Sjukdomen antagligen bara en dimridå

Mohammed Ali Khan har rapporterats vara sjuk i några månader, trots att han gjorde en (usel) match från start mitt i sjukdomen. Men precis som vi anat var det antagligen ingen sjukdom – MAK har brutit kontraktet. Jag hoppas att han fått köpa sig ut och inte fått gå gratis.

Lördag, söndag, måndag och framtiden

På söndag är det äntligen dags igen för HBK-match. Det var visserligen ett tag sedan, men hur HP kan få 22 dagar att bli en månad övergår mitt förstånd. Motståndare är Ängelholm, en klubb som vi plockat en hel del spelare från på senare år och möjligen kommer ännu en före detta ÄFF:are snart att spela för oss. Vårt lördagsbarn var inte särskilt lyckat – kanske är måndag en bättre veckodag för HBK?

Fredrik Liverstam är tillbaka, men Mohammed Ali Khan är tydligen fortfarande sjuk. Nu skulle jag bra gärna vilja att någon frågade vad för slags sjukdom det egentligen rör sig om.

Nyss flyttade vi upp sju juniorer i a-truppen, och nu har vi flest pojklandslagsspelare av alla svenska lag. Vi går en spännande framtid till mötes.

Juniorer kommer in – vilka på väg bort?

När jag började följa HBK i slutet på 1980-talet kom det fram nya, lovande juniorer titt som tätt. Men aldrig har jag varit med om att sju ungdomar lyfts in i a-truppen (även om en del av dem lär ha fått kontrakt redan för några månader sedan). Det är väldigt glädjande att vi så tydligt satsar på ungt och eget. Kanske kan vi hoppas på att vi är på väg att hitta tillbaka till vår talangproducerande tid?

Namnen i sig är inga större överraskningar – Gabriel Gudmundsson, Alexander Arvidsson, Rasmus Wiedesheim-Paul och Jonathan Svedberg har alla fått speltid i superettan, medan David Struski Persson och Adrian Hallsö har suttit på bänken och Ardian Berisha spelat i a-laget i träningsmatcher. HP uppger att två spelare till har fått kontraktserbjudande och eftersom det finns tre andra spelare som fått chansen i a-lagssammanhang (Emil Elveroth, Emil Håkansson och Henrik Johansson) är min gissning att det är två av dem.

Med den nya septetten är vår tidigare så tunna a-lagstrupp plötsligt väldigt bred och består av 25 spelare plus den utlånade Malkolm Nilsson, vilket alltså kan bli 27 om de två juniorerna skriver på eller kanske till och med 28 eftersom vi, märkligt nog, jagar innermittfältare. Det är naturligtvis alldeles för många och indikerar att ett flertal spelare är på väg bort, antingen nu i sommar eller vid säsongens slut.

Stockholmssyndromet

Nej, den nya uppställningen som var så framgångsrik mot Värnamo var ingen mirakelmedicin. Vi åkte för andra bortamatchen i rad på en storförlust.

Men egentligen är det inte så konstigt att vi förlorar. För det första är AFC ett av seriens bästa lag, och har allra bäst hemmastatistik i Superettan. För det andra var vår tunna trupp ordentligt sargad. En tredjedel av spelarna som startat i år, sex av arton, saknades. Det var borta på grund av skador (Simon Silverholt och Alexander Arvidsson), sjukdomar (Fredrik Liverstam och Mohammed Ali Khan), en avstängning (Kristoffer Fagercrantz) och en försäljning (Junes Barny). När vi bara har tolv utespelare med a-lagskontrakt tillgängliga är konkurrensen i princip obefintlig och det gör att spelare som kanske inte borde startat ändå måste göra det.

Något positivt ändå: två nya debutanter i Jonathan Svedberg och Rasmus Wiedesheim-Paul och dessutom för första gången David Struski Persson på bänken.

Och efter dagens resultat kan vi konstatera att vi efter halva serien ligger trea, på allsvensk kvalplats, samma placering som vi slutade på 2012. Det kommer att bli en kamp ända in i slutet, är min gissning. Men ska vi ha någon chans krävs det nog att truppen dels inte tunnas ut ytterligare, dels håller sig någorlunda frisk framöver.

