Nu är det kört

Jag har försökt att hålla uppe modet, men efter dagens 0-2 mot Gais tvingas även jag konstatera att det med all sannolikhet är kört. Vi är sex poäng och rejäl målskillnad från kvalplatsen. Frågan är om vi ens kommer att ta sex poäng till.

Dagens insats mot Gais är alls inte usel. Efter första halvlek borde vi haft ledningen, kanske till och med med två mål. Men det är ju just detta som är årets stora problem: Vi kan inte göra mål. Och då kan vi inte heller vinna.

Flera spelare gjorde bra insatser, inte minst vänsterkantens Rami Kaib och Hussein Carneil. Malte Persson fick äntligen chansen på topp och var bättre än hajpade Omar Faraj. Ludvig Arvidsson skapade en hel del och var centimeter från att bli målskytt ett par gånger.

Vad ska vi göra nu då? Tja, lägga sig ner och dö är så klart inte ett alternativ. Men kanske ska vi börja ta konsekvenserna av läget; göra oss av med den tillfälliga och fullständigt misslyckade tränarlösningen Stuart Baxter, ta in nästa säsongs Superettan-tränare och låta de spelare som kan bli aktuella att stanna nästa år få lite mer speltid.

Så uppgivet – på plan och i mig

Jag och HBK:s spelare har en sak gemensamt – vi orkar knappt bli upprörda och besvikna längre. All kraft har liksom runnit ur både dem och mig, verkar det som.

Gårdagens insats mot Häcken var faktiskt ingen katastrof. Vi gör ett mål, de två. Domaren plockar, obegripligt nog, bort vårt mål. Men som sagt: varken jag eller HBK:arna blir särskilt upprörda längre.

Vad är det då som gått fel? Uppenbarligen var det inte tränaren, för det går inte särskilt mycket bättre under Stuart Baxter än vad det gjorde under Johan Lindholm. Väldigt mycket har dock inte blivit som planerat, det är uppenbart.

Det kanske allra märkligaste är att flera av de mer rutinerade spelare som spelade med oss i fjol och som vi hoppades kunna förlita oss på – Rocco Ascone, André Boman, Rami Kaib, Joel Allansson – i år verkar vara sämre än tidigare. Samtidigt har inte en enda av de ungdomar som vi hoppades på lyckats slå igenom. Dessutom har de mer namnkunniga nyförvärven Omar Faraj och Joel Nilsson visat sig, precis som jag förutspådde här och här, inte alls vara det vi behöver. Och det nyförvärv som jag trots allt trodde på, Otso Liimatta, får inte spela alls längre – men verkar vara bra nog för topplagen i serien. Ytterst märkligt.

Några egentliga nya nyförvärv kan vi inte heller hoppas på. Provspelande målvakten Maksymilian Boruc har ingen imponerande meritlista, men duger säkert gott som andramålis. En målvakt som hjälper oss att klara kontraktet är han dock med all sannolikhet inte.

Vad göra nu då? Tja, trots alla förluster är det faktiskt inte särskilt många poäng upp till strecken. Kvalplatsen är absolut inom räckhåll, och skulle vi lyckas ta två segrar i rad är det inte heller långt till säker mark. Kommer vi att göra det? Troligen inte, så fullständigt befriade på geist som HBK:arna ser ut att vara nu. 

Jag brukar inte ge mig in i allt för mycket diskussioner om vilka spelare, eller vilken uppställning, som vi ska ha. För det är min fotbollskunskap alltför begränsad, och jag ser ju inte spelarna dagligen. Men det känns som ett ytterst märkligt slöseri, särskilt när det går så dåligt för oss, att inte använda Marvin Illary mer. Han är bollskicklig, snabb, irrationell och det händer nästan alltid något kring honom. Till nästa match hoppas jag att han kan få chansen från start.

Alltid två – men nu alla för HBK

Så kom den då till slut – årets första seger. Och vi kan konstatera att Stuart Baxter har en fin trend. Det har blivit två mål i alla hans matcher, men vi gör fler och fler av dem: först 0-2 mot Kalmar, sedan 1-1 mot Elfsborg och så då 2-0 mot Örgryte igår.

