. Dessutom kan det nog bli så att ståplatsläktaren på hemmasidan i många matcher säljer slut, samtidigt som det är halvtomt på andra ståplatsläktaren. Det känns dumt.

Baxters första poäng

Vi tar poäng mot ett av allsvenskans topplag och vi är rejält tillbakatryckta i slutet – ändå kändes dagens 1-1-match mot Elfsborg som en förlust när domaren blåste av. Vi är i desperat behov av en seger, och vi hade nog fått en sådan om inte idioter i Elfsborgs klack fått matchen avbruten. Före avbrottet hade Elfsborg knappt haft en chans på 75 minuters spel och vi var närmare 2-0 än Elfsborg en kvittering. Efter extrapausen var vi helt lamslagna. Fy fan vad trist det känns.

Kanske kan det dock, med lite perspektiv på matchen, ändå kännas lite bättre. Ännu en förlust hade varit förödande. Nu finns något att bygga på i alla fall.

Jag måste också säga att jag gillar att Stuart Baxter, som vill få spelarna att våga, själv visar mod – som när han behöll spelare i offensiva positioner när vi hade defensiva fasta mot oss. Där visar han att vi går för de tre poängen. Glädjande att se. Och visst var sådant mycket vanligare i fotboll på den tiden då Baxter senast tränade HBK, eller minns jag fel?

Ny tränare – samma resultat

Stuart Baxter sa att han inte skulle ändra så mycket. Det gjorde han inte heller – och det såg ganska mycket ut som det gjort tidigare i år. Resultatet blev även det bekant: en förlust. Naturligtvis sågar jag inte Stuart Baxter för det, han kan mycket väl visa sig vara rätt man för att vända det här på sikt.

Helt utan förändringar var det dock inte. Varken Otso Liimatta eller Hussein Carneil fick en enda minuts speltid. Det är två skickliga spelare, men de saknar båda två såväl tyngd som snabbhet. En tydlig signal om att Baxter prioriterar sådant.

Andra förändringar var att Erko Tougjas för första gången i år på riktigt spelade ytterback (tidigare har han varit uppsatt där men i praktiken varit vänster inneback) och att Emmanuel Yeboah var tagen till nåder igen. Båda två ser jag som positiva, även om Tougjas är bättre som innerback.

Jag noterar också att Baxter enbart gjorde två byten, trots att HBK under större delen av matchen var tillbakatryckt. Och framför allt noterar jag att ingen annan verkar ha noterat det. Ska vi gissa att gnället på HÄB:s forum varit monumentalt om Johan Lindholm agerat lika passivt med byten vid underläge?

Baxter bekräftad

Så var det då bekräftat: Det blir en HBK-comeback för Stuart Baxter. Som jag skrev igår är detta antagligen den allra bästa lösningen just nu. Det ska bli ytterst intressant att se hur såväl formation som startelva ser ut mot Kalmar på söndag – och hur spelet förändras. Baxter själv säger i en intervju med TV4:s Bollklubben att han bara tänker fokusera på att förändra några få saker i början, vilket så klart är klokt.

Och även om vi hoppas på det bästa finns faktiskt chansen att Baxter blir historisk på ett negativt sätt: som den förste HBK-tränaren som trillar ur allsvenskan två gånger med klubben.

Back to Baxter

När jag började följa HBK på 1980-talet var Stuart Baxter lagets tränare. Nu tyder allt på att han blir det igen. Baxter är nog bästa möjliga valet just nu – en erfaren röst, som samtidigt lär ha hyfsat bra koll på truppen eftersom han pikant nog har varit Johan Lindholms mentor.