Vi vinner äntligen igen

Att vinna de rätta matcherna, de mot de svåraste konkurrenterna, har varit en akilleshäl för HBK under några år. Det är en av anledningarna till att gårdagens seger mot Sirius känns extra skön. Uppsalalaget är nu nio poäng efter oss, med bara åtta matcher kvar. Visst kan de fortfarande komma ikapp oss, men risken känns numera rätt liten.

För ett par veckor sedan kallade jag matchen mot BP för en taktisk förlust, som tränaren fick ta på sig ansvaret för. Helgens seger kan också tillskrivas taktiken. Att oväntat peta bästa målskytten Viktor Granath, som känts tyngre och tyngre på senare, och ge tidigare målmissaren Jack Cooper Love chansen i par med Naeem Mohammed visade sig vara helt rätt. JCL spräckte först sin allsvenska HBK-nolla och spelade sedan fram Mohammed till 2-0.

En annan anfallare som dock inte fått chansen i HBK, och inte heller kommer att få det, är Lorent Mehmeti. Det känns synd. Han är tydligen så intressant att ett lag i Superettan som gjort flest mål i den serien och sannolikt spelar i Allsvenskan 2024 bedömer att han är bra nog. Då borde han, som ung egen talang, åtminstone ha fått chansen att visa upp sig i en handfull matcher hos oss, tycker jag – särskilt som offensiven inte varit briljant i år.

Fortfarande utsikt ner på de andra

Visst kan man klaga på domaren. Visst kan man gnälla på att Utsikten brottades, maskade och var allmänt fula. Men den här förlusten får HBK ta på sig själva. Hur kan laget bli helt paralyserat när Ante G plockas bort? Hur kan man låta det ta en halvlek innan man börjar spela ordentligt? Hur kan man, som Alexander Johansson, slå till en motståndare och sätta laget i skiten?

Hur orolig ska vi vara nu då? Njä, inte så mycket, trots allt, tror jag. Vi måste – om Öster går rent, vilket långt ifrån är säkert – plocka fyra poäng på tre matcher, varav två på hemmaplan. Det bör vi inte kunna schabbla bort.

Fin utsikt högst upp i tabellen

Matchen mot Utsikten var jämnare än förra veckans match mot Landskrona – och ändå vinner vi med utklassningssiffrorna 4-1. HBK betydligt effektivare än vanligt alltså, och då satt dessutom två bollar i stolpen, så segern kunde blivit ännu större. Nu har vi fin utsikt ner på alla de andra lagen.

Alexander Johansson fortsätter sin hysteriska målform och allt fler ropar efter hans namn i startelvan. Det är begripligt, inte minst eftersom Villiam Dahlström är ruskigt trubbig. Samtidigt: varför ändra en vinnande formel? Hade Alexander Johansson gjort fler om mål om han startat matcherna och sedan bytts ut i slutet, när han sprungit sig trött? Kanske, kanske inte. Så länge vi vinner och så länge Johansson gör det han ska göra så effektivt som avbytare så tänker jag inte klaga.