Segern var odiskutabel och känslan var redan från början att den nog skulle komma. Vi hade mängder med mer eller mindre heta halvchanser före 1-0, medan Öis i princip inte skapade något alls på hela matchen i öppet spel, däremot en del på fasta situationer. Intressant nog skiljer sig inte xG-värdena åt särskilt mycket, men det säger nog mest om hur bristfälligt det sättet att mäta är.

Segern igår var verkligen en laginsats och det går att hylla många: Ludvig Arvidsson som gör sitt första allsvenska mål och är inblandad även i 1-0, Tim Rönning som visade fina reflexer och hindrade Öis från att komma in i matchen, Hussin Carneil som kommer in i det allt mer och står för en stor del av vår offensiva kreativitet, Omar Faraj som sliter oerhört. En position som jag dock blir allt mer och mer förtjust i är vårt mittbackspar Pascal Gregor och Erko Tougjas. Det var länge sedan som jag kände mig så trygg med ett par HBK-mittbackar.

Härligt också att se glädjen i omklädningsrummet efteråt. Den här segern behövde vi, framför allt mentalt.

Samtidigt tycker jag att vi ska vara något försiktiga med att dra alltför stora växlar. Örgryte var riktigt svaga och jag har svårt att se att de ska kunna stanna i allsvenskan. Men nu kan vi nästa helg åka till Malmö med allt att vinna – denna gång bokstavligen, eftersom det ju alltid blir 0 poäng mot MFF.

Utanför planen har vi också i veckan sett ännu ett förslag om hur vår arena ska se ut. En gång i tiden var jag ytterst engagerad i denna fråga, men nu har jag nog närmast blivit blasé, eftersom förslagen varit så många och inget förverkligats. Just denna gång känns det dock som att det kan bli verklighet, med en tämligen solid politisk uppbackning. För egen del tycker jag att det ser bra ut och jag gläds framför allt över att vi inte behöver flytta under byggtiden. HBK:s ledning är också glad.

Det enda smolket i glädjebägaren är att bara en enda ståplatsläktare finns för hemmasupportrar, på ena kortsidan. Andra kortsidan viks till bortasupportrar. Jag gillar den överblick man få på långsidan, men föredrar ståplats – nu kommer jag att behöva välja. Dessutom kan det nog bli så att ståplatsläktaren på hemmasidan i många matcher säljer slut, samtidigt som det är halvtomt på andra ståplatsläktaren. Det känns dumt.

Mål-Otso målar igen

För första gången i år både lyckas vi genomföra en match där vi både spelar bra och tar poäng.  Härligt! Mål-Otsos Liimattas mål var riktigt snyggt och det kunde blivit fler. Trots Hammarbys stora bollinnehav så skapar vi faktiskt minst lika många chanser – ja, vi vinner till och med (det visserligen tveksamma) måttet xG. 

Spelarna slet ordentligt på planen och alla kan kvittera ut fina betyg, men jag vill också ge en eloge till tränarstaben som kastade om rejält i uppställningen och fick till en riktig lyckoträff med en 5-4-1-uppställning. Mycket lovande att vi kan spela på olika sätt, det ger större möjligheter att välja rätt taktiskt upplägg.

En eloge också för att Johan Lindholm inte är rädd för att ge de unga chansen, även om det innebär att nyförvärv får nöta bänk, som idag när Oliver Kapsimalis petade Rami Kaib som vänsterback.

Jag vill också lyfta fram Omar Faraj. Den som följer bloggen vet att jag varit något tveksam till om han kan leva upp till hajpen, men dagens insats var riktigt imponerande. Sliter och kämpar, och inblandad i en hel del framåt. Han ska bli intressant att se framöver.

Poängglädje och förlängningsglädje

Så spräckte HBK äntligen sin poängnolla. Viktigt naturligtvis – och än viktigare för att det inte var välförtjänt. Ännu en match med svagt spel och noll poäng hade kunnat vara förödande för självförtroendet. Nu spelade vi visserligen inte bra, men har på något sätt till och med lyckats kravla oss över kvalstrecket.