För övrigt verkar vi inte trivas strax norr om Stockholm. Tre bortamatcher mot lag från det området har slutat med tre förluster: Sirius, Frej och AFC.

Två borta – men ändå hård konkurrens

Drygt 30 minuter i sin debut i startelvan fick Alexander Arvidsson. Sedan rök korsbandet igen. Otroligt tråkigt, men skönt att höra att det inte är den gamla skadan som gått upp. Och att det går att komma tillbaka trots flera knäskador är ju Marcus Johansson ett bevis på.

Att Junes Barny försvinner till marockanska Difaa El Jadida är däremot bra. Barny har visserligen varit ordinarie sedan han kom till HBK, men har aldrig riktigt fått ut den kapacitet som vi anade under försäsongen 2014. Därför är det bättre att vi får en liten slant för honom nu och ger andra spelare chansen.

Så behöver vi nu, när två centrala mittfältare försvunnit, förstärka i den lagdelen? Nej, jag tycker inte det. Vi har ju lika många innermittfältare tillgängliga som vid säsongsstarten, med den skillnaden att Junes Barny har ersatts av Ivo Pekalski (som ju, precis som Arvidsson, fortfarande höll på med rehab när säsongen drog igång). Och ska vi nu fortsätta med 4-4-2 blir konkurrensen ändå tuff om de två platserna i startelvan, med Antonio Rojas, Kristoffer Fagercrantz, Sead Haksabanovic, Rebin Asaad och möjligtvis Jonathan Svedberg som möjliga andra alternativ.

Och så kan vi glädja oss åt lite välbehövliga slantar när båda Marcus Antonsson och Kalle Johnsson bytt klubb. Bra!

Omvända siffror

2-5 senast blev 5-2 idag. En skön revansch. Och det märktes sannerligen att HBK:arna var taggade från start efter bottennappet senast. Två riktigt snygga mål i inledningen och synnerligen vackert spel av den offensiva trion Sead Haksabanovic, Alexander Ruud Tveter och Fredrik Olsson genom nästan hela matchen.

4-4-2 för första gången i år och årets troligen bästa insats. Är sambandet så enkelt? Eller var det tack vare en halv ny startelva som det gick så bra?

Jag fick för första gången se Alexander Arvidsson och han imponerande ordentligt. Hoppas verkligen inte att skadan är allvarlig.

Även Ivo Pekalski såg jag för första gången i HBK. Han stack inte ut, men kommer säkerligen att bli bättre och bättre. Han var också en av få som klarade av att sno bollen från Värnamos imponerande Jebali.

Värnamo hade alltså före dagens match bara släppt in tio mål – lika få som vi och Sirius.

Vår egen defensiv har inte heller längre så imponerande siffror. Dagens två baklängesmål, båda efter fasta situationer, kändes lite onödiga. Nog kunde Stojan Lukic åtminstone ha slängt sig efter frisparken och hörnvarianten borde vi varit beredda på, samtidigt som Lukic inte heller vid detta mål gjorde en hundraprocentig insats.

Frågor från Frej

Frej-matchen var den första seriematchen i år som jag missade att följa och det var naturligtvis riktigt deprimerande att se resultatet i efterhand.  Eftersom jag inte såg matchen kan jag inte göra någon fullständig analys. Men jag tycker att det är relevant att ställa vissa frågor:
1. Efter att tidigare under säsongen ha bytt noll, en, två eller max tre spelare från en match till en annan så bytte vi nu hela fyra man i startelvan. Vad hade det för betydelse?
2. I den hittills under säsongen mest kritiserade lagdelen, det centrala mittfältet, saknades alla de tre spelare som startat där flest gånger: Antonio Rojas, Junes Barny och Sead Haksabanovic. Vad hade det för betydelse?
3. Och, som en naturlig följd av fråga ett och två: Är det så att vår trupp, trots att vissa hävdar annorlunda, är för tunn? Spetsen finns där, men med endast 17 utespelare är kanske alternativen för få när skadorna, sjukdomarna och avstängningarna kommer? Det gäller ju inte bara att få ihop 11 man, det ska helst vara 11 man i form och därtill några avbytare med kapacitet att förändra matchbilden.

Och så glömmer vi inte detta: Vi toppar fortfarande serien.