Svagt spel var det alltså mot IFK Göteborg, men vi hade marginalerna med oss. De gulvita fick ett mål (korrekt) bortdömt, hade en nick i ribban och prickade dessutom stolpen. Vi hade väldigt lite, förutom det riktigt snygga målet, där det är tre fina prestationer på rad av Pascal Gregor, Ludvig Arvidsson och Omar Faraj.

Men varför ser det så erbarmligt ut i spelet hittills i år? Det kändes ju så fint där i januari-februari. Tja, jag sitter ju inte på inside-info, men jag kan konstatera att de tre spelare som jag hade störst förhoppningar på – Marvin Illary, Oliver Kapsimalis och Rocco Ascone – inte alls har kunnat leverera som jag hoppats. För Kapsimalis del beror det ju på en skada och han var riktigt vass mot AIK. Men Illary verkar vara helt under isen och fick inte ens plats på bänken mot Göteborg, medan Ascone än så länge inte får ut så mycket av den skicklighet vi vet att han besitter. Detta kombinerat med att Otso Liimatta i mina ögon passar mycket bättre centralt än på en kant, att Rami Kaibs svagheter i defensiven exponeras alldeles för ofta i nya systemet och att Tim Rönning långt ifrån glänst så här långt är i mina ögon viktiga delkomponenter. Ska man se det positivt kan man säga att det finns stor potential för förbättring.

Förutom poängen kan vi också glädja oss över en annan sak i helgen: Att Ludvig Arvidsson förlängt med klubben till och med 2028. Glädjande dels för saken i sig (att han stannar), men kanske än mer för att det är ett trendbrott. Vi har ju haft en del egna produkter som skrivit sitt första kontrakt som unga, sedan inte velat förlänga och därför gått för kaffepengar. Arvidsson visar däremot klass.

Märklig uttagning och håglöst på plan

Ibland säger man att någon har två vänsterfötter. Idag hade HBK istället två vänsterbackar. Det var smått obegripligt. Både Rami Kaib och Gustav Friberg är helt okej som just vänsterbackar, men någon offensiv mittfältare är Kaib inte. Förra veckan, mot AIK och deras starka högerkant, skulle det möjligen kunnat vara klokt med dubbla vänsterbackar. Men mot Degerfors?

Det var inte det enda märkliga i laguttagningen. Lika konstigt var att vi inte satsade på en enda spelare med fart och genombrottskraft i offensiven. Då är det svårt att ta sig fram till målchanser. Otso Liimatta är inte bra som högerytter, för långsam och för omständlig. I mitten passar hans kvaliteter betydligt bättre. Men att ha både honom och Hussein Carneil på planen samtidigt blir för mycket av det goda – helt enkelt för mycket av att trampa på bollen. Precis som när det gäller vänsterback så får man välja en av dem, inte båda.

Men det var ju inte därför vi förlorade. Det gjorde vi för att vi radade upp misstag efter misstag längst bak. Tim Rönning missade en utboxning och det var 0-1. Tim Rönning missade en lös fösning mot mål och det var 0-2. Pascal Gregor missade att oattackerad ta emot en boll och det var 0-3. Ja, Degerfors var verkligen inget bra lag och skapade nästan ingenting som vi inte bjöd dem på. Ändå kan de återigen vända hem från Örjans vall med en storseger i bagaget. Sorgligt.

Sorgligt är också att se de hängande huvudena hos HBK. Jag är rädd att det kommer att knyta sig rejält för det här unga laget om vi inte får en seger snart. Till exempel ser Marvin Illary, som kändes så lovande för bara någon månad sedan, nu ut som en vissen planta. 

Till sist: Är det bara jag som redan börjat tröttna på allt snack om Omar Faraj? Han är ingen stor målskytt och har – förutom en enda dag – aldrig varit det. Men från tv-kommentatorer och andra medier låter det som att han är HBK:s klart lysande stjärna och att det är obegripligt att han nöter bänk. Det är det inte.