Himlen alltid grå för Himlen är blå

Vi leder Superettan. Det kan man knappast tro när man läser Svenska Fans Himlen är Blå. På tre dagar har sajten pumpat ut inte en, inte två, inte tre utan hela fyra artiklar som är kritiska mot HBK. "Hur i helvete kan vi vara så här dåliga", är bara en av formuleringarna.

Jag fattar faktiskt ingenting. Visst hade vi kunnat ha bättre spel – för det kan man alltid. Men vi TOPPAR SERIEN! Vi har släppt in fem mål på 12 matcher, varav två straffar. Det är otroligt bra. Det är värt mängder med hyllningar. Att det dessutom har skett i samband med att vi bytt spelsystem skulle kunna vara ett skäl att lovprisa vår tränare. Men för Himlen är blå är himlen alltid grå och man väljer istället att kritisera tränaren. För att låna en HÄB-formulering: Vad i helvete kräver ni?

Vi kan till exempel jämföra med förra gången som vi låg i Superettan. Då vann vi inte serien (vilket vi kanske inte gör i år heller, men det är där vi ligger idag), utan slutade trea. Och detta trots att vår tränare då fick möjlighet att bygga ett helt nytt lag och kunde hämta in både ett helt nytt mittfält och ett helt nytt anfall utifrån (Kiddi, Blomberg, Nyström, Rojas, Boman och Baldvinsson). I år har vi värvat mer blygsamt och istället gett våra ungdomar chansen – Andreas Bengtsson, Alexander Berntsson, Marcus Johansson, Sead Haksabanovic har alla tagit sig in i startelvan i år efter att tidigare bara ha gjort enstaka gästspel. Himlen är Blå påstår att vår tränare i Norge inte hade fokus på att talangutveckling, alltså raka motsatsen till vad andra säger – och raka motsatsen till vad han har visat i handling: Janne Jönsson lät sju spelare från egna verksamheten göra debut i startelvan under sitt första år, medan hans företrädare Jens Gustafsson bara släppte fram fem egna juniorer på sina 3,5 år.

Ja, himlen är just nu verkligen blå tack vare HBK. Jag hoppas att molnen spricker upp hos Svenska Fans snart så att även Himlen är Blå-redaktionen får se solen. För visst är det okej att vara kritisk, men denna ensidiga negativa rapportering kommer naturligtvis att färga av sig på intresset för och inställningen till HBK hos supportrarna.

Reflektioner efter Åtvid

1-1 mot på bortaplan mot Åtvidaberg, som bara en gång tidigare i år tappat på poäng på Kopparvallen, och vi är kvar i serieledning. En helt okej lördag, alltså.

Underbart mål av Sead Haksabanovic. Jag hoppas och tror att han stannar åtminstone säsongen ut, trots att bud lär komma i sommar.

Shkodran Maholli var skönt nog lika effektivt som vanligt när HBK spelar. Dock tråkigt att se honom falla så lätt. Men det är självklart Alexander Henningsson som får ta på sig straffen – han ska inte ge Maholli chansen att lägga sig där.

Jesper Westerberg tillbaka på plan, men Marcus Johansson fick bäras ut på bår och Antonio Rojas är avstängd nästa omgång efter en märklig varning. Ska bli intressant att se hur elvan formeras mot Frej nästa vecka. Är Simon Silverholt, Mohammed Ali Khan eller kanske till och med Ivo Pekalski eller Fredrik Olsson redo för spel då?

Ramstarkt försvar och ramträffar

Idag såg det, till skillnad från förra gången vi mötte jumbon, ut som det skulle när vi möter ett lag som ligger sist i tabellen: stundtals riktigt fint spel, gott om skapade målchanser och stabilt försvar. Om när Syrianska väl tog sig igenom stod Stojan Lukic – i år bättre än någonsin – där.

Ramträffar idag igen – för fjärde matchen i rad! Sammanlagt har vi träffat ribban eller stolpen hela sju gånger hittills i år. Där finns en del av förklaringen till att vi "bara" har gjort 15 mål.

Alexander Ruud Tveter har gjort flest mål av alla i serien, om vi räknar bort straffmål. Och värt att notera: han gör alltid första målet i matchen när han nätar. Sex öppningsmål i sex olika matcher. Smått otroligt!