Faraj nollar HBK igen

Omar Faraj såg till att HBK blev utan poäng i premiären förra året. I år upprepade han bravaden. Det enda positiva med hans klara miss på slutet var att det var han som gjorde den, inte Malte Persson. Persson har redan börjat bli en hackkyckling hos vissa supportrar, obegripligt nog.

Matchen som sådan då? Tja, försvarsspelet i första halvlek var klart underkänt där det bästa var att vi bara var i uddamålsunderläge i paus. Men offensivt var vi faktiskt bra under större delen av matchen och i andra halvlek skapar vi mer än AIK. Trist att domaren indirekt avgjorde när han helt släppte den klara målchansutvisningen då Malte Persson är på väg igenom.

Dagens stora behållning: Oliver Kapsimalis! I alla fall när han fick flytta över till vänster. Så snabb och så teknisk, vinner bollar som ingen förväntar sig och tar sig förbi gång på gång. Fixade också frisparken som sedan ledde till mål. Jag vågar drömma om ett stort genombrott i år!

Bottenbetyg för guide

Allsvenska premiären närmar sig och som vanligt har jag skaffat mig minst en av kvällstidningarnas guider. I första hand sker det för att få lite koll på de andra lagen, men självklart är det intressant att se vad de skriver om HBK.

I år köpte jag Expressens variant, av den enkla anledningen att jag inte hittade Aftonbladets i en enda av de tre butiker jag tittade i. Det skulle jag inte ha gjort. Årets version är nog den sämsta på många år, åtminstone HBK-kunskapen. Här är några av de skrattretande detaljerna:

• De fem experterna som får svara på frågor HBK:s trupp uppger att truppens viktigaste spelare är Joel Allansson (2), Ludvig Arvidsson, Omar Faraj och ingen alls (denna femte expert dillar bara om spelare som lämnat). Jag tror att i princip alla hyfsat insatta hade svarat Rocco Ascone på denna fråga, men Ascone nämns inte – vad jag har sett – med ett ord någonstans, förutom att han finns med bland de listade spelarna i truppen.

• Ludvig Arvidsson lyfts alltså fram av en ”expert” som HBK:s viktigaste spelare. Han rankas också på ett annat ställe i guiden som den nionde bästa tonåringen i hela allsvenskan. Samtidigt ger Expressen honom en geting, alltså bottenbetyget, i listningen av spelartruppen, ett betyg som bara en enda annan HBK:are får.

• I listningen av spelartruppen är det fullt med konstiga saker: Rami Kaib uppges vara inlånad från Elfsborg. Hjalmar Åberg och Olle Johansson påstås vara utlånade hela året till Laholm (i verkligheten är ingen av dem är utlånad hela året, Åberg är inte utlånad alls). Däremot missar Expressen att Måns Andersson faktiskt är utlånad till just Laholm. Gustav Friberg uppges ha kommit till HBK från Gefle och Jesper Westermark från Varberg (eftersom de var utlånade till de klubbarna), men Gabriel Wallentin (som också kom tillbaka till HBK efter ett lån) har inte kommit till HBK från den utlånade klubben.

Även i övrigt är guiden tämligen kass och ointressant. Det finns få reportage förutom lagtexterna och samtliga handlar om storstadslag. Redaktören för guiden uppger att man har ”getingbetyg på samtliga (!) spelare”, men har tydligen missat att det i de flesta lag finns spelare som inte får getingbetyg (i HBK får inte Daniel Koffi och Iddrisu Moro betyg och det är begripligt).

Nej, de 109 kronor som detta kostar kan ni spara. Alternativt leta upp Aftonbladets variant, den kan svårligen vara sämre.

Bästa mot Malmö på decennier

Visst, det blev förlust mot MFF idag. Det visste vi ju att det skulle bli, för det blir det alltid. Men vi spelade faktiskt så bra att MFF:arna bara fick slå ifrån sig under slutfasen. Det här är nog vår bästa prestation i Malmö på ett par decennier.

Riktigt många fina, individuella prestationer idag också. Marvin Illary var briljant. Skicklig på att hålla hålla i bollen, skicklig på att sno bollen från motståndare, skicklig på att ta sig förbi. Otso Liimatta osar också klass. Han kommer att skapa enormt mycket. Rocco Ascone vet vi hur bra han är och nu orkar han 90 minuter också. Malte Persson, som det hackats på en del, gjorde sin bästa match i HBK hittills och fick också bli målskytt. Tim Rönning stod för flera snygga räddningar. Pascal Gregor var riktigt stabil där bak, trots en tidig varning. Ja, man hade kunnat rada upp fler.

Tänk alltså hur mittfält/anfall kan komma att se ut i allsvenska premiären om en månad: Ascone-Allansson, Illary-Liimatta-Kapsimalis, Faraj. Så bra och så kul offensiv har vi nog inte haft sedan 00-talet. Det kan bli en njutbar allsvensk säsong. 

Får vi fira med Faraj?

Så är han då till slut presenterad, Omar Faraj. Jag uttryckte ju viss skepsis förra veckan och jag blir inte mer övertygad när det nu framgår att han inte spelat match eller ens tränat med lag sedan i somras. Samtidigt är det många som hyllar honom och i Degerfors har han varit populär, så jag hoppas naturligtvis på det bästa.

HBK är nu tillbaka på hemmaplan efter utflykten i Spanien. Om drygt en vecka är det premiär för tävlingssäsongen när cupen drar igång. Jag har bara sett vissa delar av träningsmatcherna, men det är otroligt glädjande att se och höra hur spännande de unga spelarna verkar vara. Inte minst Oliver Kapsimalis och Marvin Illary har hajpats ordentligt. Samtidigt konkurrerar de i första hand om samma position, till vänster i anfallet. Kan vi spela med dem båda, en på var kant?

Ja, det ska bli mycket intressant att se hur laget formeras mot Karlstad nästa helg. Det är bara max ett par-tre gubbar som känns givna i startelvan och även på de positionerna finns konkurrens. Jag hoppas att vi vågar fortsätta att ge de unga chansen.

Skottland eller Finland?

Samtidigt som Omar Faraj sägs vara klar så dyker det upp ett rykte om skotten Alex Lowry, en offensiv mittfältare som säkert är tänkt på positionen bakom toppforwarden. Lowry har tidigare dragit till sig intresse från en mittenklubb i Superettan, men jag gissar att han hellre väljer oss i så fall. Här finns en genomgång av hans bakgrund och det låter som en spelare med mycket potential, men ojämn och såldes en chansning.

Min gissning är att det blir antingen Alex Lowry eller Otso Liimatta, inte båda två. Skulle jag välja tar jag finnen, som redan har bevisat sig i allsvenskan, framför skotten, som är ett betydligt mer osäkert kort. Å andra sidan kommer Lowry väl in som en permanent övergång i så fall och skulle då  – om han får ut sin potential – kunna ge bra ekonomisk utdelning för HBK.

Örjans bäste målskytt snart HBK:are?

Omar Faraj gjorde i fjol fler mål på Örjans vall än någon HBK:are mäktade med under hela 2025 – och det på en enda match. Nu sägs han bli HBK:are.

Trots Farajs fina målfacit i Halmstad så är jag något tveksam. Jag var själv på plats på Örjan under den där fasansfulla matchen i fjol, och trots att Faraj då satte fem bollar så stack han inte direkt ut. Två av de fem målen var dessutom på straff och på de övriga 12 allsvenska matcherna i fjol mäktade han med ett enda mål, även det på straff. Inte heller tidigare i karriären har han gjort sig känd som en någon större målskytt. Jag tror därför inte att han är svaret på frågan hur vi ska få till fler mål 2026 och har svårt att se att han är så mycket bättre än våra andra alternativ på den centrala toppositionen.

Å andra sidan finns det på plussidan ändå en del. Faraj är fortfarande bara 23 år, men har gott om erfarenhet från allsvenskan och delvis även från utländska ligor. Kanske är han inte heller i första hand tänkt att bidra med egna mål, utan det är kanske våra andra offensiva positioner som ska stå för dem.